Högre löner kan ge både bättre välfärd och mindre arbetslöshet. Ny forskning visar att löneandelen i ekonomin i dag är för liten för att arbetsmarknad och välfärd ska fungera bra. Det ansvarsfulla är inte att hålla igen löneanspråken. Det är att kräva mer – mycket mer.
”Jag vill inte låta hjärtlös. Men de som tjänar minst måste få det sämre innan de kan få det bättre”, säger Almega-Stefan till Kommunalarbetaren. Hjärtlös låter han så klart, Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef på Almega. Men säkert också – i mångas öron – som en realist.
Hans uttalande sätter fingret på en seglivad uppfattning. Folk får inte få det för bra, för då funkar inte ekonomin och samhället. Flummigt av vänstern att kräva allt åt alla, oansvarigt av arbetare att kräva högre löner – vi har ju inte förstått vad som skapar tillväxt och investeringar.
Det har länge varit en sanning att höga lönekrav riskerar att krascha ekonomin. Det leder till alltifrån ökad inflation till massarbetslöshet och minskad konkurrenskraft på den globala marknaden. Det vill man ju inte orsaka.
Att en chef på en stor arbetsköparorganisation kränger denna figur är inget att förvånas över. Det är hans jobb. Men tanken har länge fått vara styrande på såväl politisk nivå som hos de stora fackliga centralorganisationerna när de lagt fram sina krav i avtalsrörelserna.
Stefan Koskinen säger vidare: ”Facken förstår det, men har svårt att få medlemmarna att hålla med.”
Problemet är att det inte är sant. Det är medlemmarna som har rätt.
Problemet är bara att det inte är sant. Det är medlemmarna som har rätt. När löneandelen pressas ned och vinstandelen skruvas upp, det är då ekonomin blir instabil, det är då bubblor blåses upp.
Vinstandelen i ekonomin har sedan 1980-talet fått växa på bekostnad av löneandelen. De som arbetar får en allt mindre del av kakan och det här påverkar ekonomin och samhället negativt.
I en färsk artikel lyfter nationalekonomen Daniel Lind, forskningsledare på Arena Idé, ny forskning över arbetsköparnas makt över lönesättningen och hur löneandelen i USA pressats allt lägre. Arbetare får en allt mindre del av det värde de jobbar ihop till ägarna.
Bakom forskningen ligger nationalekonomerna Chen Yeh och Claudia Macaluso, på den amerikanska centralbanken, samt nationalekonomen Brad Hershbein på John Updike Institute. De har dragit slutsatsen att amerikanska industrilöner ligger runt 30 procent lägre än vad de borde göra för att välfärd och arbetsmarknad ska fungera optimalt. Både sysselsättningen och välfärden försämras när löneandelen blir för låg.
Både sysselsättningen och välfärden försämras när löneandelen blir för låg.
Även i Sverige har löneandelen pressats ned. När SCB gjordes en sammanställning över löne- respektive vinstandelens utveckling i Sverige kunde de visa att under perioden 1950–1980 ökade lönerna i Sverige på bekostnad av företagens vinster. Men under perioden 1980–2014 vände utvecklingen till ägarnas fördel. Förloppet har sett liknande ut i resten av världen. Det finns tillfälliga uppgångar i löneandeln, men inget verkligt trendbrott.
Att ekonomin skulle räddas av återhållna lönekrav blev en nationalekonomisk sanning på 1990-talet. Och trots att detta återkommande har motbevisades av verkligheten har man inte ändrat på modellerna. Teorin säger att arbetslöshet och löneandel har följande enkla samband: Är priset på arbetskraften (alltså lönerna) för högt, har inte företagen råd att anställa lika många och detta leder till arbetslöshet. Medan återhållna löner å sin sida får fart på investeringar och skapar jobb.
Det etablerades som norm inom svensk lönebildningspolitik. I boken Lönesänkarna visar Erik Sandberg hur LO-ekonomers nya inriktning blev att verka för en ansvarsfull lönebildning, för att motverka arbetslöshet. Men avtalsrörelsen 1995–96 blev inte så återhållsam utan präglades av strejker. Handels, Pappers, Seko och Transport ställde sig utanför samordningen och krävde högre löneökningar, med hänvisning till näringslivets rekordvinster. Så lönerna blev följaktligen också högre.
Löneandelen i ekonomin växte under 90-talets andra hälft. Men inflationen ökade ändå inte, som den enligt modellerna skulle göra. Inte arbetslösheten heller, den minskade i stället. 300 000 nya jobb skapades på fyra år. Trots höga löneökningar. ”Sett i efterhand så verkar det nästan som att de höga lönepåslagen under andra halvan av 90-talet var just den stimulans som den svenska ekonomin behövde”, skriver Erik Sandberg.
Det avstådda löneutrymmet under exempelvis 2000-talets lägre löneökningar har inte lett till ökade investeringar. Pengarna hamnade i stället på finansmarknaden och blåste upp spekulationsbubblor.
Man kan också se det omvända. Hur återhållna löner inte, som utlovat, har lett till minskad arbetslöshet. Det avstådda löneutrymmet under exempelvis 2000-talets lägre löneökningar har inte lett till ökade investeringar. Pengarna hamnade i stället på finansmarknaden och blåste upp spekulationsbubblor. I stället för fler jobb fick vi en inkomstförskjutning. Från arbetande till ägande. Och de ägande investerade inte i produktion som skapade jobb, utan i spekulation, som skapade pengar av pengar. Och det är denna spekulation som har kraschat hela ekonomier, snarare än löneökningstakten.
Parallellt med denna utveckling går utvecklingen av bostadsbubblan. Efterfrågan i ekonomin har hållits uppe av lån. Standardhöjningar har skett med billiga lån, inte ökade löner. Sverige har blivit ett tungt skuldsatt folk. Det finns ingen som i dag betalar av sina bostadslån, men det fanns en tid när arbetare kunde göra det. Notan för detta kommer först när ekonomin börjar skaka. Och för många kommer det bli i år.
