Dockhaveri förlag lyckades rädda detta unika dokument ur spillrorna av en sant storslagen levnadskonstnärs liv, den fiktiva författaren Maria Johansson. Under de följande veckorna publicerar vi memoarerna som följetong i Arbetaren.

Sist

 

Flimrande mörker. Som sekunderna innan du vaknar på riktigt. Upplöst i njutning och smärta, triumf och förnedring. Ljud långt borta, kanske är det sirener. Andetag nära. Kanske är det dina. En kroppsdel sticker dig obekvämt i sidan.

Som alla de där andra sekunderna, tusentals, hela ditt liv, innan du vaknat på riktigt. Innan du vet vad som är verkligt och vem du är.

Vem är du då?

 

 

 

 

 

 

Del 1:

Hej

0.

Det doftar kanelbullar. Alla har samlats till trefika. Faktiskt nästan alla, till och med de som oftast struntar i fikat. I dag är det ju Kanelbullens dag, och vem säger nej till gratis bullar.

Maria Johansson häller en skvätt mjölk i kaffet. Det är dagens tredje kopp. Fjärde om man räknar de halva påtårarna.

Det doftar kanelbullar och kaffe och under det lite köksrengöring och en aning svett med parfym på. Solen flackar genom halvöppna persienner. Växlande molnighet och tolv plusgrader. En rätt fin dag, för att vara Sverige i oktober.

– Varsågoda och ta för er nu! säger Ewa som är enhetschef.

Trots att de flesta runt bordet redan försett sig med bullar.

 

De är åtta stycken i rummet, alla på avdelningen har inte rast samtidigt. Just när Maria sätter tänderna i bullen anländer en nionde. Adam, en av de få männen. Rätt ung. Alla kvinnorna ler lite extra.

Marias leende försenas en aning eftersom hon har munnen full av kanelbulle, Adam hinner sätta sig innan leendet nått honom. Ewa räcker honom kvickt bullkorgen. Och ler igen.

Hoppas jag inte verkade sur nu, tänker Maria.

– Fint väder vi har, säger hon för att visa att hon är glad.

Alla nickar lite. Sneglar mot fönstren.

– Ja har det inte varit ovanligt soligt? säger Boel.

– Ja, jag vet inte, jag läste att vi har haft lika mycket regn som vi brukar ha i september, säger Susanne.

Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.

En tionde kollega anländer. Marja. Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.

Marjas mungipor är hårt vridna nedåt och hennes rörelser är ryckiga. Hon grymtar lite och dimper ned på den sista lediga platsen vid bordet.

– Skicka kaffet, säger hon kort.

Snacka om att se sur ut. Maria tycker det är trist att stämningen gjort en störtdykning, men samtidigt är det lite skönt att arga Marja tar fokus från hennes eget missade leende mot unga, snygga Adam.

Den ännu yngre Leyla skickar kaffet. Enhetschef Ewa snörper knappt märkbart på munnen, men säger sedan hurtigt:

– Ta en bulle Marja!

Marja fnyser.

– Nä tack. Jag vill bara ha kaffe så jag orkar med resten av dan. Vilken jäkla dag! Jag har sprungit runt som vad heter det … en skållad råtta!

Ewa gör en liten äckelmin.

– Men, säger Boel glatt, det är ju Kanelbullens dag i alla fall!

Marja fnyser högre.

– Vilket påfund! Det är nog den mest meningslösa dag jag hört talas om. Så jäkla … svenskt. Och fånigt.

Temperaturen i rummet närmar sig fryspunkten.

– Jag tycker det är trevligt! säger Leyla och tar en till bulle.

Ewa ler uppmuntrande mot Leyla.

– Ja, visst är det!

Maria har fastnat med blicken ute i höstvädret. Solen går i moln. Rummet blir dunklare men stämningen verkar tina igen.

– Och det är alltid trevligt när jobbet bjuder på nåt gott! säger Boel.

– Ja, tack så mycket för det, flikar Adam snabbt in.

Han är ganska ny på jobbet.

– Tur att det inte är varje dag, säger Ewa med ett litet skratt och en sidoblick åt Adam. Då skulle man ha svårt att komma i bikinin till sommaren!

Maria sväljer hårt. Sista bullbiten verkar vilja fastna.

– Ja apropå det, bryter Marjas hårda röst in igen, såg ni vad tidningen hade på första uppslaget i dag? Att vi blir fetare och fetare! Fem kilo har vi gått upp i vikt de senaste tjugofem åren. Passande va! På Kanelbullens dag.

– Nämen, säger Ewa och börjar se irriterad ut på riktigt, sånt måste vi väl inte prata om nu när vi ska fika.

– Vadå, har alla gått upp så mycket? säger Leyla.

Mitt på bordet ligger en enda bulle kvar i korgen.

– Ja alltså genomsnittet … säger Marja. Här, här är den ju!

Dagens tidning i en halvbläddrad hög bredvid bullkorgen. Marja slår upp den hårdhänt.

– Ja, i genomsnitt har alla gått upp fem kilo … Och fyra av tio kvinnor är överviktiga. Jaha ja, som om man inte visste själv om man lagt på sig!

– Jag tror vi ska bjuda på pepparkakor nästa fika, så du blir lite snällare Marja, säger Ewa med ett nytt leende.

Alla skrattar artigt utom Marja.

Leyla lutar sig över tidningen.

– Snittkvinnan är 165,7 centimeter lång och väger 67,4 kilo, läser hon. Äh, det låter väl inte så mycket!

Det klickar till i Maria och innan hon hinner tänka efter säger hon:

– Ja, så lång är jag till exempel!

– Är det sant! säger Leyla. Men du väger väl mindre än – oj förlåt, så får man ju inte fråga!

Handen för munnen. Ögonen stora.

Nä det får man inte, tänker Maria. Svarar:

– Nä det är nog lite mer!

Sedan ler hon igen för att inte verka sur. Bakom leendet tänker hon att hon nog faktiskt väger lite mindre. Kanske sextiofem.

Den ensamma bullen ligger kvar på bordet.

 

Tre timmar senare ställer sig Maria Johansson på badrumsvågen.

 

 

1.

Hej och välkomna!

Mitt namn är Maria Johansson. Jag är snart fyrtiotre år gammal. Kanske lite väl ung för att skriva mina memoarer, tänker ni.

Men ni vet ingenting än.

Ni har aldrig vetat något om mig. Bara trott att ni gjort det.

Jag kommer berätta min historia nu.

 

Jag har just börjat skriva ned den. Men min historia har pågått ett bra tag innan det vi kallar nuet. Och den bara fortsätter, snabbare och snabbare. Jag kommer skriva det som har hänt och det som jag hoppas ska hända. Och jag kommer skriva det som händer alldeles just nu. Det är min ordning och min takt och ni får bara ta och anpassa er.

Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. 

Jag skriver mina memoarer och jag skriver mitt liv. Vadå ung? Jag har sett det mesta, jag. Och mer ska jag se.

Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. Ungefär.

Inte så ovanligt. Nä.

Jag är blond av födseln. Om ni tycker jag är blåst också skiter jag fullständigt i.

Ni får väl se.

 

Oj, nu låter jag otrevlig. Vi tar och börjar om.

 

Hej, det är jag som är Maria Johansson och detta är min historia!

Ingen jävel ska avbryta mig. Klaga inte på hur jag skriver, tack – inget gnäll över att jag ibland skriver ”jag” och ibland ”hon”. Eller att det ibland är NU och ibland någon annan gång. Håll bara i skallen att det är Maria Johanssons historia, så ska det väl inte vara så jävla svårt att hänga med.

Denna vrede. Men nej, den kom senare.

Nu tar vi detta från början. Den dag jag insåg att jag var 42,5 år gammal och vägde 67,4 kilo.

 

*

 

Maria slår på familjedatorn, vill läsa den där artikeln från den fjärde oktober igen. Säkert finns den någonstans på internet. Var det verkligen exakt 67,4 kilo? Siffror har alltid varit svårt, de bråkar, kastar sig om varandra, skriker högt men meningslöst. Matten i skolan gick det inte så bra med.

Fast den hade hon ju ändå ingen större användning för sedan.

”5 kilo tjockare 67,4 kg” skriver Maria i sökfältet och mycket riktigt poppar den där artikeln upp. 67,4. Jo, så var det. Siffrorna lyser lika tydliga mot henne från skärmen som från den digitala badrumsvågen.

Jaha, tänker Maria. Lustigt.

Fast i hennes bakhuvud känns det snarare olustigt.

Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.

– Mamma jag behöver datorn!

Emmas röst är gäll och i förväg beredd på mothugg. Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.

– Ja, ta det lugnt, svarar hon och försöker låta lugn själv. Jag är klar nu.

Hon reser sig från stolen, fast inte alltför snabbt, och gör en mental notering om att säga till Emma om en timme. Då får det räcka.

Emma suckar högt, som om hon hört tanken, och kastar sig över datorplatsen.

– Alltså jag måste få en egen! Jag skulle få det när jag fyllde tolv, hallå, det är jättelänge sen!

Maria känner irritationen växa.

– Tretton, sa vi. Du sa tolv.

– Alla andra har egen dator! Och jag får aldrig låna Simons.

Maria står bakom stolen, maktlös. Storebrors dator köpte de billigt, men nästan ny, av en bekant för några år sedan.

– Jo men vi ska köpa en, säger hon med lite snällare röst och tittar nästan ömt på det blonda bakhuvudet. Det gick åt så mycket pengar i somras bara. Be pappa att kolla på det!

– Men jag vet ju redan vilken jag vill ha!

Emma klickar frenetiskt på webbläsarikonen.

– Och den här är så seeg! Och vet du de sa på samhällskunskapen i dag att alla i Sverige har 1,12 dator var, så då borde vi ha fyra. Minst! Eller är vi fattiga eller?

– Va? säger Maria och irritationen återvänder. Vadå en komma tolv?

Dessa jäkla siffror.

– Ja, det finns fler datorer än människor! svarar Emma otåligt.

Maria fnyser.

– Det tror jag inte på, alla kan inte ha så många! Det måste vara jobbdatorer.

– Men NEJ, såna man har hemma! Hallå kan du gå nu eller, sluta kolla vad jag gör!

Maria gör en liten strypgest bakom dotterns rygg, men avlägsnar sig.

Jag måste prata med Mikael. Kanske går det att hålla ut tills hon fyller tretton, som vi sa.

Men Mikael tittar på teve och Maria skjuter det hela på framtiden, där det hör hemma.

Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp.

Inte förrän klockan 22 lyckas hon återta datorplatsen. Emma går muttrande och borstar tänderna, smäller i badrumsskåpet.

Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp. Men när det blanka fönstret stirrar mot henne känns hjärnan med ens lika blank.

Vad var det? Inte Emmas datorinköp. Inget med barnen. Kolla Facebook? Nä, det gjorde hon ju i går. Inte ofta någon säger något intressant där.

Längst bak i medvetandet finner hon en liten tagg: 67,4 kilo.

Äsch, det var väl inte det jag skulle kolla upp, det var ju inte viktigt?

Men nu sitter hon ju där, så då kollar hon det ändå.

Om Medelsvensson har gått upp fem kilo på tjugofem år, och allt fler är överviktiga, betyder det att jag väger för mycket då? Om jag väger som alla andra. Och alla andra är tjocka. Eller … Ja, hur som helst spelar det ju ingen roll hur mycket jag gått upp på tjugofem år, då var jag ju … sjutton! Maria fnissar till.

Medan tankarna vindlat har Google tänkt klart. Sökningen ”medelvikt kvinnor” leder in på Statistiska Centralbyråns hemsida.

Vilken otrolig massa siffror. Maria rättar till läsglasögonen, kisar och skummar igenom. Ser förkortningen BMI. Ja, normalt sådant har hon, det vet hon ju.

Så varför bryr jag mig?

En ljusblå ruta i högra hörnet fångar hennes öga. Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år gammal, står det. Maria blinkar irriterat åt rutan.

Fyrtiotvå och ett halvt, ja som jag.

Och? Jag är normal, det är väl bra!

– Du nu skulle jag verkligen behöva kolla en grej, säger Mikael bakom henne.

När Maria återigen reser sig från stolen har taggarna bak i huvudet på något sätt blivit två.

 

2.

Det var en gång en kvinna som hette Maria Johansson. Jag trodde att jag kände henne väl.

Vi växte upp i samma kropp. Den var ordinär, blev med tiden en kvinnokropp som hon köpte 75B-kupor till. På längden stannade hon strax under 166 centimeter.

Detta visste hon om. Och hon visste om att hon fick en son när hon var 27 år gammal och en dotter när hon var 30. Liksom att hon gifte sig samma år som dottern föddes, med den två år äldre Mikael. En pingstafton med växlande molnighet hade det varit.

Allt detta visste hon om.

Men var hon medveten? Nej.

 

*

 

Det har hunnit bli januari. Det blåser iskalla vindar med glassplitter i runt Stockholm.

Om jag vore där.

Det är jag inte, och ta det lugnt, jag ska berätta vad som hänt mellan oktober och nu.

Men inte nu.

För nu ska Maria Johansson berätta om när hennes så kallade väninna drog med henne på en kurs för att Hitta Självkänslan och Hela Själen.

 

*

 

Jag skulle snart fylla fyrtio. Tessan hade nyss gjort det, kanske var det en utlösande faktor. Alla ska ju krisa i alla åldrar nu för tiden.

Det började ganska trevligt. Ja, inte finna-sig-själv-delen, men upprinnelsen. Vi åt ute, utan män och barn, för en gångs skull. Drack ett par glas vin. Tessans blick och mitt sinne hade nog just blivit lite dimmiga, när hon plötsligt började prata om att det fanns mer i livet. Att hon hade insett en massa saker den senaste tiden.

Hur då mer i livet, undrade jag.

Tänkte: Jo nog finns det mer i livet, för den som har råd.

– Alltså jag köpte en bok på nätet, den är verkligen fantastisk! svarade Tessan.

Innan jag hunnit varken förstå eller fråga bubblade hon vidare:

– Att läsa den var som en enda stor aha-upplevelse. Du vet att jag ofta oroar mig för saker, inte minst på jobbet, och hemma irriterar jag mig på Anders, och vi har inte sex så ofta … och du vet hur det är, man börjar tänka är jag för gammal, ska jag köpa ny garderob, eller lyfta brösten, ha ha! Nä men du vet. Men allt handlar om självkänsla! Och den kan man göra något åt själv, sluta skylla på andra.

– Ja-ha, sa jag en aning överväldigad. Har du gjort det då?

– Vadå?

– Gjort nåt åt ditt självförtroende! sa jag och tog en stor klunk vin.

Jag hörde att min röst lät aningen hårdare än vanligt, en klang av misstro. Och ändå, under den, växte en längtan.

– Inte självförtroende, självkänsla! Det är olika saker. Och ja, det har jag. Jag mår så mycket bättre!

Har ni mer sex, tänkte jag men sa det inte.

– Hm. Bara av att läsa den där boken? sa jag i stället och tittade ned i jordnötterna.

– Ja, och så är det övningar och sånt man ska göra med sig själv … Maria, var inte så skeptisk! Vet du, jag tänkte gå en helgkurs med hon som har skrivit boken. Snälla, följ med!

Tessans ögon bedjande men samtidigt lite fnittriga över vinglasets kant.

Jag skulle ha svarat: Om du nu har så jävla bra självkänsla behöver du väl inte hålla mig i handen.

Men jag sa ”Njaa …” och Tessan sa ”Men jo! Det blir roligt!” och så böljade det fram och tillbaka på det sättet några gånger och så slipades n:et sakta men säkert ned och jag sa Ja.

Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig.

Hemma möttes mina planer på att vara borta över en hel helg med minst lika mycket skepsis som jag själv först känt. Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig. Jag sa att det nog inte var så bra mellan henne och Anders, att hon behövde det här för att komma iväg och må bättre, och inte vågade åka ensam. Mikael grymtade något svårtydbart men inte helt vänligt, gav mig en smal blick över tidningskanten.

Jag undrade nästan om han trodde jag var otrogen. Ignorerade den lilla rösten någonstans inne i mig, som sa att otrohet nog egentligen vore mer lockande än en kurs i Personlig Utveckling.

Sedan var det dags att gå till jobbet, och jag gick där i 8,75 timmar och ältade. Skulle jag slingra mig ur det hela eller ej? Tessans besvikelse. Mikaels ovilja. Blandade förebråelser.

Men när jag kom hem igen verkade maken lugnad. Sa att det säkert kunde vara bra för mig att ”komma iväg lite”. Jag misstänker att han hade passat på att kolla med Anders, om dennes fru verkligen också skulle åka och Finna Sig Själv den där helgen.

Så blev det bestämt.

Jag hade ju faktiskt redan sagt Ja till Tessan.

 

Ungarna blev inte förkrossade direkt. Jag fick bara lova att se till att Emmas snyggkläder var tvättade innan jag åkte, för det trodde hon inte pappa om att kunna fixa. I övrigt såg de nog fram emot en helg med mycket hämtmat.

Simon frågade dock om jag blivit knäpp, om det var någon sorts terapi. Jag minns hur illa berörd jag blev. Antagligen rodnade jag. Hans blick som först varit hånfull blev med ens oroad på riktigt.

– Nej då, svarade jag så glatt men bestämt jag kunde. Det är bara en trevlig grej, lite meditation och grejer, alla gör sånt nu för tiden!

Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.

Så var det dags. Vi tog Tessans bil. Kursgård i Sörmland.

Jag hade oroat mig för att inte passa in. Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.

Jag hade inte behövt oroa mig. Det var sex andra kvinnor i vår ålder och våra kläder, och en ensam karlstackare.

Sedan kom hon som skulle leda oss in i den nya förståelsen för oss själva. Också i vår ålder, men solbränd, smal, snygga ljusa kläder, långt brunt lockigt hår. Det enda hippelika med henne var ett halsband med något slags orientaliskt hänge. Och bröst som stod rakt ut utan bh, men det var snarare kirurgknivens förtjänst.

Vi blev välkomnade. Fick en smoothie. Fick oss rummen tilldelade.

Ledarkvinnan verkade glad och snäll. Eller läskigt lycklig på det där frireligiösa sättet, kan jag tänka i dag.

De kommande timmarna skulle jag märka att hon kunde få en hård glans i ögonen, som kom henne att likna enhets-chefen Ewa.

Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.

Dags för samling. Vi presenterade oss, vi nickade åt varandra, vi skulle berätta varför vi kommit dit. Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.

– Jo, sa jag till slut.

Till och med det lilla ordet fastnade i strupen. Vad skulle jag säga? Jag trodde nog att detta kunde vara en nyttig erfarenhet, eftersom så många ändå åkte på sådant här. Men vad jag egentligen ville visste jag inte.

Jag kraxade något om att jag ville stärka min självkänsla och att det var trevligt att vara där.

Sedan skulle vi sitta i fåtöljer i ett rum med vita väggar och blunda. Ledaren mässade lågt och entonigt, sa åt oss att slappna av, tänka på platser vi tyckte om. Jag försökte, försökte hårt. Ville tänka på sommarstället vi haft när jag var barn men av någon anledning såg jag bara tvättmaskinen där hemma. Ryckte till när någon plötsligt tog på mig.

– Du är inte avslappnad, Maria, sa ledarkvinnan vänligt.

Jag kände mig misslyckad.

Hon fortsatte, sa att vi skulle räkna andetagen. Andas tio gånger, sedan hålla inne andningen tre sekunder, andas ut lika länge, fortsätta så, andas in sex sekunder.

Räkning är inte vad jag kallar avslappning, och jag blev yr.

Kvinnan rörde vid mig igen. Jag ryckte till lite den här gången med, och slog ofrivilligt upp ögonen. Såg enhets-chefen ovanför mig.

– Nej, blunda, sa kvinnan som inte alls var Ewa. Har du hittat din plats? Känn efter i ditt inre.

Jag kände att jag var kissnödig.

I dag hade jag pissat rakt på henne.

Sedan sa hon att vi skulle fortsätta blunda, men börja tala. Var och en skulle berätta om de krav vi kände att omgivningen ställde på oss. Ledaren sa stilla våra namn i tur och ordning. Jag ansträngde mig för att inte glänta på ögonlocken när någon annan pratade. Folk sa allt möjligt, relationer, barn, det perfekta hemmet, jobb.

Jag minns inte vad jag sa när det blev min tur, bara att mitt ansikte hettade. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde men var övertygad om att alla andra kisande betraktade mig.

Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.

Äntligen fick vi öppna ögonen. Ledaren pratade på, någon sorts sammanfattning, berättade hur bra vi skulle må efter denna kurs. Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.

Så blev jag plötsligt medveten om en jobbig tystnad. Ledarkvinnan tittade intensivt på mig.

– Maria, sa hon, jag känner att din själ är gammal. Du är reinkarnerad. Du måste förvalta den visdomen bättre.

Dessa skammens ögon på mig. Jag rodnade igen. Var osäker på vad reinkarnerad betydde, men nickade lite.

Man kan ju fråga sig varför Personlig Utveckling ska utföras i grupp.

Men jag frågade inget. Jag bara flöt med.

Dags för lunch, och jag tyckte att ledarkvinnans ögon hårdnat för gott, i alla fall varje gång de vändes åt mitt håll. Kanske var hon avundsjuk för att hennes själ inte var lika gammal?

 

Därefter är minnet av det hela lite dimmigt, trots att vi garanterat inte fick någon alkohol. Skulle gissa på någon sorts förträngningsmekanism.

Timmarna flöt på, det var gruppsamtal och motivationsföreläsning och mer räkneavslappning. I pauserna och på kvällen fiskade jag efter hur Tessan upplevde det hela, men hon verkade bara frälst. Jag log tillbaka och försökte verka uppskattande jag med.

 

Jag fick knappt en blund i ögonen den natten. Nästa dag kändes på alla sätt som en ond dröm, men jag gjorde mitt bästa för att ta mig igenom den helskinnad.

 

När vi hade slutsamling efter lunchen var jag omtumlad – den delen av min framtvingade sammanfattning var sann. I övrigt rapade jag upp samma ord som deltagarna innan: styrka, lugn, självkännedom, vardagen, tack.

 

Inte fan var Maria Johansson mer medveten efter den helgen.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.