Dokumentärfilmaren Göran Hugo Olsson och hans team har tillbringat tusentals timmar i arkiven och klippt ihop ett, hoppas han, representativt material i filmen Israel Palestina på svensk TV 1958–1989, som har premiär i början av oktober. Han påpekar det unika i att skicka ut svenska reportrar för ambitiösa, och kostsamma reportage som sändes en enda gång och ofta sedan glömdes bort.
Sedan Hamas brutala överfall och kidnappningar den 7 oktober 2023 är också Israels ockupation av palestinsk mark, och alla typer av övergrepp som kommer med den, något som allt fler uppmärksammat. Under 2024 har omvärlden i realtid kunnat följa de israeliska hämndaktioner som dödat tiotusentals civila och skadat många fler i det avstängda Gaza, under vad de kallar jakten på de som stod bakom anfallet.
De flesta har väl också blivit allt mer medvetna om att decennier av ockupation, både före och efter den israeliska statens officiella stadfästande, drabbat palestinierna mycket hårt.
Vid staten Israels bildande år 1948 fanns det en bild av att landet som nu skulle göras till en judisk stat var folktomt, ”ett land utan folk till ett folk utan land”, som propagandan sade. För de som levde på plats var det dock uppenbart att där fortfarande levde arabiska invånare, trots att man redan fördrivit flera hundratusentals under den första halvan av 1900-talet.
Sveriges television hade höga ambitioner att berätta om vad som pågick, och skickade ut svenska journalister för att rapportera hem om hur det såg ut på plats. Genom denna bevakning blev det allt mer uppenbart att det faktiskt bodde en hel del människor här, i stadsmiljö, mindre byar, på landsbygden och i flyktingläger.
Dokumentärfilmsregissören Göran Hugo Olsson ligger bakom prisade dokumentärer som Om våld (2014) – dokumentära arkivfilmer från 1960-talets frigörelseprocesser på den afrikanska kontinenten ackompanjerade av Frans Fanons texter ur hans antikoloniala klassiker Jordens fördömda (1961) och Maj 68 (2018) med röstspår från Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink.
Den 4 oktober är det premiär för hans Israel Palestina på svensk TV 1958–1989, en dokumentärfilm med ett liknande grepp, men ännu närmare The Black Power Mixtape 1967–1975, hans film från 2011. Båda innehåller mängder av klipp ur SVT:s ambitiösa utlandsbevakning gjord på plats av svenska reportrar. Men medan den förra – under 100 täta minuter – möter en rad ikoniska och redan vid sin tid kända nyckelpersoner för svart frihetskamp i USA, är hans nya film tre och en halv timme lång och klipper ur reportage från tv:s absoluta barndom och drygt 30 år framåt.
Trots sin längd på tre och en halv timme är Israel och Palestina på svensk TV 1958–1989 bara ”en promille” av alla de inslag som finns i SVT:s arkiv, berättar han när Arbetaren möter upp honom på hans produktionsbolag Story på Södermalm i Stockholm.
– Jag tyckte nog att det är en berättelse som kräver lite längre tid, men hade nog inte tänkt att det skulle bli så himla långt. Förklaringen är att det är ett stort ämne vi berättar om, och man bör ju hitta en infallsvinkel som gör att det blir en hanterbar bit, som en ram. Den såg jag inte det i det här materialet – däremot såg jag en krönika över hur Israel och Palestina har skildrats i Sveriges television, och det viktigaste där var själva utvecklingen, säger han som svar på frågan som han säger sig ha fått många gånger tidigare.
Menar du utvecklingen av konflikten då, eller själva dokumentärfilmandet av den?
– Av båda, så klart, men vi har hela filmen uppbyggd här – det här är den av mina filmer som jag har testvisat mest, både i Sverige och utomlands – inte en enda tyckte att den är för lång. Men det finns också en trend nu att filmer gärna får vara långa. Är du intresserad av ett ämne vill du ha mycket, som en film om the Beatles som du kan titta på i sex och en halv timme – är du inte intresserad så tittar du inte på den. Är du intresserad av Israel och Palestina i svensk television – ja, då är det här en film för dig. Och då ska du också få någonting, inte bara ett smakprov utan en riktig kaka, säger han.
Och Israel Palestina på svensk TV 1958–1989 är en bred film som berättar om många områden som SVT bevakat i regionen. Reporterteam har rest ner och intervjuat palestinier och israeler, arbetare och politiker, barn och vuxna, om deras liv, lidande, kamp och syn på kriget. Här finns också glimtar av kultur och turism.
Konflikten i området började ju många decennier innan dokumentärfilmarna kom dit. Hur tänkte ni kring urvalet? Har ni suttit på SVT och letat er igenom gamla klipp?
– Ja, flera tusen timmar. Det vi lagt oss vinn om är att göra ett representativt urval, att genom det visa hur den här konflikten gestaltades i tv.
– Dock har vi gjort två undantag: en vanligt inslag – som vi har tagit bort helt och hållet – är sångare och sångerskor som åker till Israel och sjunger i tv-program, som ”Alice Babs i Jerusalem”, och ”Carola i Betlehem”. Det finns hundratals – ja tusentals exempel på inspelade artister som fått feeling att åka till det heliga landet och mima framför något berg, berättar han.
– Det andra vi har valt bort är 1980-talets tv-debatter där folk sitter på gradänger och skriker åt varandra, de är väldigt tidsödande. Vi har med två debattinslag, men de är båda från 1960-talet.
Är allt digitaliserat?
– Nja, kanske 80 procent. Resten finns på arkivkort och ligger på filmrullar som går att digitalisera. Ämnet Israel-Palestina, Arafat, Golda Meir, alla de olika punkterna är det som får mest träffar när man söker – fler än kungen, fler än Palme, säger Göran Hugo Olsson.
– Det gjordes ju också barnprogram som behandlade konflikten. Så vi har sett igenom allt det och försökt välja ut det som är intressant i dag att se. Men också representativt.
Du är född 1965 och det var ju ganska välrapporterat från världen när du var barn, och man såg ju allt som sändes då. Minns du någonting från Israel-Palestina-rapporteringen?
– Gud ja, från 1972 kommer jag ihåg det, och det var ju väldigt mycket utrikesreportage i barnprogrammen. Och de påverkade mig väldigt mycket. Jag ska säga att jag kommer inte från ett radikalt hem, det var snarare tvärtom. Så jag fick inte riktigt titta på TV 2 för mina föräldrar. Sedan började jag själv jobba på TV 2 bland det första jag gjorde när jag flyttade upp till Stockholm redan som 18-åring, så den ambitionen misslyckades …
Ja, TV 2 som gjorde sina första sändningar i december 1969 satsade ju på barnprogram och kallades den ”röda kanalen”.
– Det var inte riktigt sant när det gällde Rapport, men det gällde barnprogrammen var det så. En livsviktig omvändande punkt för mig var när jag på julafton 1972 råkade komma in i tv-rummet själv, alla andra var någon annanstans, och det var julbombningarna över Hanoi. Och jag var sju då och… fruktansvärt, jag kan fortfarande minnas… jag blir rörd av det forfarande. Det förändrade nog väldigt väldigt mycket, det kände man. För första gången var det inte vapenvila utan de bombade på julafton. För ett barn var känslan fruktansvärt stark, att det var ett orättfärdig krig. Jag kommer ihåg precis det ögonblicket.
– Jag minns också då man lekte krig och jag kommer ihåg den stunden då det var coolare att vara vietnames än att vara amerikan. Det var någon som sade att jag vill vara vietnames och man bara What! Och ja, det har du ju rätt i – det är mycket coolare. Det handlade om att man såg det orättfärdiga i det kriget.
Hur kommer det sig att du själv började göra film?
– Jag har alltid velat göra film. Från början ville jag göra fiction men så råkade jag och min kompis David Aronowitsch [journalist, författare och regissör och medgrundare till Story, reds.anm.] vara i Östeuropa när muren föll. Det blev så intressant, och ett så fruktansvärt påtagligt behov av berättelser från andra delar av världen. Vi gjorde mycket film, om romer och flyktingar som fastnade i den här cirkusen i Östeuropa.
Graden av trovärdighet i reportagen, har det varit ett urvalskriterium? Det måste finnas många reportage som upplevs som tendentiösa eller spekulativa?
– Det är en intressant fråga, men alltså, filmen är väldigt tydlig i början med att det är arkivmaterial vi arbetar med. Vi berättar inte så mycket om vad som har hänt utan mer om hur det berättades. Då säger vi att vi fattar att du vet att det här är inte verklighet utan en avbild. Och att du vet att vi vet att du vet att det här är en avbild, men det är sant nog för att vi ska kunna prata om den sen, att det här stämmer ju inte helt med vad som har hänt, men det är inte heller helt fel. Då kan filmen vara ett underlag för en diskussion. Den är öppen, inte sann men sann nog för att kunna prata om den, säger Göran Hugo Olsson.
– Det är det ena, det andra är att det finns propaganda i vissa inslag, men det är ju ingen som köper dem i dag. Som att ”Åh vad bra det är med barnsoldater”, alltså – det är ingen som inte ser igenom och bortom det där – i flera lager.
Jag tänker att man ser inslagen på ett annat sätt över tid, till exempel inslagen från gränsen mot Libanon med turisterna som fnissar åt lokalbefolkningen, man kanske tänkte då att det såg mysigt ut att åka dit och titta och kommunicera med folk. I dag ser man det som cyniskt, ett otäckt möte.
– Ja precis, och jag hade en liknande scen i Black Power Mixtape, med en svensk sitghtseeing i Harlem och folk gör sig väldigt lustiga över den och alla skrattar. Men ibland känner jag att det är klart att de var också väldigt nyfikna på Harlem också, men det blir som en safari liksom. Ja, det är många lager där.
Ni har inte hittat något som censurerats?
– Ja, det vore ju drömmen, men så här: hela filmens idé är ju att redovisa katalogkorten från arkivet: ”Nu kommer ett inslag med den och den som handlar om det och det”. Det ska sägas att vi gör ju förenklingar om till exempel sexdagarskriget, då gör vi det som ett montage och då ser man ”Montage: sexdagarskriget”. Då är det vi som sammanfattar det. Men det finns inget material som inte är sänt.
– Det är spännande, för det ligger i tv:s natur att det var väldigt kostsamma produktioner. De jobbade jättemycket och var skickliga yrkespersoner och så sändes det en enda gång, och aldrig mer igen. Det bara försvann, liksom. Så var all tv på den tiden. Inga repriser och inget Öppet arkiv. Och så många människor som såg det som sändes – men sedan såg man det aldrig mer igen. Och jag ser att många av filmrullarna är helt orörda, dammiga. Ingen har ens tittat på dem igen.
Skulle du säga att det är skillnad på det här över tid, att man ska vara neutral? I dag känner man att det är viktigt i varenda inslag att båda sidorna ska finnas med.
– I regelverket för Sveriges Radio och SVT heter det opartiskhet och objektivitet. Och opartiskheten och objektiviteten behöver inte vara i varje inslag utan kan vara över tid, om du intervjuar en flykting behöver du inte vara opartisk mot den, typ att ”nu är ju inte Jimmy Åkesson här och kan förklara…”. Gör man en intervju med Israels utrikesminister är ju det en partisk intervju men inslaget behöver inte vara opartiskt, däremot kan man inte bara ha Israels utrikesminister hela säsongen bara.
– Men jag tycker att det kan vara ett problem för public service just nu att de är så fasta vid att allting ska vara opartiskt i stunden. Man fick ju ofta höra att … nu är inte Sverigedemokraterna här och kan försvara sig i radio för ett par år sedan. Men de sa ju aldrig att nu är ju ISIS (nu IS) inte här och kan försvara sig, eller nu är de gängkriminella inte här och kan försvara sig …
Det finns inslag som sticker ut, som den här svenska killen som kommenterar den palestinska gruppen Svarta septembers mord på elva medlemmar i den israeliska truppen i OS i München 1972 med att ”Det kan ha varit bra…” Kan man säga att det är en rättvis bild av ”frågor på stan”.
– Jag tror att han visst kan vara representativ, och efter honom kommer en gammal gubbe som har en annan åsikt. Och sen kommer Olof Palme och pratar detta, och sedan får man se offren. Det var ofta sådana här enkäter på stan, och då letar du tills du får många sidor. Killen stod väl inte för en majoritet, men han kände så, och det var många unga som gjorde det – det fanns ett stort engagemang. Engagemanget i Palestinafrågan, som det kallades, var som en förlängning av Vietnamkriget, och det pratar ju Arafat också om i ett klipp, om Sveriges stöd till Vietnam. Jag är ju för ung för båda dem, men jag var väldigt aktiv i kampen mot apartheid för ANC. Det var också en förlängning av den kampen. Och en antikolonial kamp i den förlängningen. Jag är så klart väldigt stolt över den tiden när jag var med och samlade ihop pengar till ANC. Men det var också speciellt för det var ju så fruktansvärt svart eller vitt. Det var som nazismen liksom. Det fanns ju inget i apartheid som ens gick att förklara.
– När Vietnamkriget upphörde sammanföll det med med palestiniernas kamp. Jag tror det var många som fortsatte sitt engagemang för folk.
Din film har väldigt mycket inslag av lokalreportage, mer än att man pratade storpolitik och stormakternas intressen, som man ser i dagens utrikesrapportering.
– Det speglar hur det ser ut i arkivmaterialet. Och nu när vi visade filmen i Venedig fick man ju lite andra reaktioner, och till exempel de brittiska reaktionerna var att de tycker att reportrarna var naiva och hade lite låg nivå på rapporteringen. Men det tror jag var väldigt viktigt i Sverige. I Storbritannien så var det högutbildade människor som rapporterade för andra högutbildade i landet. I Sverige ville man verkligen nå alla. Det var miljoner människor som tittade, och det var ju knegare och högutbildade och arbetslösa och då var man supermån att inte tala över huvudet på sin publik, och det tycker jag att de lyckades med.
Ni har förstås pratat med folk som var med och gjorde reportagen under de här åren?
– Ja det har vi, och från början ville vi gärna ha med röster från tiden, från folk som hade gjort reportagen. Men många är ju döda sedan länge. En person som vi ville ha med är Vanna Beckman som var en väldigt tongivande reporter. Men sorgligt nog så dog hon i en olycka, samma vecka som vi började jobba med filmen [Vanna Beckman avled den 9 januari 2022, reds.anm. ]. Men vi har pratat med vissa av dem som finns kvar.
Jag undrar om andra länders bevakning, har du någon uppfattning om hur den såg ut?
– Ja det är det som är unikt med det här, att det här var ju under kalla kriget, och Sverige var det här lilla landet som råkade vara världens rikaste land. Att de bestämmer sig för att all rapportering från världen ska göras för svenskar av svenskar. Att de i princip inte köpte in några inslag från amerikanska eller brittiska eller franska eller, Gud förbjude, sovjetiska medier. Det var verkligen ett medvetet val att det ska vara svenskar som berättar om världen. Lite grann som att Sverige skulle ha sina egna stridsflygplan och sina egna bilar, att vi ska göra och klara det här själva.
– Det finns ett brittiskt inslag med bilder från Shabra och Shatila [en av libanesisk kristen milis utförd massaker i två palestinska flyktingläger i södra Beirut den 16 och 17 september 1982, då Beirut var ockuperat av Israel reds.anmn.] när det var sådana chockbilder, och amerikanska livesändningar från Camp David, men det är unika inslag.
Till sist: ni var djupt inne i filmarbetet redan innan attacken den 7 oktober förra året. Hur var det när det hände?
– Ja, jag visste att någonting skulle hända, men jag kunde inte förutse att det skulle hända så hemskt och så mycket.
Hur visste du det, tänkte du på att det var 50 år efter Jom Kippurkriget 1973?
– Ja, nej, men man lär känna cyklerna, vi satt här på fredagen och klippte, om Jom Kippurkriget, och sa att det är exakt 50 år sedan i morgon. Och så vaknade vi upp till Hamas attack. Och då förstod jag, men jag visste inte. Jag var inte förberedd på magnituden av det hela, och jag är väldigt väldigt ledsen och deprimerad, och känner verklig förtvivlan över hur det är. Jag kan inte hantera det, inte titta på det och jag har inte varit på sociala medier sedan dess. Så är det.
