Det ikoniska fotografiet på ”den anarkistiska madonnan” har länge varit höljt i mystik. Det enda som varit känt är att det togs vid Las Ramblas i Barcelona sommaren 1936, under det spanska inbördeskrigets första revolutionära dagar. Men på senare tid har fotografens namn framkommit – och nu även ”madonnans”. Albert Herranz har talat med fotografens barnbarn, som visar sig ha ett gott öga till Arbetaren och SAC.
Barcelona, 1939. Efter krigsslutet är den nya regimen skoningslös och alla försöker anpassa sig efter den fascistiska diktaturens nya riktlinjer. I en ansedd fotobutik – Boada i Campañà – tar fotografen Antoni Campañà sina 5 000 negativ från de två första krigsåren och lägger dem i en röd låda. Han tänker inte ge dem till myndigheterna, som har gett order till stadens fotografer att lämna in alla bilder som tagits under krigsåren 1936–1939.
Senare kommer han att gömma lådan hemma i sitt garage, där den ska ligga orörd i mer än fyrtio år. Campañà visade aldrig sina fotografier. Kriget var ett stort trauma för honom. Han har lämnat efter sig en inspelning där han berättar om sitt liv och när han pratar om inbördeskriget säger han: ”Det var en katastrof, jag vill inte minnas …”
Känd fotograf med en hemlighet
– Min morfars historia är många spanska fotografers historia efter inbördeskriget, de förlorade så mycket, säger Toni Monné när jag pratar med honom.
Han befinner sig på Menorca och blir glad över att få prata med Arbetaren om sin släkting:
– Många av morfars bilder användes av internationell press, och i boken Bakom Barcelonas barrikader av Arbetarens journalist Axel Österberg finns några av dem.
Antoni Campañà (1906–1989) var en känd fotograf, en av Kataloniens största.
– Min morfar var under trettiotalet känd för sitt konstfotografi. Han hade en fotobutik, gjorde olika reportage och fotade med Barcelonas fotoförening, Agrupació Fotogràfica de Barcelona, som i år fyller hundra år. Han använde en teknik, piktoralism, som försökte efterlikna målade tavlor. Han brukade skicka dem till olika internationella tävlingar, han var en av de mest berömda spanska fotograferna i Europa i sin genre, berättar Toni Monné.
Men ingen kände till den röda lådan.
Tusentals okända foton – och ett världsberömt
Nära trettio år efter Antoni Campañàs död upptäckte hans familj de okända fotografierna från inbördeskriget. Bland dessa fanns det berömda fotografiet av miliskvinnan på en barrikad – ett av de allra mest kända.
Toni Monné berättar om hur lådan hittades 2018:
– Vi skulle sälja huset i Sant Cugat del Vallès och min mor bad mig följa med och se om det fanns något vi ville behålla. Det var då vi hittade den röda lådan. Ingen i familjen visste om den. Min morfar hade aldrig velat visa sina fotografier från den tiden. 1989, året han dog, gjordes det en utställning i Barcelona. I den fanns det bara två fotografier från inbördeskriget med. De föreställde två milismän.
När familjen hittar fotografierna tar de kontakt med en journalist från tidningen La Vanguardia och en historiker från Barcelonas universitet för att undersöka och ge bilderna en bakgrund. Detta resulterar i en bok och en stor utställning 2021 på Museu Nacional de l’Art de Catalunya. I utställningen ges stor plats åt Campañàs ikoniska bild.
”Den här miliskvinnan är vår moster”
– När jag såg bilden för första gången blev jag väldigt förvånad. Morfars bild? Den bilden hade jag sett oräkneliga gånger utan att veta att det var hans, säger Toni Monné.
Under en av utställningens sista dagar kom en anställd på museet och ville prata med honom:
– ”Du, det är några fransmän, jag vet inte exakt vad de menar, men jag tror att de har känt igen någon och de vill prata med dig”. Det var François och Lilly Gómez. Och de sade till mig: den här miliskvinnan är vår moster. Det blev ett spännande, rörande och speciellt ögonblick. Fotografens och den avbildades ättlingar träffades för första gången.
Huvudpersonen på det ikoniska fotografiet hette Anita Garbín Alonso. Fotografiet hade tagits 85 år tidigare och nu, äntligen, fick man veta vem miliskvinnan var och vad som hade hänt med henne.
Mitt i revolutionen
– Min morfar tog fotografiet den 25 juli 1936, det hade gått en vecka sedan militärkuppen slagits ner. Man sade att Barcelona hade normaliserats – vad de menade var att spårvagnarna, som hade kollektiviserats, hade börjat gå igen. Staden var full av barrikader. En sak som hänt, och som inte hänt sedan dess, var att anarkisterna hade makten. Och barrikaderna var symbolen för det, symbolen för den generationens förhoppning om att de skulle kunna förändra världen. Det var en social revolution på gång, jag tycker att den här bilden förmedlar det.
Den 25 juli 1936 är också dagen då både Hitler och Mussolini beviljar militär hjälp till Francos militärer. Samtidigt deklarerar den franska presidenten Leon Blum att han kommer att följa Storbritanniens linje och inte ta ställning i det som händer i Spanien.
I Barcelona vet folk inget om detta, den nya världen håller på att ta form.
– Min morfar går ut i staden för att fotografera med en kamera av märket Robot. Utan att gå in på tekniska detaljer kan jag säga att det var en liten kamera som han brukade använda när han tog fotografier som kunde vara farliga för honom, som de brända kyrkorna, nunnornas mumier … fotografier som republiken troligen inte ville skulle tas.
Nära att bli skjuten
I inspelningen som Antoni Campañà lämnade efter sig är det enda han berättar om inbördeskriget just hur bilden kom till:
– Han höll på att fotografera några barrikader på Las Ramblas, i korsningen med gatan Hospital, då han fick syn på en kvinna på en barrikad och började fota henne. Då ville en pojke, en fjortonåring med gevär, skjuta honom, för att han inte fick fotografera. I den stunden trodde morfar att han skulle dö, säger Toni Monné.
Antoni Campañà lyckades plocka upp sitt medlemskort i CNT, den anarkosyndikalistiska fackföreningen, vars fana kvinnan på bilden höll upp. När pojken såg medlemsboken lugnade han ner sig, men arresterade Campañà.
Senare förklarade Campañà för de ansvariga att han var fotoreporter, och de följde med honom till hans ateljé för att kontrollera det. Fotografiet fick sedan bli omslag för en serie vykort, ”La lucha en Barcelona” (Kampen i Barcelona), som utgavs av CNT-FAI:s propagandakommitté.
– Fotografiet är retuscherat. Man tog bort bakgrunden och skrev in bokstäverna CNT-FAI, som inte syntes så bra på originalfotografiet. Det är denna retuscherade version som kom att publiceras otaliga gånger. Det har blivit en ikonisk bild för anarkisternas kamp, för kvinnans … den var redan ikonisk då, men nu med internet …
Flydde med sin familj
Åter till 2021 och mötet mellan fotografens och miliskvinnans släktingar. Den dagen var det inte bara namnet som Toni Monné fick av Anita Garbín Alonsos släktingar, han fick även ny information som ger fotografiet en dimension till:
– Anita var gravid när bilden togs. Det är inte bara för sin egen framtid som hon höjer den knutna näven full av förhoppning, det är sitt barns framtid hon slåss för!
Så vad hände med Anita Garbín Alonso? Vid krigsslutet, den 10 februari 1939, korsade hon gränsen till Frankrike med sin familj. Hon fick kasta sin pistol, minns hennes släktingar. De hamnade i ett av de koncentrationsläger som den franska staten inrättat för de spanska flyktingarna, familjen vet inte vilket. Därifrån skickades hon sedan till en annat läger tillsammans med andra kvinnor och barn, och där var hon i två år.
Det är lite komplicerat att förklara hur hon lyckades bli fri, berättar Toni Monné:
– Innan kriget var Anita gift och hade ett barn. Sedan hade hon en älskare, en CNT-medlem, och det var hans son som hon bar då fotografiet togs, och som kom att heta Floreal. Denna CNT-medlem, Juan Pérez Guzman, hade gått i exil under Primo de Riveras diktatur och gift sig med en fransk kvinna, och det är denna kvinna som lyckas få ut Anita, barnen och hennes syster från lägret.
Både dolde sina bakgrunder
Anita Garbín Alonso bosatte sig i Beziers där hon jobbade som sömmerska. Hon träffade Josep Lumbreras, som hade varit kommunist och medlem i den franska motståndsrörelsen. Med honom fick hon sedan ännu ett barn.
Anita kom från en anarkistfamilj, men hon berättade aldrig om sitt liv i Spanien för sin egen familj. Och om hon visste att bilden av henne hade blivit en ikonisk symbol för anarkismen och kvinnornas kamp så berättade hon det aldrig. Hon dog 1977.
– Min morfar hade ett ordspråk: mig kan ingen hejda. Han förlorade nästan livet för ett fotografi som blev ikoniskt, och en vecka senare sålde han hundratals fotografier till CNT-FAI:s propagandakommitté. Många av dem, osignerade, finns arkiverade i Amsterdam (International Institute of Social History, IISH/IISG, där en stor del av CNT:s arkiv finns, reds. anm.)
Men det är lite paradoxalt, säger Toni Monné. Efter kriget fick hans morfar Antoni Campañà inte fortsätta som fotoreporter utan blev tvungen att söka andra jobb inom fotografin. Han började göra vykort, turism var en lovande bransch, och med tiden blev hans företag ett av de största i Spanien. Det och fotbollsbilder. Han skulle aldrig mer göra konstfotografi.
– Han gillade att skämta, han var en glad människa men ibland tänker jag att han är ett skolexempel på hur man hanterar ett trauma. Han lade allt i en låda, gömde den och glömde bort den.
