Illustration av personer som faller mellan försäkringskassan-flaggor
Många arbetsköpare underlåter att rapportera in arbetsskador till Försäkringskassan. Illustration: Arbetaren

”Försäkringskassan struntar i ett av de vanligaste arbetslivsbrotten”

Medvetenheten och kunskapen om arbetslivskriminaliteten i samhället ökar och med det också kraven på att bekämpa den. Men i gråzonerna av den svenska arbetsmarknaden förekommer det uppenbara brott som aldrig lagförs. Ett exempel är arbetsköpare som struntar i att anmäla arbetsskador till Försäkringskassan, och som myndigheten väljer att inte polisanmäla.

Varje år sker det tiotusentals arbetsplatsolyckor med arbetsskador som följd i Sverige. I fjol förekom det enligt Arbetsmiljöverket totalt närmare 40 000 arbetsolyckor som ledde till sjukfrånvaro, knappt 4 000 fler än året innan, samt över 80 000 arbetsplatsolyckor utan sjukfrånvaro.

Stora mörkertal för arbetsskador

Men bakom siffrorna gömmer sig ett mörkertal. Statistiken bygger nämligen på antalet arbetsskador som anmälts till Försäkringskassan – av arbetsköparna.

När Arbetaren granskar ämnet framkommer dock att många arbetsköpare inte anmäler arbetsskador som uppkommer i samband med arbetsplatsolyckor, trots att det är deras skyldighet.

Enligt Socialförsäkringsbalken, den lag som reglerar hur myndigheter ska handlägga ärenden, är arbetsgivare eller arbetsföreståndare som har fått kännedom om en inträffad arbetsskada skyldiga att ”omedelbart anmäla skadan till Försäkringskassan”.

De som underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet ”döms till böter”, står det vidare. Med andra ord begår arbetsköpare som inte omedelbart anmäler en anställds arbetsskada till myndigheten alltså ett brott.

Inga åtal mot arbetsköpare som inte anmäler arbetsskada

Letar man dock efter fällande domar för detta brott är resultatet magert. När Arbetaren granskade offentligt tillgängliga domstolshandlingar gick det inte att hitta en enda fällande dom – eller ens ett enda åtal – för brott mot nämnda lagrum.

När Polisen på Arbetarens begäran sökte genom samtliga inlämnade polisanmälningar som hänvisade till det aktuella lagrummet, gav det fyra enskilda träffar, från 2020, 2021, 2023 samt i år.

Eftersom brottet utgörs av underlåtenhet att inrapportera arbetsskador till Försäkringskassan, är det i princip också endast myndigheten själv som kan få reda på att det begåtts, och i förlängningen, polisanmäla det.

Att anmäla lagbrottet ”ingår inte i rutinen”

När Arbetaren ber myndigheten förklara sina rutiner i frågan, svarar Carina Krafft, verksamhetsutvecklare på Försäkringskassan att den ”vanligaste situationen där det uppmärksammas att en arbetsskadeanmälan inte är gjord är att en ansökan om ersättning för arbetsskada har kommit in från den enskilde”.

När detta föreligger ”uppmanar försäkringsutredaren arbetsgivaren att göra en anmälan om arbetsskada”, skriver hon.

När arbetsköpare trots en första påminnelse ändå inte inkommer med någon anmälan om arbetsskada, följer en påminnelse. ”Arbetsgivaren får då samtidigt information om att den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet kan dömas till böter”, skriver Carina Krafft i sitt svar till Arbetaren.

I samma mejlsvar menar hon vidare att det skulle vara ”ovanligt att en arbetsgivare inte gör en anmälan efter kontakt från oss”.

Att polisanmäla arbetsköpare som inte fullföljer sina skyldigheter att rapportera in arbetsskador till myndigheten, ingår däremot inte i Försäkringskassans rutiner, skriver Carina Krafft.

Försäkringskassan ser inte problemet

Försäkringskassan för enligt egen utsago inte heller någon statistik över hur ofta arbetsköpare struntar i att anmäla arbetsskador, och menar att man inte upplever det som ett vanligt förekommande fenomen.

I våras avslöjade dock Fastighetsanställdas förbunds medlemstidning Fastighetsfolket att bara en enda arbetsköpare, statligt ägda Samhall, sedan 2016 hade missat att rapportera in över 800 anställdas arbetsskador till Försäkringskassan.

Samhall inget undantag

När Arbetaren talar med fackligt aktiva och genomför egna stickprovskontroller framkommer dessutom att Samhall inte heller verkar vara något enskilt undantagsfall.

När Arbetaren ber Försäkringskassan att redovisa antalet anmälda arbetsskador som ett byggbolag, som återkommande kritiserats för bristande arbetsmiljö, har inkommit med de senaste åren, så är en skadeanmälan från första januari i år den enda på över ett år.

En arbetsskada som inträffade i oktober förra året, där en medlem i facket Solidariska byggare som jobbade för bolaget blev skadad och därför nu har ett pågående ärende hos Försäkringskassan, verkar inte ha anmälts. Även om det skulle vara just denna olycka som gömmer sig bakom företagets anmälan från januari i år, så kan det konstateras att den i så fall inte anmäldes ”omedelbart”, som lagen kräver.

Ett annat exempel är en städerska som skadade sig på jobbet i maj 2023, då hon var anställd på ett städföretag. I samband med hennes ärende har Försäkringskassan bland annat tagit del av ett läkarintyg som nämner att hennes skada skedde på jobbet, men någon arbetsskadeanmälan från hennes arbetsköpare har drygt ett år efter skadetillfället fortfarande inte inkommit.

Många olyckor i städ- och byggbranschen anmäls inte

Enligt Linus Valtersson, ombud för städerskan, samt flera andra arbetsskadade medlemmar i syndikalistiska Stockholms LS, är dessa fall långt ifrån ovanliga.

– Jag har som ombud för migrantarbetare i främst städ- och byggbranschen sett ett dussintal anmälningspliktiga arbetsskador i ärenden jag befattat mig med. Inte i något av dessa fall har arbetsgivaren kunnat bekräfta att arbetsskadeanmälan är gjord i enlighet med Socialförsäkringsbalken.

För de drabbade arbetarna medför det ofta utdragna problem. Städerskan som Linus Valtersson är ombud för har enligt honom bland annat haft återkommande svårigheter med att få den försäkringsersättning som hon enligt gällande regler har rätt till.

Oanmälda arbetsolyckor drabbar individerna

– Flera av de migrantarbetare jag har varit ombud för har helt enkelt inte fått ta del av det sociala skyddsnät som de, som alla andra, har betalat skatt för. Många har därmed hamnat i allvarliga ekonomiska trångmål, säger Linus Valtersson.

Enligt honom kan man även utgå ifrån att risken för allvarliga arbetsolyckor och dödsfall är särskilt hög på arbetsplatser där arbetsgivarna struntar i att anmäla mindre allvarliga arbetsolyckor till Försäkringskassan.

Hos Solidariska byggare, ett fack som ingår i Stockholms LS och som organiserar framför allt migrantarbetare inom byggbranschen i Stockholm, upplever man problemet som allvarligt.

– Det ligger många sjukpenningärenden hos Försäkringskassan med uppenbara indikationer på arbetsskada som aldrig blir ett arbetsskadeärende. En vanlig konsekvens av detta är att den skadade arbetaren blir utförsäkrad. När vi uppdagar detta är det inte ovanligt att arbetsgivarens företag har gått i konkurs. Enligt lag ska då gärningspersonen med arbetsgivaransvar i företaget dömas till böter för att inte ha gjort sin del av jobbet, säger Emil Boss, styrelsemedlem i facket Solidariska byggare.

I verkligheten blir det enligt honom arbetstagarens eget ansvar att försöka reda ut förloppen med Försäkringskassan och andra försäkringsinstanser.

Emil Boss, facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– När vi hjälper arbetstagarna med att ringa till Försäkringskassan blir det till sist ett arbetsskadeärende, men anmälningsansvaret vältras då i praktiken över på facket, medan gärningspersonen i det kriminella företaget förblir osynlig i det svenska straffregistret, menar Emil Boss och tillägger:

– Vi har fullt upp med att driva in alla lönefordringar. Skulle vi ägna oss åt alla de brott som har begåtts mot våra medlemmar och mot samhället skulle vi inte få något annat gjort. Det finns brottsutredande myndigheter i Sverige. Vi som fackförening måste prioritera att driva in arbetstagarnas stulna löner.

Oseriösa arbetsköpare och exploatering

Den svenska byggbranschen är en av sektorerna som är särskilt präglad av oseriösa arbetsköpare och i vissa fall även grov människoexploatering. Mycket av den exploatering som dessa aktörer har satt i system, såsom regelbundna lönestölder, bryter mot den svenska arbetsmarknadens etablerade spelregler, men är tekniskt sätt inte straffbart.

Enligt den svenska modellens logik är det i stället upp till facken att exempelvis driva in uteblivna löner. En vanlig metod för att försvåra för facken är därför att på löpande band sätta företag i konkurs och sedan starta nya.

Myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet

Att det är ett strukturellt problem har varit känt sedan länge, och det finns en rad satsningar som ska åtgärda de kryphålen i systemet som tillåter skurkföretagare att komma undan. En av dem är den så kallade myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet, som lanserades 2018, och som bland annat Försäkringskassan ingår i.

En del av uppdraget som regeringen ålagt de involverade myndigheterna, däribland Försäkringskassan, i det sammanhanget är att ”utveckla arbetssätt för att upptäcka, motverka och förebygga arbetslivskriminalitet – särskilt sådan som är särskilt komplex och systematisk, som att arbetstagare utnyttjas i människohandel eller människoexploatering”.

När Arbetaren ber myndigheten att förklara hur faktumet att man inte polisanmäler arbetsköpare som struntar i sin skyldighet att anmäla arbetsskador rimmar med dess uppdrag inom myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet, är svaret från verksamhetsutvecklaren Carina Krafft att: ”Försäkringskassan inte har någon skyldighet att polisanmäla en arbetsgivare eller arbetsföreståndare som inte fullgör sin anmälningsskyldighet”.

Försäkringskassan: “inte skyldiga anmäla arbetsgivare”

Enligt Emil Boss är det ett obegripligt resonemang.  

– Det är svårsmält att statliga förvaltningsmyndigheter vägrar polisanmäla brott mot den egna myndigheten. Försäkringskassan lever under en regering som har pratat mycket om lag och ordning. En lågt hängande frukt i den riktningen vore att en myndighet som själv sitter på information om ett befarat brott mot myndigheten anmäler detta till en brottsutredande myndighet. Försäkringskassan struntar i ett av de vanligaste arbetslivsbrotten, säger han.

Linus Valtersson menar att alltför få i den svenska debatten om ”arbetslivskriminalitet” har tagit notis om att staten inte utreder, åtalar och lagför arbetsgivare enligt den befintliga straffbestämmelsen som, enligt honom, ganska snabbt skulle placera landets maximalt försumliga arbetsgivare i ett straffregister, i fall den skulle användas.

– Många av de arbetsgivare som inte sköter sig är i dag helt ostraffade, även om deras bolag har brutit mot alla arbetsrättsliga regler som finns. Att inte arbetsskadeanmäla är förmodligen det mest utbredda arbetslivsbrottet i åtminstone bygg- och städbranschen, och det verkar inte vara någon raketforskning att bevisa dessa brott. Men ingen åtalas. Medan gärningspersonen riskerar, kanske, en påminnelse, riskerar den skadades familj decennier av fattigdom, säger Linus Valtersson.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Alva
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad