Johan Apel Röstlund:
Slakten av det vi brukar kalla samhälle

Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.

Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.

Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.

Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock. 

En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.

Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.

Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.

Folkhögskolan är en andra chans

Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter. 

Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda. 

Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.

Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.

Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.

Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan
Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström, bakgrund i form av olika nummer av tidningen Arbetaren.
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande chefredaktör. Foto: Arbetaren

Arbetaren får inte det nya mediestödet – tillsammans kan vi fortsätta nå ut

I veckan har mediestödet försvunnit för många av landets tidningar – röster som står för andra perspektiv än de dominerande i medielandskapet. Arbetaren är en av de drabbade tidningarna.

Det nya mediestödet, som ersätter det tidigare presstödet, och som nu har klubbats är ytterligare ett steg mot ett allt tystare samhälle, där viktiga röster och perspektiv riskerar att försvinna.

Anledningen till att Arbetaren inte får det förändrade mediestödet är för att vi har för få prenumeranter och att Arbetaren därför inte kan ”anses vara av särskild vikt för mediemångfalden”. Vi tycker att argumentationen inte går ihop då beslutet leder till att flera medier kommer att tvingas lägga ner. Det är ett slag mot både mångfalden och demokratin i landet.

Tillsammans kan vi fortsätta granska makthavare och avslöja fiffel

Vi kommer att få övergångsstöd på 2,2 miljoner kronor i år. Därefter minskar stödet under några år för att sedan fasas ut helt. Det betyder att vi framöver behöver fler prenumeranter – minst det dubbla, för att täcka upp för de intäkter som nu försvinner.

Till alla er som prenumererar – tack vare er kan vi fortsätta nå ut. Uppmana gärna era vänner och bekanta att teckna en prenumeration – vi behöver det mer än någonsin.

Till dig som inte är prenumerant än – bli en del av kampen! En prenumeration kostar 59 kr i månaden.

Tillsammans kan vi fortsätta att bevaka arbetarkamp, fackliga strider och samhällsfrågor ur ett underifrånperspektiv. Utan Arbetaren skulle delar av arbetarkampen, inte minst de som drivs av migrantarbetare, hamna helt i skymundan.

Tillsammans kan vi fortsätta att granska makthavare, skurkföretag, arbetsvillkor och inte minst högerextrema krafter. Det känns ännu viktigare än tidigare i det allt hårdare politiska landskapet.

För att fortsätta göra allt detta – och mycket mer – behöver vi varandra!

Tack för att du väljer att prenumerera på Arbetaren.

Kan man stötta Arbetaren på andra sätt? Ja, du kan Swisha Arbetaren eller sätta in pengar via bankgiro. Pengarna går direkt till granskande journalistik. 

👉 Swish: 1234 809 984

Bankkonto 52031034367 i SEB (de fyra första siffrorna är clearingnummer). Märk med ”gåva”.

Publicerad Uppdaterad
8 hours sedan
Malmö LS utför blockad i mot ett jordbruksbolag.
Ett Skånes industrisyndikat håller på att ta form. Behoven av ett starkt fack på den skånska landsbygden där många migrantarbetare utnyttjas i jordbruket är nämligen stort. Foto: Volodya Vagner

Facket i blockad mot handelsträdgård i skånska Viken

Arbetsdagar på mellan 13 och 17 timmar, ingen skyddsutrustning och flera arbetsplatsolyckor. I slutet av maj, efter att de anställda tröttnat på de usla arbetsvillkoren, blockerade Malmö LS en handelsträdgård utanför Viken, i nordvästra Skåne, där migrantarbetare från flera östeuropeiska länder utnyttjats av en ökänd jordbruksföretagare. Arbetaren var på plats.

”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet!” var ett av slagorden när fackföreningen Malmö LS ordnade en blockad söndagen den 26 maj. Ramsan kanske för tankarna till storstädernas industrier eller den globala handelns containerterminaler, men denna blockad ägde rum i en mycket mer lantlig, närmast idyllisk miljö.

Samlingspunkten för fackmedlemmarna var en adress längs en västskånsk landsväg, ett par hundra meter från en äng med betande får och lamm, som den här dagen badade i solsken och fågelkvitter.

Här, strax utanför Viken, bedriver en skånsk jordbruksföretagare en av sina många grönsaksodlingar och inom denna verksamhet passar det bättre än man kan tro med internationalistiska slagord.

Ett av de stora växthusen tillhörande bolaget. Foto: Volodya Vagner

Bakom några buskar och en prydlig häck gömmer sig enorma växthus. Vid ingången till ett av dem hänger en digital stämpelklocka. Instruktionerna bredvid är på engelska, ukrainska och rumänska. Flera av arbetsköparens anställda är från Östeuropa och Centralasien.

– Här får man stämpla in och ut när man börjar och avslutar jobbdagen, samt när man går på rast också, förklarade Maksym Tjalych, engagerad i facket och tidigare anställd av samma arbetsköpare.

De fackliga flygbladen han har fäst intill stämpelklockan är också översatta till flera språk, däribland engelska, ryska och ukrainska. Ett delmoment i blockaden var att söka kontakt med personal på plats och lämna flygblad med information om fackets syn på arbetsköparen.

Flygblad hängs upp invid stämpelklockan. Foto: Volodya Vagner

Arbetsköparen driver många bolag med migrantarbetare

Den utpekade arbetsköparen, Lars Jacobsen, äger och driver över ett dussintal bolag inom jordbruk, förrådsuthyrning och fastighetsbranschen. Dessutom finns ytterligare ett antal bolag i samma sfär som, åtminstone formellt, drivs av nära anhöriga till honom.

Maksym Tjalych kommer ursprungligen från sydukrainska Mykolajiv, men bor sedan den ryska invasionen 2022 tillsammans med sin mor, Valentyna Mura, i Sverige. Anledningen till att de deltog i blockaden är en tvist med ett av Lars Jacobsens många bolag. Det hela började för två år sedan.

På nätet hade Maksym Tjalych fått kontakt med den skånska företagarens ukrainska fru, som ordnade jobbet åt honom och mamman. Bägge hade tidigare jobbat inom jordbruk, i flera olika länder.

– Vi skulle egentligen jobba på den här gården först, men blev i stället skickade att plocka jordgubbar på en annan odling, berättar Valentyna Mura. 

Jordgubbsodlingen de hamnade på ligger nära Klagshamn, men företaget de jobbade för, Buskeröds Handelsträdgård, är registrerat på adressen som nu var föremål för blockaden.

De arbetsvillkor som Maksym Tjalych och Valentyna Mura mötte, beskriver de som fruktansvärda – med arbetsdagar på mellan 13 och 17 timmar och utan skyddsutrustning. 

De hann inte jobba där länge.

Maksym Tjalych och Valentyna Mura. Foto: Volodya Vagner

Redan efter några dagar skedde en arbetsolycka där Maksym Tjalych fick salpetersyra på foten. Skadan var allvarlig. Han fick uppsöka läkarvård – och blev uppsagt.

Facket anser att arbetsköparen gjorde sig skyldig till såväl brott mot arbetsmiljölagen samt mot LAS. Huvudförhandlingen i rättsprocessen pågår denna vecka i Helsingborgs tingsrätt.

Flera anmälningar mot arbetsköparen

Men Malmö LS har flera ärenden med koppling till Lars Jacobsen. I ett av dem anser facket att det föreligger löneskulder på runt 50 000 kronor gentemot några av dess medlemmar. Företaget menar å andra sidan att de endast missat att betala ut 95 kronor. Men enligt facket har inte ens detta minimala belopp betalats ut. 

”Swisha 95 spänn – vi tänker inte gå hem!”, var därför ett annat av slagorden på blockaden.

– Visst är det en symbolisk summa, men arbetare ska få vartenda öre de har jobbat för, säger Christopher Ståhl, som sitter i förhandlingskommittén för Malmö LS.

Samtidigt har facket för avsikt att också driva in det mycket större restbeloppet. 

Det aktuella företaget i denna tvist heter Andens Trädgård AB, och även om det formellt drivs av en nära anhörig till Lars Jacobsen, menar facket att Lars Jacobsen även där har haft en arbetsledande roll. Även om företaget är registrerat på en annan adress verkar det också vara verksamt på gården som var föremål för blockaden. Informationslappar vid ett av växthusen hälsar besökare välkomna till Andens Trädgård AB.

– Syftet med blockaden är också att markera mot företaget Andens Trädgård AB, sade Christopher Ståhl. Enligt honom är bristerna inom Lars Jacobsens bolagssfär systematiska. 

Flera medlemmar i Malmö LS med bakgrund i Östeuropa och Centralasien har vittnat om horribla förhållanden och förnedrande och till och med våldsam behandling från chefens sida. Enligt facket hade inget av de aktuella företagen tecknat kollektivavtal.

Tidigare skandaler på bolagen 

Lars Jacobsen har hamnat i blåsväder flera gånger genom åren. Efter en inspektion 2019 kom Arbetsmiljöverket fram till att det inom ett av hans bolag, Buskeröds Handelsträdgård, förelåg brister i arbetsmiljön, “som kan leda till att någon blir sjuk eller skadar sig”.

I fjol dömdes samma bolag i två olika mål av Helsingborgs tingsrätt till böter på 100 000, respektive 400 000 kronor, samt över 40 000 kronor i skadestånd, i samband med två olika arbetsolyckor som skedde 2018 respektive 2019.

Odlarföreningen Odlarlaget, som säger sig garantera schysta arbetsvillkor, och som han tidigare sålt gurkor via, har avslutat samarbetet med hans bolag efter att tidningen Arbetet i höstas avslöjade några av de missförhållanden som Malmö LS driver från fackligt håll.

Även som hyresvärd har Lars Jacobsen fått kritik. Tidningen Hem och Hyra rapporterade i november 2023 om omfattande brister, som bakteriedrabbat kranvatten och trasiga hissar, i flera av företagarens hyreshus på olika platser i Skåne.

Christopher Ståhl, från Malmö LS, är på plats med de andra medlemmarna. Foto: Volodya Vagner

Första hjälpen kit ett måste på jobbet

Ett annat symboliskt syfte med blockaden var att lämna över ett första hjälpen kit till någon på plats vid den aktuella odlingen. Medlemmar som jobbat på gården har nämligen vittnat om att det brukar saknas första hjälpen-utrustning, trots att arbetet innebär många farliga moment, exempelvis med vassa knivar.

– Det är en grundläggande grej liksom, och om inte arbetsköparen kan ta sitt ansvar vill vi åtminstone symboliskt göra något åt det, förklarar Christopher Ståhl.

Men att hitta någon att lämna över gåvan till visade sig vara lättare sagt än gjort. Ingen ur företagsledningen var på plats. Ett telefonsamtal till en arbetsledare, där Christopher Ståhl tänkte upplysa om den pågående blockaden, besvarades ej. Ett sms fick duga, men ledde inte till att någon ur ledningen dök upp.

Inte heller många arbetare var på plats. Vid några baracker intill växthusen öppnade, efter lite dörrknackning, en ledig ukrainsk arbetare. 

Under samtalet med Maksym Tjalych och Valentyna Mura visade det sig att han härstammar från ett område inte långt ifrån deras hemtrakter. De bytte från ”ni” till ”du”, och snart kom de in på den förnedrande behandlingen som olika LS-medlemmar säger sig ha utsatts för.

– Ja, de bitarna behöver ni inte förklara för mig, jag vet vad ni menar, skrattar mannen igenkännande och skakar på huvudet. 

Enligt honom har de flesta ukrainska arbetare nyligen slutat, och blivit ersatta av rumänsktalande. Hans egna kontrakt upphör inom kort. Han tog emot första hjälpen kittet och lovade att överlämna det till de nya kollegorna.

Facket möter jordbruksarbetare på plats. Foto: Volodya Vagner

Efter samtalet vid barackerna kom de fackliga aktivisterna även i kontakt med några rumänsktalande arbetare vid andra ändan av anläggningen, som höll på att lasta grönsaksspill. Eftersom ingen i delegationen talade deras språk, och arbetarnas engelskkunskaper var begränsade, blev kommunikationen besvärlig. Arbetarna uppmuntrades att höra av sig till facket om de skulle uppleva problem.

Personalen byts ut ofta – försvårar organisering

Enligt facket är det inte ovanligt inom branschen att personalen byts ut med jämna mellanrum.

– Det försvårar naturligtvis organiseringen, kommenterade Karin Casimir Lindholm, en av fackmedlemmarna på plats.

Speciellt de utländska arbetarna, som löper särskilt stor risk att utnyttjas, flyttar ofta omkring i jakt på nya arbetstillfällen. De flesta av jordbruksärendena som Malmö LS i nuläget driver rör olika arbetsplatser runtom i Skåne, och de involverade medlemmarna bor utspridda på olika håll.

Ett Skånes industrisyndikat tar form

För att mer effektivt kunna ta den typen av fackliga strider framöver, har flera av medlemmarna som var med på söndagens blockad under våren drivit på lanseringen av Skånes industrisyndikat.

Tanken är att det nya självständiga facket, med ett liknande arbetssätt som det framgångsrika Stockholmsbaserade syndikalistiska byggfacket Solidariska byggare, ska kunna representera just prekära jordbruksarbetare i hela Skåne. Den aktuella konflikten mellan Maksym Tjalych och Lars Jacobsen drivs dock ännu av Malmö LS. Enligt facket är ett nästa steg i kampen att uppmana grossister att sluta köpa från Lars Jacobsens bolag.

För Maksym Tjalych och Valentyna Mura handlar kampen om principer.

– Det känns jättebra att få stöd i detta, och vi kommer fortsätta kämpa tills saken är klar. Jag tycker att någon som inte sköter sig ska straffas. Inte att han ska fängslas liksom, men att han ska få känna på konsekvenser för sitt agerande, så förhållandena kan förbättras för alla, säger Valentyna Mura.

Arbetaren har försökt nå Lars Jacobsen via mejl och telefon. Han har inte återkommit.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Moa Candil skriver om gotlänningarnas sommarförberedelser samtidigt som militära plan flyger över stränderna och bomberna faller i Gaza. Foto: Zanna Norqvist, Anders Wiklund/TT

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur

På Gotland letar öborna febrilt efter tillfälliga boenden för att hyra ut sina egna – en chans att tjäna en extra slant för att få ihop till resten av årets utgifter. Att bo på ön är långt ifrån samma idylliska tillvaro som att turista på ön. Moa Candil i en betraktelse över sommarförberedelserna samtidigt som bomberna faller över Gaza.

Plötsligt har det blivit sommar. Jag somnar med fönstret öppet och en vajande gardin. Glada röster nerifrån gatan. 

Plötsligt har det blivit sommar och människor förbereder sig för att flytta ut. Packar ner sina tillhörigheter, torkar ur köksskåpen. Det som nio månader om året är våra hem ska nu bli till hotell. Tillfälliga boenden för Almedals-lobbyister och semesterfirare. 

Städfirmornas små bilar surrar runt i gränderna. Lukten av Ajax lägger sig över den medeltida staden.

Öborna letar sommarboende

Plötsligt har det blivit sommar och Facebook-grupperna fylls av rop på hjälp. Jag söker akut boende i Visby, inte veckovis! Jag måste flytta ut vid midsommar – söker åretruntboende eller något under sommaren iaf. Jag har fått jobb på Gotland i sommar i hemtjänsten men behöver bostad. Jag och min dotter söker boende på Gotland, inga fantasipriser! Är det någon som vill hyra ut NU i några månader framöver och inte bara veckovis till mig och min kille? 

Plötsligt har det blivit sommar och gigantiska fartyg lägger till vid kryssningskajen som regionen byggt för 304 miljoner kronor. Som ett lämmeltåg rinner de ur båten, längst med kajen, över gångbron och in i gränderna. En dag talar de finska, nästa tyska, oftast engelska. Små bandspelare runt halsen och lurar i öronen. Inspelade röster berättar på respektive språk om ringmur och klosterruiner. Köpmän och bönder.

Plötsligt har det blivit sommar och jag undrar om den inspelade rösten också berättar om bostadskön och de låga lönerna. Toppnoteringar i självmord, rökning och övervikt.  

Plötsligt har det blivit sommar och öns politiska ledning meddelar att vi befinner oss i en pågående och allvarlig kris. Prognoserna visar att regionen går back 311 miljoner kronor 2024. Ett underskott stort som en kryssningskaj. 

Militär närvaro

Plötsligt har det blivit sommar och jag åker till mitten av ön för att hämta en kanin till barnen. Mulliga buskar, blommande fruktträd, neongula rapsfält. Det är så lugnt. Så stilla. Tills ett stridsflygplan spräcker ljudvallen och dundrar in över fälten. 

Plötsligt har det blivit sommar och Svt sänder ett program med titeln ”Vill ha Gotland”. Tre tunnhåriga män diskuterar främmande makters möjliga planer på att invadera sandstränderna. Placera kärnvapen mellan tallarna. En lokal fredsaktivist kallas ”okunnig” av de tunnhåriga. Som enligt egen utsago är motsatsen.

Plötsligt har det blivit sommar och bomberna faller fortfarande över Gaza. Barnen behöver nya skor, bomberna faller. Torka ur köksskåpen, bomberna faller. Planera semestern, bomberna faller. Present till lärare och fritidspersonal, bomberna faller. Hämta kanin, bomberna faller, fotbollsträning, bomberna faller, handla mat, bomberna faller, bomberna faller, bomberna faller.

Plötsligt har det blivit sommar. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Måndag 27 maj, kl 22:07

I dag är det 27 maj och jag har inte kunnat sova sedan gårdagens massaker i Rafah där oskyldiga människor som sökte skydd i sina tält i tron på att det var ett säkert område, precis som ockupationsmakten Israel lovat, dödades.

Bilderna av döda och sårade är fruktansvärda och det har varit en svår dag för oss alla. Dessutom hörde jag att den israeliska regeringen lagt fram en resolution som betraktar Unrwa som en terrororganisation. Säkert för att rättfärdiga just den här typen av bombningar mot byggnader och ställen där redan fördrivna människor söker skydd. Om resolutionen antas kommer det att leda till tusentals nya massakrer.

Tidigare i dag städade jag mitt rum där jag och familjen nu bor och då hittade jag nycklarna till vårt tidigare hem som vi tvingats fly från. Då trodde vi att kriget inte skulle vara särskilt länge och att vi snabbt skulle kunna återvända. Men allt bara fortsätter.

Men så länge vi lever har vi hopp och drömmar om att det här någon gång kommer att ta slut.

Snälla, förbarma er över oss, för det finns inte längre något liv i Gaza. Godnatt.

Lama Majdi

Söndag 26 maj, kl 16:35

Hur har ni det Lama?

Arbetaren

Torsdag 22 maj, kl 22.41

Precis som alla andra dagar vaknade vi till ljudet av övervakningsdrönarnas oväsen. Jag ville tvätta mig, men det gäller att vara försiktig och hela tiden tänka på hur du använder vattnet. Det är vattenbrist här. Hur som helst lyckades jag i alla fall skicka in min skoluppgift. Jag har jobbat med ett inredningsprojekt men det tog lång tid att bli klar på grund av elbristen. Blev tvungen att ladda datorn fyra gånger om dagen hos vår granne som har solceller på taket för att kunna arbeta. Men jag hann innan deadline.

Lama Majdi

Jag åt frukost, tog hand om in dotter, lagade lunch och tvättade kläderna för hand. Och så alltid det här dagliga behovet av ved. Gas finns inte längre att få tag i för matlagning. Jag lyssnade på nyheterna och hörde om att nya förhandlingar om vapenvila kommer att hållas där Qatar ska vara någon slags medlare. Annars är det bombningar överallt här i Deir al-Balah ditt vi tvingats fly. 12 personer dog och många fler skadades bara här i området där vi söker skydd. Jag hörde också att bristen på bränsle snart kommer leda till att Al-Aqsa sjukhuset här i staden tvingas ställa in alla operationer. Tröttsamma nyheter som vi hör varje dag just nu. Men trots osäkerheten och rädslan för framtiden har jag bestämt mig för att inte ge upp. Jag vet att det finns många människor runt om i världen som stödjer oss och fördömer folkmordet som just nu pågår. Till sist somnade jag ändå med mitt barn, som vanligt med det oavbrutna oväsendet från drönarna och krigsflygplanen.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Rasmus Hästbacka, facklig samordnare på SAC, är kritisk till att Kommunal inte sett till att arbetarna på MediCarrier får rättvisa löner. Foto: Stockholms LS, privat

Strejken på MediCarrier: ”De försöker rättfärdiga strejkbryteri”

Strejken på MediCarrier, som Arbetaren har rapporterat om tidigare, fortsätter. Samtidigt anser sig företaget MediCarrier AB, som ägs av Region Stockholm, ha rätt att ta in bemanningspersonal och hänvisar till kollektivavtalet med Kommunal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka ser det som ett sätt att försvara strejkbryteri.

I ett mail till Arbetaren skriver MediCarrier AB att de inte ser behov av att teckna kollektivavtal med sektionen i SAC, eftersom de redan har ett avtal med Kommunal. Att arbetarna strejkar har MediCarrier inga synpunkter på.

Akram Mardan är ordförande i driftsektionen, den syndikalistiska fackklubben på arbetsplatsen, som kräver kollektivavtal. Enligt honom har arbetsköparen ringt in bemanning. När de stått utanför arbetsplatsen och strejkat har de dessutom sett ordinarie personal komma flera timmar tidigare till arbetet.

På frågan om bemanningspersonal utför de strejkandes arbete svarar MediCarriers HR-chef Kristiina Söderlind:

– Vi har gällande avtal med bemanningsföretag för att stärka upp verksamheten vid behov.

MediCarrier har avtal med bemanningsföretagen Uniflex och Student Consulting. När Arbetarens reporter hör av sig på nytt och ber om ett förtydligande om huruvida de använder sig av extra bemanning just nu, blir svaret följande:

– Vi har en personalplanering som optimeras ständigt och vi tar in inhyrd personal vid behov så att vi klarar vårt samhällsviktiga uppdrag för vårdens behov, att vården i alla lägen får det materiel som behövs så att patienter i Stockholms län får den vård de behöver, skriver Kristiina Söderlind.

Strejkbryteri – moraliskt brott

Att låta bemanningspersonal göra strejkande arbetares jobb är organiserat strejkbryteri. Det menar SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka. Att respektera varandras stridsåtgärder genom att exempelvis inte organisera strejkbryteri är konsensus sedan Saltsjöbadsavtalet (1938). 

– Problemet är att strejkbryteri är helt och hållet ett moraliskt brott. I Sverige är det tyvärr lagligt med strejkbryteri, och det är ganska extremt. När Ronald Reagan legaliserade strejkbryteri på 80-talet sågs det som extremt men i Sverige har det alltid varit lagligt, säger Rasmus Hästbacka.

MediCarrier anser inte att det är ett problem att ta in bemanningspersonal, utan lutar sig mot argumentet att de har ett kollektivavtal med Kommunal:

– Eftersom vi redan har en överenskommelse med Kommunal inom aktuellt kollektivavtalsområde kan vi som vi alltid gör ta in personal från bemanningsbolag vid behov, skriver Kristiina Söderlind till Arbetaren.

Rasmus Hästbacka är kritisk både mot företaget och fackförbundet Kommunal:

– De försöker rättfärdiga strejkbryteri. Jag förstår att de är nöjda med avtalet med Kommunal, för Kommunal sätter inte ner foten när de inte följer avtalet. Det de gillar är någon sorts trasig svensk modell. Det de vägrar när de vägrar ingå avtal med sektionen är att de vägrar följa avtalet.

Orättvis lönesättning

Det som Rasmus Hästbacka anser att de inte följer i avtalet med Kommunal handlar om lönesättningen.

– De sätter lönerna godtyckligt. Det är ganska tydligt att de straffar arbetare som de tycker är uppkäftiga och belönar de som är underdåniga, säger Rasmus Hästbacka.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur arbetare på MediCarrier anser att lönesättningen på arbetsplatsen är orättvis. Kristiina Söderlind som är HR-chef på MediCarrier har svarat att det alltid är individens prestation som påverkar lönen.

Motarbeta strejkbryteri

– Nu får sektionen hitta lämpliga metoder för att motarbeta strejkbryteri, säger Rasmus Hästbacka och tillägger:

– Eller växla över till andra metoder för att bromsa eller avbryta produktionen.

Men han vill inte gå in på om det är något sektionen planerar just nu.

– Det skulle handla om lovliga stridsåtgärder. Men det får komma i ett uppföljande konfliktvarsel från sektionen i sådana fall, säger Rasmus Hästbacka och lägger till att arbetare har neutralitetsrätt. 

– Man kan vägra utföra smittat arbete, det vill säga arbetsuppgifter som är föremål för strejk och blockader.

Nygammal trend att kräva kollektivavtal

Enligt Rasmus Hästbacka har det varit ovanligt att sektioner inom SAC kräver kollektivavtal de senaste 20 åren. Men historiskt har både LS, sektioner och syndikat ingått kollektivavtal.

– Det rör sig om 100-tals avtal genom åren, säger Rasmus Hästbacka.

Mellan 1956 och 1993 var SAC-anslutna arbetare inom skogsbruket även central avtalspart i ett flerpartsavtal med SAC och LO på den fackliga sidan.

Att arbetare inom syndikalisterna åter börjat kräva kollektivavtal tror han dels har att göra med ändringen av medbestämmandelagen 2019 som innebar att utrymmet för lovliga stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan har kollektivavtal har blivit mindre.

– En annan orsak till att sektioner blivit piggare på att kräva kollektivavtal handlar om att SAC:s arbete med att utbilda och stötta skyddsombud blivit bättre. Ingår sektionen ett kollektivavtal kan de utse ett skyddsombud. 

Kommunal har avböjt att kommentera.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Det stormar i Liberalerna efter avslöjandet om Sverigdemokraternas trollfabriker
Få tror längre att Liberalernas Johan Pehrson törs stå upp mot Sverigedemokraternas allt aggressivare politik. Foto: Julian Stratenschulte/AP, Jacueline Larma/TT, Anna Tärnhuvud/TT

Liberalernas dystra tid är nu: “Missnöjet inom partiet växer”

Det stormar i Liberalerna och partiet som lovat att agera vakthund mot högerextremismen tycks allt mer likna en skrämd kattunge. I spåren av avslöjandet om SD:s trollfabrik växer nu både den interna kritiken och förödmjukelsen. Arbetaren har pratat med två profilerade liberala opinionsbildare som knappast är nöjda med utvecklingen.

– Haha, hur Liberalerna mår just nu? Ja, det är vi nog många som frågar oss…

Det säger Lilian Sjölund som är liberal politisk redaktör på de tre Hälsingetidningarna Ljusnan, Söderhamns-Kuriren och Ljusdals-Posten som alla ingår i Bonnierkoncernen.

Lilian Sjölund har varit en av de främsta kritikerna mot partiets samarbete med Sverigedemokraterna och länge varnat för vad det kan leda till. Nu skrattar hon nästan uppgivet och förklarar hur hon ser på utvecklingen.

Utmålas som vänsterextremister

Lilian Sjölund är liberal politisk redaktör på tidningen Ljusnan och en av de som hårdast kritiserat det så kallade Tidösamarbetet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det har ju skett en enorm förskjutning där i stort sett alla vi till vänster om den yttersta högerkanten målas ut som extremister. Och var den där liberala vakthunden som skulle hålla rent mot extremism tagit vägen, det vet jag ärligt talat inte, suckar hon bekymrat.

Det är inte mer än tre veckor kvar till EU-valet och i Sverige domineras debatten av Sverigedemokraternas trollfabriker som genom anonyma konton på nätet spridit omfattande desinformation, hat och aggressiv smutskastning mot så väl invandrare som politiska motståndare. Men också grova påhopp på de tre samarbetspartierna i regeringen som med SD:s goda vilja styr genom det ofta hårt kritiserade Tidöavtalet.

Konspirationer och hot

Kalla Faktas avslöjande slog ned som en bomb och fick säkerhetsexperter runt om i landet att dra paralleller till hur regimerna i Ryssland och andra diktaturer jobbar. Hatet och det ofiltrerade föraktet mot fri och oberoende media. Konspirationsteorier, påhitt och rena hot. 

Den senaste tidens skandaler visar att det är SD och Jimmie Åkesson som alltmer styr regeringen, menar många politiska bedömare. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Regeringen med statsminister Ulf Kristersson i spetsen har fått stenhård kritik för sitt näst intill obefintliga agerande i samband med TV4:s avslöjande. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna sitt trollande. Något som spätt på förödmjukelsen ytterligare hos Kristdemokraterna, Moderaterna och kanske framförallt de krisande Liberalerna där missnöjet nu växer för varje dag som går.

SD har, enligt många politiska bedömare, visat vilka som i praktiken styr regeringen.

Internt missnöje

Amanda Sokolnicki menar att Liberalerna låter SD förflytta ramarna för den svenska demokratin. Foto: Dagens Nyheter

Amanda Sokolnicki är politisk redaktör på oberoende liberala Dagens Nyheter och suckar, precis som Lilian Sjölund, när hon får frågan hur Liberalerna mår som parti just nu.

– De säger ju själva att de är väldigt missnöjda och det är inte så konstigt. De har tillåtit SD att förflytta ramarna för den svenska demokratin de senaste veckorna. Och jag vågar säga att det inte är en enda liberal som gick med i partiet för att bidra till det här, säger Amanda Sokolnicki.

Hon menar att Liberalerna satt sig i en politisk rävsax. Flera tunga namn har redan lämnat det som en gång var Folkpartiet, Sveriges mest EU-vänliga parti med öppenhet och tolerans som socialliberala ledord.

Den tidigare EU-kommissionären Cecilia Malmström hoppade av redan när Tidösamarbetet blev ett faktum efter valet 2022. Före detta demokratiministern Birgitta Ohlson likaså och den gamle partiledaren och veteranen inom L, Bengt Westerberg, uppmanade redan innan valet liberala väljare att i stället rösta på centern. Just på grund av kursändringen och närmandet till Sverigedemokraterna.

Förnedrande för regeringen

I samband med avslöjandet om trollfabriken krävde också partitopparna Anna Starbrink, Jan Jönsson och Anna-Lena Johansson att Tidösamarbetet skulle pausas. 

Men än så länge har inget hänt och den liberala vakthunden har inte mer än gläfsat, menar kritikerna.

Under tiden gnuggar SD:s kommunikationsavdelning händerna och tonläget har snarare tonats upp. De kaxiga utspelen fortsätter och förnedringen av de tre regeringspartierna i Tidögänget är i det närmaste total.

Därför, menar allt fler inom Liberalerna, står Johan Pehrson och resten av ledningen nu vid ett avgörande vägskäl.

– Inte ens efter Kalla Faktas avslöjande och Jimmie Åkessons efterföljande generalangrepp mot det han kallar ”vänsterliberala etablissemanget” så sätter de ner foten. Om inte det var en gräns som passerades så vet jag ärligt talat inte om det finns någon sådan längre, säger Lilian Sjölund.

Från den rödgröna oppositionen har det inte oväntat också varit hårda tongångar. I en ledartext i socialdemokratiska Värmlands Folkblad kallar Susanne Sjöstedt regeringen ryggradslös och frågar sig ”hur mycket förnedring de är beredda att utstå för att behålla makten”.

“Låter SD ändra spelreglerna”

Amanda Sokolnicki på Dagens Nyheter har själv skrivit flera starkt kritiska texter mot så väl regeringen som Liberalernas hantering av SD.

– Det är väldigt sorgligt. Liberalerna har 16 riksdagsmandat och skulle kunna stoppa den här utvecklingen, men de vågar helt enkelt inte. Samtidigt tror jag att upprördheten inom partiet är genuin. För genom det som skett de senaste dagarna har partiledningen accepterat saker som ändrar demokratins spelregler.

Vad hände med den där liberala vakthunden som Johan Peherson tidigare förklarat att han skulle vara i regeringen?

– Ingenting. Absolut ingenting, säger Amanda Sokolnicki innan hon fortsätter.

– Det är en dyster tid där vi ser hur Liberalerna, men också andra partier i regeringen, inte förstår vad nationalism i praktiken innebär och vilka krafter de lånat ut sig till.

Lilian Sjölund döljer inte heller sin besvikelse. Hon tror att Liberalerna skulle tjäna på att hoppa av regeringssamarbetet. Vilket i sådana fall skulle orsaka en parlamentarisk kris i Sverige.

– Ja, det tror jag, för hela partiets existens står just nu på spel.

Tror du att de kommer att göra det då?

– Det tror jag däremot dessvärre inte.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Strejkarna på Medicarrier har samlats vid infarten till arbetsplatsens parkering. Foto: Tuija Roberntz

Strejk på Medi­carrier: “Vi har fått nog”

Under tisdagsmorgonen drog strejken igång på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Arbetaren var på plats och träffade lagerarbetarna som gått ut i strejk för att teckna kollektivavtal.

När en chef åker in på parkeringen framför MediCarrier, drar arbetarna igång megafonens sirenljud. Det är en skara på runt 15 personer som samlats utanför sjukvårdslagret Medicarrier under strejkens inledande dag.

Yilmaz Uggur, lagerarbetare och medlem i Stockholms LS. Foto: Tuija Roberntz

– Vi strejkar för att vi vill ha rätt, vi har fått nog. Har man jobbat i över 20 år och inte fått någon större löneutveckling så tröttnar man, säger Yilmaz Uggur som arbetat på MediCarrier i 24 år. Han berättar att han gick med i Stockholms LS, tillhörande SAC, för ungefär ett år sedan.

De tre kommande veckorna kommer lagerarbetare i den syndikalistiska driftsektionen, eller fackklubben, på Medicarrier att strejka på tisdagar, onsdagar och torsdagar.

På arbetsplatsen finns redan ett kollektivavtal med Kommunal, men flera av lagerarbetarna upplever att LO-facket har gjort för lite för arbetarnas löneutveckling. Därför har flera anställda på Medicarrier valt att lämna Kommunal för att gå med i Stockholms LS, där de startat en driftsektion.

– Vi märkte att det inte hände så mycket när vi var medlemmar i Kommunal. Det blir en ond cirkel. Man bara betalar en medlemsavgift och de lovar sakar, men det blir ändå samma sak varje vår, säger Yilmaz Uggur.

SAC:s generalsekreterare på plats

Medicarrier ligger i ett industriområde och höga lastbilar som svänger in på parkeringen får en att rygga tillbaka. I en bil med Medicarriers logga höjer chauffören sin näve som för att visa sitt stöd. Personalen på kontoret är sura, men chaufförerna stöttar strejkarna, berättar de strejkande.

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna. Foto: Tuija Roberntz

Klockan är nio på morgonen och det kommer att bli en varm dag. Det diskuteras om man ska ta dit något form av partytält för skydd mot solen, om vikten av att ha tillräckligt med vatten och om hur man ska lägga upp strejken: Kanske ska man ta skift under dagen för att inte behöva stå flera heldagar i gassande sol?

Samtidigt poängteras att är det viktigt att vara där tidigt på morgonen när folk anländer till arbetsplatsen. Lagerarbetarna tycks beslutsamma och vill se en förändring.

– Det är kul att vara på plats, vi är stolta över våra medlemmar. De gör det syndikalister ska göra, är välorganiserade och står upp för sina rättigheter, säger SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn som är på plats för att stötta strejkarna.

Gabriel Kuhn: “Deras arbete är essentiellt”

Han lyfter att strejken dels har en viktig betydelse för de lagerarbetarnas arbetsvillkor, dels att strejken har en symbolisk betydelse.

Akram Mardan, ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på Medicarrier. Foto: Tuija Roberntz

– De som arbetar här jobbar med logistik, sådant arbete som man under pandemin började kalla för essentiellt arbete, något som politiker och medier hyllade. Men folks vardag har inte förändrats särskilt mycket sedan dess, deras arbetsvilkor och löner är samma. Därför har den här strejken en betydelse som sträcker sig bortom Medicarrier.

Akram Mardan, ordförande i driftsektionen, har just tagit en kopp kaffe.

– Vi väntar på svar från Medicarrier. Vi vet inte hur det blir, vi får ha tålamod och ta hand om varandra, säger han.

Arbetaren har sökt Medicarrier som inte återkommit vid tid för publicering.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Per-Anders Svärd om nationalkonservativa, retoriska trick
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Jan-Åke Eriksson, Christine Olsson / TT

Per-Anders Svärd:
Extremhögerns trick är att ständigt uppfinna nya fantasifiender

”Ytterst är budskapet att samhällslivet är ett nollsummespel: Ditt enda hopp om att få något i livet är att ta det från någon annan.” Per-Anders Svärd synar den nationalkonservativa agitatorns knep.

Tänk dig en överfull buss på en stekhet sommardag. De hopklämda resenärarena knuffar och skaver mot varandra. En passagerare har svårt att andas och klagar högljutt över situationen: ”Något måste göras!”

En annan passagerare instämmer. Läget är verkligen ohållbart. Men kanske kan passagerarna gå ihop och ställa krav på bussbolaget? Då måste de ju sätta in fler fordon på sträckan!

Mot detta genmäler en tredje resenär ilsket att bekymren inte har något alls med bussbolaget att göra. Problemet är i stället de där utlänningarna som tar upp en massa plats. De borde skickas tillbaka till där de kom ifrån!

Att följa den samtida samhällsdebatten känns väldigt mycket som att kliva på den där bussen.

Den vresige medpassageraren som agitator

Varje försök att samla människor för att åtgärda gemensamma problem undermineras aktivt av den vresige medpassageraren, samtidigt som det undermåliga bussbolaget fortsätter att dra in pengar.

Dessvärre är mönstret långt ifrån nytt. Faktum är att bussexemplet är 75 år gammalt vid det här laget. Metaforen är lånad från Leo Löwenthals och Norbert Gutermans bok Prophets of Deceit från 1949. Arbetet ingick i en serie av studier som gick ut på att kartlägga fördomarna i USA under 1930- och 1940-talen. (Det mest välkända bidraget i samma serie är Theodor Adornos Den auktoritära personligheten, som nyligen delvis översatts till svenska.)

I Prophets of Deceit koncentrerade sig forskarna på de ”amerikanska agitatorerna”, det vill säga de högerradikala skribenter och radioröster som försökte uppvigla allmänheten med fundamentalistiska, pro-fascistiska och antisemitiska budskap.

Med bussexemplet ville Löwenthal och Guterman illustrera en central attitydskillnad mellan å ena sidan samhällets reformistiska och revolutionära krafter och å andra sidan de amerikanska agitatorerna.

Den reformistiska, revolutionära eller auktoritära vägen

I politisk teori görs ofta ett stort nummer av skillnaden mellan revolutionärer och reformister. De skiljer sig främst i bedömningen av möjligheterna att ändra på samhällets strukturer: Kan det göras snabbt eller måste vi nöja oss med gradvisa förändringar? Historiskt sett associeras reformvägen med liberaler och socialdemokrater, medan kommunister och anarkister försökt hålla det revolutionära hoppet levande.

Samtidigt förenas båda sidorna i tron på att samhället faktiskt kan förändras. Båda revolutionärer och reformister tänker sig att det går att ändra på de spelregler som får samhällslivet att gestalta sig som det gör.

Ställda inför verkliga problem – som trängseln på bussen – frågar sig revolutionärer och reformister därför intuitivt vad som krävs för att påverka problemets orsaker. Vilka makthavare kan ställas till svars? Vilka resurser kan omfördelas? Vad kan vi göra tillsammans?

Den argsinta tredje passageraren – den auktoritära agitatorn – börjar dock i en helt annan ände. Här är utgångspunkten aldrig att förändra själva villkoren för situationen. I stället tar agitatorn människors missnöje som en förevändning för att få kasta någon av bussen.

Den auktoritära agitatorn eldar på missnöjet

Agitatorn tar visserligen fasta på konkreta problem i människors vardag (som att det är för varmt och trångt på bussen). Men avsikten är aldrig att åtgärda problemens orsaker. Tvärtom försöker agitatorn fånga upp alla vaga missnöjeskänslor i det moderna samhället med målet att förstärka dem och rikta dem mot en syndabock.

Ytterst är budskapet att samhällslivet är ett nollsummespel: Ditt enda hopp om att få något i livet är att ta det från någon annan. Och för att lyckas med det måste du underkasta dig den auktoritäre agitatorns ledarskap.

Dagens nationalkonservativa och populistiska agitatorer jobbar på samma sätt. Bakom allt deras raseri mot ”etablissemanget” och den rådande ordningen finns i slutändan bara tomma klyschor om ”den gamla goda tiden”. Och som alla nationalistiska visioner kollapsar den i klichéer, kitsch och cringe i samma ögonblick som någon försöker förverkliga den.

Extremhögern: Experter på att uppfinna nya fantasifiender

Samtidigt är det denna omöjlighet som gör den auktoritära agitationen så kraftfull och farlig. Extremhögerns trick för att hålla sin utopi levande är nämligen att ständigt uppfinna nya fantasifiender som står i vägen för idealsamhällets förverkligande.

Vilka konkreta grupper som pekas ut som ett hinder – judar, muslimer, intellektuella, socialister, feminister eller transpersoner – spelar ingen roll. Det enda viktiga är att stegra känslan av harm och svepa med sig människor i en våg av affekter.

I 1930- och 1940-talets USA piskades känslostormarna upp av rasistiska pamflettister, hatpredikanter och populistiska radiopratare. I dag sköts jobbet av influencers och partikontrollerade trollfabriker. Effekten förblir dock densamma.

Löwenthal och Guterman menade att de auktoritära agitatorernas styrka låg i att de eldade på missnöjeskänslorna i samhället samtidigt som de genom sina avledningsmanövrer blockerade alla rationella lösningar på människors problem.

För en gemensam väg framåt

I stället för att ta itu med de krafter som påverkar människors liv på djupet (som kapitalismen, könsmaktsordningen och den strukturella rasismen) erbjöd agitatorerna allmänheten en ”förtvivlad besatthet vid deras eget lidande”. Genom att låsa möjligheterna på detta sätt kunde extremhögern rikta anhängarnas psykiska energier åt det håll de ville – mot hat och underkastelse.

En tröst i sammanhanget är att de reformistiska och revolutionära attityderna trots allt är mycket vanligare hos befolkningen. De flesta av oss frågar inte vem som ska kastas av bussen. I stället undrar vi hur vi kan få kollektivtrafiken att fungera för alla. Nu behöver vi bara snacka ihop oss om hur vi ska konfrontera bussbolaget – och hur vi ska hantera den där skitstöveln som försöker hindra oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lektionerna slutar för dagen i en grundskola i det palestinska flyktinglägret New Amman Camp, Jordanien. Foto: Julia Lindblom

”Utan Unrwa hade det varit svårt att överleva”

Personalen på Unrwa har svårt att planera inför framtiden. Bara i Jordanien bistår FN-organet 2,5 miljoner palestinska flyktingar med bland annat utbildning och sjukvård. Arbetaren besökte det största flyktinglägret i Amman.

Najwa Husni böjer sig över skötbordet medan hon försiktigt kupar handen bakom huvudet på ett fyra dagar gammalt spädbarn. Omsorgsfullt mäter hon huvudets omkrets med ett måttband. Assistenten Rubi sitter vid datorn i samma rum och antecknar siffror i patientjournalen. Om bara några veckor ska bebisen på återbesök för vaccinering.

I över tjugo år har Najwa Husni arbetat som barnsjuksköterska på Unrwa. I rummet befinner sig också barnets föräldrar och så Maram Mahmoud Alawawdeh, översköterska på avdelningen. 

– Just nu är arbetet väldigt slitsamt för våra barnmorskor på kliniken, eftersom vi är underbemannade. Det saknas ersättare för vårdpersonalen, säger hon. 

Sjuksköterskan Najwa mäter ett spädbarns huvud med ett måttband.
Najwa Husni har arbetat som barnsjuksköterska på Unrwa i 20 år. Foto: Julia Lindblom

Dörren står öppen ut mot korridoren och mjuk pianomusik läcker in från väntrummet. Högtalarsystemet installerades på avdelningen för något år sedan och musiken har enligt de anställda förbättrat stämningen. I väntsalen med de ljusgula flagnande väggarna väntar en kvinna på ultraljudsundersökning.

Hundratals patienter besöker kliniken den här dagen. Bara i Jordanien driver Unrwa inte mindre än 25 hälsokliniker, och har ett särskilt program riktat till kvinnor och nyfödda barn. 

Maram Mahmoud Alawawdeh har ett pressat schema. Hon ska bland annat hjälpa sjuksköterskorna med vaccinationer, assistera vid blodtrycks- och diabeteskontroller, gå ronder på avdelningen, skriva lägesrapporter och kontrollera att temperaturen är korrekt i kylskåpen där medicinerna förvaras. 

– Jag älskar mitt jobb, men är orolig för verksamheten generellt. Även patienterna är oroliga, säger hon.

Tillgodoser livsviktiga behov

Inte långt från vårdcentralen ligger en av flyktinglägrets grundskolor. Precis som så många andra Unrwa-skolor i regionen är byggnaden vit med klarblå balkonger. Bara i Jordanien driver UNRWA 162 skolor, som ger stöd till över 100 000 elever. 

Både skolan och vårdcentralen ligger i hjärtat av Amman New Camp, som lokalt brukar kallas för Wihdat. Lägret, som är en knapp kvadratkilometer stort, var ett av flera som upprättades i Jordanien för att ge plats åt hundratusentals palestinska flyktingar som våldsamt fördrevs från sina hem i samband med att staten Israel bildades år 1948.

Översjuksköterskan Maram Mahmoud Alawawdeh framför ingången till hälsokliniken. På skylten ovanför henne står det “blomteamets entré”. Foto: Julia Lindblom

Lägret omges dock inte av några murar. Det ligger i Ammans livliga sydöstra delar och är i dagsläget hem för 62 000 personer. Det motsvarar omkring 18 procent av alla palestinska flyktingar i enbart Amman.

Många palestinska flyktingar bor i andra delar av staden, men går i Unrwa:s skolor och får tillgång till primärvård genom vårdcentralerna. Unrwa sköter också avfallshantering och annan viktig infrastruktur. Bara i Jordanien har Unrwa 7 000 anställda och är en av de största arbetsköparna i landet, som bistår 42 procent av flyktingarna i de fem regionerna: Syrien, Västbanken, Jordanien, Gaza och Libanon. 

Många FN-arbetare dödade i Gaza

I slutet av januari hävdade Israel att tolv Unrwa-arbetare – av sammanlagt 13 000 – var inblandade i Hamas attacker mot Israel den 7 oktober. Det internationella svaret kom snabbt, med 16 länder som stoppade sitt bistånd till FN-organet.

De flesta länder återupptog efter några månader finansieringen till Unrwa. Den 22 april publicerades en tung oberoende FN-utredning som gör klart att Israel inte kunnat presentera några som helst bevis för anklagelserna. Nu har även Tyskland återupptagit finansieringen. Men inte den största givaren USA, och inte heller Storbritannien. USA har pausat sin finansiering till åtminstone den 25 mars nästa år. 

Samtidigt försvåras Unrwa:s arbete i Palestina. The Guardian har granskat interna FN-dokument och rapporterade så sent som i mars om hur israeliska myndigheter sedan krigsutbrottet trakasserat anställda och motarbetat Unrwa:s arbete på den ockuperade Västbanken. The Guardian skriver att Israel bedriver en “systematisk kampanj” mot Unrwa. I östra Jerusalem har högkvarteret tvingats stänga efter upprepade brandattacker. I Gaza har skolor och kliniker tillhörande Unrwa bombats sönder och samman. Inte mindre än 188 Unrwa-anställda har hittills dödats i israeliska attacker, i det som enligt internationell rätt utgör krigsbrott. En utredning om folkmord pågår sedan flera månader i den internationella domstolen, ICJ, i Haag.

På Unrwa:s fältkontor i Amman träffar Arbetaren södra Ammans verksamhetschef Ahmad Nidal och pressekreteraren Widian Othman. 

– Vi saknar fortfarande 31 procent av vår budget för 2024. Det här hotar inte bara verksamheten i Jordanien, utan i hela regionen och särskilt i Gaza. Unrwa utgör stommen för nödhjälp i Gaza, säger Widian Othman.

Amman är huvudstaden i Jordanien med omkring 4 miljoner invånare. Foto: Julia Lindblom

Nidal Ahmad, 60 år, är en palestinsk flykting från Jerusalem, som föddes i Betlehem 1964. Familjen tvingades sedan lämna Betlehem 1967, då många palestinier åter fördrevs, enligt liknande mönster som 1948. De flyttade till ett av de största palestinska flyktinglägren i Jordanien i Zarqa-området. Nidal Ahmad berättar att han under sin uppväxt läste böcker i ett tält.

– Jag föddes i en fattig familj, vi var elva barn. Utan Unrwa hade det varit svårt för oss att överleva. När jag gick ut gymnasiet blev jag antagen till universitetet, men mina föräldrar hade inte råd med studieavgifterna. 

Unrwa har tagit fram undervisningsmaterial i mänskliga rättigheter. Foto: Julia Lindblom

Men Unrwa drev ett yrkesutbildningscenter, som möjliggjorde att Ahmad Nidal så småningom kunde tillägna sig universitetsutbildning.

– Det var livsviktigt för mig. Jag hade inte suttit här utan Unrwa. Och mina barn har också kunnat studera på universitet.

Planerar en månad i taget

De senaste månaderna har det varit svårt för Nidal Ahmad och andra i ledningen att planera inför framtiden. FN-organet har tillsatt ett kristeam för att bearbeta chocken och dödandet av kollegor i Gaza. Men oron handlar framförallt om hur de ska finansiera kommande verksamhetsår.

– Vi tvingas planera månad för månad. Vi är i ständig kontakt med donationsländerna och hoppas att de kan ge oss långsiktigt stöd. Det här handlar om en hel generations öde. Och osäkerheten påverkar barnens hopp och drömmar. I stället för att oroa sig för vad de vill bli i framtiden, är barnen oroliga över att ens ha en skola att gå till nästa termin. De ska inte behöva oroa sig över att behöva arbeta på gatan, säger Widian Othman.

Nidal Ahmad på balkongen utanför fältkontoret i Amman. Foto: Julia Lindblom

Nidal Ahmad, menar att Unrwa är en pelare för stabilitet i regionen. En pelare som inte kan ersättas lättvindigt. 

– Vi är också en viktig symbol för palestinierna som ger hopp. Unrwa:s existens är viktig för att de palestinska flyktingarna en dag ska kunna återvända till Palestina. Det betyder mycket för dem att Unrwa finns kvar. 

Unrwa bildades för att hjälpa till att genomföra FN:s generalförsamlings resolution 194, som erkänner palestinska flyktingars rätt att återvända till Palestina och kompenseras för förlorad egendom. 

– Rätten att återvända är en resolution som FN:s medlemsstater röstat igenom. Men den här resolutionen kommer alltid att finnas kvar oavsett om Unrwa bedriver sin verksamhet eller inte, inflikar Widian Othman.

Widian Othman hoppas på långsiktig finansiering från donationsländerna. Foto: Julia Lindblom

Stora grupper i klassrummen

I den här byggnaden har också Nour Abu-Kheiran sitt kontor. Hon är en utbildningsspecialist och ansvarar sedan flera år för över fyrtio skolor i södra Amman-området, som även inkluderar städer som Aqaba. 

Hon berättar att Unrwa nyligen haft ett projekt med fokus på att motverka att barn utnyttjas i barnarbete, och att ge barn som måste arbeta efter skolan extra stöd. I skolorna bedrivs även konst- och sportundervisning, men det är ibland svårt att hitta specialiserade lärare. Ett stort problem är de stora klasserna.

– Ibland består klasserna av ett femtiotal elever, vilket är en stor påfrestning för läraren. Ett annat problem är att vi ibland använder oss av hyrda lokaler som inte är anpassade för undervisning. 

Lektion i arabiska på den största grundskolan för flickor i New Amman Camp. Läraren Eman Adarbeh säger att hon älskar att undervisa, men att schemat är pressat och klasserna alldeles för stora. Foto: Julia Lindblom

Nour Abu-Kheiran säger också att många lärare arbetar för daglig ersättning.

– Det här är också ett stort problem, eftersom det inte är bra för eleverna att byta lärare för ofta.

Nour Abu-Kheiran sitter vid sitt skrivbord.
Nour Abu-Kheiran ansvarar för över 40 skolor i Amman-området. Foto: Julia Lindblom

Mänskliga rättigheter i läroplanen

I Jordanien följer Unrwa det jordanska utbildningsministeriets läroplan, men främjar även mänskliga rättigheter

– Det innebär att lärare i olika ämnen måste koppla undervisningen till mänskliga rättigheter. Det kan till exempel vara genom lekar eller diskussioner.

Hon berättar att många elever frågar varför mänskliga rättigheter inte efterföljs i Gaza och Palestina.  

– Vi pratar med våra elever om mänskliga rättigheter inom ramen för läroplanen, och de är förtvivlade över situationen i Gaza.

Nour Abu-Kheiran menar att barnen i flyktinglägret samtidigt blivit ännu mer medvetna om mänskliga rättigheter. 

– De vet att alla barn har rätt att leva i säkerhet. Att barn i Gaza har rätt att gå i skolan. De här barnen pratar bara ännu mer om mänskliga rättigheter.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lama Madji är fast med sin familj i det svårt krigshärjade Gaza.
Lama Majdi försöker desperat ta sin familj ut ur det svårt krigshärjade Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT och Privat

Lama Majdi i Gaza: “Vårt enda fokus att hålla oss vid liv”

Hundratusentals människor befinner sig nu på flykt från den svårt krigsdrabbade staden Rafah i södra Gaza. Många av dem har ingenstans att ta vägen samtidigt som de israeliska bomberna fortsätter att falla. En del har lyckats ta sig till staden Deir al-Balah men även där är läget kaotiskt. Arbetaren har varit i kontakt med Lama Majdi som med sin familj nu kämpar för att överleva i det helvete som kriget skapat.

Varning för starka bilder i reportaget.

– Det är outhärdligt, säger hon på en svajig telefonlinje.

Bilderna från Rafah är fruktansvärda och många av dem går inte att publicera. Än mindre att beskriva för de som inte besökt de internationella bildbyråernas betalsidor. Barn dränkta i pölar av blod och döda kroppar under rasmassor som en gång var bostäder. Massgravar. Skrik av smärta i provisoriska operationssalar där i stort sett all fungerande sjukvårdsutrustning saknas.

Sörjande till en dödad släkting vid sjukhuset i staden Deir al-Balah. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

Samtidigt fortsätter striderna och de israeliska bombningarna av staden, trots omvärldens strida ström av protester och fördömanden. Och många fruktar att det här bara är början. Ett större anfall, en markinvasion som enligt militära experter skulle få ännu mer förödande konsekvenser, tycks komma allt närmare.

Allt saknas

I staden Deir al-Balah, knappt två mil norr om Rafah har många desperata människor samlats för att ännu en gång söka skydd. Där bor den 25-åriga arkitektstudenten Lama Majdi med sin man och sin åtta månader gamla dotter sedan de i början av kriget tvingats fly Gaza City.

När Arbetaren når henne på en sprakande och svajig telefonlinje är det mitt på dagen och i bakgrunden hörs hela tiden ambulanssirener. Då och då bryts samtalet helt.

I krigets Gaza, ett av världens mest tätbefolkade områden med över två miljoner invånare på en yta mindre än Öland, fungerar just nu ingenting och det är brist på allt. El, mediciner, bränsle, mat och dricksvatten. Rapporter om svält och hur barn tvingas äta gräs plockat från vägkanterna strömmar in i takt med att internationella hjälpsändningar stoppas av israeliska myndigheter.

En av förra veckans många matköer inne i den överfyllda staden där Lama Majdi bor med sin familj. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

– Situationen är dålig. Väldigt, väldigt dålig, säger Lama Madji där hon står på gatan utanför huset där hon bor och som nyligen träffades av israeliska bomber. 

Både hon och den lilla dottern träffades av splitter men klarade sig. Den här gången.

— Just nu är vårt enda fokus att hålla oss vid liv. Men vi saknar i stort sett allt. Vi har inget vatten, det finns ingen kyckling eller annan mat att äta. Det är bara kaos.

Lama Majdi, hennes man och åtta månader gamla dotter hoppas kunna lämna Gaza. Foto: Privat

Samtalet bryts igen men hon ringer tillbaka någon minut senare.

– Det är svårt med internet, man vet aldrig när det fungerar att ringa, säger Lama Majdi.

På flykt – igen

Rasmassorna vid det hus där Lama Majdi bodde med familjen. Foto: Lama Majdi

Innan kriget bröt ut studerade hon till arkitekt och hennes man arbetade i familjens klädbutik. De hade precis köpt en lägenhet. Lama har skickat bilder som hon sparat på sin telefon. Av det som för bara sju månader sedan var den nybildade familjens hem återstår nu ingenting annat än minnen. När den israeliska armén beordrade befolkningen i området där de bodde att lämna flydde de de knappa två milen söderut till Deir al-Balah.

– Det går inte att beskriva hur mycket folk det är på gatorna just nu. Ingen verkar ha någonstans att ta vägen. Det finns helt enkelt ingen säker plats i Gaza. Jag vill bara lämna, men det går inte. Vi är två miljoner människor som sitter fast här, säger Lama Majdi.

Hon beskriver hur folk sover utomhus under tak gjorda av filtar och i provisoriska tält. Rädslan för att vara inomhus är stor. När som helst kan bomberna slå ner. Hon skickar en bild till. Familjen står i lägenheten där taket rasat in efter att huset träffats i en israelisk attack.

Ser hur omvärlden protesterar

Så hörs ambulanssirenerna på andra sidan luren igen. Lama Majdi pratar lugnt. Hon förklarar att hon läst om protesterna mot kriget som sprider sig över världen. Om de miljontals människor som demonstrerar.

– Jag känner till det. Och jag hoppas och tror att världens ledare har möjlighet att stoppa den här situationen. Allt jag vill är att de gör det och räddar våra liv.

Men samtidigt som tonläget mot den israeliska ledningen höjs finns ännu inga tecken på vapenvila. Så väl FN som andra människorättsorganisationer beskriver hur läget förvärras för varje dag. Hårdast drabbade är civilbefolkningen.

– Vi vill bara lämna Gaza och starta ett nytt liv men det kostar mer än vad vi har råd med, säger Lama Majdi som startat en egen insamling på nätet i förhoppning att hon och familjen ska lyckas ta sig över gränsen till Egypten.

Publicerad Uppdaterad