Vårdpersonalens utseende påverkar hur de bemöts på jobbet. Att utsättas för rasistiska och sexistiska kommentarer, är att utsättas för mikroaggressioner som innebär stress. Samtidigt är det svårt att komma åt den strukturerade rasismen eftersom få pratar öppet om den. Arbetaren har pratat med några av de drabbade.

Rasism och sexism är ett problem både för patienter och de som arbetar i kontaktyrken, såsom inom vård- och omsorg. Det handlar om fördomar och myter och kommer ut i form av kommentarer och beröringar. Det är känsligt och svårt att berätta om. Det är personliga upplevelser, som drabbar hårt för stunden, sällan dokumenteras på arbetet, och negativa erfarenheter som byggs på varandra. Samtidigt som det kan vara svårt att bevisa för utomstående. 

Lynn Ahlbom råkade ut för en arbetsolycka när hon hindrade en äldre kvinna från att slå i golvet vid ett fall på ett äldreboende. Ett livsöde som Arbetaren tidigare har berättat om. När hon, tre dagar senare, gick till läkaren med en jättesvullen axel, skrev han ut smärtstillande läkemedel och sade att de skulle vänta ut svullnaden. Under ett år fick hon bara smärtstillande, inga andra medicinska undersökningar. Samtidigt som hon jobbade på.

Efter ett år, med fortsatt smärta både dag och natt, kände hon att det måste vara något som inte stämmer och sökte upp en ny läkare på samma vårdcentral.

– Då kände jag att jag blev tagen på allvar för första gången, att läkaren förstod att min smärta var på riktigt, säger hon.

Hon skickades på röntgen, där det uppdagades att flera ledband i axeln var av. 

– Den nya läkaren kunde inte förstå att jag hade kunnat arbeta ett helt år med ledbanden av. Och han gick vidare med att se vilka alternativ det fanns för mig framåt, för att ge tillbaka ett mindre smärtsamt liv, berättar Lynn Ahlbom.

• #57/2025
• Inrikes

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Utseendet gjorde att hon inte togs på allvar

Så här i efterhand kan hon inte annat än fundera kring om det var så att hon, på grund av hennes asiatiska utseende, inte blev lyssnad på och tagen på allvar. 

– En utländsk kvinna som arbetade inom vården och klagade på att det gjorde ont. Det känns som att den första läkaren inte trodde på mig när jag beskrev hur ont det gjorde, säger Lynn Ahlbom.

Istället fick hon bära både den fysiska och psykiska smärta, som arbetsskadan ledde till, själv.

– Jag blev arg, besviken, irriterad och tillslut deprimerad, berättar hon.

För Lynn Ahlbom, som alltid har haft arbete, har rasismen varit en del av hennes vardag. Ständiga kommentar om hud- och hårfärg.

– När jag kom till Sverige var det fint, nu känner man nästan deras hat bakom orden när de kommenterar, säger hon och tillägger att det är svårt att prata om eftersom man förväntas tåla mycket inom branschen.

Lynn Ahlbom säger att det svårt att beskriva alla sätt rasismen kommer till uttryck på. Men för henne var det också tydligt när hon kom ny till en arbetsplats och en arbetsgrupp och kände att hon inte passade in. Att hon kände att hon var tvungen att göra allt nästan lite bättre än alla andra och liksom bevisa vad hon gick för.

– På det senaste äldreboendet jag arbetade på tog det ett år för mig att våga se mig som en självklar del av arbetsgruppen. I början drog jag mig undan och åt själv, säger hon.

Ständigt rasistiska kommentarer

Andy Cole Nishimwe sommarjobbar för andra året i rad inom hemtjänsten i en kommun i Östergötland. Resten av året läser han på universitetet. Han trivs och säger att han lär sig mycket på sommarjobbet.

– Det är allt ifrån hur man ska bemöta människor och anpassa sig till att hantera stress, säger han och tillägger skrattande:

– Och en så enkel grej som att tvätta.

Men baksidan av arbetet är de öppet rasistiska kommentar som han beskriver med stor försiktighet.

– Den äldre generationen är inte vana vid att träffa personer som jag. Jag får ofta höra saker som ”att en mörkhårig som du kommer hit hade inte hänt förr i tiden, det hade inte varit okej”, berättar han och fortsätter:

– Första gången fick det mig att känna mig ledsen och förvirrad. Samtidigt kändes det viktigt att jag stod upp för mig själv och markerade att det inte var okej.

I dag är små kommentarer om hans ursprung och hudfärg sådant han fortfarande måste stå ut med att höra varje vecka på jobbet. Och han säger att han har hittat ett sätt att hantera det, även om det sårar.

När det kommer nya kollegor till arbetsgruppen för upplärning brukar Andy Cole Nishimwe ta upp att det här är något som kan komma och att de bör vara beredda. Han tycker inte det är fel att markera att det inte är okej. 

– Men många nya, särskilt de som inte kan språket så bra, brukar inte vilja ställa så mycket frågor eller diskutera det som händer, säger han.

Själv får han ofta höra: ”Vad bra svenska du pratar, du måste vara adopterad”, säger han skrattande och berättar att språket fick han under uppväxten och skoltiden i Motala, inte som adopterad.

Minoritetsstress påverkar negativt

Att utsättas för den här typen av minoritetsstress, det vill säga stress relaterad till etnicitet eller hudfärg, är påfrestande. ”Den hudfärgsbaserade minoritetsstressen är en direkt effekt och konsekvens av rasism i samhället och det bästa sättet att avhjälpa det är således att motarbeta all form av rasism”, konstateras i en rapport, Minoritetsstress i praktiken (2021), från Länsstyrelsen i Stockholm.

Både att höra till och att avvika ifrån normen är positioner vi tilldelas och en effekt av ojämlika maktstrukturer. Dessa positioner är alltså inget vi vare sig har bett om eller kan avsäga oss.

Rasism och sexism går hand i hand

Victoria Riutta, som är kollega till Andy Cole Nishimwe i hemtjänsten, säger att hon också trivs bra med sitt jobb i stort. Men att ett av stressmomenten på jobbet är just att möta äldre som slänger ur sig sexuella kommentarer eller sysslar med sexuella trakasserier.

– Det är ju lite ångest varje morgon innan man ser listan med namn som man ska ta hand om under arbetspasset, säger hon och tillägger:

– Och är det ett namn på någon man vet ”håller på”, så blir jag ju orolig.

Men hon säger att de har en bra och sammansvetsad arbetsgrupp och att det går att byta brukare under passen. Det gör att hon så ofta det går byter bort de män hon vet gör henne rädd och orolig innan hon ska hem till dem.

Lowe Ivman Anderzon vittnade i ett tidigare reportage i Arbetaren om hur hon utsattes för kommentarer eller fysiska beröringar på rumpa och bröst så ofta att hon blev helt asexuell på jobbet för att stå ut.

• #58/2025
• Inrikes

Hot och våld på jobbet vardag för många kvinnor – ”han tog strypgrepp på mig”

Mest är det just sexuella inviter och kommentarer, som stressar Victoria Riutta på jobbet, men inte så mycket våld. Även om hon väl minns en gång, då en av brukarna blev våldsam. 

– Han försökte slå mig, då blev jag rädd, säger hon.

Det ledde dock inte till någon debriefing eller stödsamtal.

– Vet du, jag har inte tänkt på det tidigare, men efteråt försökte chefen förminska det genom att vända det till att det var mitt fel, minns Victoria Riutta plötsligt när hon ser tillbaka på händelsen. 

Även Lynn Ahlbom 48 årig yrkeskvinna och fyrbarnsmamma blev förminskad på jobbet på grund av både sin hudfärg och sitt kön. 

– På äldreboendet blev jag ofta kallad ”skolflicka”, säger hon och fortsätter:

– Det är den bilden många äldre har av mig på grund av mitt asiatiska utseende – mitt mörka hår och min mörka hud. 

Mer kunskap om rasism i vården

Rasifierade personer har länge vittnat om rasism inom vården. Frågan har nu uppmärksammats av regeringen, som har gett Socialstyrelsen i uppdrag att under perioden 2025 till 2027 ta fram kunskapshöjande insatser för att motverka och förebygga rasism inom bland annat hälso- och sjukvården.

Detta eftersom rasism, fördomar och stereotypa föreställningar om patienter ökar risken för felbehandling, utebliven behandling, ett bemötande som leder till sämre vårdkvalitet och minskad tillit till vården.

”Vårdpersonal är en av de grupper som i sitt arbete har ett särskilt ansvar att främja och skydda mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värden”, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida. 

Rasism i vården är också ett arbetsmiljöproblem när vårdpersonal utsätts.

Solidariska vårdarbetare sätter rasism i fokus

Vårdsyndikatet Solidariska vårdarbetare, som bildades när de stora fackförbunden inom vården inte prioriterade solidaritet med Palestina efter att Israel attackerat Gaza, har satt rasism och sexism i fokus sedan starten.

– För oss handlar det om en solidarisk vård, både för personal och för patienter. Vi tänkte att om vi vill ha en sådan får vi bygga det själva. Och det är det vi får försöka göra, sade Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik på kvinnokliniken i Gävle och en av tre i den nybildade styrelsen för Solidariska vårdarbetare, i en intervju med Ny tid förra hösten.

Målsättningen, berättade hon, är att driva sjukvårdspolitiska frågor, motarbeta rasism och sexism inom vården och att arbeta för en rättvis och jämlik sjukvård både i och utanför Sverige.

Singoalla Tiroler, som alltså arbetar inom kvinnosjukvården, säger att hon där har sett tydliga exempel på att rasism faktiskt dödar.

– Rasifierade kvinnor drabbas i högre utsträckning än vita kvinnor av många sjukdomar, som jag ser inom kvinnosjukvården, och av mödradödlighet. Det är diskriminering och något vi måste göra något åt, säger hon.

Hot och våld ligger bakom drygt tio procent av alla allvarliga arbetsolyckor inom kommun och regioner. Olyckorna sker ofta i just vård- och kontaktyrken och kvinnor är värst drabbade. Arbetaren har pratat med flera kvinnor som har varit rädda för att dö på jobbet.

Som 21-åring och på sitt första jobb som vårdbiträde på ett demensboende blev Lowe Ivman Anderzon nedtryckt på en säng av en äldre man hon vårdade. 

– Han tog strypgrepp på mig och jag hann tänka att jag skulle dö, berättar hon, en solig semestermorgon i juli.

Hon beskriver att hon blev helt chockad och sprang ut ur rummet, men inte hittade någonstans att sätta sig ner utan sjönk ner på golvet i medicinrummet. Adrenalinet som rädslan och den extrema stressen hon utsatts för pumpade runt i kroppen.

– Då kom en sjuksköterska in och tittade ner på mig och sade: ”Jaha varför sitter du här, hon på rum 4 ska ju duschas.”

I åtta månader orkade hon arbeta kvar, sedan slutade hon. Det som hänt hade hon bara tryckt ner och bort.

I dag är Lowe Ivman Anderzon vice ordförande i Kommunal Stockholm. Men hon har sedan det första jobbet på det där demensboendet haft många olika yrkesroller inom vård och omsorg, som vårdbiträde, mentalskötare och behandlingsassistent. Och incidenterna har avlöst varandra. ”Och blåmärkena på kroppen har i princip varit konstanta.”

– Ibland har jag haft så många blåmärken att mamma en gång frågade om min man slår mig, säger hon och tillägger: 

– Dessutom är det så vanligt att de man tar hand om kommenterar och tar på ens bröst och rumpa att man blir helt avsexualiserad i de här yrkesrollerna.

Normalisering av våld i arbetet

Lowe Ivman Anderzon menar att hot och våld på arbetet för kvinnor i många välfärdsyrken har normaliserats till den grad att det i dag rapporteras som incidenter och arbetsolyckor när det faktiskt handlar om just hot och våld, något som är brottsligt och inte accepteras på de flesta arbetsplatser.

– Det är ju svårt att inte se att det handlar om genus här. Vi är kvinnor och därför behandlas vi så här, säger hon.

En arbetsdag för inte så jättelänge sedan stod Lowe Ivman Anderzon och serverade grönsakssoppa och pannkakor på ett HVB-hem för missbrukande män. En av männen nöjde sig inte med två pannkakor och ville ha fler. När hon sade nej, brast mannens impulskontroll, som hon uttrycker det, och han kastade sin rykande heta soppa rakt i ansiktet på henne. 

Under en dryg timmes samtal hinner hon berätta om tre incidenter från sitt arbetsliv, varav två fått henne att tänka på döden, och som är svåra att ens föreställa sig som en del av vardagen på jobbet. De mindre allvarliga hinner hon inte ens gå in på. Och hon är långt ifrån ensam. Tvärtom är hot och våld och hot om våld vardag för många kvinnor som arbetar inom vård- och kontaktyrken.

En kvinna som arbetar inom psykiatrin, och som vill vara anonym, berättar att hon blev påhoppad av en patient och fick en muskelskada i armen som tog 6 månader att läka. ”Min läkare förbjöd mig att jobba i och med skaderisk innan läkningen var helt klar. Afa försäkring beslutar trots detta att inte ersätta mig eftersom man ‘normalt borde kunna jobba under läkningen’ trots att jag i så fall riskerar läkningsprocessen”, skriver hon till Arbetaren.

Daglig oro för hot och våld

I rapporten Allvarliga arbetsolycksfall orsakade av hot och våld inom kommuner och regioner, framtagen av Afa försäkring och publicerad tidigare i år, framkommer att hot och våld ligger bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn. 

Olyckorna sker ofta i just vård- och kontaktyrken och kvinnor är mest utsatta. Hälften av olyckorna drabbar yrkesgrupperna undersköterskor, vårdbiträden, behandlings- och personliga assistenter.

Hot och våld-olyckorna kan till exempel ha orsakats av att den drabbade blivit hotad verbalt, alternativt hotad med föremål. Olyckorna kan också utgöras av att den drabbade har blivit misshandlad, till exempel sparkad, slagen, riven eller nypt. Skador som uppstår vid hot och våld-olyckor kan vara fysiska, men många av skadorna är av psykisk karaktär.

Rapporten gjord av Afa försäkring bygger på anmälda fall. Men som berättelserna från Lowe Ivman Anderzon visar är det betydligt vanligare än så att utsättas för hot och våld, och att vissa faktiskt dagligen arbetar med rädsla för risken att utsättas.

Jasmina Omerovic är undersköterska och berättar om hur arbetsmiljön på hennes senaste arbetsplats på intensivvårdsavdelningen i Linköping under närmare tio år gjorde henne sjuk på grund av de ständiga hoten och hoten om våld som låg i luften. 

– Jag var ständigt rädd, säger hon.

– Jag var rädd för att någon person som kände patienten skulle hota mig, bli våldsam eller att någon som hade hotat mig skulle göra mig illa, säger hon och berättar att hon gick omkring med pepparsprej i fickan och ofta bad sin man hämta henne efter kvällspassen trots att hon bara hade en tiominuters promenad hem. 

Sjukhuspersonalen måltavlor

Antalet skjutna och skadade gängkriminella som vårdas som patienter har ökat lavinartat inom vården. I takt med det har hot och våld, och hot om våld också blivit vardag för personalen på sjukhuset. Den höga risken för att våldet från gatan följer med in på sjukhuset gör att personer som drabbats av gängrelaterat våld och vårdas på sjukhuset inte får ta emot besök från anhöriga.

Men att neka personer som ber om att få komma in skapar upprördhet och ilska. Aggressioner som Jasmina Omerovic och hennes kollegor får ta emot.

Hon berättar att de hela tiden varit tvungna att vara beredda på att vad som helst skulle kunna hända. 

– Det hände att personer som krävde att få komma in hotade mig, letade upp mig på sociala medier ock så vidare, säger hon och tillägger:

–Trots att vi har tagit bort efternamn och ibland även förnamn från namnbrickorna som en förebyggande åtgärd.

Hon fortsätter:

– Det hände att personer som ville komma in snodde personalkläder och tog sig in på avdelningen. Det gjorde att jag inte alls kände mig säker. 

Inne på sjukhuset finns väktare, de kan följa de anställda som känner sig rädda ut från avdelning och till sjukhusentrén, men därifrån får de anställda klara sig själva.

För Jasmina Omerovic blev det för hög press och stress att leva med höga adrenalinpåslag på grund av rädsla förutom den mer arbetsrelaterade arbetsstressen orsakad av personalbrist, resursbrist och extremt hög arbetsbelastning. Hon blev sjukskriven för utmattning.

– Den emotionella stressen som det innebär att hela tiden vara beredd på att något kan hända gör situationen värre, säger Jasmina Omerovic, och tillägger:

– För mig nådde det en punkt där mina trauman från tiden som krigsbarn, som jag hade bearbetat, triggades igång igen. Jobbet gjorde mig sjuk, säger hon.

Osäkra anställningar ger stora mörkertal

Jasmina Omerovic är med i facket, men säger att det är svårt anmäla den här typen av arbetsrelaterad stress som arbetsskada. Att det lätt förvandlas till en individfråga. 

– Redan under arbetsintervjun hade jag uppgett att jag var stresstålig och i början när jag var ny var jag anställd på några månaders kontrakt i taget– en situation som gjorde att jag inte vågade säga att jag var rädd.

Med tiden fick hon en tillsvidaretjänst, men i takt med att åren gick blev det ändå för mycket.

– För hur mycket stress ska vi tåla?

Jasmina Omerovic är en av uppskattningsvis tusentals kvinnor, som har blivit sjuka på grund av arbetet, men som inte finns med i statistiken över arbetsskador. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under lång tid?

Däremot ska hon göra en tredje operation i handen, efter två misslyckade tidigare i år, dagen efter vårt samtal och det ska hon försöka anmäla som arbetsskada.

Lowe Ivman Anderzon säger att långt från alla har heltidstjänster inom vården och att en del till och med tackar nej, den dag de erbjuds det.

– När du inte vet vad som väntar bakom dörren när du knackar på som hemtjänstpersonal, eller kanske på ett boende, är det fullt förståeligt att många unga, som arbetat som timanställda utan tillsvidareanställning under lång tid och levt med den här stressen dagligen väljer att nöja sig med de procent de får.

Utsattes för mordförsök på jobbet

Och det är inte bara timanställda som inte vet vad som döljer sig bakom dörren. En kall vinternatt den 7 februari 2024 fick Monica Hjalmarsson och hennes kollega i nattpatrullen i Kungsbacka ett larm från ett äldre par de inte hade träffat tidigare. 

De åkte dit och möttes i hallen av en kvinna med blod i håret. Monica Hjalmarsson kände på sig att det var något som inte stod rätt till och bad kvinnan att ta på sig skorna. Kort därefter, bakom en av många stängda dörrar i lägenheten, hörde hon vad hon beskriver som läten från bensindunkar som slår mot varandra. 

– Jag fick en konstig magkänsla och sade till kvinnan och min kollega att vi skulle gå ut. Samtidigt sade kvinnan: ”Han är farlig”. 

Mer minns inte Monica Hjalmarsson förrän – en stark bild som har etsat sig fast – hon vaknar upp på knä på asfalten utanför huset. Mannen hade orsakat en bensin- och gasexplosion i ett mordförsök på henne och de andra två kvinnorna. Mannen och kvinnan dog. Monica Hjalmarsson och hennes kollega överlevde.

I två månader låg hon på sjukhus och sedan följde månader av hemvård tills brännskadorna läkte. Men hon hade överlevt.

– Jag fick fantastisk vård och har i stort sett fått mitt liv tillbaka, förutom arbetet då, säger hon.  

Monica Hjalmarsson närmar sig pensionsåldern, men hade det inte varit för det som hände hade hon tänkt fortsätta det arbete hon hade varit i och trivdes väldigt bra med i fler än de redan 39 år hon arbetat i vården. 

– Men när jag fick erbjudande om att vara hemma ett år med full lön för att sedan gå i pension, så tänkte jag att det ändå var ett sätt att i alla fall få ut något för sveda och värk från kommunen (arbetsköparen red. anm.), säger hon och uttrycker bara tacksamhet över hur allt gått efter det fruktansvärda som hänt.

Samvetsstress och våldsberedskap

Vårdpersonalen har konstant samvetsstress för att inte hinna ge den vård och framför allt omsorg som de skulle önska till dem de vårdar. Samtidigt som de hela tiden måste hålla garden uppe för att det när som helst kan uppstå våldsamma situationer. Och det första – bristen på tid – gör också att brukare och äldre och andra som behöver vård blir oroligare och då ofta även aggressivare i vårdsituationerna, blir vanligare.

Anneli Näsvall, pensionerad undersköterska i Luleå beskriver för Arbetaren hur oroliga äldre, som inte kan ge uttryck för sina behov, lämnas ensamma när personalen tvingas springa till nästa.

– Humaniteten med att vi skall ge omsorg tynas ut och alla mår dåligt. Att sitta en stund med orolig och ångestfylld patient för att lyssna, lugna, stödja, hålla handen, den tiden är förbi. Resultatet blir aggression – att de får utlopp för sina känslor på så sätt, säger hon.

Förebyggande arbete nödvändigt

Lowe Ivman Anderzon vill att vi riktar fokus mot vad som kan göras för att förbättra situationen. Hon menar att den låga bemanningen i välfärden är förödande för just det förebyggande arbetet.

Till exempel är det i dag vanligt med uppdelade arbetspass på många vårdinrättningar, vilket innebär att undersköterskor och vårdbiträden arbetar morgon och sedan eftermiddag/kväll, när det är som mest att göra.

– Men det är just under de där lite lugnare timmarna runt lunch som personalen, som ofta består av flera timanställda och vikarier som ofta flyttas runt, skulle få tid att prata om det specifika arbetet med just den aktuella vårdgruppen, säger Lowe Ivman Anderzon.

Någon kanske har tips på vad man kan prata om med en dement patient som ofta blir aggressiv för att få hen lugn och därmed undvika att det ska göra ont när man gör sina vanliga omvårdnadssysslor. Att få och ge råd om hur man bäst kan ta hand om de äldre på boendet, om det finns knep att ta till för att det ska gå lättare att utföra arbetsuppgifterna tillsammans med de äldre, särskilt de som lätt bli oroliga och spända och då lätt gör illa personalen.

Lowe Ivman Anderzon säger att hon är övertygad om att överdödligheten på vissa äldreboenden och andra vårdinrättningar under pandemin också berodde på att det i dag inte finns tid att vara med de äldre på ett sätt så att man lär känna dem och hinner registrera förändrade mönster.

– Om jag regelbundet besöker en äldre person och ser att vattenkannan är full med vatten och står på samma ställe under en längre tid, så förstår jag att hon inte har vattnat sina blommor som hon brukar. Eller om hon inte äter en halv smörgås samma tid som vanligt, då är det ett tecken på att något inte är som vanligt, säger Lowe Ivman Anderzon och tillägger:

– Att iaktta och uppfatta förändrade livsmönster, tillsynes småsaker, kan spela en avgörande betydelse för att ge rätt vård och rädda liv hos äldre.

För att uppnå en bättre omsorg om personalen krävs också stöttande chefer som ser, förstår och vet när de behöver gripa in, menar Lowe Ivman Anderzon.

– När jag fick soppa i ansiktet blev jag helt chockad, men då hade jag en chef som ledde ut mig ur rummet och såg till att jag fick tid att landa efter det som hänt. Hon erbjöd också stödsamtal. Så måste det gå till vid varje incident – från liten till stor.

• #57/2025
• Inrikes

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Allt fler blir sjuka på jobbet. Framför allt kvinnor. Förra året ökade anmälningarna om arbetssjukdomar med 13 procent. Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro. Lynn Ahlbom arbetade i ett år med en axelskada. I dag har hon fått hjälp, men förlorat både jobbet och livsglädjen.

Under 2024 anmäldes 13 500 arbetssjukdomar, vilket är en ökning med 1 600 jämfört med 2023. Det framkommer i rapporten, Arbetsskador 2024, framtagen av Arbetsmiljöverket. Den största ökningen gäller arbetssjukdomar på grund av organisatoriska och sociala orsaker. Ökningen handlar framför allt om en ohälsosam arbetsbelastning, särskilt bland kvinnor inom vård, omsorg och utbildning. 

Under samma period anmälde kvinnor 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, totalt handlade det om 18 700 olycksanmälningar under arbetstid.

En av de som har drabbats av en arbetsolycka är Lynn Ahlbom. Efter många år på posten tvingades hon byta yrke på grund av en flytt. Hon anställdes som vårdbiträde på ett äldreboende. I det nya yrket och bara efter några år hände något som kom att vända upp och ner på hennes liv.

Det var ett vanligt arbetspass när en äldre kvinna som hon skulle hjälpa helt plötsligt tappade balansen och höll på att ramla. Lynn Ahlbom reagerade instinktivt för att hjälpa henne och sträckte sig ner för att hindra kvinnan från att slå i huvudet i golvet – en häftig rörelse som skulle förändra allt för henne.

– Det gjorde ont. Jätteont, men jag tog en värktablett och fortsatte arbeta, inleder hon sin berättelse när vi möts upp på en tågstation i Uppland.

Läkaren skrev bara ut smärtstillande

Tre dagar senare hade högeraxeln svullnat upp och dunkade av värk, så Lynn Ahlbom uppsökte en läkare. Han skrev ut värktabletter och sade att hon inte kunde göra annat än att vänta ut svullnaden. 

– I ett år fortsatte jag att arbeta och han fortsatte att skriva ut smärtstillande läkemedel, säger hon.

När ett år hade gått kände Lynn Ahlbom att det måste vara något fel, eftersom axeln i princip gjorde lika ont fortfarande, dag och natt. Så hon uppsökte en annan läkare.

– Han skickade mig på röntgen och de såg att ledband i axeln var av, och läkaren undrade hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag sade att jag hade jobbat på, vilket enligt honom inte borde ha varit möjligt med den skada jag hade fått den dagen ett år tidigare. 

Lynn Ahlbom fick snabbt tid för operation. Först kändes det bra, men efter ett par tre månader skulle det visa sig att operationen inte hade lyckats, och det gjorde fortfarande ont att använda armen. Därefter ställdes hon inför valet att få en remiss till smärtkliniken eller operera in en ryggmärgsstimulator. Hon valde det senare, trots att det inte fanns några garantier för att operationen skulle lyckas.  

Med arbetsolyckan försvann livsglädjen

I dag kan hon lyfta armen 90 grader, lyfter hon den högre än så börjar hela armen vibrera. Och det gör fortfarande ont.

– Jag har tappat mina intressen, och lusten att umgås med min man och göra familjeaktiviteter. Det är som att jag inte har något att ge till dem längre, säger hon.

Före olyckan lagade hon mat till sina tre hemmaboende barn varje dag efter jobbet, eftersom hon fann glädje i det. Men sedan hon fick ont av att röra ihop en sås i kastrullen har all lust till matlagning runnit av henne, säger hon med sorg i rösten.

Inga alternativa arbetsuppgifter

Lynn Ahlbom fick hjälp av sin dåvarande chef att anmäla händelsen som arbetsolycka och har efter utredning och mycket kamp fått nedsatt arbetsförmåga med 7 procent, men det är alldeles för lite, menar hon.

Från jobbet, säger hon, fanns det med tiden ett tryck på att hon skulle sluta, eftersom hon inte klarade den belastning som de vardagliga arbetsuppgifterna innebär och det inte fanns några alternativa arbetsuppgifter till henne. 

Kvinnor drabbas mest

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverkets rapport. Flest arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta finns inom offentlig förvaltning och försvar. Det handlar om ohälsosamma arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning.

Den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar är ergonomisk belastning.

Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro mest. 2024 anmäldes 40 100 arbetsolyckor med sjukfrånvaro, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med 2023. Bland män anmäldes cirka 21 400 arbetsolyckor, vilket var en minskning med 600 från året innan. Medan kvinnorna anmälde 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, runt 18 700 anmälningar, och därmed stod för den totala ökningen.

Enligt Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, går utvecklingen åt helt fel håll.

– Det är allvarligt. Vi ser en fortsatt stor ökning av arbetssjukdomar orsakade av en ohälsosam arbetsbelastning. Det här är ett strukturellt problem där vi är flera som behöver samlas för att få till en hållbar lösning, säger han i ett pressmeddelande.

Ann-Kristin Häggström som arbetar inom hemtjänsten säger att hon trivs bra på sitt jobb – med brukare, anhöriga, kollegor och vikarier. 

– Det som stressar mig och säkert fler bland mina kolleger är dessa så kallade resurspass, som innebär att man ska fara som oinskolad på nya ställen, där man inte vet vad pensionärer behöver hjälp med, säger hon och tillägger: 

– Ibland fungerar inte gps:en och då vet man inte ens var man ska.

Arbetsolyckor och sjukdomar kan förebyggas

Ann-Kristin Häggström tycker inte att det är acceptabelt, eftersom det är viktigt att allt ska fungera för de äldre.

– Missar jag eller mina kolleger något är det avvikelserapportering som gäller direkt, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se att undersköterskornas arbete uppmärksammas. 

– Vi behöver få högre status, uppskattning och en värdig lön och arbetsmiljö. Som det är nu slutar många utbildade och kompetenta kolleger. Det är ett oerhört svinn, säger Ann-Kristin Häggström.

När det kommer till dödsolyckor drabbas män oftare av död på arbetet. 2024 skedde 40 arbetsolyckor med dödlig utgång. 39 av dem drabbade män. Men kvinnor dör också av jobbet. Mångårig stress och påfrestning sliter både på kroppen och organen i kroppen.

– Män och kvinnor utsätts för olika arbetsmiljörisker eftersom de i stor utsträckning arbetar inom olika branscher. Men det som är gemensamt är att många arbetsolyckor och arbetssjukdomar kan förebyggas genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att både incidenter, arbetsolyckor och arbetssjukdomar som har inträffat anmäls. Det är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på att förebygga risker så att vi inte blir sjuka, skadade eller dör på jobbet, säger Lars Lööw.