Hur gick det egentligen till när arbetarklassen gick från att stå i samhällets centrum till att hamna i dess periferi? Frågan besvaras av sociologen och författaren Johan Alfonsson i den nya boken Vad hände med arbetarklassen?.
En dag under våren 2024 gick Johan Alfonsson, sociolog vid Göteborgs universitet, för att handla på sitt lokala Hemköp i centrala Göteborg. När han närmade sig såg han hur en lång kö av människor slingrade sig från butikens baksida. När han kom ännu närmare förstod han att de köade för att få bröd som annars skulle slängas. ”En modern brödkö i ett av världens rikaste länder”, skriver han i sin nya bok Vad hände med arbetarklassen? Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige.
Strax dessförinnan hade han varit del i en debatt på Dagens Nyheters kultursidor om medelklassens villkor. Till skillnad från många andra menade han att medelklassen inte alls fått det tuffare utan tvärtom aldrig haft det bättre. Om man ska undersöka vilken grupp i samhället som de senaste decennierna fått det sämre bör man i stället rikta blicken mot arbetarklassen, menade han.
Vad hände med arbetarklassen? handlar om hur arbetarklassen marginaliserats – ekonomiskt, men också politiskt och kulturellt under de senaste fyrtio åren. När jag och Johan Alfonsson ses en oktobereftermiddag i Göteborg börjar jag med att fråga om den där brödkön.
Var det där idén till boken föddes? I mötet mellan en navelskådande kulturdebatt och reell fattigdom? När jag läser din bok får jag känslan att dessa två händelser utgjorde någon form av urscener.
– Ja, det kan man säga att de var. Men själva idén till boken, alltså frågan om arbetarklassens situation och att den har förvärrats i relation till medelklassens, var något jag såg redan i arbetet med projektet Klass i Sverige, runt 2020. Där skrev jag ett kapitel som undersökte otrygga anställningar och hur de hänger ihop med klass. Och det var i samband med detta som den här debatten ägde rum, och det blev startskottet på arbetet med boken. Men jag tror att formatet, alltså att jag skriver populärvetenskapligt och riktar mig mot en bredare publik, börjar med de händelser du tar upp.
Den stora frågan i boken är hur det gick till när arbetarklassen gick från att stå i samhällets centrum, såväl politiskt som ekonomiskt och kulturellt, till att hamna i dess periferi. När daterar du början av den utvecklingen?
– Förskjutningen börjar redan på åttiotalet när regeringen Palme förändrar finanspolitiken. Man börjar fokusera på att locka internationellt kapital till Sverige för att säkra tillväxten. Det eskalerar sedan under nittiotalet när det växer fram en föreställning om att arbetarklassen är på väg bort i takt med att jobben i industrin blir färre. Med detta kommer att man börja prioritera att hålla nere inflationen framför att hålla nere arbetslösheten, till exempel. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har varit överens om att vi måste locka till oss kapital och minska den offentliga sektorn genom att privatisera och avreglera arbetsmarknaden. Allt detta drabbade arbetarklassen väldigt hårt.
Är det här som ”sveket” i titeln på din bok står att finna?
– Parallellt med det här skedde en förskjutning inom socialdemokratin i vilka man fokuserade på i sin politik. Från att ha varit ett arbetarparti börjar man betrakta klassfokuset som förlegat. Det blir väldigt tydligt när de förlorade valet 2006, i deras eftervalsanalyser så menar de att de förlorade på grund av att de inte fick med sig mellanskiktet. När de sedan förlorar igen 2010 så säger Mona Sahlin i sitt avgångstal att hon aldrig igen vill höra villaägare säga att de ska rösta på Socialdemokraterna trots att de har det gott ställt, utan i stället bör man profilera Socialdemokraterna som ett parti som gynnar dessa människor. Trickle-down economics fungerar ju i någon mån på medelklassen, medan arbetarklassen bara får det sämre. Om du slopar fastighetsskatten, eller inför rut- och rotavdrag så gynnar det främst de allra rikaste men också i någon mån medelklassen, medan arbetarklassen inte gynnas alls.
Det finns också ett personligt spår som handlar om dina morföräldrar. Deras livshistoria löper som en röd tråd genom hela boken och får illustrera arbetarrörelsens guldålder i svensk politik. På de första sidorna beskrivs hur du en septemberdag 2014 hjälper din då rullstolsburne morfar till vallokalen. Det skulle bli sista gången ni sågs. Varför börja där?
– Deras livshistoria är symboliskt laddad. Morfar var socialdemokrat och ut i fingerspetsarna en del av arbetarrörelsen. Han var medlem i facket tills han dog. Han föddes i slutet av 1920-talet och min mormor i början av trettiotalet. Han arbetade hela livet som sättare i norra Skåne och satte tidningen på eftermiddagar och kvällar, och min mormor jobbade som receptionist och sekreterare när hon inte var hemma med barn. Trots att de aldrig bytte klass fick de se en materiell förbättring som var helt otrolig. Från att ha levt trångbott till att kunna köpa radhus, ny bil och under pensionen resa och leva gott. Allt detta utan att de gjorde en klassresa. Klassmässigt var de på samma plats hela livet, samtidigt var det som om de förflyttades till ett annat solsystem.
Och det gäller inte bara dem utan hela deras generation?
– Precis. Det var en konsekvens av en politisk kamp där arbetarklassen blev ett politiskt subjekt genom att organisera sig fackligt och politiskt. Då kunde de också tillskansa sig en större del av de rikedomar som skapades. Det här har vi helt gett upp sedan dess. I dag krävs det en klassresa för att få det bättre, trots att halva Sveriges befolkning tillhör arbetarklassen.
Men i dag är inte vänstern en del av arbetarklassens vardag på samma sätt.
– Nej. Grunden för att flytta fram arbetarklassens positioner finns i det kollektiva, fackföreningar och partier. Det finns en tydlig korrelation mellan att rösta på partier till vänster och vara medlem i en fackförening. Vänsterns stöd inom arbetarklassen har minskat dramatiskt. 1994 röstade 70 procent av arbetarna på Socialdemokraterna, i det senaste valet var det 35 procent. Det har alltså halverats. Den fackliga organiseringsgraden har minskat radikalt, mindre än 50 procent av arbetare är i dag medlemmar i en fackförening, och det urholkar arbetarklassens kollektiva maktresurser.
Mot slutet av boken diskuterar du om en sådan utveckling hade kunnat vändas. Bland konkreta reformer så är det sänkt arbetstid du lägger mest vikt vid, hur kommer det sig?
– Den fråga jag ställer mig är hur man bör gå tillväga för att göra vänsterpolitik tilldragande igen. Det hade krävt en politik som är attraktiv för arbetarklassen men som också stärker arbetarklassens kollektiva maktresurser. Mitt argument för sänkt arbetstid är just det att det är ett populärt förslag som stärker arbetares makt. Alla vill arbeta mindre, men det hade också sänkt arbetslösheten, vilket gör att arbetsköpare hade varit tvungna att erbjuda bättre villkor generellt.
Du skriver också att en reform för minskad arbetstid är inflationssäkrad, då det i praktiken innebär en högre timlön.
– Om vi ser till den senaste årens inflationskris så var det mellan sju och nio års reallöneökningar som bara försvann för arbetarklassen. Det om något visar att LO-förbundens ensidiga fokus på löneökningar har varit ett misstag. Hade man satsat på arbetstidsförkortning i stället hade man säkrat ett bättre liv för arbetare även under hög inflation.
Under inflationskrisen skrev en rad journalister om hur hårt de ökade räntorna slog mot medelklassen som sitter på stora bostadslån. Du köper inte den bilden?
– Denna föreställning bygger på två felaktiga föreställningar, dels att arbetarklassen inte skulle äga sina egna boenden, dels att boendekostnaderna har ökat mer för dem som äger sitt boende än för dem som hyr. Inget av de påståendena är sanna. Arbetares löner är lägre och arbetarklassen har drabbats hårdare av räntehöjningar. Men hyrorna har också ökat mer än kostnaderna för att äga sitt boende. De som bor i hyresrätt lägger i snitt 29 procent av sin inkomst på sitt boende medan de som äger sitt boende i snitt lägger 19 procent.
Det har ju också spekulerats i om medelklassen har proletariserats i eran av new public management, att de i allt högre grad detaljstyrs i sitt arbete och har fått osäkrare anställningar.
– Det där har diskuterats både i en svensk och internationell kontext, men det har saknats empiriska belägg och bevisföringen har varit anekdotisk. Den data som finns visar tydligt på att medelklassen har en betydligt större autonomi i sitt arbete än vad arbetarklassen har.
Om jag ser till mig själv som exempel så har jag intuitivt känt att de som argumenterar för medelklassens tuffare villkor har rätt, som journalist med medelklassbakgrund och akademisk examen har jag lön och anställningsvillkor som ett Foodorabud …
– Den datan jag tittar på är ett genomsnitt. Det är klart det finns enskilda yrken som fått det sämre.
Så akademiker och journalister kanske tillhör dem som fått det sämre, samtidigt som de också har en stor plattform att gnälla på?
– Precis. Och det är väl bra att ni har den plattformen men tyvärr tenderar ni att fokusera på er egen situation. Otrygga anställningar är ett bra exempel på det. Sedan LAS omformulerades 2006 har Sverige en av de minst reglerade lagstiftningarna för när man får arbeta på tillfällig grund. Trots det har andelen tillfälliga anställningar minskat bland medelklassyrken, samtidigt som den har ökat något enormt i den okvalificerade arbetarklassen, där var tredje person i dag har en otrygg anställning.
Så Sverige är exceptionellt i det avseendet?
– Ja.
Din bok skriver in sig i en större trend i svensk sakprosa just nu som handlar om att undersöka Sverige som just ett ekonomiskt exceptionellt land. Andreas Cervenkas böcker Girig-Sverige och Fuskbygget har blivit väldigt uppmärksammade, Johannes Klenells bok Bananrepubliken Sverige, som handlar om vinster i välfärden, likaså. På releasen av din bok i Stockholm kom det över 300 personer. Tror du att det finns ett ökat intresse för de här frågorna just nu?
– Ja, kanske …
Man talar ju om mellanmjölkslandet Sverige men när det kommer till det ekonomiska är vi ett extremt land.
– För oss som forskar om det har det varit uppenbart länge, och det börjar väl bli det för andra också. Det kan man se i allt från avsaknaden av kapitalbeskattning till lagstiftningen om tillfälliga anställningar. Man kan också se det i relation till ägande, det finns inget annat land i världen där miljardärer äger en så stor del av BNP som Sverige. Hur det ser ut bland de allra rikaste finns det redan mycket forskat på. Vad jag ville undersöka i min bok var som har skett inom gruppen av löntagare under samma tid.















