Året är 2001 och det är sommar i Sverige, som ett halvår tidigare övertagit ordförandeskapet i EU. Göran Persson är nu både statsminister och ordförande i EU har nu ansvaret att hålla ett toppmöte i Göteborg mellan den 15 och 16 juni. Dagen innan mötet ska dessutom något aldrig tidigare inträffat ske i Göteborg.
Den amerikanske presidenten George W Bush ska besöka Sverige. Tillfället är ypperligt för de svenska politikerna att visa upp Sverige i världen. Men tillfället är också unikt för de som vill visa sitt missnöje med EU-projektet och den ekonomiska världsordningen.
Tidigare i vår har finansministrar och centralbankschefer från 28 länder sammanstrålat i Malmö för det så kallade Ekofinmötet. Den demonstration som anordnats mot EU:s nyliberala politik har under våldsamma former brutits upp av polisen. Många upplever det som en fingervisning om hur polisen kommer att hantera EU-kritiker i Göteborg.
I en artikel i Dagens Nyheter förnekar Marianne Almkvist, biträdande polischef i Malmö, att insatsen skulle varit planerad i förväg. Däremot var företrädare för Göteborgspolisen där och ville få reda på hur vilka ”yrkesdemonstranter” som kunde förväntas dyka upp i Göteborg.
– Göteborgspolisen var ju intresserad eftersom de såg detta som en generalrepetition inför EU-mötet i juni, sade hon.
Kommenderingschef Per Svartz berättade i DN, om hur man lyckats sortera ut ”oseriösa” demonstranter från ”seriösa”, där de sistnämnda utgjordes av politiska och fackliga organisationer, medan de oseriösa var de autonoma och anarkisterna, ”de svarta”.
Men även tjänstgörande poliser på plats såg insatsen som en sätt att sätta ned foten innan Göteborg. Den vänsterorienterade nättidningen Yelah var med när den polisman som åtalades för att ha delat ut ett knytnävsslag i ansiktet på en stillastående demonstrant i Malmö förklarade sitt agerande i rätten:
– Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle statuera ett exempel, att visa att polisen inte skulle tillåta något inför Göteborg.
Dessa erfarenheter tog både inhemska och tillresta demonstranter och poliser med sig till EU-toppmötet i Göteborg.
TORSDAG
Det är torsdag förmiddag och EU-toppmötet ska inte börja förrän nästa dag. På Landvetter flygplats landar Air Force One, den amerikanska presidentens plan klockan 11:05. Vid samma tidpunkt har polisen omringat Hvitfeldtska gymnasiet med en 800 meter lång mur bestående av över hundra containrar. Polisen ska genomföra en husrannsakan för att leta efter de ”mängder av vapen” som ska ha körts in med en lastbil. Ingen släpps in och ingen släpps ut och det är den enda information som polisen på plats har att ge.
Skolan är en av flera som kommunen hyrt ut till demonstranterna och ska fungera som boende och möteslokal för den kommande motkonferensen. På skolan befinner sig omkring 400 personer, däribland ”de vita overallerna” från nätverket Globalisering underifrån.
Inspirerade av italienska Ya Basta! har de meddelat att de har för avsikt att iklädda skumgummirustningar ta sig in till EU-toppmötet och tala med delegaterna.
Klockan 12 inleder kommenderingschef Håkan Jaldung en presskonferens där han meddelar att alla på skolan ska arresteras. Svenska Dagbladet återger uttalandet:
– Nästan alla är misstänkta för förberedelse av olika brott, som skadegörelse och grov misshandel. […] Vi misstänker att många har tillgång till vapen.
Anders Svensson, är en av de som ingår bland arrangörerna i Göteborgsaktionen, ett nätverk av politiska grupper som deltar i protesterna. Han ingår också i demonstrationsledningen för anti-Bushdemonstration som inom kort ska avgå i närheten av Hvitfeldtska, dit han anländer för att delta i ett samordningsmöte.
– Jag skulle in på ett möte, men möttes i stället av poliser och containrar. På plats blev jag, tillsammans med två kamrater, av polisen utsedd till förhandlare. Jag fick gå in bakvägen, säger Anders Svensson.
Nästan alla är misstänkta för förberedelse av olika brott, som skadegörelse och grov misshandel. […] Vi misstänker att många har tillgång till vapen.
Håkan Jaldung, Polisens kommenderingschef
Polisens kontaktgrupp, ledd av Göran Nordenstam, meddelar honom att om demonstranterna går med på att visiteras får de lämna skolan och det är det besked han tar med sig in. Ett hundratal demonstranter släpps ut.
I sin dagbok från Göteborgsdagarna skriver Anders Svensson: ”Inne på skolgården är det mycket lugnt, folk spelar flöjt och en stor grupp sitter och diskuterar.”
Efter en tids diskussioner beslutar sig återstoden av aktivisterna att om Globalisering underifrån får ta med sig sina rustningar går de med på visitering. Polisen godtar förhandlingslösningen, men när demonstranterna ska gå ut meddelar Göran Nordenstam ”att hans förhandlingsmandat är borta. Polisledning och åklagare har beslutat att alla som finns inne på skolan ska gripas”.
Av Kommenderingsstabens dagboksblad framgår att polisbefälet Quintus 11 klockan 17.33 meddelade staben: ”Ya Basta vill förhandla – klä av sig och gå ut”, samt att kommenderingschefen svarade: ”Ej förhandlingsbart. Gripas.”
– Vi förhandlade fram en lösning. De skulle bli visiterade på ett visst sätt och få ta med sig sin packning. Sedan sade polisen plötsligt nej. I stället stormade polisen skolan. Det var märkligt, säger Anders Svensson.
Demonstranterna tågar gemensamt mot staketet, men polisen stormar in med polishästar och kravaller uppstår. Polisen griper alla de får tag i, men en liten grupp blir kvar på skolan. De grips först 23:30. Under tiden har de andra fått sitta i polisbussar. Efter 19 timmar i polisförvar släpps sedan demonstranterna klockan sex på fredagsmorgonen, många utan att ha vare sig identifierats eller förhörts.
Inga vapen hittas på skolan, ingen av de 300 gripandena leder till åtal.
FREDAG
Klockan 8, två timmar efter att de gripna från Hvitfeldtska släppts, lyfter Air Force One från Landvetter. En timme senare startar simultant två möten. Inne på Svenska Mässan invigs EU-toppmötet och på Götaplatsen ett motmöte. Med gårdagens våldsamma händelser i färskt minne kritiserar upprörda talare polisinsatsen mot gymnasieskolan. Efter mötets slut ställer 2 000 personer upp för att genomföra den antikapitalistmarsch, som ska tåga till Svenska Mässan.
Folkmassan börjar röra sig och polisens spanare kategoriserar tåget i en omaskerad del som går först och en maskerad i dess bakre del. När tågets front anländer till den första polisavspärrningen innan mässan stannar demonstranterna. Polisen avancerar med polishästar och hundar mot de omaskerade i fronten av tåget, som backar. Samtidigt går hundpatrull Echo 21 in i mitten av tåget för att dela av det framför det så kallade svarta blocket. Kaos utbryter, flera demonstranter blir hundbitna och det svarta blocket svarar med stenkastning.
Därefter följer massiva gatustrider mellan polis och demonstranter. Polisen pressas tillbaka och lämnar under en period Avenyn helt. Nästa dag pryds tidningarnas första sidor av bilder på maskerade aktivister som anlägger brinnande barrikader och krossar skyltfönster.
I den rapport som den regeringstillsatta Göteborgskommittén sammanställde efter EU-toppmötet, motiverar polisen aktionen med att trycket på polisavspärrningen blivit för hårt. Polisens egna uppgifter går isär om huruvida stenkastning inleddes innan eller efter polisinsatsen.
Trots rådande kaos genomförs en Nej till EU-demonstration med 20000 deltagare utan incidenter.
Senare under kvällen sker dock ytterligare sammandrabbningar. I anslutning till kravaller som utbryter i samband med en polisinsats mot en gatufest skjuter polisen skarpt. Tre personer träffas. 19-årige Hannes Westberg förs till sjukhus med livshotande skador. Han överlever.
Det står en galning i dörren. Jag tror att det är militär för de är svartmålade med automatvapen. Det visade ju sig att det var nationella insatsstyrkan.
Anders Svensson, aktivist
LÖRDAG
Göteborgsaktionens stora demonstration avgår som planerat och samlar 20 000 personer. Polisens planerade insats mot svarta blocket kommer av sig när det visar sig att demonstrationsledningen kastat om blocken innan marschens avgång. Anledningen till rockaden var, enligt Anders Svensson, att man misstänkte att polisen skulle försöka säcka in det svarta blocket som under Ekofinmötet i Malmö och antikapitalistmarschen dagen innan. Demonstrationen förlöper utan ordningsstörningar.
Under marschen går ett rykte om att en demonstration mot polisvåld ska hållas på Järntorget senare under kvällen. Ingen vet vem som kallat till den och många misstänker att det är en, av polisen, gillrad fälla. Arrangörerna från Göteborgsaktionen avråder från deltagande.
De omkring 400 personer som ändå dyker upp på torget till klockan 19 finner sig bara efter en dryg halvtimme omringade av kravallpolis. De beordras att sitta ned.
Klockan 20.02 konstateras, enligt kommenderingsstabens dagboksanteckningar, att ingen upploppsstämning råder. Kommenderingschefen Håkan Jaldung har också uppgett till Göteborgskommittén att det saknades skäl att upplösa sammankomsten. Strax efter klockan 20 kommer dock order från polisbefälen om att samtliga aktivister skulle gripas.
En del av de samlade fick lämna torget efter att ha visiterats, andra var tvungna att stanna kvar, ytterligare några grips.
Klockan 23.30 avbryts aktionen genom att befälet på plats, Yankee 1, på eget bevåg och i strid mot order uppifrån, avslutar insatsen och varpå polisen tågar därifrån.
De kring 100 kvarvarande aktivisterna kan lämna platsen utan identifiering eller visitering. I efterhand skulle Justitiekanslern slå fast att frihetsberövandet var felaktigt och den kvinna som anmält händelsen fick 1 000 kronor i skadestånd.
Under tiden som insäckningen av Järntorget pågår har Anders Svensson efter flera nätters grav sömnbrist utmattad somnat över ett skrivbord på Schillerska gymnasiet. Skolan är ytterligare en av kommunens uthyrda boenden för tillresta aktivister och under toppmötet bor också Anders Svensson här.
Plötsligt vaknar han av ett brak. Dörren har slagits in och maskerade män med automatvapen riktar dessa i hans ansikte. Vapnens lampor bländar honom.
– Det står en galning i dörren. Jag tror att det är militär för de är svartmålade med automatvapen. Det visade ju sig att det var nationella insatsstyrkan.
De beordrar honom att titta ned i marken och släpar ut honom på skolgården med händerna bakom ryggen. Flera gånger på vägen ut slängs han i golvet och han får skrubbsår på knäna. När han dras ut på skolgården läggs han bredvid uppradade boende på den blöta marken. Där blir han liggande i 45 minuter. De som identifierats som utlänningar får ligga i upp till fem timmar.
– De skrek åt oss att hålla käften. Känslan är att här går det några galningar till poliser som vill döda dig. De kallade oss jävla terrorister och uppmanade varandra att inte visa barmhärtighet. Jag trodde att det var insatsstyrkan, men efteråt har det ju visat sig att det var vanliga poliser.
På skolgården är det reguljära polisen som leder arbetet. Polisen har i efterhand hävdat att motivet till insatsen var att hitta tre beväpnade tyska terrorister, men inga terrorister återfanns. I Göteborgskommitténs rapport beklagar författarna de uppenbara hämndtendenserna. Flera av de boende på skolan har också vittnat om att de tvingats be om ursäkt för de senaste dagarnas upplopp.
– Min uppfattning efteråt är Järntorget och Schillerska handlade lika mycket om hämnd som att hitta skyldiga, säger Anders Svensson. Flera av de poliser som skickades till Schillerska var poliser som tidigare under dagarna råkat illa ut. Motivet var att skrämma skiten ur oss, helt enkelt.
De som fattade besluten hade en oerhörd tro på polisens möjligheter att upprätthålla absolut ordning. Genom att upprätthålla lagen orsakade man i stället mer oordning.
Mikael Oskarsson, kriminolog
Hur kunde det gå så snett? Efter oroligheterna vid EU-toppmötet i Nice i december 2000, strax innan Sverige skulle överta ordförandeskapet i EU, uttryckte Göran Persson sin oro över militäriskt barrikaderade toppmöten. Något sådant skulle naturligtvis inte vara aktuellt i det svenska samförståndsklimatet där politisk diskussion sköttes under ”civiliserade former”. Sverige skulle utmärka sig och sättas på kartan som samförståndsexempel. Man tillsatte en kontaktgrupp av poliser som skulle föra dialog med demonstrationsledningarna och kallade det hela Göteborgsmodellen.
Men istället blev Göteborg ett slagfält. Under toppmötet avfyrade polisen skarpa skott rakt in i flyende folkmassor. Tre personer träffades av polisens kulor, 530 personer greps och 386 omhändertogs. 90 demonstranter och 53 poliser skadades. Göteborgsmodellen kom att förknippas med något helt annat än mönsterexemplet på samförstånd. Hur kunde det gå så snett?
Fyra dagar efter toppmötet tillsatte regeringen Göteborgskommittén. I dess ledning ingick den före detta socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson och den moderata dåvarande landshövdingen Ulf Adelsohn. Kommittén fick i uppdrag att utreda polisens insats. Dess slutsats blev ett underbetyg för ordningsmakten; dålig planering och bristande samarbete med Säkerhetspolisen, Säpo. Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet ”hade karaktären av ett hafsverk” och hade en negativ inverkan på resten av toppmötesdagarna.
Mikael Oskarsson är kriminolog med bakgrund som polisinspektör i Västra Götaland. Han delar många av Göteborgskommitténs slutsatser och anser också att dålig samverkan mellan polismyndigheten, Säpo och rikskriminalpolisen var en viktig faktor. Tillsammans med polisens bristande erfarenheter att hantera större protester och det förhöjda säkerhetsläget med anledning av presidentens besök ledde detta till att Göteborgsmodellen havererade. Samtidigt menar han att politikernas ambition om öppenhet rimmade illa med ”vissa aktivisters vilja att ta till våld”.
Politiska prioriteringar gjorde att större förstärkningar inte planerats i förväg. Detta faktum till trots valde polisen en proaktiv taktik – det vill säga en inriktning på offensiva insatser med syfte att förebygga förväntade ordningsstörningar.
– Polisen gör misstaget att vara proaktiv med för lite folk. De som fattade besluten hade en oerhörd tro på polisens möjligheter att upprätthålla absolut ordning. Genom att upprätthålla lagen orsakade man i stället mer oordning, säger Mikael Oskarsson.
Samtidigt menar han att man inte kan bortse från att det finns en grundläggande konflikt mellan å ena sidan medborgarnas rätt att demonstrera och polisens uppdrag att upprätthålla ordningen.
– En konfrontation hade man inte kunnat komma ifrån. Men man kan försöka mildra effekterna av konfrontationen om man är förberedd.
Även om han inte vill ge en personlig bedömning om vad som är rätt och fel moraliskt, tror Mikael Oskarsson ändå att de flesta tycker att insatsen mot Hvitfeldtska var nödvändig, om än aningen långtgående.
– Många av de jag har pratat med har en större förståelse för Hvitfeldtska och att man var tvungna att agera på grund av den förhöjda säkerheten kring Bush besök, säger Mikael Oskarsson.
Men Anders Svensson har ingen förståelse för insatsen mot gymnasieskolan. Den är fullständigt oförsvarbar.
– Alla som befann sig på skolan blev fråntagna sin demonstrationsfrihet och sin mötesfrihet. Man inskränkte demokratin i Göteborg, tog folk som inte begått något brott och satte dem i bussar. Jag är övertygad om att utan Hvitfeldtska hade det varit lugnare.
Göteborgskommittén refererar Håkan Jaldungs inställning i frågan: ”Insatsen räddade Göteborg från värre saker. […] Han har betonat att det endast är mindre grupper av våldsamma personer som anser att polisen genom insatsen på skolan satte ribban för våldet under resten av EU-toppmötet.”
Säpo, som hade utsända inne på Hvitfeldtska, kände inte på förhand till aktionen och ansåg i efterhand att husrannsakan var onödig. Margaretha Linderoth, ställföreträdande Säpochef, var enligt Göteborgskommitténs rapport kritisk: ”Den hotbild som Säkerhetspolisen hade inför president Bushs besök torsdagen den 14 juni motiverade, enligt henne, inte en sådan insats.”
Säpos egen information talade alltså emot att de boende på skolan skulle ha ”mängder av vapen”. Polisen hade innan toppmötet lovat att både säkerheten och demonstrationsfriheten skulle tryggas.
En felaktig underrättelseinformation. Amerikanska Defence Intelligence Agency hade snappat upp information om att Ya Basta! i Italien skulle hit med 890 man och göra en inträngning.
Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning
Vad låg då bakom denna drastiskt långtgående och tydligt demokratibegränsade aktion en dag innan toppmötet? Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet, svarar på frågan:
– En felaktig underrättelseinformation. Amerikanska Defence Intelligence Agency hade snappat upp information om att Ya Basta! i Italien skulle hit med 890 man och göra en inträngning.
Hans Abrahamsson ingick under toppmötet i den dialog som fördes med polisens kontaktgrupp innan och under toppmötesdagarna. Efteråt kände han att något saknades för att förstå Håkan Jaldungs tillsynes obegripliga handlande och beslöt sig att gå till botten med mysteriet. Hans slutsats tyder på amerikansk inblandning.
Säpo upplevde tidigt att Håkan Jaldung inte lade någon vikt vid deras information och att de stängdes ute av polisledningen. Håkan Jaldungs bakgrund som reservofficer i den militära underrättelsetjänsten, Must, och den utbildning han genomgått i USA gjorde att kommenderingschefen hade egna internationella kontakter. I stället för att lyssna på Säpo, fick han annan information som han värderade högre. Hans källor sade honom att Ya Basta! skulle försöka ta sig in på Bushs hotell iklädda gummirustningar, som i Sverige inte kunde klassas som vapen.
– En normal människa hade ställt sig frågan om det verkligen var så, men det verkar som om han tog det förgivet att hans källor hade rätt. Gör man det blir hans handling självklar. Det finns ett hot från ett gäng med gummidäck som ska in på ett hotell. Vad gör man då? Man stänger in gänget på Hvitfeldtska.
Säpo hade kunnat berätta att italienska Ya Basta! inte skulle komma till Göteborg. Enligt Hans Abrahamsson var förmodligen den amerikanska underrättelsetjänsten medveten om detta, men underlät att berätta det för Håkan Jaldung. Anledningen är att den amerikanska administrationen kände stor oro för den nya anti-globaliseringsrörelse, som effektivt lyckats stoppa frihandelsavtalet Nafta i Mexiko City 1995 och WTO-mötet i Seattle 1999.
– Det är en känsla jag får att man medvetet ville skapa en konfrontation. Att man medvetet hårddrog tolkningen av Ya Basta! säger Hans Abrahamsson.
I sin bok skriver han: ”En av de inblandade poliserna berättade för mig att Hvitfeldtska var en fälla. Det handlade om att säkerställa säkerheten för president Bush. Presidenten fick på inga villkor utsättas för politisk förödmjukelse – alla andra frågor och mål var underställda just det. Det visade sig att Rikspolisstyrelsen lämnat arenan och att Polismyndigheten i Västra Götaland kunde agera helt självständigt.”
I Expressen den 11 januari 2004 återgav säpochefen Margareta Linderoth den amerikanska underrättelsetjänsten Secret Service syn på insatsen:
– De tyckte svenskarna var väldigt smarta – att först hyra ut lokalerna [till demonstranterna] och sedan låsa in dem! Det tyckte amerikanerna var en bra arbetsmetod.
Mikael Oskarsson är dock tveksam till i hur hög grad USA påverkade händelseförloppet.
– Det är klart att det ska väldigt mycket till för att inte gå USA tillmötes. Men Håkan Jaldung var också en stark personlighet. Man kan vidta en åtgärd som applåderas i efterhand utan att Håkan Jaldung blivit direkt åtsagd av Secret Service vad han skulle göra. Han var ju kommenderingschef.
Men även om Mikael Oskarsson tillstår att polisens taktik för att minska våldet inte var framgångsrik är han övertygad om att det hade blivit kravaller ändå.
– Det fanns grupperingar som hade bestämt sig för att det inte skulle bli så kul. Det hade blivit en arbetsam fredag även utan Hvitfeldtska. Det är inte min uppgift att svara på om det var rätt. Polisen hade en uppgift att sköta och att folk skulle få gå till Svenska mässan var ju helt uteslutet.
Vi var många som var beredda på att försvara oss mot polisens övergrepp och det var också vad som hände. Det var de som startade våldet i alla händelser. Polisen bär ansvaret.
Anders Svensson, aktivist
Mikael Oskarsson vill inte fokusera på skuldfrågan utan på hur man konstruktivt ska gå vidare ur polisiär synvinkel. Men för Anders Svensson är skuldfrågan helt solklar.
– Vi var många som var beredda på att försvara oss mot polisens övergrepp och det var också vad som hände. Det var de som startade våldet i alla händelser. Polisen bär ansvaret.
Anders Svensson köper inte heller teorin om att de brutala polisingreppen bara berodde på misstag och vänder sig emot hela frågeställningen, hur kunde det gå så snett?
– Det gick inte snett. Det var borgarstaten som visade sitt fula tryne. Polisen och borgarstaten kände sig hotade och de hanterade det på det sättet de gör i sådana situationer, med våld.
