Varje årtionde uppmärksammas årsdagarna av atombomberna som fälldes över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Den 6 respektive 9 augusti 2025 har det gått åtta decennier sedan de två bombningarna som, enligt historieskrivningen, gjorde slut på andra världskriget genom att Japan gav upp som sista part i tremaktspakten med Tyskland och Italien. Men hur har retoriken kring atombombningarna förändrats över tid?
Atombomben med stort A dödade efter fällningarna i augusti 1945 upp till 200 000 människor under de efterföljande fyra månaderna, varav omkring 100 000 det första dygnet. Den har betraktats som fasans bomb.
Mängden döda, och skadade, civila i ett enda bombnedslag, bilderna av enorma före detta bostadstadsområden nu som platta ruinlandskap, och Japans kuvade kapitulation under brutaliteten gick inte att värja sig emot. Det intrycket har bestått under 80 år – nästan.
Hundratusentals överlevande har vittnat om erfarenheterna, skadorna, traumat. Organisationer startade i många av världens länder för att bekämpa vidare upprustning och hot om framtida sprängningar.
Allt eftersom tiden gått har rösterna blivit allt färre. I dag kommer rösterna från intellektuella, tekniker, forskare och politiker – alla påverkade av vår samtids sätt att tänka, forska och verka politiskt.
Kampen mot atomvapnet har varit okontroversiell. Upprustningen, den så kallade terrorbalansen, som innebär att vissa länder som världssamfundet bestämt ska få utveckla systemet, har beskrivits som en garant för världsfreden.
När terrordiktaturer som Iran och Nordkorea utvecklar eller misstänks utveckla atomvapen anses faran för världens befolkning överhängande. Detta medan USA:s och Sovjetunionens kärnvapenprogram snarare sågs som en garant för att atomkrig inte ska utbryta. Det har inte gått att hitta officiella röster för användning av vapnet. I dag är situationen annorlunda.
Västvärldens koloniala historia av övergrepp
Under århundraden har vi i väst och nord levt parallellt med kolonialistiska ockupationer och övergrepp i en stegrande kapitalistisk och imperialistisk rovdrift. Väst och nord har plundrat gamla samhällen och kulturer på mineraler och kulturföremål, på levande människor och döda kroppar. Ofta i syfte att splittra och förstöra samhällens historia och begriplighet.
Konstverk och kultföremål från länder i alla världsdelar har införlivats i erövrarnas kultur, på museer och i privata hem. Ockupationerna har kallats allt ifrån upptäckter till civilisering. Skövling och lurendrejeri har ”räddat” kulturbyggnader och föremål, stölder har motiverats med bevarandesyften, etnografi och forskning.
Ju längre bort dessa länder ligger, desto brutalare har plundringarna pågått. Insynen har varit minimal och systematiskt förtal av kulturer och folkgrupper har bidragit till en normerad bild av befolkningar och gett erövrarna rätten att civilisera dessa genom våld.
Nytt motstånd i efterkrigstiden
Under 1900-talet ifrågasattes den vita överhöghetens ”börda” allt mer, i takt med att bilder av våld mot de erövrade folken spred sig över världen.
Under Vietnamkrigets mediebevakning under 1960- och 1970-talen utvecklades ett nytt sätt att engagera sig i övergrepp även i länder som inte ligger nästgårds. I takt med att, ofta tonåriga, amerikanska soldater kom hem i kistor, och starkt traumatiserade och våldsamma veteraner ökade, spreds kritiken mot kriget i hemlandet.
Information, med inte minst mängder av foton på övergrepp mot befolkningen, spreds och skapade opinion över världen. De egna politikerna var tvungna att trappa ner och avsluta kriget för att inte tappa makten.
Under koloniernas frigörelseprocesser, som i Algeriet under sent 1960-tal, skedde liknande processer i Frankrike.
Erövringsretoriken står stark
Man hade kunnat tro att, i takt med denna större transparens och förståelsen för att också ”de andra” är lika oss, även deras folkrätt skulle komma att respekteras. Men erövringsretoriken har stått stark genom dessa kriser. Lätta friseringar gjordes; som att kolonialisterna började kallas ”rådgivare” (i Vietnam fanns minst 15 000 amerikanska militära rådgivare 1963). Eller att militära ingripanden och även rena statskupper initierades och bekostades under en mycket tunn fernissa av att skydda amerikanska företagsintressen i bland annat latinamerikanska stater.
Vad gäller journalistiken infördes snart inbjudningar till ”inbäddade”, lojala skribenter.
I vår tid framstår detta som ganska onödiga finputsningar. Under särskilt de två senaste decennierna döljs inte längre råheterna bakom balanserade fraser. Regeringar invaderar och bombar öppet, för att öva sig och visa omvärlden sina militära muskler. I dag är journalister uteslutna, de lokala som finns på plats eller tar sig in i stridsområdet är måltavlor som helt enkelt mördas.
Detta förhållningssätt gäller också för demokratier i Europa, inklusive Sverige, sedan i mars 2024 fullvärdig medlem i det militära samarbetet Nato.
Människor och folkgrupper stigmatiseras, och unga som gamla, ansvariga för brott eller inte, hanteras utan rättsliga processer. De stängs in i decennier, berövas sina medborgarskap, skickas till länder där de kommer att mördas. Åsikter bestraffas, livsstil och normbrytningar räcker för uteslutning ur samhällsgemenskap.
I dag är vi alla del i makt- och erövringsretoriken. Att vara åskådare till utsvältning av tiotusentals barn är en situation mellan att delta och att vara drabbad (av overklighetskänsla, sorg, ilska och handlingsförlamning) – inget av detta är egentligen sant, men många brottas med hur situationen ska beskrivas. Vilka är egentligen ansvariga för det som pågår?
Terrorbalanstanken tappat sin kraft
När de första atombomberna fälldes var det, jämfört med i dag, inte många i väst som kände till den asiatiska kulturen. Beskrivningen av ett folk som hellre begick självmord med flygplan än att ge upp, som hade konstiga ritualer och seder och en enväldig kejsare räckte för att nästan skylla bombningarna på dem själva. USA:s atomvapen har ofta antytts ha varit den enda lösningen – japanernas vägran att ge upp närapå tvingade fram denna, som om något annat varit ett grymt utdragande av kriget.
Något som definitivt har förändrats är hur vi i dag kan tala om atomvapen.
Den gamla terrorbalanstanken är inte helt uträknad, men har något tappat sin kraft eftersom den kanske inte ens behövs längre. Ett exempel: Arbetet med att utveckla en bomb som bygger på kärnklyvning började på allvar, enligt den historieskrivning som vi känner till, bara fyra år tidigare: efter det japanska anfallet på USA:s flottbas Pearl Harbor samtidigt som Tyskland förklarade krig mot USA, i december 1941.
Är detta viktiga fakta när vi i dag diskuterar ämnet?
Männens historiebeskrivning av atombomben
Idéhistorikern Peter Bennesveds och professorn i historia Martin Hårdstedts relativiserande samtal i Militärhistoriepodden (plats 9 på poddtoppen bland historiepoddar) handlar i ganska hög grad om att mildra den fasansfulla symboliken som atombombningarna fick.
Det är i alla fall effekten av deras samtal med Urban Lindstedt, i vanliga fall programledare i Historia.nu (plats 6). De ger så kallade MÖP:ar (militärt överintresserade personer) ett ansikte, som utan att ta in några onödiga humanistiska reflektioner sitter som småbarn på golvet och leker med tennsoldatshärer som de flyttar hit och dit.
I samtalet om atombombernas betydelse är det mycket som är ”fascinerande” och ”intressant”, bland annat att bomberna egentligen kanske inte var så annorlunda än alla andra vapen.
Stora ansträngningar görs för att förstå hur amerikanerna tänkte. Dessa kunde nog inte ens föreställa sig förödelsen i förväg, gissar och fnissar de. Hur bomberna tillverkades, fraktades och släpptes läggs mycket tid på att diskutera – anekdoterna berättar om hur passagerare blev irriterade när de nekades att flyga med planen – tänk om de vetat!
Detta är männens klubb, inte en enda kvinna eller grupp av kvinnor anses vara relevant att nämna. Till exempel att japanska kvinnor var de som oftast skötte kommunikationer och annan infrastruktur eftersom många män var uttagna i kriget. Den typen av nedstigning i samhälleligt och verkligt liv finns inte med i samtalet.
Under åren och decennierna som gått har fredsarbetet nedvärderats och staternas vapenskrammel blivit en del av normal politik i vardagen, även om motståndet uppmärksammas.
2024 års Nobelpris i fred tilldelades till exempel den japanska organisationen mot atomvapen, Nihon Hidankyo, som skapades av överlevande, hibakusha, från Hiroshima och Nagasaki.
Första steg till förändring
I dag är det få som lever med minnet från Hiroshima och Nagasaki, men de finns. Och det finns ättlingar som lever med skador och familjetrauman. Det är barnen och barnbarnen som för berättelserna vidare.
För att få en inblick i vad en atombombssprängning bland människor gör: släpp för ett ögonblick teknokrater och politiker som vill göra sig märkvärdiga och flexa musklerna. Lyssna i stället på rösterna som var där, som vågar släppa fram de verkliga berättelserna.
En av berättarna jag tog del av i veckan är Tomoklo Kuwada som talar för sin mamma Satoko Oka (1931–2025), hibakusha från Hiroshima den 6 augusti för 80 år sedan. Emil Östlund intervjuar henne i för gatutidningen Faktums augustinummer. Det reportaget är långt ifrån de kalla anekdoterna om männen bakom bomberna. Det finns annan information att leta upp och ta till sig. Och det är första steget till förändring.
Atombombningarna 1945 var unika händelser med stort symbolvärde. Det var också andra övergrepp i världen, så som Förintelsen under 1930- och 1940-talens Nazityskland, folkmorden i Rwanda 1994, i Srebrenica 1995, och det folkmord som nu sker öppet inför världens ögon i Gaza år 2025.
