Maria Johanssons memoarer – del 2

3.

Jaha, plötsligt kom där en återblick på en liten episod i Personlig Utveckling för tre år sedan.

Detta skulle ju vara memoarer, tänker ni. Då borde hon väl börja med sin barndom, måla upp sitt livs utveckling?

Kanske jag borde.

Men om ni inte har märkt det än, så är jag numer en kvinna som inte låter mig styras av ”de krav som omgivningen ställer på mig”.

Ha ha ha ha ha.

Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre.

Men okej, ni får snabbversionen:

Jag föddes av en 25-årig kvinna som hette Eva. Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre. Ett par år senare avlade de även en pojke, som fick namnet Johan. Mamma, pappa och lillebror alltså, som de brukar kallas.

Eva arbetade i den offentliga sjukvården och Lasse inom tillverkningsindustrin när jag föddes; normalviktig och sex dagar efter beräknad förlossning. Min födelsedag blev därmed den 15 april.

Mina föräldrar hade flyttat till Stockholm från en mindre ort i Västergötland tidigare under 1960-talet. Jag växte upp, konfirmerade mig när jag var 15, förlorade oskulden när jag var 16. Gick ut vårdlinjen med snittbetyg.

Några år senare träffade jag Micke, som jag själv föredrar att kalla Mikael. Som sagt fick vi först Simon och sedan Emma och däremellan gifte vi oss. Praktiskt nog hette vi båda Johansson redan innan.

Vi lånade pengar och lyckades köpa oss ett jämförelsevis prisvärt radhus utanför stan, Mikael tjänar ju ganska mycket bättre än jag gör.

 

Ja. Där stod jag vid 42,5 års ålder.

 

Så, nu vet ni det. Inte så jävla upphetsande va? Bara att läsa Statistisk årsbok.

Det var vad jag gjorde.

 

*

 

Det lider mot november. Maria Johanssons liv traskar på som det brukar. Barnen. Jobbet. Telefonsamtal med mamma. Försök till regelbunden motion. Maria har varit förkyld en gång, men stannade bara hemma en dag, när det var som allra värst. Hon har börjat tänka lite på julen. Den tar alltid så mycket kraft och energi, mer än vad den ger. För att inte tala om pengar.

Familjen har det ju ganska bra. De kan spara undan en del till barnen och kommande semestrar varje månad. Ändå har Maria svårt att inte oroa sig när hon ser pengar rinna iväg.

 

En onsdagskväll tar tolvåriga Emma upp ett välkänt tjatämne.

Månadspengen.

– Mamma, jag måste få mer pengar! Ingen annan har bara tvåhundra.

Maria sitter framför teven, varvar ned framför ett matlagningsprogram efter att själv ha lagat mat, suckar.

– Pappa tycker också jag ska ha mer! fortsätter Emma.

Mikael är och tittar på fotboll med jobbkompisar och kan varken bekräfta eller förneka. Men Maria har inte svårt att föreställa sig att han svarat något vagt jakande. Han har så svårt att säga nej till barnen. Särskilt till Emma.

Maria suckar en gång till, lite tystare.

– Vi höjer veckopengen när du fyller år, som vi alltid gjort.

– Veckopeng? Hallå, jag är tolv, jag har månadspeng! Och alla andra har mer.

Maria vrider motvilligt huvudet från teven.

– Jaha, hur mycket har de då, säger de?

– Typ femhundra.

– Ha! fnyser Maria. Det tror du? Ska jag kolla med deras föräldrar kanske?

– Men ÅÅH! Du är så jävla pinsam! Fatta, jag vet att de har så mycket! Minst trehundra i alla fall.

Maria börjar bli arg, igen. Det är något som skvalpar inne i hennes huvud, något mörkt, längst bak. Det tränger ut genom munnen, gör henne elak och tvär på ett ovant sätt.

Maria kniper ihop läpparna och vänder sitt skvalpande huvud tillbaka mot teven.

Där läxar en av programledarna upp en yngre kock. Svordomarna piper.

– Hallå! säger Emma.

Maria stirrar stint på teverutan, försöker komma på vad hon ska svara, om hon ska svara. Kan inte minnas att hon själv var så pass jobbig och uppkäftig i den här åldern.

Jäkla unge. Ska jag skälla ut henne tillbaka, american style?

Fast tänk om det är sant? Många i det här området tjänar ju rätt bra.

Det är ju inte klokt i så fall. Femhundra i mellanstadiet. Vad ska hon göra med dem? Köpa godis? Smink?

– Hallå? halvskriker Emma. Hallå jag pratar med dig!

– Hallå jag tittar på teve, muttrar Maria.

– Va?

Hon pressar tillbaka det svarta, vrider huvudet igen, försöker fånga dotterns blick. Den glöder.

– Emma, säger Maria lugnt. Tvåhundra är lagom. När du fyller tretton och börjar högstadiet får du mer.

– Amen gud det finns inget som heter högstadiet längre! Jag går i högstadiet nu i så fall!

– Va?

Till svar skriker Emma något oartikulerat rakt ut.

– Nu får du lugna ner dig annars vill jag inte prata mer, säger Maria och känner sig som en dålig kopia av Supernanny.

– Men kan du lyssna då! Emma ställer sig mellan modern och teverutan. Hur mycket skulle jag få när jag fyller tretton?

– Kanske trehundra, säger Maria.

Emmas ögon smalnar.

– Bra, då kan jag ju få tvåhundrafemtio när jag är tolv och ett halvt?

Vilken argumentation! Är det sådant de lär sig i skolan?

– Det måste jag prata med pappa om, svarar Maria som börjar känna sig trängd.

– Men åååå ALLA ANDRA HAR MER! Är det svårt att fatta eller?

Maria reser sig häftigt för att återta kontrollen.

– Nu slutar du! Jag ska prata med pappa, du får vänta på det. Vad är det med dig, ska du ha mens eller? tillägger hon och känner sig långt från Supernanny.

– Du är en sån jävla bitch! skriker Emma och flyr fältet.

Rutan i vardagsrumsdörren skallrar. Där tog argumenten slut, tänker Maria och ett litet leende pressar sig fram.

Men nu kan hon inte längre koncentrera sig på teven. Dessutom har kockarna försvunnit ur rutan och det nya programmet verkar trist.

Längre bort smäller Emmas egen dörr igen. Bra, hon lär hålla sig där ett tag.

Det finns ju statistik på allt.

Några sekunder tickar förbi Marias oseende ögon medan tankarna mal. Hon borde nog själv kolla det där med månadspeng, för att få egna argument. Det finns ju statistik på allt.

Hon slår på datorn. Söker på ”månadspeng 12 år genomsnitt”.

Statistik från bankerna kommer upp. Men lite längre ned i sökresultaten syns en pdf från Statistiska Centralbyrån. De är nog mest pålitliga. Maria klickar.

”Emmas månadspeng är 205 kronor”, läser hon.

Alla andra har mer, jo pyttsan! Emma kan få en femma, tänker Maria nöjt men inte snällt. Vad glad hon kommer bli.

Sedan stannar tiden upp en sekund. Vad stod det egentligen?

Ja, det står faktiskt så. Emma, 12 år. Vad lustigt. ”Beloppet är ett genomsnitt av olika bankers egna undersökningar. Nordea uppger …” Ja ja. Tiden tickar igång igen.

Tills hon läser raden under: ”Simon får betydligt mer, 600 kronor i månaden. Men så är han ju tre år äldre.”

Vad f…

Maria blir iskall. Vad är det här för undersökning egentligen? Hon scrollar upp till första sidan.

Där står:

Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år och heter Maria Johansson.

Det svartnar för ögonen. Vem har skrivit det här? Är det ett skämt?

Skärp dig, du vet väl att du har ett vanligt namn!

Maria märker att hon blundar. Kanske var det därför allt svartnade. Det susar i huvudet.

Sluta larva dig, öppna ögonen och läs.

Maria gör så, men hon vill inte tro vad hon ser.

”Maria är gift sedan 12 år tillbaka. När hon gifte sig var hon 30 år och hennes man 32 år. Maria är gymnasieutbildad och jobbar heltid inom vård och omsorg.”

Plötsligt har Maria stängt ned pdf:en. Utan att märka det själv. Skakar i hela kroppen.

Lutar huvudet i händerna. Allt svart.

När hon äntligen tittar upp igen är också skärmen svart. Maria rör den inte, lämnar bara datorplatsen och sjunker ned i soffan i stället. Teven står fortfarande på, hon skulle ju bara kolla en sak lite snabbt, och dansande människor flimrar runt men Marias ögon är oseende.

 

*

 

Jag tvingade mig själv att återvända till SCB-pdf:en ett par dagar senare.

Emma hade fortsatt bråka om månadspengen. Alltid när jag var själv, när inte snälla pappa var med. Slug var hon.

Samtidigt hade jag lite dåligt samvete över det där med mensen. Sådant är ju känsligt i den åldern, och Emma hade inte alls fått sin första mens än, fast hon hade envisats med att ha bh sedan hon var tio.

Jag behövde argument med substans i. När jag pratat med Mikael i enrum hade han sagt att han helst ville vänta tills hon fyllde tretton. Fast det där med tvåhundrafemtio från och med november var ju ganska smart. Vi hade väl råd. Fast helst borde vi vänta tills hon fyllde år.

Inte ett enda jävla rakt svar, med andra ord.

Jag ville se om jag läst rätt. Det skulle kännas bra att föreslå fem kronors höjning ”som alla andra”, med statistiken på min sida.

Och så ville jag dubbelkolla … ja, alltihop. Det verkade så vansinnigt.

Och vansinnigare skulle det bli.

Här minns jag att ett skratt började välla upp.

Det hela var en nätt liten sammanfattning av Maria Johansson. Av mig. Det stod att mitt äldsta barn hette Simon, var 15 år och fyllde år den 7 april. 12-åriga Emma hade fötts den 5 juni. Båda hade eget rum, egen mobil och egen cykel.

Ja.

Och vidare:

”Simon har egen tv och dator på sitt rum – det har inte Emma. Nästa år kommer hon att få både tv och dator.”

Här minns jag att ett skratt började välla upp, jag försökte kväva det men då hotade det att kväva mig tillbaka.

Just som vi hade sagt. ”Du får en dator när du fyller tretton”.

Skakningarna återkom.

Men denna gång stängde jag inte ned pdf:en, jag läste vidare, kunde inte sluta.

Maria och hennes familj bor i villa med taxeringsvärdet
1 326 000 kr.

Herregud, jag måste kolla den siffran.

Familjen bor i en tätort, som Stockholm, som är den största kommunen.

Marias man Mikael har en arbetsinkomst på 32 000 kronor i månaden och Maria har 23 300 kronor i månaden.

Ja. Mikael som nyligen fått höjt till 32 000 jämnt.

Jag kollade pdf:ens ursprung igen – jo, från SCB:s webbplats, publicerad i år.

Inget skämt.

Ändå ville min kropp inte sluta skaka. Av skratt. Eller gråt. Eller någon annan okontrollerbar, namnlös process.

Och jag kunde inte sluta läsa. Ögonen vandrade, vidare, vidare, över vad som verkade vara en intervju med mig själv, men som jag aldrig godkänt för publicering.

Maria och hennes man äger en nio år gammal silvergrå Volvo.

Om Maria får bestämma kommer deras nästa bil att vara röd.

Maria bör bli 85 år. Hon är 42,5 år och den förväntade återstående medellivslängden uppgår till ytterligare 42,5 år.

Hon avlider år 2055.

 

*

 

Så där ja. Nu har ni läst det jag läste. Vadå, tänker ni. Ska det vara så farligt. Skratta, ryck på axlarna, gå vidare.

Men ingen som inte har upplevt något själv borde få yttra sig. Maria Johansson är överjävligt trött på folk som talar om för henne hur hon borde känna. Eller leva.

Ja nu har ni läst. Men historien är inte slut med det.

Den börjar.

Jag hade uppenbarligen levt halva mitt liv enligt en mall som någon gjort upp i förväg. Enligt SCB var jag inte en person, utan en abstraktion.

Jag tänkte inte leva andra halvan på samma sätt.

 

 

 

4.

Det kommer att bli ett nytt år, det kommer bli den femte februari.

Det kommer flimra i mörkret.

Kanske är det en teve som står på.

Har jag en teve här?

Du flimrar i mörkret. Dina tänder lyser vita. Stadens ljud, överallt runt mig och i mig. Sirener.

Sluta, säger jag men mitt leende hörs i mörkret.

Jag måste sova, så att jag kan få vakna igen.

Jag är Maria Johansson.

 

*

 

Men nu är det måndag den andra november. I Maria Johanssons huvud har den statistiska sanningen om hennes liv bultat i flera dygn. Hon har betett sig som hon brukar hemma: svarat på tilltal för det mesta, tittat på På spåret, lagat spaghetti med köttfärssås, älskat med sin man på söndagskvällen. Men hela tiden känt som om hon spelar teater. En mask för ansiktet.

Över det novembergrå Stockholm ligger en bedövande overklighet. Den silas i det matta ljuset och lägger sig som damm över allt, människor, byggnader, liv och död.

Maria har druckit extra starkt kaffe hela morgonen. Hoppats att det på något sätt skulle rycka henne ur overkligheten. Men nej.

Jag är en abstraktion, tänker hon. En arbetande abstraktion.

Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan.

Maria stoppar ned ett lakan hårt. Kvinnan i sängen säger något och Maria svarar något lugnande, men vad är borta redan innan hon hunnit stänga munnen igen.

Plötsligt är det rast. Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan:

Vad vill jag göra?

Vad vill jag göra, inte Kvinnan Medelsvensson?

Den första tanken är: Jag vill ha kaffe. Och en semla.

Följa sin känsla, våga det lustfyllda. Så sa de faktiskt på den där Finn Dig Själv-kursen. Kanske borde hon ha tagit den mer på allvar?

Okej, hon ska följa sin känsla. Fast det är helt fel årstid för semlor. Eller, kanske räcker det med att köpa en kondisbit i någon av automaterna. Det brukar hon inte unna sig.

 

Marias steg går till omklädningsrummet trots att hon inte borde, det är ju bara rast. Men något drar henne dit. Och där i halvdagern bakom glesa persienner kommer nästa blixt. Den lyser upp allt och den startar allt, den vansinniga följdtanken:

Jag ska så klart gå till den där större mataffären, som har en konditoriavdelning, och köpa något. Nu på en gång.

Det är en bit dit. Jag vill inte gå i jobbkläderna.

Hinner jag? Äh, strunt samma.

Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Skallen plötsligt en heliumballong. Och resten av henne börjar darra. Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Okej, hon gör det! För en gångs skull.

Sörja och löv under sulorna. Nacken först skamset böjd när hon går ut genom porten, tänk om någon ser och undrar. Men så rycks huvudet uppåt, det är ju så lätt. Knycken blir stolt och med högburet huvud lämnar hon området.

Affären. Hon frågar glatt om de har semlor, känner knappt igen sin egen röst. Den tillhör en annan skådespelare nu.

Den unga expediten bakom disken tittar på Maria med är-hon-inte-klok-min.

– Det är ju november! Tyvärr, tillägger hon med ett stelt leende.

– Ja jag vet vad det är för månad, men jag tänkte höra ändå! svarar Maria och inser att hon inte ler tillbaka. Vad har ni för nåt som liknar semlor då?

Expeditens leende har frusit i en oförstående grimas.

– Liknar ..?

– Ja, bröd och grädde och marsipan. Kanske kardemumma. Fast grädden är nog viktigast. Du vet väl vad en semla innehåller om du jobbar här?

Herregud, vem skriver dessa repliker?

– Ja-haa, säger flickan bakom disken. Joo … En bit prinsess-tårta kanske?

Maria tittar mot de giftgröna rektanglarna. Ja, varför inte.

– Det blir bra!

Expediten ler igen men har frost kvar i mungiporna. Tar en bit och en kartong. När hon ska säga priset till Maria har hon fått något nedlåtande i ögonen.

– Är det något problem eller? hör Maria sig själv fråga.

Darrningarna är ännu starkare, men känns fortfarande sköna.

– Ursäkta? säger expediten och nu är ögonen mer vaksamma.

– Ja du gör så konstiga miner. Det är väl inte så konstigt att vara sugen på semlor?

– Nä, svarar flickan och gömmer sig bakom kassaapparaten.

– Har du aldrig fått den frågan förr?

– Inte i november.

Nervöst skratt.

– Men frågan om vad som kan vara gott i stället för semlor, då?

– Nä, säger flickan ännu nervösare. Det har jag aldrig.

– Men nu vet du till nästa gång då! säger Maria och lägger en tjuga och en tia på disken trots att flickstackarn inte klämt fram priset än. Behåll växeln!

Hon tar det lilla paketet. Snöret omkring är slarvigt knutet.

– Tack och hej! Och du, kolla upp vad en mystery shopper är.

Var fick hon det ifrån! Ja, vem i helvete skriver replikerna?

 

Ute i den kalla luften igen märker hon att hon skakar våldsammare, men även det känns bra nu. Hon släpper ut skakningarna i små fnissningar. Börjar gå tillbaka. En impuls att kolla på klockan, men hon tränger bort den.

Ett par hundra meter från arbetsplatsen stannar hon. Bäst att äta upp alltihop ute, så ingen kommer och gnäller. Om tid eller annat.

Hon slår sig ned på en undanskymd sandbox vid ett bostadsområde och äter bakelsen med bara händerna.

Grädden smakar smör, inte speciellt gott egentligen.

Maria tittar ned på sina händer. Om den inte smakar gott ska hon väl inte äta den?

Hon drar av det som återstår av marsipanen, rullar ihop den, sväljer i en tugga. Slickar i sig det mesta av vaniljkrämen. Lämnar resten stående i kartongen mitt på boxen, som ett litet dukat bord.

 

I fikarummet är det tomt. Hon brygger extra starkt kaffe till efterrätt.

Tänk att hon slängde halva bakelsen. Riktig, fin grädde hade varit en annan sak! Då hade hon ätit hela. Borde gå till något riktigt konditori i stället, senare.
Kanske går jag upp till 67,5 kilo till slut!

Maria fnittrar till för sig själv. Slår sig ned vid det tomma bordet, bestämd att dricka kaffet i den takt hon vill innan hon går på nästa pass.

Ändå rycker hon förskräckt till när någon går i dörren.

Tills hon ser vem det är. Adam.

Maria ler stort mot honom och tänker på grädde.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Leendet krymper lite medan timmarna går, men det finns ändå kvar, smetar vid hennes ansikte precis som grädd-smaken kletar vid gommen.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Framför teven på kvällen trycker Mikael plötsligt en snabb kyss på hennes panna där hon sitter i sin vanliga fåtölj.

Varför gör han så? Han brukar inte göra så.

– Hur är det med dig? säger Mikael.

– Va? säger Maria förvirrat och lite i försvar.

Mikael fortsätter le, snett.

– Du har varit frånvarande senaste dagarna, lite … konstig.

– Konstig! fnyser Maria, fast inte bara otrevligt, lite retsamt också. Jag som är så normal!

Hon ler snett hon med, och rättar automatiskt till glasögonen. Men samtidigt börjar hon darra, och nu känns det inte alls bra.

Vad är det med mig? Det är som om jag varit full i två dagar. Som när man tror att man är salongsberusad men sedan inser att det var värre än man trodde.

Inte kan hon ha blivit så påverkad av den där statistiken?

Maria ler stelt, pussar i luften åt sin man för att bryta det stela. Vet att jo, det är visst den där statistiken.

Hon tittar klart på programmet för att verka normal. Mikael tyst bredvid.

När det blir reklam går hon in badrummet. Lutar pannan mot det svala glaset. Det blir snabbt ljummet och klibbigt.

Vad håller du på med? tankesäger hon till spegelbilden.

Det kan ju inte stämma, svarar spegel-Maria. Alla de där siffrorna och det andra. Så jävla speciell är du inte.

Maria fnyser högt och sliter pannan från glaset.

Vadå speciell? Om allt det där stämmer in på mig är jag väl allt annat än speciell!

Kolla då, svarar spegeln. Pdf:en är bara en slump, går du bakom den så kommer du hitta massa annat som inte stämmer.

Maria går ut ur badrummet. Klockan är några minuter över nio.

– Jag ska bara kolla en grej på internet, halvropar hon åt Mikael.

Försöker att inte darra på rösten.

– Mm, säger Mikael.

 

*

 

Scb.se. Tabeller. Sammanställningar. Miljarder siffror. Okej, börja med det enklaste. Namnet. Är kombinationen Maria och Johansson verkligen så vanlig?

Av sekretesskäl publiceras ingen statistik där man kan se både förnamn och efternamn tillsammans, svarar SCB.

Jaha. Hon testar Eniro. Men det finns så många, bara de tusen första ”Maria Johansson” visas.

Bara de tusen första.

Tillbaka till SCB. Förnamn. Tilltalsnamn. Vad fan är skillnaden.

Rubrik: Tilltalsnamn, kvinnor, per decennium, topp 10. De populäraste namnen. En tanke slår henne – tänk om Maria inte alls var det vanligaste namnet det år hon faktiskt föddes? Om alla de andra Mariorna vägt upp det på senare tid. Då skulle mönstret vara brutet.

Men nej. Hela 1960-talet var Maria populärast. På andra plats kommer Eva. Maria fnyser.

Ögat dras uppåt. På 1940-talet var Eva allra vanligast. Enhetschefen är förvisso inte så gammal, men mamma … En hemsk aning. Mansnamn på 40-talet.

Lars.

– Vad gör du egentligen? säger Mikael bakom hennes rygg.

 

*

 

När Maria vaknar nästa dag sitter den smöriga gräddsmaken fortfarande kvar i gommen. Smaken av något otillfredsställande. Hon går upp och gör alla morgonrutiner, lika mekaniskt som hon gjorde eftermiddags- och kvällsrutinerna i går. Hennes tankar mal i cirklar.

Mikael går till jobbet medan hon själv ännu är nyvaken. Emma schasas iväg till skolan. Simon får sova, han börjar senare på tisdagar.

Maria står med dagens första kopp kaffe i handen. Vinklar upp kökspersiennerna.

Världen därute är lika overklig som i går. Enda förändringen hon känner är det sötsura i munnen.

Snart dags att gå till jobbet.

Plötsligt hugger det till i hjärtat. Och i magen. Och i halsen. Det dunkar och svider och rusar. En svart slöja drar förbi hennes ögon en sekund. Knäna svaga, hon sjunker ned på en pall.

Vad händer med mig?

Handen med kaffekoppen skakar. Maria betraktar den förvånat men lite intresserat, som om den tillhörde någon annan.

Vad är detta tecken på? Hjärtattack. Matförgiftning. Lågt blodtryck. Klimakteriet?

Äh, skärp dig, du vet precis vad det är: En ångestattack.

Har jag ångest?

Ett sug i magen som fortplantar sig ut i kroppens alla skrymslen och vrår. Maria vet inte om det är ångest eller något annat. Men suget i magen är en längtan och hennes blick dras till datorn. Hon måste nog sjukanmäla sig i dag.

 

*

 

Tisdagen den tredje november var dagen då Maria Johansson sjukskrev sig från jobbet på mycket vaga grunder och tillbringade drygt sju timmar i sträck framför datorskärmen. Hon glömde äta, kände ingen hunger. Drack bara kaffe.

Hennes darrningar kom tillbaka, oavsett om de berodde på kaffet eller brist på mat eller något annat. Hon märkte inte heller detta. Hon var för djupt inne i djungeln av siffror och statistik. Varje fråga ledde till en tabell eller text eller diagram eller annan sammanställning, och varje sådan statistisk nyckel hon fann öppnade nya dörrar, ledde längre och längre bort.

De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet.

Hon fann föräldrarna, Lasse och Eva, inskrivna i siffrorna. De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet. Hon fann syskon och husdjur och födelsedag och bil-innehav och valdeltagande och förmögenhet och läkarbesök och sexualdebut och kollektivtrafik.

Och alltihop bara fortsatte stämma. Varenda detalj, varje ny fråga hon kunde komma på – svaren fanns där, och svaren var hennes. Hon balanserade i Sveriges totala mittpunkt på en millimeterskärning som borde vara fysiskt omöjlig.

Men där stod hon.

Darrningarna fortplantade sig till hennes ben, de började rycka som drömmande hundtassar.

Sedan kom man och barn hem, och Maria var tvungen att stänga av datorn och sätta på sig masken. Hon gick och lade sig i vanlig tid, men inte kunde hon sova.

 

Hon vaknade med ett ryck en kvart efter att klockan borde ha ringt. Inget minne av att den alls ringt.

Om nu vaknade är rätt uttryck. Världen kändes inte ett spår lik den genomsnittliga onsdagsmorgonen, när väckarklockan bröt mörkret och i mörkret fanns bara mörker. Natten bakom henne hade varit en utmattningens koma och en förväntans slummer, en dåres drömmar och ett genis ångest. Hennes yrvakna skalle var full av minnen som hon inte visste om de var verkliga eller ej: Trasslade lakan, dov stress, intensiv glädje, fladdrande ögonlock. En rad märkliga konversationer. Och siffror.

Mikaels plats i dubbelsängen var redan kall. Maria kravlade sig upp från sin med darrande lemmar och en skälvande klump inombords. Under revbenen satt illamående, hunger och fjärilar.

Redan lite försenad, ned till köket, tack och lov stod det tomt. Fann sig stappla omkring som en enkvinnas stumfilmsfars, välte koppar, snubblade på sladdar. Kunde inte låta bli att skratta åt sig själv.

Herregud, vad är det jag har vaknat till.

 

Onsdagen den fjärde november gick Maria Johansson ut i världen igen.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
3 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
3 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad