Ingela Gustafsson är en av de tågvärdar som till följd av personalpolitiken nu bestämt sig för att lämna tågbranschen och MTR. Detta efter 27 år i yrket i Stockholms kollektivtrafik. Foto: Julia Lindblom

Hon ska ersättas av en övervaknings­kamera

I juni 2021 beslutade trafiknämnden att tågvärdarna på pendeltågen i Stockholm ska ersättas med övervakningskameror. Sedan dess har lokförare och tågvärdar återkommande protesterat mot beslutet. Ingela Gustafsson har arbetat 27 år som tågvärd och väljer nu att helt lämna branschen. Arbetaren följde med henne en dag på jobbet.

Det är en tidig decembermorgon strax innan jul och på den inglasade pendeltågsperrongen i Stockholm City står ett fyrtiotal resenärer och huttrar i vinterkylan. Varje gång ett pendeltåg anländer till perrongen måste en kundservicevärd i gul väst finnas tillgänglig för att öppna plattformsdörrarna framför hyttdörrarna från utsidan. 

Anledningen är de nya övervakningskamerorna som installerats intill hytterna på pendeltågen. Övervakningskamerans sensorer stör mekaniken i de inglasade dörrarna, som därför vägrar att öppna sig. 

Tågvärdar har klagat på att de skadar ryggen när de manuellt behöver nödöppna dörrarna till hytterna inifrån, och därför har MTR tillfälligt placerat kundservicevärdar utanför på perrongen på de inglasade stationerna i Odenplan och Stockholms city.

Kanske går det att justera övervakningskamerorna så att glasdörrarnas sensorer funkar i framtiden, kanske inte. Nu har nödöppningshandtagen på dörrarna börjat gå sönder för att de öppnats på fel sätt så många gånger.

Övervakningskameran har svårt att filma perrongen, eftersom kameran endast täcker någon halvmeter av gångavståndet. Och den tjocka glasväggen är i vägen.

– Nästa gång tar jag med mig en termometer hit och sedan går jag upp till MTR:s huvudkontor, så får de se hur mycket vi fryser utan arbetskläder, säger en kundservicevärd ironiskt. 

Det har även varit svårt för MTR att hitta personal som kan arbeta med dörröppningarna på de inglasade stationerna. Anledningen till problemen med plattformsdörrarna är att man kraftigt reducerat tågvärdarna, enligt planen att ersätta dem med ny teknik och övervakningskameror. 

I december skulle 30 procent av pendeltrafiken rulla utan tågvärd, men eftersom lokförarna vägrade köra tågen utan kollegor kunde det inte bli så. Nu har MTR i stället reducerat trafiken.

Ingela Gustafsson, tågvärd

Beslutet fattades i juni 2021 och kom som en chock för personalen, lagom till semestern och utan förvarning. Regionen har räknat med att spara uppemot 150 miljoner kronor i personalkostnader varje år. Men själva investeringen i monitorer och kameror har redan budgeterats till 293 miljoner kronor, och kostnaderna förväntas stiga. Trots att beslutet lagts på is och ska utredas har MTR, som driver kollektivtrafiken, börjat rulla ut de första tågen utan tågvärd i december 2022. Många lokförare känner en stor oro och vägrar köra tågen ensamma.

De omkring 350 tågvärdarna har digitalt fått fylla i enkäter om vad de skulle vilja arbeta med i stället inom MTR. De erbjuds andra yrken och vidareutbildningar inom företaget, såsom lokförare, växlare eller stationsvärd. Några har nu hoppat på utbildningar, men många tågvärdar – och även lokförare – väljer i stället att helt lämna branschen. 

Avvecklingen av tågvärdarna ska pausas av Trafiknämnden i början av året och en oberoende utredning från Trafikförvaltningen tillsättas. 

Det var från början ett vallöfte från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att riva upp beslutet. Men Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna backade senare, i avvaktan på utredningen.

Fortfarande får varken förare eller tågvärdar någon information om framtidsplanerna för pendeltågen. Och MTR fortsätter omplacera tågvärdar.

Bilder i förarhytten från övervakningskamerorna som ska ersätta tågvärdarna. När kameran inte funkar visas i stället ett kryss. Foto: Julia Lindblom

Även lokförarna protesterar mot beslutet, som togs av den tidigare högerstyrda trafiknämnden. Många känner sig otrygga i att arbeta ensamma på pendeltågen. Under en arbetsdag behöver en lokförare ansvara för uppemot 1700 resenärer. 

– MTR har försökt rulla ut 30 procent av tågen utan tågvärd i olika omgångar efter sommaren. Men då började övervakningskamerorna lossna från tågen och man behövde snabbt hitta en lösning. Nu verkar kamerorna sitta bättre, men det hjälper inte då monitorerna ofta visar fel, eller ingen bild alls, berättar Ingela Gustafsson, tågvärd.

Hon är en av de tågvärdar som till följd av personalpolitiken nu bestämt sig för att lämna tågbranschen och MTR. Detta efter 27 år i yrket i Stockholms kollektivtrafik.

Förarna har inte haft möjlighet att öva på det nya arbetssättet, då tekniken inte fungerar.

– I december skulle 30 procent av pendeltrafiken rulla utan tågvärd, men eftersom lokförarna vägrade köra tågen utan kollegor kunde det inte bli så. Nu har MTR i stället reducerat trafiken, fortsätter Ingela.

Efter årskiftet har trafiken återgått till vanligt körschema, uppger lokförare Arbetaren talat med. De säger att endast två procent av tågen rullar utan tågvärd.

Tidigare följde jag ett schema med fasta arbetstider, men nu har allting blivit kaos. 

Ingela Gustafsson, tågvärd

Ingela Gustavsson tar emot i en förarhytt den här morgonen, tillhörande ett tåg av typen X60 som avgår 07.24 mot Södertälje hamn. Det är hennes andra pass den här dagen. Hon berättar för mig att hon stigit upp 02.40 på morgonen för att ta nattbuss till jobbet. 

Eftersom det nu råder brist på tågvärdar ändras schemat ofta i sista stund, ungefär som om hon arbetade på ett bemanningsföretag. 

Hon visar ett plottrigt veckoschema på arbetsverktyget “Amigo”, som används på mobiltelefon och läsplatta i hytten.

– Tidigare följde jag ett schema med fasta arbetstider, men nu har allting blivit kaos. I går fick jag åka taxi till Jakobsberg för att påbörja skiftet långt borta från där jag bor, sedan åka till Bålsta och därefter till Stockholm City för min första rast. Att tvingas gå upp klockan två på natten för att ta taxi eller nattbuss blir lite väl tidigt även för en morgonpigg person som mig, suckar Ingela Gustafsson. 

På varje pendeltåg arbetar två personer: en lokförare och en tågvärd. Lokföraren sitter i en hytt längst fram i tåget, och tågvärden i någon av de mittersta hytterna på ett långt tåg eller i sluthytt på ett kort tåg. De kommunicerar med varandra genom en högtalare som manövreras med en spak i hytten.  

Tåget rullar ut i den becksvarta decembermorgonen. Kontaktledningen avtecknar sig mot himlen utanför fönstret. 

Ingela Gustafsson fäller upp läsplattan för att uppdatera sig om trafikläget och eventuella banarbeten och förseningar den här dagen. Information hon måste hålla i huvudet inför frågor från undrande resenärer.

Det är tidigt på morgonen, och Ingela har gått på sitt andra pass den här decembertisdagen strax innan jul. Foto: Julia Lindblom

Ingela Gustafsson växte upp i Småland, och flyttade efter studenten till Stockholm för att jobba. I två år arbetade hon svart som barnflicka i Saltsjöbaden och därefter ett år som städare på Södersjukhuset. Det var av sin syster hon fick tips om tågvärdsyrket, som på den tiden drevs av SJ. 

Ingela Gustafsson skickade in en spontanansökan och fick napp. Hon fick gå på hälsokontroll och anställningsintervju, och slutligen påbörja yrkesutbildningen i Flemingsberg 1995.

Besättningen på tågen har alltid sett likadan ut – en lokförare och en tågvärd.

– Men när jag började på nittiotalet var tågen inte så automatiserade. Man var ofta tvungen att reparera saker själv och alltid ha en skruvmejsel till hands. Ett tag var vi tågvärdar även konduktörer, säger Ingela Gustafsson.

Ingela Gustafsson utanför tegelbyggnaden som huserar personalrummet i Södertälje. Foto: Julia Lindblom

Tågvärdar på MTR har rätt till 30 minuter betald rast och så kallad “gångtid” mellan stationerna. Men ofta måste Ingela Gustavsson äta sina måltider i hytten, eftersom schemat är så pressat. 

– På en rast hinner du med ett toalettbesök och i bästa fall att mikra maten, säger hon.

Drygt en halvtimme senare stannar tåget. Personalrummet ligger i en stationsbyggnad i rött tegel alldeles intill Södertälje hamns station. Köket är pyntat med adventsljusstakar och röda julblommor, och de två mikrovågsugnarna går varma.

Arbetaren frågar några av Ingela Gustafssons kollegor vid fikabordet om vad de tänker om beslutet att ta bort tågvärdarna. Ingen är positiv till förändringen och flera skrattar ironiskt.

– Det är helt sjukt. Det kommer aldrig gå vägen, svarar en lokförare som snart ska gå på sitt skift.

Tidig morgon i personalrummet i Södertälje. Foto: Julia Lindblom

Ingela hinner småprata lite med sina kollegor och värma maten i mikrovågsugnen. En kort rökpaus och sedan bär det av till dagens tredje pass, från Södertälje hamn till Uppsala central och tillbaka.

Från sin hytt kommunicerar hon med lokföraren längst fram i tåget. 

“Hej Jens 2539, du har Ingela här i hytten, 3160. I dag har jag sällskap av en journalist och hon har tillstånd.

“Hej Ingela! Okej då vet jag”.

“Kör du till Uppsala?

“Nej jag hoppar på city idag”

“Där ser man, då vet jag. Då kör vi den här svängen”.

Foto: Julia Lindblom

Under en arbetsdag är det många arbetsuppgifter som ska hinnas med. Vid nästan varje station måste Ingela göra utrop på svenska och engelska, samt öppna och stänga dörrar. Så fort tåget stannar går hon ut på perrongen för att kontrollera att allting står rätt till. 

Hon kan till skillnad från en övervakningskamera till exempel se ifall en rullstolsburen person befinner sig i mitten på perrongen, och hjälpa denna ombord. 

– Om jag vet att nästa tåg inte går förrän om en halvtimme och personen har svårt att hinna ombord, så brukar jag låta tåget dröja en minut. En minut vi enkelt kan ta igen i nästa resväg. 

Vid nästan varje station gör Ingela Gustafsson ett utrop. Foto: Julia Lindblom

Med de nya övervakningskamerorna installerade kommer det bli svårare för personer med funktionsvariation att spontant ta del av kollektivtrafiken på samma sätt. Pendeltågsbesök med rullstol kan behöva föranmälas. I stället för tågvärdar förväntas personalen lämna biljettluckorna och hjälpa rullstolsburna resenärer.

I sin hytt har Ingela Gustafsson tillgång till övervakningskamerorna inuti vagnarna.

Om det blir stökigt i tåget kan jag slå larm. Numera vill SL att resenärerna själva ska kommunicera säkerhetsfrågor till dem med hjälp av en app.

Ingela Gustafsson, tågvärd

– Om det är lördagskväll och jag ser att en ung tjej somnat på sätet, brukar jag hålla ett extra öga på henne. Om det blir stökigt i tåget kan jag slå larm. Numera vill SL att resenärerna själva ska kommunicera säkerhetsfrågor till dem med hjälp av en app, men det kan ändå vara skönt för resenärerna att veta att vi tågvärdar finns där för dem.

När tåget slutligen anländer till Uppsala går Ingela Gustafsson en rond genom tåget, för att se att inga föremål glömts kvar i vagnarna. Den här dagen hittar hon endast ett par vantar. Hon hinner ta en kvarts paus nere vid statyn på torget innan det är dags för pendeltåget att rulla tillbaka till Stockholm.

Banarbete pågår i Knivsta och därför kommer pendeltåget inte att stanna vid den stationen. Nu vet flera resenärer inte vad de ska göra. En ung kille i tonåren frågar Ingela Gustafsson om vilken anslutning han ska ta. 

– Du kan åka med till Arlanda och byta där, det tar tre minuter. Eller så tar du nästa, det förlorar du tio minuter på.

Foto: Julia Lindblom

MTR menar att automatiseringen i form av övervakningskameror inte kommer att försämra säkerheten eller servicen för vare sig resenärer eller personal. 

I stället för tågvärdar ska man införa ett så kallat “operativt trafikstöd”, OTS, som ska hjälpa lokförare under sträckorna. Anställda ska åka runt i bil och assistera lokförarna när de kallar på hjälp.

– Men det krävs att det finns en bilväg. Om en lokförare bli stående någonstans utan väganslutningar, eller kanske till och med inuti en tunnel, så blir det ju väldigt svårt att få dit hjälp snabbt, säger Ingela Gustafsson. 

Ingela Gustafsson har arbetat som tågvärd på MTR i 27 år. Nu har hon bestämt sig att plugga till undersköterska och lämna branschen. Foto: Julia Lindblom

Flera gånger i sitt yrkesliv har hon varit med om att olyckor skett på spåret. En stökig fredagskväll för några år sedan räddade hon en person från att råka ut för en allvarlig trafikolycka. 

– Jag såg ett ungt berusat par stå och vingla på perrongen i Södertälje. Tjejen gick ombord på tåget och dörrarna stängdes. Men magkänslan sa åt mig att något inte stod rätt till, och jag kastade ett extra öga i backspegeln på perrongen. Och mycket riktigt, när jag tittade ut hade killen ramlat och nästan hamnat på spåret. Jag fick trycka på nödknappen och ringa till min kollega i förarhytten. Den kvällen hade kunnat sluta illa, berättar Ingela Gustafsson.

Ofta måste Ingela Gustafsson äta sin mat i hytten, till följd av korta raster. Foto: Julia Lindblom
Foto: Julia Lindblom

Just ett ökande antal olyckor och bristande säkerhet fruktar lokförarna som nu protesterar mot beslutet. 

Johanna Edvinsson har arbetat som lokförare på MTR i fyra år. Hon säger att hon inte kommer att vilja fortsätta arbeta kvar på företaget om tågvärdarna försvinner från pendeltågen. 

Vi träffas under rusningstid på centralstationen. Johanna Edvinsson har precis gått på julledighet, men har svårt att slappna av eftersom hon oroar sig för sina kollegor. 

Hur tycker att kamerorna fungerar dåligt och att bilderna brister i kvalitén. 

– De blinkar som ett dåligt flipperspel och visar oss lokförare grusiga bilder. Är det mörkt ute blir det svart i kameralinsen, om det är rusningstrafik är det svårt att se var människor går. Det är tolv små bilder stora som Iphone-skärmar som vi ständigt ska ha koll på, samtidigt som vi kör tåg och ska läsa trafiksignaler. Det är omöjligt att ersätta våra kollegors jobb med en kamera, suckar hon.

Jag skulle inte känna mig trygg ensam ombord på tåget med uppemot 1700 resenärer. Tänk om det sker en olycka? Om jag svimmar?

Johanna Edvinsson, lokförare

Hon säger att stämningen bland personalen på MTR är orolig och stressad.  

– Vi får ingen klarhet i saker och får bara höra lögner om vad orsaken till den reducerade trafiken är. Vi får inte stöd eller utbildning. Vi har endast fått titta på en liten powerpoint. De säger “är ni redo att börja köra utan tågvärdar” och så säger vi nej, och sedan händer ingenting.

Johanna Edvinsson säger att hon tidigare trivts bra med jobbet, men att hon nu har en ständig klump i magen. 

– De verkar tro att det bara handlar om att öppna och stänga dörrar, men det handlar om så mycket mer. Jag skulle inte känna mig trygg ensam ombord på tåget med uppemot 1 700 resenärer. Tänk om det sker en olycka? Om jag svimmar? Tågvärdarna är min trygghet. De märker direkt om de inte får kontakt med mig och agerar därefter. 

Johanna Edvinsson har arbetat som lokförare i över fyra år och känner stor rädsla inför att tvingas arbeta ensam. Hon vill inte jobba kvar på MTR om tågvärdarna tas bort. Foto: Julia Lindblom

Enligt pendelklubben Seko har inte mindre än 63 lokförare lämnat branschen till följd av MTR:s personalpolitik de senaste två åren. Dessutom har många sjukskrivit sig och flera pensionerat sig i förtid. 

Seko pendelklubben, som organiserar tågvärdarna, har protesterat och anordnat flera demonstrationer ända sedan region Stockholm och Kristoffer Tamson, det moderata före detta trafikregionrådet i trafiknämnden, fattade beslutet.

I en skrivelse till trafiknämnden anför de att miljontals kronor slösas bort på kamerasystemet, och att beslutet orsakat “personalflykt, påtvingade omplaceringar, stress, oro, uppgivenhet och vantrivsel som resulterat i personalbrist och inställda tåg”.

– Vi har alla argument med oss när det kommer till att stoppa beslutet, med hänvisning till säkerheten och anständiga arbetsvillkor. Tågvärdarna ska vara kvar och kameraprojektet skrotas, säger Rainer Andersson, ordförande för Pendelklubben Seko.

Det finns så många lokförare som mår psykiskt dåligt av det här. Att ta bort tågvärdarna är förenat med stora risker, både för resenärer och lokförare.

Moa Friman, Rör inte min tågvärd

Kampanjen “Rör inte min tågvärd” startades strax efter beslutet klubbades i trafiknämnden. Det är ett tvärfackligt nätverk, där även medlemmar i Stockholms LS av SAC ingår, som organiserar lokförare på pendeln. I skrivande stund har de samlat in 17 000 namnunderskrifter i protest mot beslutet. 

– Det finns så många lokförare som mår psykiskt dåligt av det här. Att ta bort tågvärdarna är förenat med stora risker, både för resenärer och lokförare, säger Moa Friman, lokförare och aktiv i nätverket. 

Hon är övertygad om att det kommer bli fler stillastående tåg framöver, och att lokförare kommer att vägra köra tågen utan sina kollegor. 

Moa Friman och Nils Westberg Ahlmark är båda lokförare aktiva i nätverket ”Rör inte min tågvärd”. De har samlat in 17000 underskrifter mot beslutet. Foto: Julia Lindblom

– MTR verkar tro att det handlar om att vi förare ska vänja oss vid ny teknik, medan majoriteten av lokförarna menar att det handlar om allvarliga försämringar i arbetsmiljö och säkerhet. Det finns någon teori som heter förändringens fyra rum, där de anställda ska gå från rum till rum och till slut acceptera den nya förändringen. MTR stirrar sig blinda på det här. De förstår inte att vi säger att det brinner i nästa rum, och att vi kommer att bli utbrända, fortsätter hon.

I slutet av december inträffade en incident strax utanför Rönninge då ett helt pendeltåg behövde evakueras. Lotta Hintze, tågvärd, var med under evakueringen.

– Jag arbetade med en nyexad förare, som aldrig varit med om en evakuering tidigare. Det blev ett fordonsfel och elen stängdes av. Det var helt dött i förarens radio. Föraren sade att vatten läckt in i batterierna. Driftledningscentralen och MTR tyckte att resenärerna skulle gå promenera med oss på det grusiga spåret tillbaka till Rönninge station, 400 meter i kolsvart mörker. Jag sa till föraren att det inte var en bra idé. Ingen “OTS”, det operativa trafikstödet, syntes till.

Föraren och Lotta fick evakuera tåget tillsammans, och efter några timmar kunde det bärgas. 

– Resenärerna var ändå nöjda och tackade mig efteråt. Men vi hade aldrig klarat av att evakuera tåget om vi inte varit två. Incidenten visar i en risk- och säkerhetsanalys att det inte fungerar för förare att arbeta ensamma ombord, säger Lotta Hintze.

När Arbetaren skriver till region Stockholm och ber om en ansvarsintervju med Anton Fendert, som är nuvarande trafikregionråd, skriver Miljöpartiets pressekreterare att han avböjer intervju. 

”Frågan om tågvärdarna håller på att utredas just nu, precis som vi tidigare kommunicerat att vi kommer att göra. Eftersom det är en pågående utredning så vill vi inte föregå den”, skriver Elina Jansson, pressekreterare för Miljöpartiet Region Stockholm i mejlet.  

Hon skriver vidare att verkställandet av ”pausen” om att stoppa avvecklingen av tågvärdarna ska fattas på årets första trafiknämndsmöte den 24 januari.

Joakim Sundh, vd på MTR Pendeltågen och ytterst ansvarig för personalen, uppger i en telefonintervju med Arbetaren att han inte vet om att utredningen tillsatts. Han menar att minst 30 procent av pendeltågen, ”enligt planen”, ska rulla med reducerad personal i februari.

– Vi har ingen information om att det pågår en utredning inom trafikförvaltningen. Jag vet inte vilken utredning du pratar om. Jag har löpande dialog med trafikförvaltningen som klart och tydligt säger att vi fortsätter projektet precis enligt plan, säger Joakim Sundh.

Han menar att övervakningskamerorna som ska ersätta tågvärdarna kommer att fungera bra i trafiken.

– Den här tekniken finns och fungerar alldeles utmärkt på flera ställen i världen. Det här inget som sker i Stockholm för första gången. Tekniken finns och är beprövad, säger Joakim Sundh i en längre ansvarsintervju med Arbetaren.

Foto: Julia Lindblom

Åter till Ingelas tågvärdshytt. Pendeltåget har nu rusat förbi Knivsta tillbaka mot Stockholm, utan att stanna på grund av banarbetet.

Vad kommer du sakna mest med tågvärdsyrket? 

– Det här med att hjälpa människor, det kan man ju göra även på andra jobb, även inom vården. Det är kollegorna helt klart. Fastän mycket är förstört och splittrat till följd av personalpolitiken, är det dem jag kommer sakna mest. 

Ingela Gustafsson tvekar lite innan hon fortsätter.

– Och så att man känner att man har gjort något bra. Det är ju så lätt att göra något bra för någon annan. Och skulle det bli lite tokigt så får jag ju en ny chans. När jag väl kommer fram till slutstationen och har vinkat hejdå till alla mina resenärer, ja då kommer det ju ett nytt tåg. Och då får jag en ny chans att göra något lite bättre eller annorlunda. 

Men du känner inte att du vill komma tillbaka?

– Jag vet inte, det är kluvet. 

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad