Tunisiska myndigheter dumpar migranter i öknen strax utanför landets gräns. Flera har dött i den extrema hettan. Arbetaren har mött Moussa och Moses som överlevde.
Samtidigt har EU slutit ett avtal om att samarbeta med Tunisien ”i full respekt för internationell rätt”.
I skuggan av ett stort träd försöker några plågade själar fly undan sommarhettan i sydöstra Tunisien. Den här torsdagen, den 20 juli är, temperaturen långt över 40 grader i Médenine.
Några unga gambier sitter på muren framför stadens ungdomscenter, där de tillfälligt har fått skydd, och återhämtar sig långsamt från en helvetesvecka i öknen längs den libyska gränsen.
– Livet där var fruktansvärt. I sju dagar hade vi varken mat eller vatten. Vi såg människor svimma och falla ihop, en efter en, minns Moussa, 20, som fortfarande är chockad över vad han upplevde.
Den unge mannen, som ursprungligen kommer från Gambia, lämnade sitt land i hopp om att få en bättre framtid i Tunisien, eller i Europa.
Den 4 juli greps han av tunisiska myndigheter i hamnstaden Sfax. Myndigheterna genomförde godtyckliga massgripanden av svarta människor efter att en tunisisk man mördats av migranter från länder söder om Sahara under ett slagsmål i utkanten av staden.
– Vi lydde och klev in i polisbilarna. De tog oss till en första polisstation och därifrån satte de oss på en buss till gränsen mellan Tunisien och Libyen, fortsätter Moussa.
”De har slagit oss och använt tårgas”
Moussa, tillsammans med flera hundra andra människor, övergavs i flera dagar i denna stängda militära zon, utan mat eller vatten trots temperaturer på upp till 50 grader.
– Vi försökte be tunisierna om hjälp eftersom vi var utsvultna och törstiga. Vi hade blivit misshandlade, och de hade använt tårgas, säger Moussa.
En annan asylsökande, Moses från Nigeria, tillägger:
– De slog alla: män, kvinnor och barn. De bröt benen på en del människor. Du skulle ha sett mitt ben, blod vällde fram ur såren. Det gör fortfarande ont.
Efter en vecka räddades gruppen till slut av de tunisiska myndigheterna, avlägsnades från buffertzonen och förflyttades till närliggande städer. Vissa togs om hand av Internationella organisationen för migration (IOM).
Öknen blir en massgrav
Andra hade inte samma tur. De överlevde inte den helvetiska situationen. Onsdagen den 19 juli hittade libyska gränsvakter den livlösa kroppen av en kvinna, vilket framgår av ett fotografi som journalisten Ahmad Khalifa delat på Twitter.
Kvinnan ligger med ansiktet nedåt vid foten av en spinkig buske och verkar desperat fly undan den starka solen, precis som den mindre kroppen, förmodligen hennes barns, som rullat ihop sig mot henne. Deras namn var Fati Dosso, 30, och Marie, 6, och de kom ursprungligen från Elfenbenskusten.
Bilden av dessa offer för hettan och för Tunisiens migrationspolitik, som stöds av Europeiska unionen, visar omfattningen av den humanitära krisen vid landets gränser. Och de tragiska upptäckterna har fortsatt: enligt uppgift har ytterligare minst fem kroppar hittats i detta vidsträckta område med extrema temperaturer, där den heta Saharavinden möter Medelhavets havsluft. Öknen förvandlas gradvis till en massgrav.
Allvarliga övergrepp
Sedan krisen började har Human Rights Watch regelbundet fördömt de tunisiska säkerhetsstyrkornas behandling av personer i exil. ”Den tunisiska polisen, armén och nationalgardet, inklusive kustbevakningen, har begått allvarliga övergrepp mot svarta afrikanska migranter, flyktingar och asylsökande”, skriver organisationen i en rapport som publicerades den 19 juli. I rapporten dokumenteras: ”misshandel, användning av överdrivet våld, vissa fall av tortyr, godtyckliga gripanden och frihetsberövanden, kollektiva utvisningar, farliga handlingar till havs, tvångsförflyttningar samt stöld av pengar och personliga tillhörigheter”.
Världsorganisationen mot tortyr (OMCT) har också rapporterat fall av tortyr och misshandel av många migranter från länderna söder om Sahara som utvisats till den libyska gränsen. OMCT har skickat dessa fall till FN:s kommitté mot tortyr som ett brådskande ärende.
500 procents ökning
De tunisiska myndigheterna å sin sida förnekar att övergrepp begåtts vid gränserna. I ett uttalande den 8 juli kallade president Kaïs Saïed anklagelserna från det civila samhället för ”falsk information, förfalskning av fakta och spridning av lögner”. Han betonade också att ”de tunisiska säkerhetsstyrkorna skyddar dem som kommer till Tunisien och vill bosätta sig här, tvärtemot vad ryktena säger.”
Liksom Moussa har många från Afrika söder om Sahara kommit till Sfax under de senaste månaderna för att försöka nå Europa. Sedan början av året har mer än 50 000 människor tagit sig från Tunisien till den italienska ön Lampedusa, en ökning med 500 procent jämfört med samma period förra året.
Då har ändå Tunisiens nationalgarde svarat för över 30 000 ingripanden sedan början av året. Situationen skapar oro bland Europas makthavare, som flera gånger har besökt Tunis för att få nya garantier från de tunisiska myndigheterna.
Tunisien, en ”strategisk partner” för EU
Den 16 juli kom EU-kommissionär Ursula von der Leyen, tillsammans med Italiens premiärminister Giorgia Meloni och Nederländernas premiärminister Mark Rutte, till Tunis för att underteckna ett samförståndsavtal.
”Vi har kommit överens med Tunisien om en omfattande uppsättning åtgärder som vi nu snabbt kommer att omsätta i praktiken”, sade von der Leyen i slutet av ceremonin.
EU-kommissionären kallade också Tunisien för ”en strategisk partner”.
I överenskommelsen utlovas ekonomiskt stöd för att utveckla Tunis kapacitet. Parterna ska ”samarbeta om gränsförvaltning, kampen mot smuggling, återvändande och lösning av grundorsaker, i full respekt för internationell rätt”, sade von der Leyen.
I utbyte lovar Europeiska unionen att stödja den tunisiska ekonomin, som har försvagats allvarligt av flera kriser och hög inflation, medan landet fortfarande förhandlar med Internationella valutafonden (IMF) om ett lån på nästan 2 miljarder euro.
Den europeiska delegationens besök ägde rum vid en tidpunkt då hundratals migranter, däribland Moussa och Moses, övergavs i öknen, i total strid med deras rättigheter.
