På Medelhavsmuseet i Stockholm visas Bernt Hermeles lilla utställning om Nakba, efter hans intervjubok med fördrivna palestinier, som kom förra året. Utställningen har ifrågasatts med bakgrund av Hamas attacker den 7 oktober 2023, men det finns andra perspektiv som förtjänas att kopplas till den. I Joseph Andras dokumentärroman Våra sårade bröder om Fernand Iveton, avrättad 1957 diskuteras olika former för motstånd och val kring våld och hämnd, som har relevans för frågor som rör vår tids aktuella konflikter med grund i kolonialismen.
Medelhavsmuseet öppnade i maj utställningen Nakba – Palestinska berättelser från 1948, som bygger på Bernt Hermeles och Cato Leins bok Nakba, katastrof inför våra ögon. Blygsamheten i utställningen är hjärtskärande. Vittnesmål lästa av skådespelare, som berättar om fördrivning till bilder från före detta palestinska hus och byar då och nu, och tre utställningsmontrar med minnen från hemmet som man var tvungen att lämna; en kaftan, en fars rakhyvel, mormors ring, en liten hög med sand, och förstås – en nyckel.
Nyckeln – symbol för mörker och för hopp
Liksom i musikern och konstnären Dror Feilers utställning Att tända en sten, på Kummelholmen i Vårberg i november förra året används nycklar för att göra en ljuskrona av mörker. Och det var inte heller då första gången jag såg en nyckel som tagits med på flykt, som ett löfte om att en gång få sticka den i låset och finna hemmet kvar att flytta tillbaka i, som om fördrivningen var en parentes.
Feilers utställning hade vernissage bara dagar efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober. Brutaliteten skapade en chockverkan som gav behovet att samlas och få tid att försöka ta in vad som egentligen hänt. Stämningen i den gamla panncentralen var stillsam, full av sorg, men vänlig, som på en begravning.
Den känslan höll i sig under hela utställningsmånaden. Denna initiala känsla av vakuum gav utrymme för att reflektera över flera perspektiv samtidigt. Att chockas över de råa övergreppen som begicks och som inbegrep besinningslös slakt och skändningar av levande och döda stod inte i motsättning till de övergrepp som palestinierna utsatts för under den moderna historiens gång. De hängde ihop – men utan att det ena utgjorde ett försvar för det andras vettlöshet. Det var tankar som fick röra sig i rummen som Feiler ställt i ordning.
Ilska trots anpassning
När Medelhavsmuset i Stockholm ett halvår senare öppnade sin lilla utställning höjdes snabbt röster mot att vittnesmål från fördrivningens Nakba fick presenteras utan motröster. Detta trots att undertiteln på boken som ligger till grund för utställningen, ”Katastrof inför våra ögon”, bytts ut mot det neutrala ”Palestinska berättelser från 1948”.
I maj rapporterade bland andra Wall Street Journal att Hamas ledare Yahya Sinwar uttalat sig om de många civila palestinska offer för Israels attacker som en fördel i den internationella propagandan. Han ska ha jämfört dessas ”nödvändiga uppoffring” med frihetskriget i Algeriet.
Mer än 60 år efter den officiella självständigheten (den 18 mars 1962) som var slutet på en åttaårig våldsam revolt, är det kanske frestande att förenkla och även romantisera en process som krävde fasansfulla mängder dödsoffer, mellan 1 och 1,5 miljoner algerier är en siffra som nämns i officiella sammanhang.
Hur många av dem som tillhörde ”nödvändig uppoffring” är förstås omöjligt att slå fast, frågar man dem som inte sitter som militärstrateger i högsta ledet är också traumat av att leva i oavbrutet krigstillstånd och med ständiga förluster av anhöriga, också en del av ekvationen. I själva verket har det kallats en av de blodigaste processerna i afrikansk kolonialhistoria.
Dokumentärroman om motståndet
Joseph Andras roman Våra sårade bröder, som kom i svensk översättning först i år, gavs ut i Frankrike 2016. Den bygger på ett sant fall, verkstadsarbetaren Fernand Iveton, som i november 1956 placerade ut en ”symbolisk” bomb i ett förråd på jobbet i Alger, som inte var avsedd att sprängas, och inte skadade någon men upptäcktes av militärpolisen.
Efter svåra förhör under tortyr dömdes han till döden under en dags rättegång. Han giljotinerades nyss fyllda 31 år den 13 januari 1956, som enda ”pied-noir”, fransk medborgare bosatt i Algeriet, under hela Algerietrevolten. Han avrättades för sina ideal efter hetskampanj i pressen, framför allt för att statuera ett exempel som medierna skrek efter, och hans medbrottslingar slapp dödsstraffet.
Fernand Iveton var ingen självmordsbombare som förespråkade ”nödvändig uppoffring”. Tvärtom har han genom åren blivit en stark förebild för motståndet just genom sitt val att undvika dödsoffer. Han var en person som pratade om ett samhälle för alla. Hans sista ord efter rättegången var: ”Jag är säker på att Algeriet kommer att bli befriat från sina kolonialister. Européer och muslimer kommer att kunna fortsätta leva på lika villkor.” Han var med andra ord en man som kunde hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Iveton betraktades vid tiden för gripandet och avrättningen som mördare och terrorist, men snart vände bilden av honom. Bara ett par månader efter avrättningen publicerades en text av Jean-Paul Sartre i den franska tidningen Les Temps modernes till hans minne.
Ett öde som förändrade synen på kriget
Fernand Ivetons öde upprörde människor på båda sidor och säkert var det hans val att inte mörda sina arbetskamrater som gjorde honom till en del av den ofrånkomliga debatten som till slut ledde till ett ömsesidigt avtal om att göra Algeriet självständigt från Frankrike. Stora demonstrationer hölls i Paris, där polisen gick hårt åt demonstranter med arabiskt ursprung. Vid en demonstration i september 1961 dödades över 260 personer.
Vid befrielsen flydde större delen av de omkring 800 000 bosatta fransmän i landet, många av dem sedan generationer.
Författaren Joseph Andras ger i sin bok om Iveton ett porträtt av hans politiska tankar, och av fängelsetiden, förhören under svår tortyr och rättegången, men också av hans barndom och kärlekshistoria med sin fru Hélène Iveton som stod vid hans sida. Också hon blev uthängd och stigmatiserad, bland annat självklart avskedad från sitt jobb som servitris. Detaljer som att Iveton fick två filtar i stället för en var som hans arabiska cellkamrater fick nöja sig med ger en av många bilder över hur det var att leva i en strängt uppstyrd kolonial struktur.
Författaren erkänner Jean-Luc Einaudis mångåriga forskning som en förutsättning för dokumentärromanen. Einaudi skrev en mängd böcker om Frankrikes koloniala brott i bland annat Algeriet och Vietnam, och har sagt att algerierna fortfarande väntar på ett officiellt erkännande av statens brottslighet under perioden.
