Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.
Fredag 31 maj, kl: 06:10
Igår var det den 30 maj och jag vaknade till ekot av gevärseld. Ljudet var nära och exakt kl 13:00 intensifierades det avsevärt med skottlossning alldeles utanför vår lägenhet. Vi blev rädda.
Jag såg på nyheterna om det lilla barnet, Fayez Abu Ataya, som dött på grund av undernäring och bristerna av riktig behandling inne på Al-Aqsa-sjukhuset här i Deir al-Balah där vi tillfälligt bor efter vår flykt.
Synen var både skrämmande och hjärtskärande och påminde mig ännu en gång att det inte finns någon mänsklighet alls i den här ockupationen som vi utsätts för och som enbart syftar till att skapa kris i form av brist på allt: Mat, vatten och mediciner.
De bryr sig helt enkelt inte om våra liv.
Hela dagen har vi också hört ambulansernas sirener eka. Gaza har förvandlats till en desperat plats utan liv. Full av förstörelse, ruiner, död och skadade människor.
Vid 18-tiden gick jag och min man ut i ett försök att få tag i ingredienserna till falafel. Vi behövde lök, persilja, gröna paprikor och kikärter för morgondagens frukost.
Personen vi handlade av var tvungen att mala allt för hand vilket tog ungefär 20 minuter jämfört med tre minuter det brukar ta att mala när elektriciteten finns.
Vi har verkligen tvingats återvända till stenåldern på grund av det pågående folkmordet, och allt har dessutom blivit så mycket dyrare.
Min kampanj för att samla ihop pengar fortsätter att kräva rejäla ansträngningar men jag är säker på att en dag lyckas. Den måste helt enkelt det.
Nu är det dags att sova. Vi hörs imorgon igen, om vi överlevt dagen.
Lama MajdiTorsdag 30 maj, kl: 07:03
Jag klarade inte av att äta frukost imorse på grund av allt overkligt som händer just nu. Men jag glömde åtminstone inte min dotters frukost. Hon är oskyldig i mitt allt mer bekymrade sinnestillstånd.
Dagarna går långsamt framåt här, fyllda med rutinmässiga och monotona händelser. Den enda riktiga nyheten från mig idag är väl att en av våra grannar, som precis som oss befinner sig på flykt, skadades efter en eldväxling med polisen. Allt på grund av det här fruktansvärda kriget och säkerhetskaoset som pågår här i Gaza. Vi har också sett en betydande minskning av hjälpen, som endast nått 70 procent, vilket förvärrat kriserna med svält, skadade och dödsfall.
De här skräckscenerna upphör aldrig och ingen verkar ställas till svars. Hur som helst så fortsätter jag med min kampanj och fortsätter att posta inlägg på mina sociala medier. Tron på att det någon gång ska ge resultat är avgörande för att hålla mig uppe. Det gör skillnaden för att orka leva.
Annars är det bara sömnen som fungerar som verklighetsflykt och ett sätt att tillfälligt få glömma allt. Men det är inte så lätt att somna alla gånger. De här drönarna som hela tiden svävar ovanför oss påminner mig hela tiden om saker jag helst vill glömma.
Lama MajdiOnsdag 29 maj, kl: 05:49
Igår var det den 28 maj och jag intalade mig själv att en dag som börjar med ett leende från min dotter skulle bli annorlunda än resten av dagarna under ett pågående folkmord. Så jag lekte med henne på morgonen och vi tränade på att gå när hon nu börjat ställa sig upp. Min dotter påminner mig om legenden kring fågeln Fenix som aldrig dör, utan hela tiden förnyas och återvänder från askan. Våra liv kommer inte att släckas och en dag ska vi återvända till det som var innan kriget.
Samtidigt läser jag om hur ockupationens stridsvagnar rullat in i Rafah centrum och nu nått Al-Awda-moskén. Och allt det här trots den internationella domstolens beslut. Jag är både förbluffad och frustrerad över de fortsatta massakrerna och att inte omvärlden bara sätter stopp för det som pågår.
Till lunch lagade jag potatis och ägg. Äggen var för första gången under hela kriget billiga, men å andra sidan har precis allt annat stigit i pris. Bara matlagningsgasen kostar nu 30 dollar och små saker som pappersnäsdukar har också blivit jättedyra.
Oavsett det gick jag och lade mig med beslutsamhet att morgondagen kommer att bli bättre.
Lama Majdi