Självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland dem som hatar muslimer, svårare är det inte. Frågan om religiöst förtryck förtjänar däremot att tas på allvar.
Nej, det går inte att lagstifta om vilka kläder som kvinnor ska känna sig bekväma i.
Nej, att klä sig heltäckande är heller knappast alltid ett fritt val, utan kan vara ett mycket konkret uttryck för förtryck.
Men det är ju just det, ett symptom. Kläder i sig är inte förtryckande. Det är kraven bakom som är det. Så hur kan samhället komma åt dessa?
För det första krävs dels religionsfrihet, dels att religionen måste handla om helt personliga val. Inget som någonsin ska tvingas på andra. Detta rimmar extra illa med partiet Kristdemokraterna, som är avsändare för utspelet om att förbjuda burka och niqab. De är ju ett politiskt parti som vill ha sin, kristna, religion som grund för samhället.
För det andra krävs mer jämlikhet i samhället. Historien är full av symboliska symptom på ojämlikhet. Inte minst mellan arbetar- och överklass. För mindre än hundra år sedan fick de flesta i Sverige inte fick säga ”du”, eller förväntades stryka av sig mössan, i mötet med någon som hade en högre samhällsställning. Symboliska gester som att skaka hand, i stället för att bocka eller niga, kom med arbetarrörelsens framväxt.
Sexualisering på olika sätt
Vad som ses som sexuellt varierar stort. Att ha kort kjol blev en symbol för kvinnors frigörelse på 1960-talet. Men blev under senare decennier ett slagträ i debatten om vad som kan ”provocera fram våldtäkt” – eftersom vi fortfarande inte har jämlikhet mellan könen.
I de nordiska länderna har de flesta badat nakna utomhus långt in i modern tid. Och att sola topless var självklart för många här under senare delen av 1900-talet. Detta har gått tillbaka – antagligen främst på grund av påverkan från dubbelmoralens och tuttfixeringens USA.
För drygt tio år sedan gällde moralpaniken att kvinnor ville få bada utan bikiniöverdel i badhus i Sverige. Att amma offentligt har också blivit en konfliktzon.
Skapa förutsättningar för fria val
Själv önskar jag att alla ska få klä sig som de vill. Men för det krävs förutsättningen för att verkligen kunna göra fria val: jämlikhet – i hemmet, på jobbet, på gatan, i religiösa samfund och andra organisationer. Och förstås: stöd till de kvinnor som själva kämpar mot förtryck.
Alltså precis vad de borgerliga partierna motverkar.
Nej, självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland de som hatar muslimer. Svårare än så är det inte.
(Förslaget väcker också stora praktiska frågor: kvinnor som faktiskt klär sig i heltäckande niqab eller burka är ingen stor grupp i Sverige. Det är sannolikt att vi under valåret kommer få höra nya utspel om ett allmänt ”slöjförbud”. Hur skulle det kontrolleras och upprätthållas? Vem ska bedöma vad som är förtryckande, vad som är religiöst, vad som är mode, en scarf eller annan huvudbonad?)
Ta frågan på allvar på riktigt
Men frågan om religiöst, och annat, förtryck förtjänar att tas på allvar.
Några som gör det är organisationen Terrafem. Som deras generalsekreterare Bernardita Núñez säger i vår intervju: Buschs regering har kraftigt skurit ner stödet till landets kvinnojourer. Det är politik som gör skillnad i praktiken, mer än utspel om att lagstifta om klädsel.
Å sin sida säger Sara Mohammad, ordförande för i Riksorganisationen GAPF (tidigare Glöm aldrig Pela och Fadime), att offentliganställda inte borde få ha burka eller niqab på jobbet. Och att hon välkomnar all öppen och ärlig debatt om frågan i stort.
Där kan jag inte annat än hålla med – en sådan diskussion behövs.
Att regeringspartier gör utspel om ”kulturkrig” bidrar inte till det.
