Maria Johanssons memoarer – del 1

Dockhaveri förlag lyckades rädda detta unika dokument ur spillrorna av en sant storslagen levnadskonstnärs liv, den fiktiva författaren Maria Johansson. Under de följande veckorna publicerar vi memoarerna som följetong i Arbetaren.

Sist

 

MARIA JOHANSSONS MEMOARER
Dockhaveri förlag lyckades även återskapa resterna från Maria Johanssons blogg innan den stängdes ner.

Läs mer om Maria Johanssons memoarer och hur de kan beställas tryckta mellan pärmar på förlagets hemsida.

Flimrande mörker. Som sekunderna innan du vaknar på riktigt. Upplöst i njutning och smärta, triumf och förnedring. Ljud långt borta, kanske är det sirener. Andetag nära. Kanske är det dina. En kroppsdel sticker dig obekvämt i sidan.

Som alla de där andra sekunderna, tusentals, hela ditt liv, innan du vaknat på riktigt. Innan du vet vad som är verkligt och vem du är.

Vem är du då?

 

 

 

 

 

 

Del 1:

Hej

0.

Det doftar kanelbullar. Alla har samlats till trefika. Faktiskt nästan alla, till och med de som oftast struntar i fikat. I dag är det ju Kanelbullens dag, och vem säger nej till gratis bullar.

Maria Johansson häller en skvätt mjölk i kaffet. Det är dagens tredje kopp. Fjärde om man räknar de halva påtårarna.

Det doftar kanelbullar och kaffe och under det lite köksrengöring och en aning svett med parfym på. Solen flackar genom halvöppna persienner. Växlande molnighet och tolv plusgrader. En rätt fin dag, för att vara Sverige i oktober.

– Varsågoda och ta för er nu! säger Ewa som är enhetschef.

Trots att de flesta runt bordet redan försett sig med bullar.

 

De är åtta stycken i rummet, alla på avdelningen har inte rast samtidigt. Just när Maria sätter tänderna i bullen anländer en nionde. Adam, en av de få männen. Rätt ung. Alla kvinnorna ler lite extra.

Marias leende försenas en aning eftersom hon har munnen full av kanelbulle, Adam hinner sätta sig innan leendet nått honom. Ewa räcker honom kvickt bullkorgen. Och ler igen.

Hoppas jag inte verkade sur nu, tänker Maria.

– Fint väder vi har, säger hon för att visa att hon är glad.

Alla nickar lite. Sneglar mot fönstren.

– Ja har det inte varit ovanligt soligt? säger Boel.

– Ja, jag vet inte, jag läste att vi har haft lika mycket regn som vi brukar ha i september, säger Susanne.

Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.

En tionde kollega anländer. Marja. Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.

Marjas mungipor är hårt vridna nedåt och hennes rörelser är ryckiga. Hon grymtar lite och dimper ned på den sista lediga platsen vid bordet.

– Skicka kaffet, säger hon kort.

Snacka om att se sur ut. Maria tycker det är trist att stämningen gjort en störtdykning, men samtidigt är det lite skönt att arga Marja tar fokus från hennes eget missade leende mot unga, snygga Adam.

Den ännu yngre Leyla skickar kaffet. Enhetschef Ewa snörper knappt märkbart på munnen, men säger sedan hurtigt:

– Ta en bulle Marja!

Marja fnyser.

– Nä tack. Jag vill bara ha kaffe så jag orkar med resten av dan. Vilken jäkla dag! Jag har sprungit runt som vad heter det … en skållad råtta!

Ewa gör en liten äckelmin.

– Men, säger Boel glatt, det är ju Kanelbullens dag i alla fall!

Marja fnyser högre.

– Vilket påfund! Det är nog den mest meningslösa dag jag hört talas om. Så jäkla … svenskt. Och fånigt.

Temperaturen i rummet närmar sig fryspunkten.

– Jag tycker det är trevligt! säger Leyla och tar en till bulle.

Ewa ler uppmuntrande mot Leyla.

– Ja, visst är det!

Maria har fastnat med blicken ute i höstvädret. Solen går i moln. Rummet blir dunklare men stämningen verkar tina igen.

– Och det är alltid trevligt när jobbet bjuder på nåt gott! säger Boel.

– Ja, tack så mycket för det, flikar Adam snabbt in.

Han är ganska ny på jobbet.

– Tur att det inte är varje dag, säger Ewa med ett litet skratt och en sidoblick åt Adam. Då skulle man ha svårt att komma i bikinin till sommaren!

Maria sväljer hårt. Sista bullbiten verkar vilja fastna.

– Ja apropå det, bryter Marjas hårda röst in igen, såg ni vad tidningen hade på första uppslaget i dag? Att vi blir fetare och fetare! Fem kilo har vi gått upp i vikt de senaste tjugofem åren. Passande va! På Kanelbullens dag.

– Nämen, säger Ewa och börjar se irriterad ut på riktigt, sånt måste vi väl inte prata om nu när vi ska fika.

– Vadå, har alla gått upp så mycket? säger Leyla.

Mitt på bordet ligger en enda bulle kvar i korgen.

– Ja alltså genomsnittet … säger Marja. Här, här är den ju!

Dagens tidning i en halvbläddrad hög bredvid bullkorgen. Marja slår upp den hårdhänt.

– Ja, i genomsnitt har alla gått upp fem kilo … Och fyra av tio kvinnor är överviktiga. Jaha ja, som om man inte visste själv om man lagt på sig!

– Jag tror vi ska bjuda på pepparkakor nästa fika, så du blir lite snällare Marja, säger Ewa med ett nytt leende.

Alla skrattar artigt utom Marja.

Leyla lutar sig över tidningen.

– Snittkvinnan är 165,7 centimeter lång och väger 67,4 kilo, läser hon. Äh, det låter väl inte så mycket!

Det klickar till i Maria och innan hon hinner tänka efter säger hon:

– Ja, så lång är jag till exempel!

– Är det sant! säger Leyla. Men du väger väl mindre än – oj förlåt, så får man ju inte fråga!

Handen för munnen. Ögonen stora.

Nä det får man inte, tänker Maria. Svarar:

– Nä det är nog lite mer!

Sedan ler hon igen för att inte verka sur. Bakom leendet tänker hon att hon nog faktiskt väger lite mindre. Kanske sextiofem.

Den ensamma bullen ligger kvar på bordet.

 

Tre timmar senare ställer sig Maria Johansson på badrumsvågen.

 

 

1.

Hej och välkomna!

Mitt namn är Maria Johansson. Jag är snart fyrtiotre år gammal. Kanske lite väl ung för att skriva mina memoarer, tänker ni.

Men ni vet ingenting än.

Ni har aldrig vetat något om mig. Bara trott att ni gjort det.

Jag kommer berätta min historia nu.

 

Jag har just börjat skriva ned den. Men min historia har pågått ett bra tag innan det vi kallar nuet. Och den bara fortsätter, snabbare och snabbare. Jag kommer skriva det som har hänt och det som jag hoppas ska hända. Och jag kommer skriva det som händer alldeles just nu. Det är min ordning och min takt och ni får bara ta och anpassa er.

Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. 

Jag skriver mina memoarer och jag skriver mitt liv. Vadå ung? Jag har sett det mesta, jag. Och mer ska jag se.

Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. Ungefär.

Inte så ovanligt. Nä.

Jag är blond av födseln. Om ni tycker jag är blåst också skiter jag fullständigt i.

Ni får väl se.

 

Oj, nu låter jag otrevlig. Vi tar och börjar om.

 

Hej, det är jag som är Maria Johansson och detta är min historia!

Ingen jävel ska avbryta mig. Klaga inte på hur jag skriver, tack – inget gnäll över att jag ibland skriver ”jag” och ibland ”hon”. Eller att det ibland är NU och ibland någon annan gång. Håll bara i skallen att det är Maria Johanssons historia, så ska det väl inte vara så jävla svårt att hänga med.

Denna vrede. Men nej, den kom senare.

Nu tar vi detta från början. Den dag jag insåg att jag var 42,5 år gammal och vägde 67,4 kilo.

 

*

 

Maria slår på familjedatorn, vill läsa den där artikeln från den fjärde oktober igen. Säkert finns den någonstans på internet. Var det verkligen exakt 67,4 kilo? Siffror har alltid varit svårt, de bråkar, kastar sig om varandra, skriker högt men meningslöst. Matten i skolan gick det inte så bra med.

Fast den hade hon ju ändå ingen större användning för sedan.

”5 kilo tjockare 67,4 kg” skriver Maria i sökfältet och mycket riktigt poppar den där artikeln upp. 67,4. Jo, så var det. Siffrorna lyser lika tydliga mot henne från skärmen som från den digitala badrumsvågen.

Jaha, tänker Maria. Lustigt.

Fast i hennes bakhuvud känns det snarare olustigt.

Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.

– Mamma jag behöver datorn!

Emmas röst är gäll och i förväg beredd på mothugg. Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.

– Ja, ta det lugnt, svarar hon och försöker låta lugn själv. Jag är klar nu.

Hon reser sig från stolen, fast inte alltför snabbt, och gör en mental notering om att säga till Emma om en timme. Då får det räcka.

Emma suckar högt, som om hon hört tanken, och kastar sig över datorplatsen.

– Alltså jag måste få en egen! Jag skulle få det när jag fyllde tolv, hallå, det är jättelänge sen!

Maria känner irritationen växa.

– Tretton, sa vi. Du sa tolv.

– Alla andra har egen dator! Och jag får aldrig låna Simons.

Maria står bakom stolen, maktlös. Storebrors dator köpte de billigt, men nästan ny, av en bekant för några år sedan.

– Jo men vi ska köpa en, säger hon med lite snällare röst och tittar nästan ömt på det blonda bakhuvudet. Det gick åt så mycket pengar i somras bara. Be pappa att kolla på det!

– Men jag vet ju redan vilken jag vill ha!

Emma klickar frenetiskt på webbläsarikonen.

– Och den här är så seeg! Och vet du de sa på samhällskunskapen i dag att alla i Sverige har 1,12 dator var, så då borde vi ha fyra. Minst! Eller är vi fattiga eller?

– Va? säger Maria och irritationen återvänder. Vadå en komma tolv?

Dessa jäkla siffror.

– Ja, det finns fler datorer än människor! svarar Emma otåligt.

Maria fnyser.

– Det tror jag inte på, alla kan inte ha så många! Det måste vara jobbdatorer.

– Men NEJ, såna man har hemma! Hallå kan du gå nu eller, sluta kolla vad jag gör!

Maria gör en liten strypgest bakom dotterns rygg, men avlägsnar sig.

Jag måste prata med Mikael. Kanske går det att hålla ut tills hon fyller tretton, som vi sa.

Men Mikael tittar på teve och Maria skjuter det hela på framtiden, där det hör hemma.

Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp.

Inte förrän klockan 22 lyckas hon återta datorplatsen. Emma går muttrande och borstar tänderna, smäller i badrumsskåpet.

Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp. Men när det blanka fönstret stirrar mot henne känns hjärnan med ens lika blank.

Vad var det? Inte Emmas datorinköp. Inget med barnen. Kolla Facebook? Nä, det gjorde hon ju i går. Inte ofta någon säger något intressant där.

Längst bak i medvetandet finner hon en liten tagg: 67,4 kilo.

Äsch, det var väl inte det jag skulle kolla upp, det var ju inte viktigt?

Men nu sitter hon ju där, så då kollar hon det ändå.

Om Medelsvensson har gått upp fem kilo på tjugofem år, och allt fler är överviktiga, betyder det att jag väger för mycket då? Om jag väger som alla andra. Och alla andra är tjocka. Eller … Ja, hur som helst spelar det ju ingen roll hur mycket jag gått upp på tjugofem år, då var jag ju … sjutton! Maria fnissar till.

Medan tankarna vindlat har Google tänkt klart. Sökningen ”medelvikt kvinnor” leder in på Statistiska Centralbyråns hemsida.

Vilken otrolig massa siffror. Maria rättar till läsglasögonen, kisar och skummar igenom. Ser förkortningen BMI. Ja, normalt sådant har hon, det vet hon ju.

Så varför bryr jag mig?

En ljusblå ruta i högra hörnet fångar hennes öga. Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år gammal, står det. Maria blinkar irriterat åt rutan.

Fyrtiotvå och ett halvt, ja som jag.

Och? Jag är normal, det är väl bra!

– Du nu skulle jag verkligen behöva kolla en grej, säger Mikael bakom henne.

När Maria återigen reser sig från stolen har taggarna bak i huvudet på något sätt blivit två.

 

2.

Det var en gång en kvinna som hette Maria Johansson. Jag trodde att jag kände henne väl.

Vi växte upp i samma kropp. Den var ordinär, blev med tiden en kvinnokropp som hon köpte 75B-kupor till. På längden stannade hon strax under 166 centimeter.

Detta visste hon om. Och hon visste om att hon fick en son när hon var 27 år gammal och en dotter när hon var 30. Liksom att hon gifte sig samma år som dottern föddes, med den två år äldre Mikael. En pingstafton med växlande molnighet hade det varit.

Allt detta visste hon om.

Men var hon medveten? Nej.

 

*

 

Det har hunnit bli januari. Det blåser iskalla vindar med glassplitter i runt Stockholm.

Om jag vore där.

Det är jag inte, och ta det lugnt, jag ska berätta vad som hänt mellan oktober och nu.

Men inte nu.

För nu ska Maria Johansson berätta om när hennes så kallade väninna drog med henne på en kurs för att Hitta Självkänslan och Hela Själen.

 

*

 

Jag skulle snart fylla fyrtio. Tessan hade nyss gjort det, kanske var det en utlösande faktor. Alla ska ju krisa i alla åldrar nu för tiden.

Det började ganska trevligt. Ja, inte finna-sig-själv-delen, men upprinnelsen. Vi åt ute, utan män och barn, för en gångs skull. Drack ett par glas vin. Tessans blick och mitt sinne hade nog just blivit lite dimmiga, när hon plötsligt började prata om att det fanns mer i livet. Att hon hade insett en massa saker den senaste tiden.

Hur då mer i livet, undrade jag.

Tänkte: Jo nog finns det mer i livet, för den som har råd.

– Alltså jag köpte en bok på nätet, den är verkligen fantastisk! svarade Tessan.

Innan jag hunnit varken förstå eller fråga bubblade hon vidare:

– Att läsa den var som en enda stor aha-upplevelse. Du vet att jag ofta oroar mig för saker, inte minst på jobbet, och hemma irriterar jag mig på Anders, och vi har inte sex så ofta … och du vet hur det är, man börjar tänka är jag för gammal, ska jag köpa ny garderob, eller lyfta brösten, ha ha! Nä men du vet. Men allt handlar om självkänsla! Och den kan man göra något åt själv, sluta skylla på andra.

– Ja-ha, sa jag en aning överväldigad. Har du gjort det då?

– Vadå?

– Gjort nåt åt ditt självförtroende! sa jag och tog en stor klunk vin.

Jag hörde att min röst lät aningen hårdare än vanligt, en klang av misstro. Och ändå, under den, växte en längtan.

– Inte självförtroende, självkänsla! Det är olika saker. Och ja, det har jag. Jag mår så mycket bättre!

Har ni mer sex, tänkte jag men sa det inte.

– Hm. Bara av att läsa den där boken? sa jag i stället och tittade ned i jordnötterna.

– Ja, och så är det övningar och sånt man ska göra med sig själv … Maria, var inte så skeptisk! Vet du, jag tänkte gå en helgkurs med hon som har skrivit boken. Snälla, följ med!

Tessans ögon bedjande men samtidigt lite fnittriga över vinglasets kant.

Jag skulle ha svarat: Om du nu har så jävla bra självkänsla behöver du väl inte hålla mig i handen.

Men jag sa ”Njaa …” och Tessan sa ”Men jo! Det blir roligt!” och så böljade det fram och tillbaka på det sättet några gånger och så slipades n:et sakta men säkert ned och jag sa Ja.

Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig.

Hemma möttes mina planer på att vara borta över en hel helg med minst lika mycket skepsis som jag själv först känt. Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig. Jag sa att det nog inte var så bra mellan henne och Anders, att hon behövde det här för att komma iväg och må bättre, och inte vågade åka ensam. Mikael grymtade något svårtydbart men inte helt vänligt, gav mig en smal blick över tidningskanten.

Jag undrade nästan om han trodde jag var otrogen. Ignorerade den lilla rösten någonstans inne i mig, som sa att otrohet nog egentligen vore mer lockande än en kurs i Personlig Utveckling.

Sedan var det dags att gå till jobbet, och jag gick där i 8,75 timmar och ältade. Skulle jag slingra mig ur det hela eller ej? Tessans besvikelse. Mikaels ovilja. Blandade förebråelser.

Men när jag kom hem igen verkade maken lugnad. Sa att det säkert kunde vara bra för mig att ”komma iväg lite”. Jag misstänker att han hade passat på att kolla med Anders, om dennes fru verkligen också skulle åka och Finna Sig Själv den där helgen.

Så blev det bestämt.

Jag hade ju faktiskt redan sagt Ja till Tessan.

 

Ungarna blev inte förkrossade direkt. Jag fick bara lova att se till att Emmas snyggkläder var tvättade innan jag åkte, för det trodde hon inte pappa om att kunna fixa. I övrigt såg de nog fram emot en helg med mycket hämtmat.

Simon frågade dock om jag blivit knäpp, om det var någon sorts terapi. Jag minns hur illa berörd jag blev. Antagligen rodnade jag. Hans blick som först varit hånfull blev med ens oroad på riktigt.

– Nej då, svarade jag så glatt men bestämt jag kunde. Det är bara en trevlig grej, lite meditation och grejer, alla gör sånt nu för tiden!

Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.

Så var det dags. Vi tog Tessans bil. Kursgård i Sörmland.

Jag hade oroat mig för att inte passa in. Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.

Jag hade inte behövt oroa mig. Det var sex andra kvinnor i vår ålder och våra kläder, och en ensam karlstackare.

Sedan kom hon som skulle leda oss in i den nya förståelsen för oss själva. Också i vår ålder, men solbränd, smal, snygga ljusa kläder, långt brunt lockigt hår. Det enda hippelika med henne var ett halsband med något slags orientaliskt hänge. Och bröst som stod rakt ut utan bh, men det var snarare kirurgknivens förtjänst.

Vi blev välkomnade. Fick en smoothie. Fick oss rummen tilldelade.

Ledarkvinnan verkade glad och snäll. Eller läskigt lycklig på det där frireligiösa sättet, kan jag tänka i dag.

De kommande timmarna skulle jag märka att hon kunde få en hård glans i ögonen, som kom henne att likna enhets-chefen Ewa.

Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.

Dags för samling. Vi presenterade oss, vi nickade åt varandra, vi skulle berätta varför vi kommit dit. Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.

– Jo, sa jag till slut.

Till och med det lilla ordet fastnade i strupen. Vad skulle jag säga? Jag trodde nog att detta kunde vara en nyttig erfarenhet, eftersom så många ändå åkte på sådant här. Men vad jag egentligen ville visste jag inte.

Jag kraxade något om att jag ville stärka min självkänsla och att det var trevligt att vara där.

Sedan skulle vi sitta i fåtöljer i ett rum med vita väggar och blunda. Ledaren mässade lågt och entonigt, sa åt oss att slappna av, tänka på platser vi tyckte om. Jag försökte, försökte hårt. Ville tänka på sommarstället vi haft när jag var barn men av någon anledning såg jag bara tvättmaskinen där hemma. Ryckte till när någon plötsligt tog på mig.

– Du är inte avslappnad, Maria, sa ledarkvinnan vänligt.

Jag kände mig misslyckad.

Hon fortsatte, sa att vi skulle räkna andetagen. Andas tio gånger, sedan hålla inne andningen tre sekunder, andas ut lika länge, fortsätta så, andas in sex sekunder.

Räkning är inte vad jag kallar avslappning, och jag blev yr.

Kvinnan rörde vid mig igen. Jag ryckte till lite den här gången med, och slog ofrivilligt upp ögonen. Såg enhets-chefen ovanför mig.

– Nej, blunda, sa kvinnan som inte alls var Ewa. Har du hittat din plats? Känn efter i ditt inre.

Jag kände att jag var kissnödig.

I dag hade jag pissat rakt på henne.

Sedan sa hon att vi skulle fortsätta blunda, men börja tala. Var och en skulle berätta om de krav vi kände att omgivningen ställde på oss. Ledaren sa stilla våra namn i tur och ordning. Jag ansträngde mig för att inte glänta på ögonlocken när någon annan pratade. Folk sa allt möjligt, relationer, barn, det perfekta hemmet, jobb.

Jag minns inte vad jag sa när det blev min tur, bara att mitt ansikte hettade. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde men var övertygad om att alla andra kisande betraktade mig.

Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.

Äntligen fick vi öppna ögonen. Ledaren pratade på, någon sorts sammanfattning, berättade hur bra vi skulle må efter denna kurs. Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.

Så blev jag plötsligt medveten om en jobbig tystnad. Ledarkvinnan tittade intensivt på mig.

– Maria, sa hon, jag känner att din själ är gammal. Du är reinkarnerad. Du måste förvalta den visdomen bättre.

Dessa skammens ögon på mig. Jag rodnade igen. Var osäker på vad reinkarnerad betydde, men nickade lite.

Man kan ju fråga sig varför Personlig Utveckling ska utföras i grupp.

Men jag frågade inget. Jag bara flöt med.

Dags för lunch, och jag tyckte att ledarkvinnans ögon hårdnat för gott, i alla fall varje gång de vändes åt mitt håll. Kanske var hon avundsjuk för att hennes själ inte var lika gammal?

 

Därefter är minnet av det hela lite dimmigt, trots att vi garanterat inte fick någon alkohol. Skulle gissa på någon sorts förträngningsmekanism.

Timmarna flöt på, det var gruppsamtal och motivationsföreläsning och mer räkneavslappning. I pauserna och på kvällen fiskade jag efter hur Tessan upplevde det hela, men hon verkade bara frälst. Jag log tillbaka och försökte verka uppskattande jag med.

 

Jag fick knappt en blund i ögonen den natten. Nästa dag kändes på alla sätt som en ond dröm, men jag gjorde mitt bästa för att ta mig igenom den helskinnad.

 

När vi hade slutsamling efter lunchen var jag omtumlad – den delen av min framtvingade sammanfattning var sann. I övrigt rapade jag upp samma ord som deltagarna innan: styrka, lugn, självkännedom, vardagen, tack.

 

Inte fan var Maria Johansson mer medveten efter den helgen.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
11 timmar sedan
Isak Gerson om manifestationen i gubbängen.
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/TT, Olof Åström

Isak Gerson:
Partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter

Manifestationen efter dådet i Gubbängen blev mer ett partimöte för riksdagens vänstersida än en bred antifascistisk manifestation när gräsrötterna lämnades utanför, skriver Isak Gerson och menar att om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss med kommer just sådana möten som det som attackerades i Gubbängen försvinna.

Efter det nazistiska dådet mot Vänsterpartiets och Miljöpartiets möte om fascism i Gubbängen samlades Stockholms breda vänster och andra demokratiskt sinnade i en manifestation mot rasismen i samma förort. På väg in till manifestationen funderade jag på vilka konflikter som skulle kunna uppstå med nazister under mötet. När jag väl kom dit upplystes jag nästan direkt om att konflikten var riktad åt ett annat håll.

Manifestationen hade ursprungligen arrangerats som ett brett samlande evenemang för det antirasistiska föreningslivet. Men kort inför manifestationen bestämde man sig för att smalna ner det så att det i stort sett blev ett partimöte för riksdagens vänstersida.

Victoria Rixer från Linje 17 mot rasism är en av de talare som ströks från talarlistan under omvandlingen. ”Man hade kunnat sträcka ut en hand, och kroka arm med grupper som har haft ett långvarigt antifascistiskt engagemang” säger hon till Flamman.

En utsträckt hand

Att dessa föreningar, både de antirasistiska och de fristående vänsterföreningarna som Allt åt alla ändå dök upp efter att först ha blivit strukna från arrangemanget får nog sägas vara en sådan utsträckt hand. Det är just den typen av respektfull artighet som enigheten mot fascism kräver. Att den som utan tvekan drabbades värst av det nazistiska våldet var Mathias Wåg påpekades under mötet med talkören från denna vänster ”Nämn ett offer för detta dåd / det var vår Mathias Wåg”. 

Det hela blir extra sorgligt när man tänker på hur partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter och folkrörelser. Här fanns en ypperlig möjlighet att bygga relationer med rörelser som driver ens politik i föreningar på marken. Men man prioriterade att få en bra kickoff till valkampanjen.

Kanske var man också rädd för hur det skulle se ut att synas med det antirasistiska föreningslivet i reaktionära tider. Bland talen uttrycktes stundvis en idé om hur sjukt det var att ett så oextremt möte blev utsatt för nazistiskt våld. Men vart slutar tanken om man låter den löpa? Ska vi acceptera våldsdåd när de sker mot föreningar till vänster om partierna?

Nazisterna driver demoniseringskampanjer

Det är just i situationer när nazister attackerar som det är som viktigast att släppa den rädslan och mötas. Att det finns en politisk kostnad förknippad med antifascister som Mathias Wåg är för att nazisterna driver demoniseringskampanjer mot sina motståndare. Den kostnaden känner organisatörerna av mötet i Gubbängen till. Men om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss med kommer just sådana möten försvinna.

Och försvinna kommer också den breda antirasistiska organiseringen att göra. Jag kan bara hoppas att den hand som sträcktes ut av föreningarna och rörelserna som ändå kom på manifestationen besvaras. Vid mötet i Gubbängen var partivänstern arrangörer, så självklart står de upp mot den nazistiska attacken. Nu när Victoria Rixers kafé Torpet i Orhem bränts ner en vecka efter attacken i Gubbängen (sannolikt, men inte säkert av högerextrema) vore det fint att se en sådan hand, till exempel.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Foto på journalisten Youmna el Sayed.
Youmna el Sayed är journalist på Al Jazeera English i Gaza. För snart två månader sedan lämnade hon Gaza och befinner sig nu i Kairo. Foto: Julia Lindblom

Journalisten Youmna el Sayed: ”Vi var direkta måltavlor i Gaza”

Med ständig fara för sina liv dokumenterar palestinska journalister kriget i Gaza, där knappt några utländska medier släpps in. Över 100 journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats och i söndags förbjöd Israel nyhetskanalen Al Jazeera – ett av få mediehus som rapporterar på plats i Gaza. Youmna el Sayed, journalist på Al Jazeera English i Gaza, är en av de som överlevt.

– Det här kriget har varit annorlunda än alla krig. Jag har aldrig sett något liknande. I det här kriget är vi direkta måltavlor för den israeliska armén.

Det säger Youmna el Sayed, 35 år, palestinsk-egyptisk journalist och korrespondent för Al Jazeera English i Gaza. Hon är uppvuxen i Sydafrika och andra länder, men har de senaste tio åren bott i Gaza tillsammans med sin man och fyra barn, som är mellan fem och tretton år. 

Nu befinner hon sig i säkerhet i Kairo, och har fortfarande svårt att inse vad hon varit med om. Pressvästen och presshjälmen skulle garantera hennes säkerhet som journalist. Men för Youmna El Sayed och hundratals andra palestinska journalister i Gaza utgjorde utrustningen i stället en direkt livsfara. 

– Jag blev rädd att bära min pressväst och hjälm. Människor var rädda för mig och kände att där jag stod var en farlig plats. När vi tvingades fly oss vågade människor inte hyra ut lägenheter till oss. De visste att många palestinska journalister blev attackerade och att deras hem bombades. 

Dödligaste månaderna för journalister någonsin

Palestinska journalister har i över ett halvår bevakat kriget i Gaza, under vad som beskrivits som de dödligaste månaderna för journalister sedan Committee to Protect Journalists började föra statistik på 90-talet. Enligt organisationen har över 90 palestinska journalister och mediearbetare dödats, ofta tillsammans med sina familjer, och många har skadats allvarligt. Även tre libanesiska journalister har dödats och i samband med Hamas attack dödades två israeliska journalister, enligt CPJ. Samtidigt pågår nu en rättegång i Sydafrika där Israel står anklagad för folkmord.

Den israeliska militären, IDF, anklagas av flera pressfrihetsorganisationer för att avsiktligt göra journalister till måltavlor. Committee to Protect Journalists varnar för att även journalisters familjemedlemmar attackeras. 

– Vi har ett många fall där vi ser ett tydligt mönster av avsiktligt dödande. Journalister, och även deras familjemedlemmar, har dödats efter att de har mottagit hot över telefon från den israeliska armén. säger Sherif Mansour, ansvarig för Mena-regionen, på kontoret i Washington.

Mottog dödshot

Även Youmna El Sayed fick ett dödshot riktat mot sin familj den 30 oktober, vilket dokumenterats av CPJ. Hennes man mottog ett samtal från en israelisk officer som sade “vi vet vem du är” och sade åt familjen att omgående lämna byggnaden, annars var deras liv i fara. Något som var omöjligt då kraftig beskjutning och bombningar pågick utanför byggnaden.

– Min man sa ”om jag tar mina barn ut på gatan kommer jag att dö”. De sa ”vi varnade dig”, berättar Youmna el Sayed. 

Samtalet gjorde Youmna el Sayed extremt rädd, och hon var till och med rädd att berätta om det för andra. Hon var dock noga med att spela in samtalet. 

– Det var fruktansvärt för mig att som mamma, i stället för att vara en trygghet, blev en källa rädsla hos mina barn. Min tolvåriga dotter frågade upprört ”mamma kommer vi att dö på grund av dig?”. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag vågade inte gå ut på balkongen för att filma eller rapportera. De israeliska drönarna var överallt. Det fanns andra familjer i huset, som ville att vi skulle lämna byggnaden eftersom jag som journalist kunde utgöra en måltavla och en fara, berättar Youmna el Sayed.

I Gaza har enligt pressorganisationen CPJ över femtio mediekontor och redaktioner förstörts. Al Jazeeras högkvarter förstördes redan 2021 i ett riktat flyganfall.

– Vi är inte tillåtna att arbeta fritt som andra journalister. När man förstör vår utrustning och våra redaktioner tvingas vi arbeta på gatan. Vi tvingas sova på gatan. Vi kände oss varken säkra när det kommer till våra liv, eller våra familjers liv, säger Youmna el Sayed.

Reportrar utan gränser (RSF) har nyligen lämnat in ett klagomål gällande krigsförbrytelser mot palestinska journalister i Gaza – det tredje klagomålet sedan 2018. I rapporten tar RSF också upp ”den avsiktliga, totala eller partiella förstörelsen av lokaler för mer än 50 medier i Gaza”.

Den 19 maj 2022 sköts Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Akleh till döds i Jenin. Foto: Majdi Mohammed/TT

Attackerna mot palestinska journalister började dock långt innan kriget i Gaza bröt ut.

– I maj förra året, på årsdagen av Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Aqlehs död, publicerade vi på CPJ en rapport med titeln Deadly Pattern. Shireen, som dödades av en prickskytt i staden Jenin, var redan då bara en av 20 journalister som dödats av israelisk eld under 21 år, säger Sherif Mansour.

Sedan 7 oktober har Israel arresterat 25 journalister på Västbanken och i Gaza, enligt CPJ. Minst fyra journalister har även rapporterats försvunna. Tillsammans med Iran, Kina, Myanmar, Belarus, Ryssland och Vietnam fängslar Israel flest journalister i världen. 

Scener omöjliga att uthärda

Youmna el Sayed beskriver de minnen hon bär på som “omöjliga för en människa att uthärda”. Det har gått flera månader sedan hon lämnade Gaza, men scenerna hon bevittnat förföljer henne så fort hon sluter ögonen.

Hon minns särskilt en scen, när hon befann sig på Nasser-sjukhuset i Khan Yonis och en ambulans var på väg in efter en massaker. Det rådde kaos utanför sjukhuset och Youmna El Sayed skyndade sig fram till utgången. En liten pojke, inte mer än 11 eller 12 år, kom ut från ambulansen med blåmärken i ansiktet. Han bar en ryggsäck mot sitt bröst. 

– Jag frågade om han var okej. Sedan såg jag att blod droppade från ryggsäcken. Han sade, vet du vad jag har här. Jag frågade, vad har du där? Jag var väldigt rädd när jag såg bloddropparna som föll från ryggsäcken. Han sa “min lillebror Ahmed”. 

Pojken berättade att läkarna hittat honom under rasmassorna och lagt honom i ryggsäcken. 

– Pojken talade så lugnt och var lycklig över att hans lillebror var med honom. Jag tänkte att pojken aldrig mer kommer vara okej. Jag kallade på doktorn och sa att vi måste hjälpa honom. Jag pekade på hans ryggsäck och sa att han behöver hjälp. Läkaren öppnade väskan och var så chockad. Jag stod kvar och kunde inte röra mig. Såg jag nyss en femårings kropp i ett annat barns ryggsäck? 

Varje gång Youmna el Sayed sluter ögonen minns hon pojken, och andra liknande fruktansvärda scener. 

– Jag kan inte längre sova eftersom dessa scener är outhärdliga för en människa att bevittna. Efter det har jag sett många andra liknande scener. Varje gång det händer känner jag mig helt svimfärdig. Det finns inget jag kan göra eller säga. Hela världen har sett de här bilderna och scenerna. Världen har sett fadern bära sina barn i två plastpåsar och det har inte rört världen, det har inte fått världen att pressa Israel till ett eldupphör och ett stopp på folkmordet, säger Youmna el Sayed.

Ständigt nära döden

I Gaza var Youmna el Sayed ständigt nära döden. En dag i början av kriget rapporterade hon från flyktinglägret Jabalia.

– Det var efter en massaker där över 20 människor dödades. Plötsligt började människor skrika och springa runt omkring mig och varnade för att en missil skulle slå ned. 

Hon kunde inte hitta sitt team. 

– Vi hade redan vant oss vid att Israel bombade samma plats två gånger. Jag såg en korrespondent på Al Jazeera Arabics redaktion som sade åt mig att springa. Medan jag sprang förstod jag att om missilen slog ned skulle min familj aldrig hitta mig.  

Det var tungt att springa i pressvästen, som väger uppemot 13 kilo. Internet låg nere, men Youmna el Sayed lyckades ändå få tag i en kollega på nyhetsdesken i Doha. 

– Jag bad henne säga till min familj att om jag dog skulle de leta efter mig här, berättar Youmna el Sayed.

När missilen slog ned flög Youmna el Sayed flera meter till följd av tryckvågen, och tappade telefonen på marken. När hon fick fatt i telefonen igen sade kollegan åt henne att fortsätta springa. Den andra missilen hade fortfarande inte slagit ned. Hon lyckades springa några gator till innan nästa missil slog ned.

– Den dagen lyckades jag överleva och fick endast några blåmärken efter fallet. Men jag var så nära att dö, och inte vilken död som helst. Jag skulle ha förvandlats till bitar. Det är lika smärtsamt att tänka på varje gång. Efter allt som har hänt oss, hur kan vi bli normala människor igen? , berättar Youmna el Sayed.

Tvingades fly gång på gång 

Tidigt in i kriget beordrade den israeliska armén civilbefolkningen att evakuera söderut mot Khan Yonis. Men när Youmna el Sayed evakuerade dit med sin familj föll bomberna oupphörligt, även i det område som skulle vara säkert. Det var brist på dricksvatten. Hon bestämde sig för att återvända hem med barnen i bil till Gaza City.

–  Vattnet som kommer från kranen i Gaza är saltvatten. Vi använder det enbart för att tvätta och det är inte ens bra för att tvätta och bada. Mitt största problem var att hitta rent vatten åt mina barn. I Gaza City, i mitt hem, hade jag ett elektriskt filter, som renade det salta vattnet till dricksvatten. Vi hade även en brunn i byggnaden och solpaneler som kunde hjälpa oss att få elektricitet. 

Journalisten Youmna el Sayed. Foto: Julia Lindblom

Bombningarna intensifierades runt Youmna el Sayeds hem och grannskap i Tel el-Hawa kvarteret, där även Al-Quds sjukhuset ligger. Även sjukhuset där tusentals människor tagit sin tillflykt bombades.

– Vi lämnade vårt hem under beskjutning från snipers. Vi var 20 meter från byggnaden och ett annat högt torn. Och de sköt på mot vår byggnad med snipers. Vi gick ut fort till bilen och de sköt mot bilen. 

Palestinska journalister upplever censur på sociala medier

Palestinska journalister dödas inte bara i riktade attacker. Många vittnar också om en alltmer utbredd censur på internet, och inte enbart i Gaza. Ofta är svårt för dem att nå ut med inlägg på Metas sociala plattformar, som Facebook och Instagram. Nyligen stängde Facebook tillfälligt ned den välkände palestinska fotojournalisten Motas Azaizas Facebookkonto. 

Även Youmna el Sayed har erfarit censur på sociala medier, vilket hindrat henne i sitt arbete.

– Censuren på sociala medier har pågått sedan kriget började. Mina inlägg har återkommande censurerats på Instagram. 

Hon berättar att journalister och andra människor som vill publicera information om Palestina ofta tvingas skriva i kodord för att undgå censuren, eller byta ut orden mot emojis. 

– Jag får ofta motta meddelanden från Facebook eller Instagram att mina inlägg går emot plattformens policies. Men det gäller endast de journalister som rapporterar inifrån Palestina. 

Ibland blir Youmna el Sayeds helt konto helt blockerat och hon kan inte publicera något på två hela veckor. 

– Mina följare och människor undrar vad som hänt. Detta händer så många palestinska journalister och kollegor. Det är frustrerande, eftersom bilderna och filmerna är rapporter om vad som sker i verkligheten.

Flera journalister på Al Jazeera dödade 

Flera journalister på Al Jazeera har dödats. När Wael Dahdouhs son Hamza al-Dahdouh och hans kollega Mustafa Thuraya, som var på uppdrag för den franska nyhetsbyrån AFP, dödades i en riktad drönaraattack i januari skapade det rubriker runt om i världen. Tidigare i höstas dödades Wael al-Dahdouhs hustru, två av hans barn och en sonson i en israelisk attack.

Den israeliska militären, IDF, har tagit på sig attacken mot de båda journalisterna och skriver på plattformen X, tidigare Twitter, att de var medlemmar av en terroristorganisation – något som både Al Jazeera och familjerna bestämt förnekar.

Sherif Mansour på Commitee to Protect Journalists, CPJ, fördömer även han IDF:s uttalanden.

– Förklaringen från IDF är långt ifrån tillräcklig för att visa på något som helst hot mot den israeliska armén vid den tidpunkten. 

Youmna el Sayed understryker att dödandet varit riktat och medvetet. 

– Så många av mina kollegor mottog hot och rapporterade under beskjutning. Min kära vän och kollega Samer Abu Daqqa skadades i en attack och förblödde på gatan, de israeliska styrkorna vägrade låta ambulansen komma fram. Det var ett medvetande dödande, säger hon.

Oviss framtid

Youmna el Sayed tilldelades nyligen det renommerade italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca i Neapel för sin krigsbevakning i Gaza. Under våren har Youmna el Sayed deltagit i ett flertal internationella konferenser för journalister i bland annat Danmark, Norge, Sverige och Italien. I Sverige har hon deltagit i en panel på SIDA och även medverkat i podcasten Kalam.

Youmna el Sayed mottar det italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca. Foto: Julia Lindblom

Nu är framtiden oviss och Youmna el Sayed vet ännu inte var hon kommer att lokaliseras.

– Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka till Gaza, men i sådana fall kommer jag att lämna kvar min familj i Egypten för deras säkerhets skull.

Internationella journalister måste sätta press på omvärlden

Youmna el Sayed menar att det är viktigare än någonsin att internationella mediebolag och journalister sätter press på Israel. 

– Internationella journalister har hört larmen från FN, Läkare utan gränser, Röda korset och andra internationella mänskliga rättighetsorganisationer. De måste göra mer och göra en objektiv rapportering genom dem i sina länder, och dokumentera de krigsbrott som pågår. 

Hon menar att journalister och mediebolag måste kräva att Israel omgående släpper in internationella journalister i Gazaremsan. 

– Fler människor i världen ska veta vad som händer av journalister i sina länder, inte bara från oss palestinska journalister. Internationella journalister ska stå upp för integriteten och objektiviteten hos journalistiken. De ska inte säga att “palestinska barn har dött i en explosion”. De ska säga klart och tydligt vad som hänt. Att en israelisk missil direkt attackerat ett civilt hem och dödat så här många barn, och skadat så här många civila. Det är vad sann journalistik är, säger Youmna el Sayed.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
6 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature den 17 april har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad