Ali Alonzos debutdiktsamling Jag tänker bli äcklig har en självförklarande titel. Men det finns något akut i varje dikt som kräver svar. Jonathan Bergsborn intervjuar författaren om äckligheten och dubbelheten, och får höra att han ”kanske är den enda som fattar boken”.
När jag för första gången kontaktade Ali Alonzo bad jag honom att skriva en dikt om det gotiska upproret. Vi (som i redaktionen för tidskriften Bänken) hade några storslagna förhoppningar om att närma oss kaoset, det olagliga och själva kärnan av det mänskliga och ville göra det genom poesin.
Jag slängde iväg mejlet, stängde ner datorn och hann knappt landa på kinakrogen innan jag hade fått en text skickad till mig. Dikten hette ”uppenbarelsekroken som ett så kallat rådjur hänger i (ONE GOD NO MASTERS)” och det fanns något akut som behövde sägas och det inleddes med tre pisksnärt och avlutades i en dödsritual med Liv Strömquist.

Jag drack upp min öl, tackade för dikten och under tiden hann Ali med att släppa sin första bok, Jag tänker bli äcklig. Det är självklart ett arbete som pågått längre än min spårvagnsresa till Tai Shanghai men den akuta känslan (som i boken inleds med en fråga och avslutas med dödsritualen utan Liv) är lika närvarande.
Spaltmeter av positiva recensioner
Annars känns det känns svårt att sammanfatta Ali Alonzos debutdiktsamling Jag tänker bli äcklig bättre än vad titeln gör själv. I en tid där våra liv har blivit reducerade till att närmast likna skal av vår ursprungsform krävs det helt enkelt nya grepp för att vi ska kunna ta oss framåt.
Den redaktionella praktiken och relationen till författarna är oftast en ganska kall sådan – en sol-och-vår-tillvaro vars enda mål är att paketera poesin till en vara och i ren bilhandlar-anda kränga den i alla möjliga sorters sammanhang. Om den har tur och alla stjärnor står i linje, typ, tillåts dikten få ett liv en kväll innan den till slut läggs åt dåtiden. I bästa fall bortglömd.
Men vid det här laget har Ali Alonzos poesi sedan länge vunnit över mig och jag känner att det finns mer att prata om. Kaoset, det olagliga och själva kärnan av vad vi ens gör här. Samma akuta känsla som inleder varje dikt och som inte riktigt har tagits upp i alla de spaltmeter av positiva recensioner boken har fått. Så jag skickar iväg ett nytt mejl.
Kollektivt behov av äckel
2013 släppte fanbärarna av ”det äckliga”, Fat White Family, (ett engelskt popband som bäst kan liknas vid en blandning av RAF och den ensamma galningen som skriker åt din tygpåse) sitt debutalbum Champagne Holocaust. Och när jag läser titeln på Ali Alonzos bok kan jag inte låta bli att tänka på en av nyckelraderna från albumet som möjligen ger oss en ingång till dikterna:
If my mind was clean I’d be fine / Bury me next to Gandhi / It’s all been a waste of time
Att vara ren är att vara ”räddad”. Räddad från allt elände, genom att blunda för folkmord och fallskärmsavtal och legitimera en politik som är själva roten till problemen från första början.
Och där vill vi väl inte vara? Det kanske snarare finns ett kollektivt behov hos oss att ”bli äckliga” för att kunna bryta igenom den rätt generiska fototapet som för tillfället agerar backdrop i våra liv och samhället i stort. Lite som de franska rockstjärnefilosoferna Deleuze & Guattari menade på när de pratade om schizofrenin och kapitalismen – att störa normaliteten är att vara störd (i detta fallet äcklig då).
”Du kanske är den enda som fattar boken”
Med det som utgångspunkt: Hur kan vi närma oss det äckliga och vad innebär det?
Ali svarar snabbt:
– Haha, vad glad jag blir att jag kan påminna om Fat White Family och D&G. Du kanske är den enda som fattar boken. Jag håller med om din syn på det äckliga, även om det tyvärr, som så mycket annat liksom är dubbelt. Det borgerliga överflödet är även det äckligt. Den dekadensen blir ett uttryck för något annat. Jag har en kompis som ännu inte läst boken men som utbrast att Jag tänker bli äcklig var en ”antifascistisk titel” i sig.
Det känns som att vi börjar närma oss något centralt här. Både i äcklet och dubbelheten. Om vi återvänder till Gandhi så är han väl i dag mest känd som förmodad middagsgäst (nästsides Nelson Mandela) till Ebba Busch drömmiddag (jag utgår från att det här är hundra procents sanning men har inte frågat henne).
– Kanske är det så att äcklet kan låta fascisten i våra hjärtan skjuta fascisten i vår hjärna, fortsätter Ali Alonzo. Jag vet inte om det finns ett enkelt eller hälsosamt sätt att närma sig äcklet i sig. Att bryta upp ordning tar tid. Välj en fiende, bli glad om du äcklar den.
I en samtid där konsten är utbytt mot konsthistorien blir självklart även kampen reducerad till något friktionsfritt och ”rent” (själva definitionen av dekadens och äckel och den där dubbelheten).
”Inkluderas och avväpnas”
Jag tar några dagar på mig med att skriva nästa fråga. Tänker först att det säkert finns något ledande att formulera om hur deras samtal kring middagsbordet hade sett ut (och jag är fortfarande intresserad av det svaret. Hit me up, anybody).
Men jag plockar upp boken igen och läser en av mina favoritrader:
jag tänker appropriera / hela den här grejen / att bränna en bil / jag vill att den centraliseras / att elden rör sig in mot mitten / där någon som kan göra något / eller kan dö betydelsefullt / faktiskt finns
Det är en lågt hängande frukt (för oss ej utbildade journalister tänker jag att det är okej att måla upp bilder med konkreta klyschor och vem ska stoppa mig? Journalistförbundet?) men jag kan inte låta bli att fråga om vi ens kan skriva oss fram till äcklet.
Man inkluderas snarare i en gemenskap och avväpnas således.
Ali Alonzo
Ali Alonzo svarar snabbt och menar på att, precis som med mycket annat som inom litteraturen strävar efter subversivitet, det finns ett visst problem med att försöka skriva sig fram till äcklet. Ett problem som har att göra med den rådande ordningens avsky mot att faktiskt opponera sig mot de uttryck som hotar ordningen.
– Man inkluderas snarare i en gemenskap och avväpnas således. Det kanske är uppenbart. Men en äcklig – ganska jätteäcklig – poesi är på något sätt redan etablerad, hyllad, vedertagen, älskad – och jag vet liksom inte om man med den sortens inomspråkliga symboler faktiskt kan göra något motstånd. Men! Det finns väl säkert något i själva grävandet, i att omfamna det äckliga livet, i att åter och åter försöka skriva något som ”bryter upp” ”något”. Jag vet inte. Det bästa kanske helt enkelt bara är att skriva exakt vad man vill.
Förstå på ett personligt plan
Jag blandar att läsa svaren med att återgå till boken. Skjuter på nästa mejl och läser lite mer. Det är egentligen bara Bella Batistinis Mata duvorna som har fått mig att vilja återkomma till svensk samtidspoesi på samma sätt. Det finns något akut att förstå.
Politisk organisering får självklart aldrig resultera i att bara läsa böcker. Men om vi ändå ska försöka hitta någon njutning i våra liv och känner att vi vill prata om böcker, då kan vi väl försöka att förstå dem på ett personligt plan? Vad är det för svar jag letar efter och som får mig att vilja återgå till boken konstant?
vissa står hela dagen med havsvatten upp till vaden / med kaffe i handen / eller ett glas med sprit / för att överleva / här inne betyder ni ingenting / hans fru brukade alltid säga till sina söner: / spring bort till de rika villorna / och sno några äpplen åt oss / spring till kungens gårdar och / låt er skjutas av något
Efter ett tag trillar polletten ner. Det är helt enkelt en bok jag kräver ska vara på ”min” sida. I en tid där egentligen alla ideologier utom fascismen för en tynande tillvaro är det enklast att gå till historien för att känna lite mod.
Blod som ”blod”
Så jag vänder mig till min favoritbok, Jag blickar över huvet på Stalin ut av Pentti Saarikoski. Det kanske är den återkommande spriten (”Vi besökte kommunistpartiets högkvarter / … / Jag ville veta var sprithandeln fanns”) – men visst är det den där jakten på något radikalt Annat som är likadan. Visst är det den som känns så akut, i både Bellas, Alis och Penttis dikter. Visst är det den jag vill förstå och göra till min?
– Hahaha – jag älskar Pentti, svarar Ali. Jag blickar över huvet på Stalin ut har fått mig att maniskt vilja prova isländskt brännvin. Den är perfekt.
Och den är perfekt. På alla sätt och vis. Men då kanske det blir extra passande att fråga:
Hur förhåller sig ditt skrivande till det som redan skrivits?
– Jag tror faktiskt att jag nästan uteslutande skriver i relation till tidigare litteratur. Att symbolerna endast är litterära symboler som inte refererar till verkliga ting utan till troperna i sig. Men så blir det liksom? Vare sig man vill det eller inte. Ordet ”blod” i en dikt kan liksom aldrig bara referera till faktiskt blod, utan det blir liksom en referens till alla gånger blod använts i all litteratur jag läst. Jag är mitt i något. Det låter så klart klichéartat och larvigt men det är liksom bara ett montageverk av all politisk teori, all dikt, alla bloggar, allting. Blod är inte blod är inte blod är inte blod. Blod är ”blod”.
– Jag tror att jag tycker jag är för flummig. Jag kanske ångrar allt. Vi får se.
Framåt mot något annat
Men ja, det kanske också binder ihop säcken med det äckliga. Vi kan liksom inte läsa om Auschwitz och återuppleva Auschwitz. Och hade vi kunnat det hade ingen velat skriva. På samma sätt är väl det äckliga omöjligt att nå fram till (även om försök självklart uppmuntras!). Det kommer alltid bara vara ”äckligt”.
Vi kan liksom inte läsa om Auschwitz och återuppleva Auschwitz. Och hade vi kunnat det hade ingen velat skriva.
Och någonstans där blir Alis bok lika delar ett call-to-arms för meningslösheten i vår framtids fruktlöshet som en överfull skugga av allt som redan skett – som liksom plågsamt (men ändå fullt av njutning) skriker om en andra chans och vill ha oss på sin sida. Det är orden av hopplöshet som långsamt försöker blöda ut sig själv för att hitta fram till något nytt. Något Annat.
Avslutningsvis:
Vem är din dröm-middagsgäst (levande eller död)?
– Saul Adamczewski (låtskrivare i Fat White Family, reds. anm), svarar Ali Alonzo.
– Han hade hatat mig. Det är okej.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.