Dub-poeten Linton Kwesi Johnson ses av många som en röst för sin generation och för den stora afrokaribiska diasporan i Storbritannien. Foto: Lennox Smillie/Camera Press/TT, Johan Apel Röstlund

Linton Kwesi Johnson: ”Vissa saker har förändrats, men inte polisen”

Linton Kwesi Johnson är utan tvekan en av efterkrigstidens största och mest inflytelserika poeter. En världsstjärna på så väl den internationella reggae- som poesiscenen och samtidigt en av Storbritanniens mest outtröttliga antifascister och sylvassa samhällsdebattörer. I mitten av september kommer han till Sverige för att prata om sitt skrivande. Johan Apel Röstlund träffade honom i England för en exklusiv intervju.

Railton Road, södra London i slutet av augusti. Eftermiddagssolen värmer längs de slitna husfasaderna och det mullrande och ibland nästan öronbedövande ljudet från de många marknadsstånden, trafiken, den någonstans ständigt pumpande musiken och den livliga gatukommersen i centrala Brixton avtar ju närmare kvarteren intill det betydligt sömnigare lilla torget vid Herne Hill station du kommer.

Den bara någon kilometer korta promenaden går genom historisk brittisk mark och är på många sätt som att vandra genom en av Linton Kwesi Johnsons dikter. Eller låtar, för den som är bekant med musiken.

Här låg tidningen Race Today. En antirasistisk och radikal bastion från det sena 1960-talet fram till att det sista numret gavs ut 1988 och här bodde bland annat Darcus Howe, legendarisk medborgarrättskämpe, redaktör och en av de åtalade i det så kallade Mangrove Nine-fallet som bara för något år sedan så fint porträtterades i Steve McQueens hyllade BBC-serie Small Axe.

Endast ett stenkast bort, levde också den feministiska ikonen, husockupanten och medlemmen i Brittiska svarta pantrarna, Olive Morris. Listan på andra betydelsefulla namn från efterkrigstidens antifascistiska rörelse som bott i området är nästan lika lång som minnesplakaten på de karakteristiska tegelväggarna är många.

Railton Roads radikala historia

Railton Road har beskrivits som frontlinjen för de mytomspunna och än i dag omdiskuterade Brixton-kravallerna 1981. Här samlades hundratals unga som en gång för alla fått nog. Som tröttnat på polisens utbredda och lika brutala rasism. Här organiserades motståndet av brittisk-karibiska, -afrikanska och -asiatiska ungdomar som tog saken i egna händer. De var barn och andra generationens invandrare till föräldrar som kommit till England några decennier tidigare i det som lite förenklat brukar kallas Windrush-generationen – med namn efter fartyget HMT Empire Windrush som de första anlände med. 

Föräldrar som blivit lockade med arbetstillstånd för att få det svårt krigshärjade Storbritannien på fötter och som sedan slitit i vården, kollektivtrafiken och i fabrikerna för de lägsta lönerna och ofta under tuffa förhållanden.

Diskrimineringen var omfattande. Boendestandarden låg. 

Men Railton Road är inte bara ett stycke dåtid i Londons mångkulturella historia. I den lilla oberoende bokhandlarens skyltfönster står Linton Kwesi Johnsons senaste antologi Time Come längst fram.

Railton Road i södra London var frontlinjen för det ännu omdiskuterade Brixtonkravallerna våren 1981. Foto:AP Photo/Dear/TT

Linton har bott och verkat i kvarteren sedan han kom till London från Jamaica som 11-åring 1963 och möter upp på trottoaren.

– Kom ska jag visa dig något, säger han och pekar mot kulturhuset 198 Contemporary Arts and Learning, innan vi kliver in i de svala lokalerna.

Byggnaden är en kombinerad konst- och utställningshall som ägs av organisationen med samma namn där Linton själv är ordförande sedan några år tillbaka.

– Vi vill hjälpa till att främja och uppmuntra konst och kultur av samtida afrikanska, karibiska och asiatiska konstnärer som visar på mångfalden i det brittiska samhället.

Vi sätter oss i ett kalt rum med bordet mitt på golvet. Från väggarna har tavlorna efter den senaste utställningen just plockats ner och utanför fönstren lyser den väldiga graffitimålningen upp.

”En vägg av respekt för Railton Roads radikala historia” står det längst ner på målningen alldeles vid trottoarkanten. 

Målningen utanför 198 Contemporary Arts and Learning är en hyllning till Railton Roads radikala historia. Foto: Johan Apel Röstlund

Linton häller upp vatten i två glas. Det var hans födelsedag igår och han firade genom att gå på musikal i Londons turisttäta teaterdistrikt West End.

– Jag är egentligen inte så mycket för musikaler men min fru bjöd faktiskt ut mig för att se Ain´t to proud to beg om den stilbildande amerikanska soulgruppen The Temptations och den var faktiskt riktigt bra, det var trevligt.

Foto: Johan Apel Röstlund

Han är ledigt klädd för dagen. Den stilrena kostymen som blivit något av hans kännetecken genom åren är hängd åt sidan. Hatten, också det ett av hans signum, lagd någonstans på hyllan.

– Se till att min Jamaica-keps syns om du ska fotografera.

För att förstå din poesi och dina texter känns det som att vi måste gå tillbaka till mitten av 1950-talet och din uppväxt i en fattig familj på den jamaicanska landsbygden. Vad jag har förstått spelade din mormor en viktig del i formandet av din identitet?

– Egentligen är det där biografisk information som det går att läsa sig till, men okej, säger Linton nästan irriterat men fortsätter.

– Det var så klart en viktig period i mitt liv. Jag växte upp på landet där vi i stort sett fick äta vad vi lyckades odla själva. Och jag växte också upp i ett hem med en stark tradition av jamaicansk folkkultur. Med en mormor som berättade urgamla spökhistorier som följt med generation efter generation ända sedan vi skickade till Karibien som slavar från Afrika. Allt det där, den muntliga berättartraditionen, har varit väldigt viktig för mig.

Precis som hos de flesta jamaicaner ur arbetarklassen på den tiden var böcker en stor bristvara. Med undantag för Bibeln var det svårt att hitta något att läsa i väntan på den lokala biblioteksbussens högst oregelbundna besök. Med lite tur fanns det någon i byn som ägde en transistorradio där det vid vindstilla väder gick att få in sändningar från både Kingston och det amerikanska fastlandet. Muntligt berättande blev därför en viktig del av livet och historier spreds mellan både generationer och de utspridda husen.

Linton Kwesi Johnsons föräldrar separerade tidigt. Pappan försvann mer eller mindre ur bilden och hans mamma for, precis som många andra fattiga jamaicaner, till England i hopp om en bättre framtid för både henne och honom. Själv lämnades han kvar på gården med sin älskade mormor i väntan på att mamman skulle lyckas ordna något i London. Så småningom, 11 år gammal, sattes han på ett plan över Atlanten till Brixton i södra London. Redan då ett nav i Storbritanniens afrokaribiska gemenskap som snabbt vuxit fram. 

– Det var lite av ett tufft uppvaknade. Vi barn som åkte över hade ju bilden av England som ett paradis hämtat ur någon saga. Det var så vi hade fått det förklarat för oss. Att gatorna var målade med guld och allt var bra. Verkligheten när jag landade var dock en helt annan. Vi möttes av en minst sagt fientlig miljö, trots att vi blivit hitbjudna för att det behövdes arbetskraft. England behövde oss ju. Men en sak ska jag säga. Det är att Storbritannien på många sätt är ett bättre samhälle idag än vad det var då och med stort självförtroende vill jag påstå att det är vi som kom som genomdrev förbättringarna. Och hur? Jo genom min generations rebelliska ungdomsuppror och tack vare våra föräldrars hårda slit som lade grunden till att vi kunde organiserade oss. Vi var mer eller mindre uteslutna ur samhället, det är vi inte längre även om mycket återstår att göra.

Påverkad av brittiska Svarta pantrarna

Den första stora inflyttningsvågen till Storbritannien från de forna karibiska kolonierna drog igång 1948. Tre år efter kriget behövde England rustas upp och moderniseras. Till det behövdes arbetskraft när så många unga män dött på Europas slagfält några år tidigare. Regeringen påbörjade kampanjer för att locka över folk från bland annat Jamaica och länder som Trinidad och Tobago. Samtidigt växte också den nyfascistiska rörelsen fram. Skyltar om ”no blacks, no Irish, no dogs” sattes upp på pubar och restauranger. Rasismen var utbredd. Polisens trakasserier i områden med stora afrokaribiska och asiatiska befolkningar var mer regel än undantag. 

– Som de flesta unga svarta i min ålder sveptes jag med i vad som hände på andra sidan Atlanten runt den amerikanska medborgarrättsrörelsen och efter att den lokala ledaren för British Black Panther movement här i Brixton kom till min skola började jag intressera mig. Men det var inte bara att gå med. Först var man tvungen att jobba sig in i ungdomsorganisationen. Jag minns särskilt en kampanj vi drev där vårt jobb var att knacka dörr i svarta bostadsområden för att få människor att mobilisera sig efter den fruktansvärda polismisshandeln av Joshua Francis.

Han talar om den medelålders afrokaribiske mannen som blev svårt misshandlad av fyra via män i sitt hem – en av dem var en ledig polis. När polisen kom till lägenheten var det i stället Joshua Francis själv som greps – och som strax därefter dömdes till fängelse för överfall. Händelsen rörde upp både sår och starka känslor och blev på många sätt startskottet för organiseringen i området.

– Sedan sålde vi också tidningar och delade ut flygblad runt om i hela London.

De brittiska Svarta Pantrarna delade visserligen namn med sin amerikanska förlaga. De bägge organisationerna var dock inte mer sammankopplade än att de delade mål och ideologi. 

Amerikanska aktivister besökte visserligen ofta England för att berätta om sina erfarenheter som på många sätt liknade förhållandena i Storbritannien med statlig repression och polisbrutalitet. 

Kontakter knöts. Taktik och tankar utbyttes. En av dem gick ut på att dokumentera polisvåldet. Fotografera misshandlar och oprovocerade gripanden och att alltid ha block och penna redo. Numren på hjälmar och polisbrickor skrevs upp. Något som visade sig vara viktigt vid flera rättegångar där oskyldiga unga svarta män åtalats för rena hitte-på-brott.

Påverkad av Svarta Pantrarna började Linton Kwesi Johnson även få upp ögonen för annat som hände vid sidan av den renodlade gatukampen i städer som New York, Los Angeles, Chicago och i den amerikanska södern. 

Nya världar öppnades ju mer han läste, lyssnade och tog in. 

W.E.B Du Bois och Karl Marx

Intrycken hämtades lika mycket från det radikala musikkollektivet Last Poets militant melodiska medborgarrättspoesi som av den afroamerikanska sociologen och marxistiska historikern W.E.B. Du Bois ikoniska verk The Soul of Black folk från 1903. 

Det blev väldigt viktigt för oss att läsa. Vi var ju många som knappt visste något alls om vår egen historia, eller om kolonialismen och hur den påverkat våra liv.

Även böcker som Capitalism and Slavery av Eric Williams, Trinidad och Tobagos första premiärminister och han som ledde den lilla ö-nationen till självständighet sommaren 1962, och The making of the English working class av den brittiske vänsterhistorikern E.P. Thompson spelade en betydande roll för Linton Kwesi Johnsons politiska uppvaknande.

Standardlitteratur för den nya vänstervåg som snabbt började växa i den karibiska, afrikanska och asiatiska diasporan. 1960- och 70-talen var en politisk turbulent tid med Vietnamkriget, befrielsekampen i Afrika och Latinamerika och där även förhållandena på hemmaplan började diskuteras allt mer. Många bestämde sig för att sätta ner foten och förenas i motståndet.

– Det blev väldigt viktigt för oss att läsa. Vi var ju många som knappt visste något alls om vår egen historia, eller om kolonialismen och hur den påverkat våra liv. Trots att jag gått i skolan kände jag knappt till att det fanns litteratur skriven av svarta författare. Allt det blev väldigt avgörande. Vi bildade studiecirklar för de här böckerna samtidigt som vi också läste Marx och andra.

Jag upptäckte att poesi kunde hjälpa till att mobilisera och väcka medvetenhet.

Dikter på patwa

Han började själv att skriva. Reggaerecensioner och regelbundna kolumner i inflytelserika musiktidningar som Meolodymaker och politiska analyser tillsammans med poesi i Race Today. Inte sällan gick ämnena in i varandra och knöt samman.

Den växande rootsreggaescenen hade ersatt föregångarna ska och rocksteady med sina inte sällan avgrundsdjupa texter inspirerade av gamla testamentet men omformade för att passa en brinnande nutid där Babylon stod för tyranni, terror och tvång. 

Ackompanjerat av tunga basgångar satte artister som Bob Marley och Burning Spear soundtracket till en kamp mot förtrycket. Även i England växte en egen reggaescen fram med band som Matumbi, Aswad och Steel Pulse.

– Jag upptäckte att poesi kunde hjälpa till att mobilisera och väcka medvetenhet och hade ju redan fått mina dikter publicerade. Samtidigt jobbade jag lite Virgin records för att promota deras satsning på reggae. Plötsligt föreslog jag för en kille där att jag också borde få spela in en skiva eftersom så många sade att min poesi lät väldigt musikalisk. Så de gav mig lite pengar att spela in en demo och…de gillade vad de hörde. Så vi släppte mitt debutalbum 1978, med dikterna från Dread Beat An´ Blood och det blev en omedelbar succé.

Foto: Lennox Smillie/Camera Press/TT

Diktsamlingen med samma namn som skivan hade egentligen publicerats tre år tidigare och är en tickande bomb av stenhård samhällskritik skriven på patwa, det jamaicanska talspråk som även kallas Jamaican creol English.

Kritikerna var lyriska och skivan fick enorm uppmärksamhet. Plötsligt gavs Linton Kwesi Johnson möjlighet att nå ut till en betydligt större publik. Inte minst sedan Chris Blackwell, grundare av stilbildande Island records, erbjöd honom ett kontrakt. 

Med den redan då legendariska producenten Dennis Bovell bakom mixerbordet växte tanken på liveframträdanden med fullt band. Linton började snart turnera med Bovell och har sedan dess varit en av reggaevärldens mest eftertraktade artister med en publik från Kapstaden till Kingston och Karlstad.

– För mig kändes det som sagt oerhört viktigt att få nå ut med mitt budskap till en bredare publik. Jag såg mig aldrig som en musiker även om jag plötsligt fick möjlighet att livnära mig och min familj på musiken. Och på den scenen har jag hållit mig kvar i 40 år, säger han och skrattar.

Rock Against Racism ledde till en känsla av solidaritet mellan svarta och vita arbetarklassungdomar som på många sätt delade samma erfarenheter av arbetslöshet och polistrakasserier. 

Samtidigt som det plötsliga genombrottet hade en ny rörelse i Storbritannien tagit form. Punken som exploderat några år tidigare hade slagit sig samman med reggaen. Kampanjer som Rock Against Racism förenade förbannade unga i kampen mot det fascistiska våldet på gatorna och mot Margaret Thatchers cyniska högerpolitik.

Linton uppträdde snart med artister som Siouxsie and the Banshees och John Lydon (tidigare Sex Pistols) och hans Public Image Ltd men även med punkpoeter som John Cooper Clarke.

– Rock Against Racism ledde till en känsla av solidaritet mellan svarta och vita arbetarklassungdomar som på många sätt delade samma erfarenheter av arbetslöshet och polistrakasserier. 

En av hans mest kända dikter, som också finns med på skivan Forces of Victory från 1979, är Sonny´s Lettah (Antis-Sus Poem) och handlar om en ung man som försvarar sig själv mot polisen men hamnar i fängelset efter en blodig misshandel. Albumet fick precis som föregångaren Dread Beat an´ Blood lysande recensioner i musikpressen men bar också på ett mörker.

”Johnsons röst får allt större omfång och uttrycksfullhet medan hans poesi talar om hemska sanningar” skrev bland annat det amerikanska rockmagazinet Trouser Press när skivan kom ut.

Arbetskritiskt mästerverk

Andra mer kända texter som finns med på skivan är bland annat den kompromisslöst oförsonliga Fite Dem Back. En antifascistisk anthem som fortfarande hörs i demonstrationståg världen över. Eller den knivskarpa Inglan Is a Bitch, förmodligen de textrader flest förknippar Linton Kwesi Johnson med och som på ett träffsäkert sätt beskriver de oftast urusla arbetsförhållandena för nyanlända migranter i Storbritannien och som finns med på albumet Bass Culture från 1980.

I slutet av 1990-talet släpptes även skivan More Time där titelspåret är ett arbetskritiskt mästerverk i högt tempo men som uppmanar oss alla att sakta ner på farten och jobba mindre. Där finns också Liesense fi Kill som återigen tar upp det fortsatta polisvåldet som ständigt går som en råd tråd genom i stort sett allt Linton tar sig för.

När man lyssnar på din musik och läser dina dikter och samtidigt tittar på hur samhället utvecklas i dag är det lätt att få en känsla av att inte så mycket hänt. Att tiden till viss del stått stilla…

– Well, tiden står aldrig stilla. Det måste du komma ihåg. Vissa saker förändras medan andra upprepas och går i cykler. Men ingenting står någonsin stilla.

Men ser du några likheter med de uppror och upplopp som fortfarande blossar upp med jämna mellanrum och det som exempelvis hände i Brixton våren 1981?

– Vissa saker har som sagt förändrats till det bättre. Vi är inte längre en marginaliserad grupp som tidigare. Men en sak som inte förändrats är kulturen inom polisen. Du läste säkert nyligen om utredningen kring Londons poliskår av Louise Casey som visar hur den genomsyras av djupt rotad rasism och stark homofobi. Tidigare utredningar har visat precis samma sak. På min tid deklarerade polisen krig mot oss svarta ungdomar för att vi organiserade oss och gjorde motstånd. Det kriget har fortsatt sedan dess. Där har inget förändrats över huvud taget.

Du har varit politisk aktiv i hela ditt vuxna liv. Vilka är de största segrarna du varit med och vunnit?

– Jag vill egentligen inte isolera enskilda slag utan hellre sätta hela vår kamp i ett större sammanhang och allt påbörjades ju redan på 1950-talet och sedan dess har vi vunnit mycket. Inte minst genom det som hände med upproren i Brixton, Manchester och Liverpool på 1980-talet. Det var på många sätt en vändpunkt då vi fick till förändringar. Efter fascistattacken i New Cross där 13 barn dödades och brändes inne mobiliserade vi tiotusentals människor från hela landet i det som kallades Black People´s Day of Action. Vi stängde ner hela delar av centrala London. När de som hade makten såg vad vi gjorde märkte de att vi var en kraft att räkna med. Efter det började saker hända. Ironiskt nog var det under Margret Thatchers tid vid makten, haha.

De senaste åren har en ny rörelse vuxit fram över hela världen, Black Lives Matter. Är det något din generation kan lära av dem?

– Oh, såklart vi kan. Exempelvis hur man organiserar och bygger globala nätverk genom sociala medier. Vi hade visserligen varken Facebook eller Instagram men lyckades ju ändå mobilisera 30 000 människor att gå ut på gatorna. Så jag skulle vilja säga att de nog också har något att lära sig från oss. Och om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt att dagens generation aktivister borde skaffa sig en större förståelse för vad som hänt tidigare, lära av historien, så de inte varje gång måste starta från scratch. Att det faktiskt finns en lång tradition av kamp för social rättvisa som det går att lära sig saker från…

Du fyllde 71 igår, hur ser ditt liv ut idag?

– Jag försöker leva så lugnt och behagligt som möjligt, men folk vill inte lämna mig ifred, haha. Nej men allvarligt talat så har jag fram till nyligen mest jobbat med lanseringen av Time Come. Resten av tiden försöker jag lägga på Contemporary Arts and Learning. Och jag arbetar också med ett institut för arkiverandet av svart brittisk kamp i det här landet och det känns väldigt viktigt. Däremot har jag slutat med att göra musikaliska liveframträdanden tillsammans med Dennis och bandet. Ryggen krånglar så jag orkar inte stå på scen i flera timmar längre. Men jag gör ju fortfarande poesiuppträdanden med jämna mellanrum.

Skriver du fortfarande poesi?

– Det händer… Men inte alls lika ofta.

För att det blivit svårare?

– Ja, så är det nog. Genom åren har vant mig att skriva med en viss standard men upptäckt att det blivit allt svårare att nå dit. Speciellt eftersom jag är min egen hårdaste kritiker. Du vet, att skriva var ett otroligt viktigt behov för mig när jag var yngre, men så är det inte riktigt längre. Vissa poeter och författare är som bra årgångsviner, det blir bara bättre med tiden. Andra blommar nog bäst som unga, jag vet inte om det stämmer på mig riktigt men jag har helt enkelt inte samma behov att uttrycka mig idag.

I Sverige höjs det ändå röster varje år att du borde tilldelas Nobelpriset i litteratur…

– Haha.

Linton Kwesi Johnson skrattar igen och slår ut med armarna.

– Det där är bara nonsens och ingen annat än struntprat. En sådan som Bob Dylan förtjänade verkligen det priset. Han skriver sånger som går att jämföra med riktigt bra litteratur. Men jag är inte den typen av berättare. Och jag har aldrig skrivit poesi på det sättet och inte heller skrivit för att överleva. Jag har skrivit när jag känt att jag har något att säga.

Lästips: Windrush, 75 years of modern Britain. Den uppdaterade upplagan av Trevor och Mike Phillips standardverk kring den karibiska migrationen till Storbritannien släpptes tidigare i somras och bygger på intervjuer med människor som kom, bland annat berättar Linton Kwesi Johnson om sina erfranheter.



Publicerad Uppdaterad
21 timmar sedan
CGT och SAC protesterar utanför H&M
Plakaten med sina krav hade CGT-delegationen tagit med sig från Barcelona. Foto: Volodya Vagner

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.

”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.

Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.

Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.

Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.

Facklig kamp över nationsgränserna

Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.

De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.

– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.

Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. Foto: Volodya Vagner

Enligt kollegan Tomas Carvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.

– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.

Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. Foto: Volodya Vagner

Enligt Tomas Carvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:

– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Carvo med ett leende.

Tomas Carvo. Foto: Volodya Vagner

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.

– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.

Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.

Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. Foto: Volodya Vagner

Söker dialog med företagsledningen

En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.

– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Carvo.

Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.

Många nyfikna förbipasserande

Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Carvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.

Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. Foto: Volodya Vagner

–  Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:

– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.

När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.

– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.

Flygbladutdelning under protestaktionen. Foto: Volodya Vagner

Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.

– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.

– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.

Förbipasserande med flygblad. Foto: Volodya Vagner

För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.

Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.

– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Ökänd byggchef åtalas för människoexploatering och övergrepp i rättssak. Francisco Lopez Solano är en av de som utnyttjats hos Nordiska Golv. Foto: Samuel Pettersson/TT, Oscar Olsson/TT, privat

Nordiska Golvs vd åtalas för människo­exploatering

Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.

Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.

Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.

Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.

I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.

När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.

Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.

I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige. 

”Hoppas på rättvisa”

Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. 

Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm. 

Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar. 

– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.

Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.

Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. Foto: Privat

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg. 

– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.

Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.

– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB

Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats. 

– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.

Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.

Hotade facklig företrädare till livet

Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.

Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.

”Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.

Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.  

Vad förväntar du dig av rättegången?

– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:

– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka. 

Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Kamala Harris höll på tisdagen sitt första tal i presidentvalskampanjen och lyfte då arbetarrättigheter som en prioriterad fråga. Foto: Ringo H.W. Chiu/TT

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera. 

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president. 

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades). 

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter. 

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter: 

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste. 

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor. 

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater. 

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid. 

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
1 vecka sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad

🎥 Se klippet!

Kwesi Johnson läser ”All Wi Doin is Defendin”