Nästan hela Janis Bekmanis högerhand sågades av i samband med en arbetsplatsolycka på ett bygge. Ord står mot ord och Arbetsmiljöverket och Polisen har lagt ned utredningen. För honom har livet vänts upp och ned. Foto: Vendela Engström

Handen kapades: ”Bemannings­­­bolaget bad mig ljuga om olyckan”

Janis Bekmanis högerhand sågades av till 80 procent i en arbetsplatsolycka. Handen gick att rädda, men han kan inte använda den längre. Nu har både Polisen och Arbetsmiljöverket avskrivit det som en olycka som Janis orsakat sig själv, utan att ens ha tagit kontakt med honom.

Arbetaren har tagit del av dokument där arbetsköparen uppger andra versioner än vad som lämnades till Arbetsmiljöverket och polisen.

När han vaknade upp på sjukhuset efter en 16 timmar lång operation var smärtan det enda han kunde tänka på.

– Min arm var gipsad och jag förstod inte riktigt vad som hade hänt, när jag vaknade till. Men jag kunde se mina fingrar och var glad att de fanns kvar. Men sen insåg jag att jag inte kunde röra på dem. Då fick jag panik, berättar Janis Bekmanis.

När Janis Bekmanis behövde pengar tvekade han inte på att ta anställning hos ett litauiskt bemanningsbolag. Han skulle över till Sverige för att arbeta som inhyrd personal på ett bygge. Men han hann bara jobba i två veckor innan han blev skadad.

Dagen då handen sågades av

Morgonen för olyckan, den sjätte september 2022 vaknade han som vanligt, drack en kopp te med två sockerbitar, ordnade med en macka och klädde på sig. Precis som han gjort den korta tid han befunnit sig i Sverige. Sedan körde han två andra byggarbetare från huset de bodde i till byggarbetsplatsen där jobbet fanns.

Vad som sedan skedde är omtvistat och versionerna om vad som hände går isär. Det som dock talar för det Janis Bekmanis uppger är det faktum att han är högerhänt, och då håller man i regel en såg med höger hand, vilket gör det svårt att såga sig i densamma.

Bild från olycksplatsen.

Enligt Janis Bekmanis var det tre personer på bygget dagen då olyckan inträffade. En av dem, låt oss kalla honom Oleg, och Janis var på samma våning för att såga. Den andre befann sig på våningen under.

– Jag höll i en träbräda som skulle sågas till på längden. Eftersom träbitarna var ganska långa och någon behövde hålla i dem för att de inte skulle flyga iväg, gjorde jag det. Jag stod bakom kollegan som sågade när sågen slant och kapade min hand, säger Janis Bekmanis.

Han menar också att kollegan som höll i sågen inte var i skick att arbeta.

– Personen som sågade var full och inte uppmärksam på att sågen ”hoppade” ur sitt spår och kom allt närmre min hand. Han slant och min hand kom emellan och kapades.

Olyckan skylls på Janis

Janis Bekmanis transporterades akut till Södersjukhuset i Stockholm.

I brottsanmälan som upprättas samma dag som olyckan står att han sågat sig själv i handen. Även i Arbetsmiljöverkets slutsatser går den versionen igen. Den 28 september besöker Arbetsmiljöverket arbetsplatsen och på en förfrågan från polisen skriver de efter besöket att de inte kommer att göra någon åtalsanmälan:

”AT frångick instruktioner som var lämnade för arbetsuppgiften, brister i bolagets arbetsmiljöarbete bedöms inte ha orsakat olyckan”, står det i dokumentet.

Det var en fjärde person, arbetsledaren på Panton Construction, som berättar till Arbetsmiljöverket hur olyckan gick till:

”En arbetstagare skulle klyva en bräda med hjälp av en cirkelsåg, sågbladet kom emot handen av okänd anledning vilket resulterade i att han sågade sig i handen och började blöda kraftigt.”

Han har även angivit sig som vittne till Polisen. Trots att han, enligt Janis och Oleg, inte var på plats.

– Det var bara vi där, för i helvete, säger Oleg till Janis i ett inspelat samtal som Arbetaren tagit del av.

Efter olyckan har Oleg sagt upp sig från företaget och flyttat tillbaka till Lettland. Samtalet mellan honom och Janis bekräftar Janis version av olyckan.

– Det var så det var. En av oss tittade inte och en tänkte inte, säger Oleg.

Handen går inte att använda efter olyckan. Foto: Vendela Engström

I dokument som Arbetaren tagit fram uppger företrädare från huvudentreprenören, Panton Construction, bemanningsföretaget Enversa, där Janis var anställd och underentreprenören Jouzas Tentris handelsbolag, som var ansvarig för arbetsplatsen, andra versioner än den som låg till grund för Arbetsmiljöverkets beslut att inte göra åtalsanmälan.

När Panton och Jouzas Tentris handelsbolag den 12 oktober lämnar in sin utredning till Arbetsmiljöverket återkommer i stället en version som mer liknar den Janis berättar om. De skriver:

”2 timmar in på arbetsdagen tar den skadade arbetstagaren tillsammans med en annan arbetstagare ett beslut om att kapa en träregel längsmed långsidan. Verktyget de använder är en handhållen cirkelsåg. Den ena arbetstagaren fastnar troligen med maskinen vilket resulterade i att han slant med verktyget.”

Olika versioner av arbetsplatsolyckan

I ett annat dokument som Arbetaren tagit del av ser man att Janis Bekmanis litauiska arbetsköpare, bemanningsbolaget Enversa, har skickat dokument till Försäkringskassan där de skriver att de var två som sågade när olyckan skedde. De skriver:

”A colleague cut the board with a circle saw. Janis held the board. The saw stall jumped and cut off Janis hand.”

Historierna går alltså emot det som Arbetsmiljöverket angav när man beslutade att inte göra åtalsanmälan om arbetsmiljöbrott.

Efter olyckan har Janis Bekmanis inte någon rörlighet i fyra av hans fem fingrar. Han är högerhänt också måste nu lära sig använda vänsterhanden. Foto: Vendela Engström

Janis Bekmanis är besviken över att varken polis eller Arbetsmiljöverket kontaktat honom. Han ringde till polisen på 114 14 när han låg inne på sjukhuset för att ta reda på vad som händer i ärendet och fick då veta att hans ärende var nedlagt.

– När jag vaknade upp och fick veta att de ljög om vad som hänt, ringde jag polisen. De sa att de inte kunde göra något i efterhand, möjligheten för att göra ett utandningsprov var försent. Och de sa att det var en olycka och inte ett brott. När jag vaknade upp på sjukhuset hade jag ingen aning om att det skulle bli så här, att ingen skulle tro på mig och att alla ljuger, säger Janis Bekmanis.

“Säg att det var du som höll i sågen””

Janis och Oleg är inte anställda av Panton Construction, som egentligen bara har ansvar för arbetsmiljö kopplat till verktyg och maskiner på bygget. Panton har tagit in byggpersonal via Juozas Tentris handelsbolag och är de som bär på personalansvaret. De har i sin tur tagit in arbetskraft från det litauiska bemanningsbolaget Enversa.

Janis berättar även att en jurist på Enversa bad honom att ljuga för polisen om vad som skett.

”Om någon frågar, säg att det var du som höll i sågen”, berättar Janis att juristen uppmanat honom till.

Arbetaren har försökt nå juristen ett flertal gånger utan framgång.

Trots att Enversa tidigare skickat in ett dokument till Försäkringskassan där det står att en kollega råkade skära av Janis hand, skriver bolaget såhär till Arbetsmiljöverket den 16 december:

”Based on the collected documents and the conclusions of specialists, the victim himself is to blame for the accident. (How disappointing it would be not to admit it).”

– Det är oerhört sorgligt och allvarligt att ett bolag som skickar ut människor för att jobba i hela Europa ljuger när en olycka inträffar, säger Emil Boss förhandlingssekreterare i Stockholms LS av SAC, som Janis Bekmanis gick med i efter olyckan.

Varför tror du att företaget håller fast vid den här versionen?

Emil Boss
Emil Boss. Foto: Axel Green

– Jag får intrycket att de är oroliga för att olyckan ska skapa problem med svenska myndigheter. I stället undviker de arbetsmiljöansvaret och skyller allt på den drabbade, säger Emil Boss.

När Arbetaren ringer Arbetsmiljöverket menar de att deras roll är endast att samtala med arbetsköparna och se till så att de följer rätt arbetsmiljöregler som finns. Anette Wendel är sektionschef på Arbetsmiljöverket Öst och den som varit ansvarig för utredningen. Till Arbetaren säger hon att arbetet med arbetsplatsolyckor är svåra att utreda.

– Vi tittar på om det ska åtalsanmälas från vår sida. Vi avgör om vi vill lämna in en åtalsanmälan och det innebär inte att polisen måste göra detta. Viktigt att det framgår att Arbetsmiljöverket inte är de som ser till att det blir åtal utan vi talar om ifall vi kan se att man brustit i att följa Arbetsmiljölagen eller någon av föreskrifterna, säger Anette Wendel.

“Döljer att en person arbetat full på bygget”

Arbetaren har pratat med Jouzas Tentris, som hade personalansvar på platsen. Även han håller fast vid att Janis ska ha orsakat skadan själv.

– Så som jag förstår det var det Janis som höll i sågen och som orsakade olyckan. Men jag har hört flera versioner och jag kan inte avgöra vad som är sant, säger Juozas Tentris.

Janis menar även att Juozas Tentris var medveten om Olegs alkoholproblem och att han varit full på bygget.

– Om det som Janis berättar stämmer har Juozas brustit i personalansvaret. Det vill de kanske inte ge sken av till Arbetsmiljöverket. Janis bodde i förläggning med personen som kapade hans hand och han menar att den personen var berusad varje dag och att deras chef var väl medveten om det, men inte tog till tillräckliga åtgärder. Hade det här bara hänt av en olyckshändelse hade de inte haft incitament att ljuga. Här vill de dölja för Arbetsmiljöverket att det varit en person som arbetat full på bygget, utan att de gjort någonting, säger Emil Boss.

Men anklagelserna stämmer inte, menar Juozas.

– Jag har inte en alkoholmätare så hur ska jag veta om någon är full på jobbet? Dessutom förhörde polisen Oleg efter olyckan och de sa inget om att han var alkoholpåverkad, säger han.

Janis Bekmanis framtidsutsikter har påverkats dramatiskt av olyckan.

– Jag är väldigt ledsen. De första tre månaderna kämpade jag verkligen med att försöka förstå hur jag ska ta mig vidare. Hur ska jag överleva nu? Innan var jag en glad kille. Inte deprimerad utan mer positivt inställd till livet. Men nu känner jag bara sorg.

Janis Bekmanis. Foto: Vendela Engström

Tårar börjar rinna ner för hans kinder. Han är tagen av situationen han befinner sig i och försöker förklara den outhärdliga smärtan han kämpar med efter olyckan. Eftersom Janis Bekmanis inte har någon rörlighet i fyra av hans fem fingrar, måste han lära sig att använda vänsterhanden som inte är den hand han använder annars.

Trots smärtan och den traumatiska upplevelsen från olyckan tänker han inte ge upp. Han har planer på att jobba med reklam framöver.

– Det var min plan från början. Att komma hit och jobba, spara mina pengar och sedan starta ett it-företag i Lettland, säger Janis Bekmanis.

Publicerad Uppdaterad
11 hours sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken


Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Publicerad
1 week sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
2 weeks sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ivar Lo Johansson 1930, Jack London vid tiden för publiceringen av Avgrundens folk. (1903, återutgiven 2021 av bokförlaget Bakhåll i översättning av Christian Ekvall). Foto: TT, Wikimedia Commons

Berättelser från avgrunden kan leda till förändring

Socialreportage kan skrivas på olika sätt. Socialläkaren Jan Halldin berättar i sin bok Att överleva på samhällets botten. Historiska berättelser från London, Paris och Stockholm om hur slum har skildrats i litteraturen och hur ett besök på ett härbärge ledde till förändring.

På grund av hur den tekniska utvecklingen har sett ut kan vi lätt föreställa oss att även den sociala framskridit på samma sätt. Politiker och andra som vill ha våra röster, arbetskraft och pengar har inte så svårt att framställa det som om samhället gått i en logisk och rationell riktning – som är lätt att blanda ihop med en humanistisk och demokratisk. 

I fotografiets barndom kunde omgivningen för första gången på allvar ta del av samhällets baksidor – plötsligt dök det upp bilder i reportage och fotoböcker som berättade om stympningar och avrättningar i kolonier i Afrika och Asien, foton från slagfält från det amerikanska inbördeskriget där liken av unga pojkar – barn – låg utspridda kilometervis, folkmord på urinvånare och torterade slavar i USA; allt detta som tidigare förekommit bakom skrytsamma och lögnaktiga kulisser steg upp till ytan.

Modiga pionjärer begav sig till slumområden utanför de explosivt växande storstäderna i Europa, som Paris, Rom, Berlin och London där de boende hukande under den starkastes regler. Här bodde människorna som till vardags vandrade in mot stadens välsituerade kvarter för att arbeta som tjänstefolk, latrintömmare, sophanterare, kafépersonal, barnflickor, skötare av parker, sotare och så vidare. Före första världskriget frossade de som satt på enorma förmögenheter i stadens fina kvarter i tjänstefolk för varje liten uppgift i hushållet: Kokerskor, betjänter, chaufförer, pigor och städerskor, barnflickor och guvernanter, trädgårdsmästare och sjukhuspersonal, innan upp till 11 miljoner unga män maldes ner i första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Uppsättningarna av anställda som presenteras i teveserien om överklasshushållet Downton Abbey är hyfsat realistisk till mängd men långt ifrån verkligheten vad gäller dessas villkor. Inte minst har man glömt att skildra vad det innebar att bli avskedad från en tjänst – fallet var ofta ner i slummen. En överbliven brödbit som getts till ett tiggande barn, eller en sotfläck i ansiktet kunde skicka ett köksbiträde rakt in i fullkomlig utarmning och prostitution för resten av livet, ett liv som förmodligen förkortades med många år.

East End och indelning efter fattigdomsnivå i de olika kvarteren, 1887. De svarta partierna är ”Mycket fattiga, lägsta klassen”, de röda partierna betecknar ”Välbärgade”, rosa ”Ganska bekväm”, andra kategorier är ”Fattiga på olika nivåer”. Foto: Wikimedia Commons.

East End – slummen i världens största stad

Londons East End, i nordöstra delen av det som på medeltiden låg utanför Londons murar men i dag är Londons innerstad, bestod redan under slutet av 1700-talet av överbefolkade och förorenade hamnkvarter. Området beskrevs som mörkt och osunt; på grund av frånlandsvinden hade illaluktande industrier som garvning och ullbearbetning förlagts hit och förorenade marken allt värre. Lågt betalda tillfällighetsarbetare vid dessa fabriker och vid skeppshanteringen bebodde området i usla bostäder. Och i takt med allt fler och större flyktingströmmar utvecklades East End till regelrätt slum, där folk levde i nedgångna trånga lägenheter, skjul och i en hygien svår att föreställa sig.

Bilden från Londons slum publicerades första gången för Jack Londons reportagebok Avgrundens folk 1903. Foto: Wikimedia Commons

Hit kom under mitten av 1800-talet en mängd irländska invandrare, och från 1880-talet då befolkningen ökat till omkring 80 000 invånare anlände stora mängder judar som flytt undan pogromer i det ryska imperiet och övriga Östeuropa. I början av 1900-talet kom också anarkister från samma områden, många via andra europeiska länder där de lärt känna likasinnade. Några av dem utförde rån i centrala London bland annat för att finansiera kampen mot Rysslands härskare, och vid ett tillfälle slutade jakten med flera dödade poliser. Detta spädde på ryktet om de hotande invandrarna och fick myndigheterna att börja ta i frågan om slumområdet.

55 procent av barnen dog före fem års ålder. Området som låg i den tidens största stad beskrevs av utomstående med antisemitiska och rasistiska epitet där omoralen man såg betraktades som självförvållad. Men kvinnor drevs in i prostitution för att överleva, och i kvarteren Whitechapel begicks under några månader 1888 minst fem mord som, den ökände men aldrig gripne, Jack the Ripper ansågs ligga bakom. 

Jan Halldin, psykiater, socialläkare och överläkare inom socialmedicin vid Karolinska sjukhuset i Solna, har samlat sina, vissa tidigare publicerade, texter kring situationen för de boende i Londons East End vid det förra sekelskiften i boken Att överleva på samhällets botten. Det märks ibland att författaren inte är professionell skribent – och det är en av bokens stora förtjänster. Hans stil är rak och har ett ärende. Halldin har specialistkunskaper om, och djup mänsklig förståelse för, individerna i ett samhälle där man dag för dag tvingas uppfinna sin överlevnad utifrån omänskliga villkor. Och han tar avstamp i mordet på svenskfödda Elizabeth Stride, ett av Jack the Rippers offer, den 30 september 1888. Beskrivningen av hennes 44-åriga liv ger insikt i hur omständigheterna kan få en person att gå under. Hon liksom de andra utsatta kvinnorna i området kämpade emot omgivningens fördomar, myndigheter, våld i relation och fattigdom. Prostitutionen var förstås den brutala nödlösningen. 

Skilda perspektiv

Hallins bok utgår från tre kända författare som alla har befunnit sig i och beskrivit området, och han fördjupar sig i skillnaden mellan i tur och ordning Jack Londons, Ivar Lo-Johanssons och George Orwells respektive reportageböcker Avgrundens folk (1903), Nederstigen i dödsriket (1929) och Nere för räkning i Paris och London (1933). 

Jack London, tidigt 1900-tal. Foto: Arnold Genthe

Författarna har liknande anslag, de tar fysiskt och mentalt stryk av bara några veckor i slummen – de delar de fattigas verklighet så nära som det går, och både Orwell och Ivar Lo ådrar sig livshotande lungsjukdomar. De får då också chansen att beskriva den vård som finns att tillgå för dödssjuka fattiga – inte värd namnet och snarast livshotande i sig. Lika gäller härbärgen där smittor sprids obönhörligt. 

Av de tre är amerikanen Jack London den som också kommer nära människorna han skildrar, år 1902 då han kommer med Atlantbåten. Trots att han han ett hotellrum till hands där han kan vila ut lider han oerhört med de boende. Han kan inte ens motstå att bjuda en man han lär känna på en brakmiddag för sina sista slantar – och han får också mannens förtroende när han blottar sitt verkliga ärende. Jack London berättar om kvinnor på karderier och spinnerier som förgiftas av ämnen som ståldamm, stendamm och fiberdamm. Farligast av allt: blydamm på blyvittfabrikerna. ”Arbetare inom kemiindustrin, som ansågs tillhöra de starkaste och mest välbyggda männen blev i genomsnitt 48 år gamla”, skriver Jan Halldin. Den fysiska miljön är viktig för Jack London att berätta om – han dömer aldrig utan vill berätta om försök till reformer och utbildning som kan hjälpa.

Jack London, en klasskildrare av rang, beskriver också närmast burleskt en scen från kröningen av Edward II som firas på gator och torg samma år: ”Och som det var vid Trafalgar Square var det längs hela marschvägen – makt, överväldigande makt, otaliga män, ståtliga män, folkets allra finaste exemplar, vars enda funktion i livet är att blint lyda och blint döda och förgöra och släcka liv. Och för att de skulle vara välgödda och välklädda och väl beväpnade, och ha fartyg som förde dem till världens ände, måste Londons East End och hela Englands East End slava och ruttna och dö.” Han lägger till ett citat av den franske 1700-tals juristen och politikern Montesquieu: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledning till att många är utan kläder”.

Ivar Lo Johansson 1930. Foto: TT

Ivar Lo, däremot, som inspirerats av sin föregångare när han kommer till slummen för att skriva reportage, kommer inte från en rik familj men när han kliver gatan fram i sin kostym är han livrädd – han förfasar sig över anskrämliga kvinnor som blottar sig under en avtändande dans, och han uttrycker sig antisemitiskt. Han är 27 år gammal, kan inte tala engelska och det är inte hans stoltaste författarinsats när han citerar uppgifter från den svenske ministern i staden, Erik Palmstierna, som uttrycker sig grovt fördomsfullt. Ändå innehåller också hans del i berättelsen något viktigt: Hur hanterar vi de idéer vi har med oss när vi möter det okända och skrämmande?

Stannar inte i historien

Även om boken berättar om verkligheten i East End-slummens folk stannar den inte i sekelskiftet 1900. Jan Halldins ärende är lika mycket att beskriva detta samhällets mörka baksidor och försöken att upplysa om dem. Fascinerande är att följa en grupp män som med täckmantel av att vara hemlösa arbetare gjorde fältstudier i Gamla stans slummiljö i Stockholm 1912. Under ledning av murarförmannen Mauritz Fahlberg tog de, två läkare, en veterinär, arbetare, arbetsledare och en pastorsadjunkt, in på ställen som stadens och Frälsningasarméns ungkarlshotell och härbärgen. Sjukdomar och löss av olika slag härjade vilt; folk bokstavligt talat kliade sig till döds. Det var svårt att stå ut mer än några timmar i den tilldelade sovplatsen som utan att rengöras delats av otaliga män före dem. Men det värsta, citerar Halldin, var människornas psykiska liv. Rapporterna publicerades i Social tidskrift och där kvävde man förbättringar genom samarbete mellan myndigheter och härbärgen. 

Jan Halldins bok berättar en 150-årig historia av fattigdom och social nöd, som spänner över Europas växande städer. Han framhåller upplysning och aktivitet av människor som kommer i beröring med flyktingar, hemlösa, vilsna och med psykisk ohälsa. Och intre minst en förståelse som går bortom det formella. Fältstudierna och rapporterna ledde till förändring, flera organisationer bildades så småningom och upprustningar och satsningar gjordes. Att läsa hans citat från andra som agerat, och följa slutsatserna känns friskt mitt i nöden. Det känns som att en förändring kan vara möjlig. Att överleva på samhällets botten är en bok inte bara för politiker och yrkesfolk inom vård, socialtjänst, skola och kriminalvård.

Missa den inte. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

3 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad