Rothsteins diagnos är att det råder tankeförbud om ekonomisk demokrati i Sverige efter nederlaget för löntagarfonderna 45 år sedan. Det förbudet måste brytas.
Varför diskuterar vi aldrig ekonomisk demokrati i Sverige? Frågan väcks i statsvetaren Bo Rothsteins bok Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism (Fri tanke förlag, 2023).
Rothsteins argument har två delar. Det första kretsar kring en mycket aktuell fråga: Vad är det som gör att vissa samhällen förfaller i korruption och tyranni medan andra åtnjuter stabilitet, upprätthåller liberaldemokratiska principer och erbjuder sina invånare hög livskvalitet?
Enligt Rothstein handlar det i grunden om tillit – dels den tillit människor känner till varandra, dels det förtroende människor har för samhällets institutioner.
Av dessa är tilliten till systemet den viktigaste. Om människor litar på samhällets institutioner blir de också mer benägna att lita på varandra. Och människor som tror gott om varandra är mindre benägna att dras in i onödiga konflikter.
Tilliten fungerar alltså som ett smörjmedel för den sociala samexistensen. Det blir helt enkelt lättare att samarbeta om vi inte går runt och misstänker varandra hela tiden.
Det omvända förhållandet gäller också: Om medborgarna upplever att myndigheterna är korrupta sjunker deras förtroende för varandra. Då kastas grus i samhällsmaskineriet. Utan tillit tar fruktan och egoism över, samtidigt som fältet öppnas för auktoritära ledare att marknadsföra sig som småfolkets beskyddare.
”Grundbulten” i bokens titel är med andra ord tilliten, den komponent som håller hela samhällsbygget på plats. När vi i dag pratar om demokratins kris på många håll i världen är det enligt Rothstein just ett försvagande av tilliten som ligger bakom utvecklingen. Allt fler människor upplever att deras samhällen inte längre levererar på sina löften om säkerhet, sysselsättning, inflytande och så vidare. Av det följer en allmän förbistring och polarisering av samhällsklimatet.
Sverige har inte undsluppit denna utveckling. Till de uppenbara exemplen hör Sverigedemokraternas frammarsch, liksom nästan alla partiers anpassning till en politisk diskurs driven av fruktan snarare än framtidstro.
I detta sammanhang är det Sveriges smala lycka att vi börjat på en rekordhög nivå av tillit. Trots att misstro mot myndigheter, medier och vetenskap i dag breder ut sig i vissa ”låglitande” grupper, så förblir de flesta av oss ”höglitare” som har förtroende för våra medmänniskor och avvisar populistiska skenlösningar.
Arbetarägda företag för stärkt tillit
Men grundbulten tål inte vilka påfrestningar som helst. När demokratin står under belägring måste den medborgerliga motståndskraften stärkas. Det för oss till den andra delen av Rothsteins bok, som handlar om behovet av att demokratisera ekonomin.
Ekonomisk demokrati betyder här arbetarägda och/eller arbetarstyrda företag. Med stöd hos tänkare som den italienske socialisten Carlo Rosselli, den amerikanske filosofen David Ellerman och den svenske socialdemokraten Gustav Möller skisserar Rothstein en ”liberal socialism” med sådana personalkooperativ som grundenhet.
Arbetarkontrollerade företag, menar Rothstein, har inte bara visat sig kommersiellt gångbara – de är också mer produktiva samtidigt som de betalar högre löner. De som jobbar i arbetarstyrda företag är därtill friskare, mer nöjda med sina arbetsvillkor och uppvisar mer demokratiska attityder än andra.
Rothsteins liberala socialism är också ett medel för att dra åt “grundbulten” igen. Att demokratisera ekonomin, menar han, skulle vara ett sätt att återuppväcka människors tro på en bättre framtid, tränga tillbaka rädslans politik och stärka tilliten i samhället.
Ifrågasättande av kapitalets lagar
Sett från vänster är det lätt att instämma i de poängerna. Samtidigt går det att resa invändningar mot Rothsteins resonemang. Den viktigaste är förstås att hans modell lämnar den dominerande ekonomiska logiken intakt. Arbetarstyrda företag som måste göra vinst på en konkurrensmarknad ändrar visserligen på innehållet i samhällsstrukturen men behåller dess former – eller, om man så vill, de “grundbultar” – som ger det kapitalistiska systemet dess säregna och destruktiva karaktär.
I de rådskommunistiska, anarkistiska och syndikalistiska traditionerna – som Rothstein är märkligt tyst om – har arbetarkontroll över produktionsmedlen och demokratisk självförvaltning av arbetsplatserna alltid varit centrala punkter.
Samtidigt har socialismen här alltid uppfattas som något mer än kooperativt företagande. Framför allt har man tänkt sig socialismen som ett revolutionärt brott med egendomssamhället och människans underkastelse under kapitalets lagar. Dit når inte Rothsteins liberala socialism.
Desto större skandal då, som Rothstein påpekar, att de stora fackföreningarna i dag visar noll intresse för att främja arbetarstyre och arbetarägande.
Med det sagt är det progressiva i hans förslag ändå progressivt. Hur vi än tänker oss den postkapitalistiska framtiden så är arbetarkontroll över företagen en nödvändig språngbräda på vägen dit.
Noll intresse för arbetarstyre
Desto större skandal då, som Rothstein påpekar, att de stora fackföreningarna i dag visar noll intresse för att främja arbetarstyre och arbetarägande. Lika upprörande är det att vänsterpartiernas visioner om jämlikhet begränsas till att omfördela via skatten eller pumpa upp mytologin kring klassresandet.
På samma sätt framstår det som förbryllande att kooperativa företag i USA åtnjuter stöd av både demokrater och republikaner, samtidigt som Sverige dras med de sämsta villkoren för arbetarstyrda verksamheter i hela EU.
Rothsteins diagnos är att det råder tankeförbud om ekonomisk demokrati i Sverige efter nederlaget för löntagarfonderna 45 år sedan. Det förbudet måste brytas. Först och främst av demokratiska skäl, men också för att det ligger något gruvligt pinsamt i att vi – i ett land av höglitare – ska reservera så mycket misstro för våra medmänniskors förmåga att själva delta i styret och förvaltningen av sina arbetsplatser.
