I Jag älskar Astrid Lindgren lägger serietecknaren och författaren Elin Lucassi pussel med serierutor. En ung kvinna tappar fotfästet efter en osjälvisk gärning som går över hennes förmåga att ta hand om.
Författaren Astrid Lindgren bodde och arbetade på Dalagatan i Stockholm, och efter hennes död beslutade familjen att hemmet skulle stå intakt, och också visas för allmänheten.
Astrid Lindgren började ge ut sina barn- och ungdomsböcker under 1940-talet och för flera generationer har hon förknippats med trygghet. Så många har mött hennes verk, ofta om barn och unga som har det svårt, under en trygg stund i samband med godnattstunden.
Lindgren hade det själv kämpigt under perioder. Hon fick ensam ta sig igenom en tidig graviditet, och tvingades lämna bort sitt barn till fosterföräldrar i Danmark. Det tog flera år innan hon kunde få hem pojken till sin egen familj.
Sjuåriga Barbro i en av Astrid Lindgrens novellsagor, Allrakäraste syster, från 1973, har en hemlig tvillingsyster, Ylva-Li. Ylva-Li är tröst och glädje i ensamheten som uppstår när en lillebror kommer till familjen, tillsammans upptäcker de en sagovärld som är både underbar och skrämmande.
Barbro lämnar familjen för ett tag i sina egna fantasier, men hittar hem igen när föräldrarna börjar se sitt stora barn och hennes längtan.
Systerskap i ett tappat fotfäste
Författaren och tecknaren Elin Lucassi berättar i sin seriebok Jag älskar Astrid Lindgren om en ung kvinna som tappat fotfästet, och som funderar över Astrid Lindgrens situation – hon känner släktskap.
Men berättelsen om Ylva-Li växer och vi närmar oss en kvinna som vill hjälpa men inte förmår förutse konsekvenserna av en graviditet som i efterhand egentligen aldrig var hennes egen.
Till att börja med verkar Ylva vara en ganska vanlig ung person, en som man kan träffa slumpmässigt i stan eller i ett gäng. Men hon är ensam i tillvaron, ensam i sina tankar.
Ylva, som nu heter Ylva-Li, har låst sig i sina tankar på barnet som hon lämnade helt nyfött till andra föräldrar med en god vilja i en osjälvisk gärning. Nu går hon in i psykoser där barnet och Astrid Lindgren blir en del i allt det röriga.
Ylva-Li går på visningar i Astrid Lindgrens hem. Ett par av Astrid Lindgrens glasögon slinker ner i fickan, och en annan gång en vass kökskniv. En gång dröjer hon sig kvar och kryper fram bakom gardinen när det är kväll och alla har gått hem. Astrids värld blir Ylva-Lis, hon blir också en syster i en gemensam erfarenhet av att lämna ifrån sig ett barn.
Men berättelsen om Ylva-Li växer och vi närmar oss en kvinna som ville hjälpa men inte förmådde förutse konsekvenserna av en graviditet som i efterhand egentligen aldrig var hennes egen.
Med hjälp av serierutor läggs pusslet om den goda viljan som blir en tragedi.
Men här finns också en underbar humanistisk blick på den så ledsna, och för omgivningen – men förstås allra mest för henne själv – så jobbiga Ylva som gör att hon dröjer kvar efter läsningen.
Elin Lucassi har en speciell förmåga att i sina bilder med sina detaljer omedelbart skapa scener: ett par kepsar vi känner igen som Astrids, en gammal knapptelefon, eller den nervösa, men ändå skuldbelagda omsorgen från mottagaren av ”surrogatens” tjänst – allt lämnar en med hjärtat bultande.