Illustration av personer som faller mellan försäkringskassan-flaggor
Många arbetsköpare underlåter att rapportera in arbetsskador till Försäkringskassan. Illustration: Arbetaren

”Försäkringskassan struntar i ett av de vanligaste arbetslivsbrotten”

Medvetenheten och kunskapen om arbetslivskriminaliteten i samhället ökar och med det också kraven på att bekämpa den. Men i gråzonerna av den svenska arbetsmarknaden förekommer det uppenbara brott som aldrig lagförs. Ett exempel är arbetsköpare som struntar i att anmäla arbetsskador till Försäkringskassan, och som myndigheten väljer att inte polisanmäla.

Varje år sker det tiotusentals arbetsplatsolyckor med arbetsskador som följd i Sverige. I fjol förekom det enligt Arbetsmiljöverket totalt närmare 40 000 arbetsolyckor som ledde till sjukfrånvaro, knappt 4 000 fler än året innan, samt över 80 000 arbetsplatsolyckor utan sjukfrånvaro.

Stora mörkertal för arbetsskador

Men bakom siffrorna gömmer sig ett mörkertal. Statistiken bygger nämligen på antalet arbetsskador som anmälts till Försäkringskassan – av arbetsköparna.

När Arbetaren granskar ämnet framkommer dock att många arbetsköpare inte anmäler arbetsskador som uppkommer i samband med arbetsplatsolyckor, trots att det är deras skyldighet.

Enligt Socialförsäkringsbalken, den lag som reglerar hur myndigheter ska handlägga ärenden, är arbetsgivare eller arbetsföreståndare som har fått kännedom om en inträffad arbetsskada skyldiga att ”omedelbart anmäla skadan till Försäkringskassan”.

De som underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet ”döms till böter”, står det vidare. Med andra ord begår arbetsköpare som inte omedelbart anmäler en anställds arbetsskada till myndigheten alltså ett brott.

Inga åtal mot arbetsköpare som inte anmäler arbetsskada

Letar man dock efter fällande domar för detta brott är resultatet magert. När Arbetaren granskade offentligt tillgängliga domstolshandlingar gick det inte att hitta en enda fällande dom – eller ens ett enda åtal – för brott mot nämnda lagrum.

När Polisen på Arbetarens begäran sökte genom samtliga inlämnade polisanmälningar som hänvisade till det aktuella lagrummet, gav det fyra enskilda träffar, från 2020, 2021, 2023 samt i år.

Eftersom brottet utgörs av underlåtenhet att inrapportera arbetsskador till Försäkringskassan, är det i princip också endast myndigheten själv som kan få reda på att det begåtts, och i förlängningen, polisanmäla det.

Att anmäla lagbrottet ”ingår inte i rutinen”

När Arbetaren ber myndigheten förklara sina rutiner i frågan, svarar Carina Krafft, verksamhetsutvecklare på Försäkringskassan att den ”vanligaste situationen där det uppmärksammas att en arbetsskadeanmälan inte är gjord är att en ansökan om ersättning för arbetsskada har kommit in från den enskilde”.

När detta föreligger ”uppmanar försäkringsutredaren arbetsgivaren att göra en anmälan om arbetsskada”, skriver hon.

När arbetsköpare trots en första påminnelse ändå inte inkommer med någon anmälan om arbetsskada, följer en påminnelse. ”Arbetsgivaren får då samtidigt information om att den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet kan dömas till böter”, skriver Carina Krafft i sitt svar till Arbetaren.

I samma mejlsvar menar hon vidare att det skulle vara ”ovanligt att en arbetsgivare inte gör en anmälan efter kontakt från oss”.

Att polisanmäla arbetsköpare som inte fullföljer sina skyldigheter att rapportera in arbetsskador till myndigheten, ingår däremot inte i Försäkringskassans rutiner, skriver Carina Krafft.

Försäkringskassan ser inte problemet

Försäkringskassan för enligt egen utsago inte heller någon statistik över hur ofta arbetsköpare struntar i att anmäla arbetsskador, och menar att man inte upplever det som ett vanligt förekommande fenomen.

I våras avslöjade dock Fastighetsanställdas förbunds medlemstidning Fastighetsfolket att bara en enda arbetsköpare, statligt ägda Samhall, sedan 2016 hade missat att rapportera in över 800 anställdas arbetsskador till Försäkringskassan.

Samhall inget undantag

När Arbetaren talar med fackligt aktiva och genomför egna stickprovskontroller framkommer dessutom att Samhall inte heller verkar vara något enskilt undantagsfall.

När Arbetaren ber Försäkringskassan att redovisa antalet anmälda arbetsskador som ett byggbolag, som återkommande kritiserats för bristande arbetsmiljö, har inkommit med de senaste åren, så är en skadeanmälan från första januari i år den enda på över ett år.

En arbetsskada som inträffade i oktober förra året, där en medlem i facket Solidariska byggare som jobbade för bolaget blev skadad och därför nu har ett pågående ärende hos Försäkringskassan, verkar inte ha anmälts. Även om det skulle vara just denna olycka som gömmer sig bakom företagets anmälan från januari i år, så kan det konstateras att den i så fall inte anmäldes ”omedelbart”, som lagen kräver.

Ett annat exempel är en städerska som skadade sig på jobbet i maj 2023, då hon var anställd på ett städföretag. I samband med hennes ärende har Försäkringskassan bland annat tagit del av ett läkarintyg som nämner att hennes skada skedde på jobbet, men någon arbetsskadeanmälan från hennes arbetsköpare har drygt ett år efter skadetillfället fortfarande inte inkommit.

Många olyckor i städ- och byggbranschen anmäls inte

Enligt Linus Valtersson, ombud för städerskan, samt flera andra arbetsskadade medlemmar i syndikalistiska Stockholms LS, är dessa fall långt ifrån ovanliga.

– Jag har som ombud för migrantarbetare i främst städ- och byggbranschen sett ett dussintal anmälningspliktiga arbetsskador i ärenden jag befattat mig med. Inte i något av dessa fall har arbetsgivaren kunnat bekräfta att arbetsskadeanmälan är gjord i enlighet med Socialförsäkringsbalken.

För de drabbade arbetarna medför det ofta utdragna problem. Städerskan som Linus Valtersson är ombud för har enligt honom bland annat haft återkommande svårigheter med att få den försäkringsersättning som hon enligt gällande regler har rätt till.

Oanmälda arbetsolyckor drabbar individerna

– Flera av de migrantarbetare jag har varit ombud för har helt enkelt inte fått ta del av det sociala skyddsnät som de, som alla andra, har betalat skatt för. Många har därmed hamnat i allvarliga ekonomiska trångmål, säger Linus Valtersson.

Enligt honom kan man även utgå ifrån att risken för allvarliga arbetsolyckor och dödsfall är särskilt hög på arbetsplatser där arbetsgivarna struntar i att anmäla mindre allvarliga arbetsolyckor till Försäkringskassan.

Hos Solidariska byggare, ett fack som ingår i Stockholms LS och som organiserar framför allt migrantarbetare inom byggbranschen i Stockholm, upplever man problemet som allvarligt.

– Det ligger många sjukpenningärenden hos Försäkringskassan med uppenbara indikationer på arbetsskada som aldrig blir ett arbetsskadeärende. En vanlig konsekvens av detta är att den skadade arbetaren blir utförsäkrad. När vi uppdagar detta är det inte ovanligt att arbetsgivarens företag har gått i konkurs. Enligt lag ska då gärningspersonen med arbetsgivaransvar i företaget dömas till böter för att inte ha gjort sin del av jobbet, säger Emil Boss, styrelsemedlem i facket Solidariska byggare.

I verkligheten blir det enligt honom arbetstagarens eget ansvar att försöka reda ut förloppen med Försäkringskassan och andra försäkringsinstanser.

Emil Boss, facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– När vi hjälper arbetstagarna med att ringa till Försäkringskassan blir det till sist ett arbetsskadeärende, men anmälningsansvaret vältras då i praktiken över på facket, medan gärningspersonen i det kriminella företaget förblir osynlig i det svenska straffregistret, menar Emil Boss och tillägger:

– Vi har fullt upp med att driva in alla lönefordringar. Skulle vi ägna oss åt alla de brott som har begåtts mot våra medlemmar och mot samhället skulle vi inte få något annat gjort. Det finns brottsutredande myndigheter i Sverige. Vi som fackförening måste prioritera att driva in arbetstagarnas stulna löner.

Oseriösa arbetsköpare och exploatering

Den svenska byggbranschen är en av sektorerna som är särskilt präglad av oseriösa arbetsköpare och i vissa fall även grov människoexploatering. Mycket av den exploatering som dessa aktörer har satt i system, såsom regelbundna lönestölder, bryter mot den svenska arbetsmarknadens etablerade spelregler, men är tekniskt sätt inte straffbart.

Enligt den svenska modellens logik är det i stället upp till facken att exempelvis driva in uteblivna löner. En vanlig metod för att försvåra för facken är därför att på löpande band sätta företag i konkurs och sedan starta nya.

Myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet

Att det är ett strukturellt problem har varit känt sedan länge, och det finns en rad satsningar som ska åtgärda de kryphålen i systemet som tillåter skurkföretagare att komma undan. En av dem är den så kallade myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet, som lanserades 2018, och som bland annat Försäkringskassan ingår i.

En del av uppdraget som regeringen ålagt de involverade myndigheterna, däribland Försäkringskassan, i det sammanhanget är att ”utveckla arbetssätt för att upptäcka, motverka och förebygga arbetslivskriminalitet – särskilt sådan som är särskilt komplex och systematisk, som att arbetstagare utnyttjas i människohandel eller människoexploatering”.

När Arbetaren ber myndigheten att förklara hur faktumet att man inte polisanmäler arbetsköpare som struntar i sin skyldighet att anmäla arbetsskador rimmar med dess uppdrag inom myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet, är svaret från verksamhetsutvecklaren Carina Krafft att: ”Försäkringskassan inte har någon skyldighet att polisanmäla en arbetsgivare eller arbetsföreståndare som inte fullgör sin anmälningsskyldighet”.

Försäkringskassan: “inte skyldiga anmäla arbetsgivare”

Enligt Emil Boss är det ett obegripligt resonemang.  

– Det är svårsmält att statliga förvaltningsmyndigheter vägrar polisanmäla brott mot den egna myndigheten. Försäkringskassan lever under en regering som har pratat mycket om lag och ordning. En lågt hängande frukt i den riktningen vore att en myndighet som själv sitter på information om ett befarat brott mot myndigheten anmäler detta till en brottsutredande myndighet. Försäkringskassan struntar i ett av de vanligaste arbetslivsbrotten, säger han.

Linus Valtersson menar att alltför få i den svenska debatten om ”arbetslivskriminalitet” har tagit notis om att staten inte utreder, åtalar och lagför arbetsgivare enligt den befintliga straffbestämmelsen som, enligt honom, ganska snabbt skulle placera landets maximalt försumliga arbetsgivare i ett straffregister, i fall den skulle användas.

– Många av de arbetsgivare som inte sköter sig är i dag helt ostraffade, även om deras bolag har brutit mot alla arbetsrättsliga regler som finns. Att inte arbetsskadeanmäla är förmodligen det mest utbredda arbetslivsbrottet i åtminstone bygg- och städbranschen, och det verkar inte vara någon raketforskning att bevisa dessa brott. Men ingen åtalas. Medan gärningspersonen riskerar, kanske, en påminnelse, riskerar den skadades familj decennier av fattigdom, säger Linus Valtersson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

1 week sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 month sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad