Emilia Aaltos verk över sin unga, döda bror är en berörande berättelse om det otroligt hårda arbete som kan krävas av nära anhöriga till en psykiskt sjuk person, för att få hjälp av psykiatri och socialhjälp. Även om viljan är god finns inte resurserna. Och bredvid står en förtvivlad lillasyster som får bära ett stort ansvar.
Psykisk ohälsa av olika grader är mycket vanligt, särskilt bland unga. Statistiska centralbyrån, SCB, skriver att 8,5 procent av flickorna, och 6,3 procent av pojkarna i åldern 15–29 år vårdades inom psykiatrin i Sverige vid minst ett tillfälle år 2021. Vissa utvecklar sjukdom utefter en genetisk, ärvd skörhet, andra mår dåligt av yttre erfarenheter, eller en kombination av dessa.
8,8 procent av unga kvinnor och 7,3 procent av unga män svarade att de haft suicidtankar, och 1,7 respektive 1,3 procent att de gjort suicidförsök under året (2022). Många mår allt bättre efter vård och mognad, men för vissa ökar ohälsan, ibland till följd av ett desperat självmedicinerande som övergår till verkligt missbruk som också är en riskfaktor.
Vården har ofta svårt att hantera kombinationen av psykisk sjukdom och missbruk och det blir svårt att hitta rätt instans.
Missbruk och psykisk ohälsa
Detta lidande hos den sjuka personen delas av familj och vänner som också går igenom resan. Från osäkerhet om hur sjukdomen ska utveckla sig till för vissa en kronisk och mycket svår situation. Det är alltså många som dras in i detta, i sökandet efter lugn och lösning.
En grupp som kan hamna i kläm är syskon. De har naturligtvis svårt att hävda sitt eget psykiska mående, som kanske ser fjuttigt ut i förhållande till en verkligt sjuk syster eller bror. Hur ska man kunna begära av föräldrarna att se de övriga syskonen mitt i stormen av utryckningar och förtvivlade kontakter med vården. Ibland lider också en eller båda föräldrarna av trauma eller egen sjukdom. Åratal av nattsvart kamp sliter på alla inblandade, detta även om vården är engagerad och hittar rätt.
Och själva relationerna? Hur ska man få ur sig sin besvikelse över sveken som man upplever, från vården, socialtjänsten och från den sjuka? Samvetet som aldrig får vila, eftersom ingenting man gör räcker till.
Emilia Aalto har skrivit om sin storebror Miska som utvecklar svår psykisk ohälsa och med anhörigas hjälp trasslar sig igenom år av kontakter med vården, missbruk, rädsla och oro, utryckningar och akuta insatser, och till slut, som bokens titel anger, dör alltför ung.
Boken är en poetisk uppställd berättelse där balansen mellan syskonen visserligen förskjuts vad gäller praktiska behov men syskonskapet är intakt. För systern gäller att också stötta sin mamma och ha kontakterna med vården, ibland i ilska och uppgivenhet, inte lika ofta med en känsla av samarbete.
Raderna är korta och summariska som brorsans avklippta liv, men de vibrerar av både känslor och koncisa fakta.
Mor och barn till skyddat boende
Brodern är död egentligen redan från början, och berättelsen tar avstamp i berättelsen om hans korta liv i en bunt brev från fadern till sin nyfödde son. Redan där tung och ödesmättad läsning. I bakgrunden finns en tung familjehistoria med krig i flera generationer, missbruk, migration, förlust, bristande omsorg, och stigma som har med alla dessa faktorer att göra: ”och pappa/ är ett känsligt barn/ slussas/ mellan olika barnhem/ i ett inferno/ av bräcklig anknytning/ så / blir smärtan /en ständig följeslagare / den sveper/ sitt obarmhärtiga arv/ över oss/ som komma skall”.
Uppställt så ser det svårläst ut, men texten strömmar fram och behöver verkligen sin luft och andetag mellan verserna.
Pappa, kreativ och intelligent blir sjuk, ”rädd för snön”, och sonen är lik honom. Mamma och barn flyttar om och om igen på skyddat boende, ”underkända i projektet familj”.
I brytpunkten mellan ungdomsår och förpliktelser tappar Miska fotfästet. Om det är den där första jointen eller barndomen eller något genetiskt eller hans omättliga ja till livet med en felaktig adhd-diagnos som gör att han går åt helt fel håll är ingen som vet.
Nu börjar vandringen neråt – för hela familjen. Vandringen mellan behandlingshem och stödboende inser man redan tidigt är allt utom den ”läkande miljö” som utlovas. Lillasyster Emilia försöker förtvivlat manövrera mellan närhet och distans beroende på hur Miskas sjukdom och missbruk fluktuerar, men det finns helt enkelt ingen möjlig lösning längre. ”Lilla storebror” blir obönhörlig en i mängden av sjuka och hennes hårda jobb blir att befästa och bevara upp det som finns kvar av människan Miska.
När allt är över återstår minnet av hans kreativa, destruktiva energi.
Kärleksberättelse till ett syskon
För här ryms också förtvivlade barndomsvänner, och släkten som i vissa fall inte är till den minsta tröst, som kommer till begravningen och ger den en del farsartade inslag.
För en tragedi som denna tillhör ju också en del av livet, Miska är inte bara en i den stora statistiken utan en tröttsam och rolig och förtvivlad – och älskad – person som det står i annonserna efteråt.
Boken om Miska är en kärleksberättelse; trots beskrivningarna av socialtjänsten som svek många gånger, av vården, “systemet som Gud glömde”, och av livet och Miska självt är det ingen faktabok, utan en tidigt stor lillasysters verklighet. Verkligen på tiden att hon får berätta om den.
