Samtidigt som Elin Anna Labbas första bok, Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna av samerna, sätts upp på teaterscenen kommer hennes romandebut Far inte till havet. En skildring av hur tre kvinnor försöker överleva, anpassa sig och göra motstånd mot vattenkraftsutbyggnaden som gör att sjön reser sig. Christin Sandberg har pratat med författaren om tystnad, trauman och sjöns betydelse utifrån tre kvinnors perspektiv.
Öppningsscenen i Elin Anna Labbas romandebut Far inte till havet är en sådan som etsar sig fast i minnet. Tre kvinnor kommer fram till sitt sommarhem till fjälls och möts av att byn på sommarlandet är översvämmad. Sjön har stigit så till den grad att kåtor och björkar helt eller delvis har dränkts. De vadar och ror fram och tillbaka mellan det som en gång var deras sommarkåta och torra land för att försöka rädda så många saker de kan.
Trots att Far inte till havet, till skillnad från Elin Anna Labbas Augustprisbelönade debut, är en skönlitterär bok är den ändå en naturlig uppföljning av Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningar av samer. Den här gången ligger fokus på utvinningen av naturresurser och vattenkraftsbyggandet i Sápmi, vilket orsakade vattennivåhöjningar och översvämningar med katastrofala följder.
Elin Anna Labbas egen släkt på faderns sida är från Vájsáluokta vid sjön Akkajaure – ett av de drabbade områdena för 1900-talets stora kraftverksdammsbyggen. Kvinnan som klär omslaget på boken är hennes farfars syster.
Utgångspunkten för berättelsen är just bilder från den tiden som Labba har tagit del av.
– Jag har sett de där bilderna på byn som har dränkts under uppväxten. Kåtor som har begravts i vattnet och människor som ror ut på sjön för att försöka rädda sina saker. Jag har ritat upp det och föreställt mig hur det var, berättar Elin Anna Labba på telefon från hemmet i Saltdal i norska Sápmi.
Det och många människors berättelser ligger till grund för den här boken.
Tre kvinnor förenar berättelsen
Huvudpersonerna är alltså tre kvinnor. Rávdná, ensamstående mor, eller egentligen mamma tillsammans med systern tillika moster Ánne, och så dottern Iŋgá, berättaren. Iŋgá är i trettonårsåldern när man träffar henne första gången.
Att det blev just tre kvinnor är inte en slump.
– Det finns många sådana starka kvinnoberättelser hemikring och jag har också haft den typen av kvinnor runt mig. Det var fint att få skriva en berättelse som utgår från dem, säger Elin Anna Labba.
Det finns också en stark koppling mellan kvinnor och vatten utifrån en urfolks- och samisk förståelse som Labba ville laborera med.
– I Sápmi, och på många andra platser också, är vatten ett kvinnligt väsen. Det kändes som självklart att de sitter ihop med sjön på ett väldigt starkt sätt och jag ville leka med det i fiktiv form. Undersöka vad som hände med dem när sjön går sönder, däms och förstörs, säger Elin Anna Labba.
Dessutom fanns det många kvinnor i Labbas förra bok Herrarna satte oss hit, som hon på något sätt ville spinna vidare på i den här boken.
– I romanformen kunde jag ta mig friheten att föreställa mig den hemlöshet som beskrevs i den boken. Det är en annan typ av tvångsförflyttning jag skriver om nu, men det är egentligen samma tematik. Och ramberättelsen följer ett faktiskt förlopp, även om personerna är fiktiva, säger Elin Anna Labba och fortsätter:
De enskilda kvinnorna är inte baserade på verkliga personer utan är en blandning av många kvinnor. Även om en kvinna, den lite argare mamman, hade en förebild i min farfars mor Risten.
Mycket mer än så vet hon inte om Risten, utan har fått bygga på med andra kvinnor från omgivningen. Det ligger mycket research, framför allt insamlande av intervjuer och berättelser, bakom den här boken också.
– Men jag har inte behövt åka så långt, eftersom jag bor på en sådan här plats där det har funnits nära till hands. Jag har kunnat plocka fram barndomsminnen hemmavid. Gå runt i de närmaste stugorna och fråga om saker.
Rávdná frågar sig i boken medan hon stirrar ut över sjön om det hade varit annorlunda ”om kvinnorna hade bestämt”.
– Jag tänker att det är en fråga man kan ställa sig om världen i allmänhet. Både vad gäller krigen i Ukraina och Gaza – vad hade varit annorlunda om det hade varit kvinnor som styrde? Rávdná i boken trodde det, att det hade sett annorlunda ut.
Labba berättar att den detaljen i boken kommer från männen i byn där hon är uppväxt.
– Enligt männen var deras mammor mycket starkare motståndare till intrången och kraftverksbyggena än männen, men hade inte den självklara rösten att ställa sig upp och säga det. Mammorna var väldigt arga över att man lät det ske.
En annan förklaring till att kvinnorna kanske var, och än i dag är, de största motståndarna till övergrepp på naturen är att kvinnor, särskilt de som fått barn, som familjebärare är mycket mer knutna till en plats.
– Framför allt inom renskötseln så blir kvinnorna när de får barn mycket mer varande vid sjön. Och mycket mer beroende av vattnet.
Efter tvångsförflyttningarna: romanformen ett sätt att fylla tomrummen
Att skriva i fiktiv form gjorde att Labba kände en frihet att försöka förstå mer, och på ett djupare plan, vad som hände kring tvångsförflyttningarna i ett senare historiskt skede än under perioden hon skriver om i Herrarna satte oss hit.
– I romanen kan du få fylla i tomrummen som du vet att du aldrig någonsin kommer att få svar på på något annat sätt. Samisk historia är så lite nedtecknad och så lite arkiverad, systematiserad och organiserad, och många gånger är man därför beroende av en muntligt levande kultur, att det finns folk som kan berätta vad som hände.
Och Elin Anna Labba tror att hon kommer närmare en känslomässig sanning kring vad som hände i sin debutroman.
Men samtidigt som den samiska berättartraditionen är stark och en viktig del av bakgrundsinformationen till boken Far inte till havet så finns det också mycket som inte kan uttalas högt. Tystnaden spelar en stor roll i berättelsen.
– Det är en tystnad. För samtidigt som många är duktiga på att berätta finns det en massa saker som man inte kan tala om. Så det blir på något sätt ett samtal där man vet att det ligger saker under ytan hela tiden.
– Men på samma gång som det är så extremt mycket som man inte säger, så finns det en natur, som kanske är den som är mest talande. I naturen finns det fortfarande spår av ett samiskt liv, samisk historia och en samisk berättelse. Medan det i böcker och skrifter är extremt tyst. Det är inte bara tyst, utan det är präglat av en hård historia och mycket motgång som har skapat den där tystnaden, och saker man inte kan prata om.
Just en sådan sak är trauman, likt det Moster Ánne bär på i boken. Hon har fött ett barn, som hennes egen mor tvingade henne att lämna bort. Det var något som Labba tyckte var viktigt att berätta.
– Det återkommer i de berättelser som jag har lyssnat på, från en tid när man verkligen inte kan få ta för givet att ett barn man får är ett barn man kommer få ha kvar, säger Elin Anna Labba.
– Jag har hört många sådana berättelser om kvinnor som inte har kommit tillbaka till sig själva efter att ha blivit fråntagna ett barn. Ofta skedde det på grymma vis, och du fick ofta inte bestämma själv, utan det kanske var ens mamma som kom och sade att du inte fick behålla barnet.
Hon säger att det var viktigt att det inte skulle bli en glorifierande historia. För romantisk, för vacker. Utan en historia som också skildrar det som är trasigt och fult. Som livet är.
– Man kan lätt hamna där, när man vill skriva om något man är väldigt lojal mot som jag är mot Sápmi, och därför börjar utelämna delar. Men då blir det osant.
I nästan varje detalj i boken finns det en gammal berättelse som ligger i botten. En sådan är en familjeberättelse om en syster som hade gått bort, och familjen därefter brände precis allting som har tillhört henne. Precis på samma sätt bränner Rávdná allt efter att moster Ánne dött.
Och så är det där med bristen på närhet och fysisk beröring. Lever det kvar eller kommer det med berättelserna, är det så att när man berättar mer så blottar man sig och blir mer sårbar och känslomässig?
– Jo, avståndet, det fysiska håller ihop med tystnaden och när den luckras upp och man börjar bryta upp den så påverkar det hela en.
– För varje bok man ger ut, som i mitt fall, så är det som att kroppen slappnar av. Man vågar närma sig själv och andra.
Motstånd – en röd tråd genom den samiska historien
Motståndet mot vattenkraftsprojekten, som i verkligheten kom att bli en global urfolksrörelse, skildras också i boken. Labba, som är född 1980, beskriver det som något som har påverkat hennes uppväxt.
– Det var viktigt att skriva den tiden som ligger före mitt liv. Vad skapade att jag fick växa upp med samisk skola, samisk språkundervisning, samiska program, samiska barnböcker? Allt sådant som min pappa inte fick eftersom man inte skulle lära sig samiska när han växte upp. Det händer så mycket under de här åren, säger hon och tillägger:
– Samtidigt är de i min bok ganska dåliga på att göra motstånd. De är inga mästare, de är ganska taffliga. Även om Rávdná försöker.
Däremot är dottern Iŋgá, som bär berättelsen, mest undflyende, inte intresserad av att följa i moderns spår och svår att få något riktigt grepp om.
– Hon blir kvar och bara är. Hon blir väldigt passiviserad av sitt liv. Hon är dock en sådan kvinna som finns där och som jag har sett i min närhet.
– Det svårt att skriva fram den här typen av karaktärer. Det är lättare att skriva om någon som är tydlig och förbannad som hennes mamma, som har tydligare konturer.
Elin Anna Labbas bok har beskrivits som mörk och hon har fått frågan var hon ser hopp.
– Jag har själv inte tänkt på det som en mörk berättelse, utan har till och med haft riktigt kul när jag har skrivit.
Men om hon ska peka ut mörkret, som boken i så fall är präglad av, så är det den pågående klimatkrisen. Den som alla i Sápmi befinner sig mitt i.
Boken är dessutom skriven under en tid när Labba och hennes familj, man och tre barn, flyttade från Jokkmokk till Saltdal i norska Sápmi.
– Så vi har stödmatat våra renar och vi har sett att ingenting händer. Åren går och politiken förändras inte. Den hopplösheten måste man ändå säga är närvarande.
Elin Anna Labba drömmer om att sjön, havet och naturen en dag ska få sina egna rättigheter, sin egen röst. Såsom floder och mark har fått i bland annat Nya Zeeland.
– Jag tänker att någon dag kommer vi att komma dit även i Sverige, säger hon.
