I juni 2021 beslutade trafiknämnden att tågvärdarna på pendeltågen i Stockholm ska ersättas med övervakningskameror. Sedan dess har lokförare och tågvärdar återkommande protesterat mot beslutet. Ingela Gustafsson har arbetat 27 år som tågvärd och väljer nu att helt lämna branschen. Arbetaren följde med henne en dag på jobbet.
Den krympande nazistsekten NMR:s så kallade blixtaktion i Uppsala visar på organisationens fortsatta svårigheter att locka aktivister. Visst finns det våldskapital i gruppen, bland annat misshandlades en kvinna på öppen gata i samband med demonstrationen – utan att polis ingrep – men förmågan att nå ut har försvagats de senaste åren och NMR tycks bli allt mer irrelevanta inom den svenska extremhögern, skriver Arbetarens Johan Apel Röstlund.
Nordiska Motståndsrörelsen lyckades, trots att de samlat sina krympande styrkor från hela landet, inte samla mer än ett fyrtiotal aktivister till Uppsala en vacker sensommarlördag i september. Det säger något om läget för organisationen som de senaste åren kämpat hårt med både splittring, konkurrens och minskat medlemsantal.
Luften ser ut att ha gått ur nazistballongen och av det som för knappt tio år sedan var Sveriges dominerande vit makt-sammanslutning återstår mest en sorglig samling individer som sprungits förbi av andra och helt nya grupperingar på den yttersta högerkanten.
NMR ses av många inom den svenska naziströrelsen som clowner och föredettingar. Sommaren 2019 splittrades organisationen då flera tongivande medlemmar valde att lämna för att i stället bilda den hittills osynligt irrelevanta gruppen Nordisk Styrka.
På relativt kort tid har aktiviteterna därför minskat och gång på gång rapporteras det om internt missnöje. Att de inte längre annonserar om sina demonstrationer är naturligtvis ett svaghetstecken. De är nämligen väl medvetna om att kraftsamlingen inte skulle räcka till.
Första maj-fiaskot i Sundsvall tidigare i år visar det tydligt. Trots kampanjen att bussa dit folk från hela Sverige dök inte fler än 30 nazister upp under parollen ”bröd åt folket, blod från politikerna”.
Nazistiskt nattsvart med andra ord.
När de tågade genom Uppsala i helgen var många av aktivisterna dessutom maskerade. Även det ett svaghetstecken och något nytt för organisationen.
– Men, säger Morgan Finnsiö på tidningen Expo, NMR har trots allt överlevt splittringen och har bitit sig kvar på den svenska nazistscenen i 25 år.
Andra grupper har tagit över. Inte minst så kallade Aktivklubbar där nazister närstridstränar och gymmar tillsammans för att förbereda sig och bygga upp sitt våldskapital.
Fenomenet som i dag är vida utbrett inom vit makt-världen har hämtats från USA och lockar en ny generation aktivister som inte sällan tycker att NMR och deras flaggviftande är förlegade och förbi.
– Det finns många inom naziströrelsen som tycker att det är för mycket snack och lite verkstad inom NMR. Det är väl också därför som de kallar till sådana här aktioner som den i Uppsala där de får chans att visa sig på gatorna och ge sig på folk som protesterar, säger Morgan Finnsiö.
Han håller dock med om att organisationen minskat i relevans sedan storsatsningen inför valet 2018. Något som slutade i praktfiasko och föranledde splittringen året därpå.
– Men NMR har en väldigt tydlig ideologisk identitet så helt kanske man inte ska räkna ut dem, även om deras senaste demonstrationer knappast vittnar om att de är på väg tillbaka mot sin krafts dagar, förklarar Morgan Finnsiö.
Repression som smyger sig på, demokrati som snabbt urholkas. Anna Jörgensdotter låter kulturslaktens Sverige speglas i Belarus, där konstnärliga uttryck sedan länge ses som ett hot mot regimen. ”Hur mår ni i Sverige egentligen?” undrar en belarusisk kvinna.
Jag skriver på en bok om ABF Belarus. Uppdraget kommer från ABF Gästrikebygden, som i sin tur fick i uppdrag av Olof Palmes Internationella Center att starta ett samarbete med organisationer i Belarus som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter (så klart ”underground”, Belarus är som bekant en diktatur). Samarbetet ledde till att ABF Belarus bildades 2015, på initiativ från aktivister på plats.
I mina intervjuer med koordinatorer återkommer två berättelser: om hur mycket studiecirklarna betytt för människor som vuxit upp i en diktatur och äntligen vågar uttrycka sig, i en trygg gemenskap, vad det gör för självkänslan, för utveckling och medvetenhet – ordet ”frizon” nämns ofta.
Den andra berättelsen handlar om de ständiga hoten, räderna mot ABF-kontor, förhör, tortyr, fängelsevistelser, som aktivister i ABF Belarus behövt uthärda.
Efter protesterna mot valet 2020 och repressionerna som följde har de flesta koordinatorer tvingats i exil. Hemma blir deras familjer pressade på information av regimens ”säkerhetstjänst”. Nu är ABF Belarus utspritt i många länder, och studiecirklarna blir fler och fler. Det organiseras även aktiviteter för flyktingbarn, ungdomsmottagningar, feministiska helgkurser, praktisk miljökamp, solidaritetshandlingar för Ukraina, med mera. Studiecirkelledare upplever sitt ideella arbete som ett kall. En kvinna jag pratat med startar upp studiecirklar i alla länder hon tvingas flytta runt mellan (få är de som får uppehållstillstånd).
En av dem som tog initiativ till ABF Belarus har pratat med mig om hur vi i Sverige är så vana vid demokrati att vi verkar ta den för givet. Hon ser med stor oro på de förändringar som sker i det land hon besökt många gånger: Hur mår ni i Sverige egentligen? Hur har SD kunnat få så stor makt?
Hon pratar om hur repression smyger sig in, och har svårt att förstå varför inte fler är ute på gatorna och protesterar. I Belarus har det blivit livsfarligt, människor försöker ändå: på innergårdar, bakgårdar, träffas kulturutövare och läser dikter, visar konst, spelar teater och musik, sätter upp rödvita band i träden (flaggan är inte en nationalistisk symbol utan en symbol för motstånd, frihet) – militär kommer till platsen, river ner, fängslar, men nya scener uppstår hela tider.
Från fängelserna smusslas förbjudna texter ut som kan tryckas i andra länder. Konstnärliga uttryck ses som ett hot mot regimen. I boken skriver jag: ”Allt det som på riktigt hjälper människor till medvetande och mod, allt som är kollektivt och kärleksfullt, allt som månar om lika värde, miljö, solidaritet, är ett hot mot dem som som vill behålla makt och kontroll”.
Julia Tsimafejeva skriver i Dagar i Belarus: ”En sång är ett farligt vapen mot de som hatar kultur och konst.”
Kampen i Belarus, och i exil, är en påminnelse och en varning: det kan gå fort och det är livsfarligt när demokratin urholkas. I Sverige går det otäckt fort: angiverilag, särskilda läger för asylsökande, nedmontering av studieförbund och folkhögskolor: folkbildning! Det som byggt Sverige närmare jämställdhet och jämlikhet. Men kunskap och medvetenhet är liksom Tsimafejevas sång ett farligt vapen mot högernationalistiska krafter som vill inskränka frihet och mänskliga rättigheter. Ingen kan vara förvånad, men alla bör vara rädda.
Den 19 september protesterade folkhögskolor runt om i landet, men i Gävleborgs län gick tydliga direktiv, hot!, ut ”uppifrån” att inte delta för att det kan ”provocera den politiska ledningen”. Tjänstemän och rektorer blev rädda och beslöt att inte ställa upp i manifestationen. En anställd på en folkhögskola varnade för den typen av ”nyttiga idioter” som fogar sig i leden.
Ofta tänker jag på den Spanienfrivillige Bengt Segerson som efter kriget mot fascismen underströk hur demokratin inte är en naturkraft utan något vi måste kämpa för varje dag.
Jag tänker också på de reaktioner på studiecirklar (oftast med kreativa uttryck) jag fått ta del av, där dess livräddande funktioner understryks: slippa känna sig ensam, kliva ur förtryck, hitta sin egen röst, vara i ett stöttande kollektiv där allas röster räknas, och vilja kämpa vidare för en bättre värld.
Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra.
Förstås är det farliga insikter för en höger som vill hålla folk på mattan, helst hjärntvättade med idéer om vi och dem, om klassamhället som befogat och kapitalismen som självklar: tre komponenter som möjliggör för våld och förtryck i alla dess former. Jag tänker på att vara konstnär i ett land där konsten hör till dessa faror och vad det inte får tillåtas göra med våra uttryck.
Så, för alla våra rösters skull: låt oss sjunga ännu högre! Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra.
Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.
Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.
Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.
– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.
Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.
År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.
2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.
Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.
– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.
Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.
Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.
Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.
Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.
För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.
För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.
Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.
Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.
För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.
Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.
– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.
Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.
Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.
Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.
De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.
Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.
Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.
Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.
Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.
Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.
Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.
Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.
Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.
Det är fascinerande läsning.
De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”
Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.
Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.
För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.
Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.
Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.
Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.
Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.
Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.
Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock.
En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.
Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.
Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.
Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter.
Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda.
Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.
Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.
Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.
Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.
Var tionde hyreskrona i SBB kommer från den norska förskolemarknaden – en marknad med krympande marginaler och minskande barnkullar. Förde SBB aktieägarna bakom ljuset med glädjekalkyler kring de norska miljardinvesteringarna? Mycket talar för det, skriver Martina Engman i en analys.
“Vi tror på den norska marknaden” sa Ilija Batljan, då VD för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), när han köpte norska förskolefastigheter.
Men säljarna, norska privata förskolor, trodde inte själva på verksamheten de sålde. I sina årsredovisningar skrev de om stora orosmoln och verksamheterna är hotade. De hoten mot norska förskolor bör Ilija Batljan vetat om när kontrakten skrevs. Men utåt sopar SBB i stället farhågorna under mattan.
När förskoleköpen görs ingjuter Ilija Batljan förtroende i SBB:s aktieägare genom sina beräkningar. Antalet barn i norska förskolor kommer öka med 10 procent till 2035, säger han i ett pressmeddelande.
“Barnantalet sjunker, konkurrensen om barnen kommer öka”, konstaterar VD:n för PBL (Private Barnehagers Landsforbund), två år senare.
Vem har rätt? Det ska Finansinspektionen bestämma. Det har nämligen stora konsekvenser.
SBB har efter köpen värderat om förskolorna. De värderingarna anses så anmärkningsvärda att Finansinspektionen kopplats in för att ta ställning till om de är missvisande.
Frågan Finansinspektionen ska svara på är: Är SBB:s värdering av förskolefastigheterna så missvisande att den är bryter mot redovisningsreglerna? Om FI anser att fastigheterna värderats fel riskerar SBB sanktionsavgifter.
När Arbetaren gräver i dokumenten kring affärerna på norsk förskolemarknad följer vi i spåren av lögner, omättlig riskaptit och en affärsmodell där skattebetalarna står för kostnaderna.
Sedan 2018 har lönsamheten i norsk privata förskola urholkats. Den konservativa politikern Mathilde Tybring-Gjedde sammanfattar anledningen så här till en norsk näringslivstidning. “Marginalen har minskat kraftigt genom att ställa hårda kvalitetskrav. Två av tre privata förskolor går nu jämnt upp eller med förlust.“
De senaste åren har vardagen för norska privata förskolor kantats av ökade regleringar, minskade bidrag och strejker.
När SBB köper lokalerna till nästan 300 förskolor spelar det stor roll hur företaget ser på den norska förskolemarknaden. Det är ju just norska förskolor som ska hyra lokalerna SBB köper. Om det går bra för de som hyr lokalerna kommer det också gå bra för hyresvärden och då blir lokalerna mer värda.
Värderingen av fastigheter påverkar alla SBB:s ekonomiska beräkningar. Allt från räntor på lån, möjlighet att få lån, värdet på aktien och analytikernas kreditbetyg påverkas av hur fastigheternas värde redovisas. Och att alla siffror pekar uppåt behövs på resan mot att bli Nordens största aktör inom samhällsfastigheter som SBB satt som mål.
Det är därför Ilija Batljan bedyrar “att han tror på den norska marknaden”. SBB gör egna beräkningar och säger att antalet barn kommer öka med 10 procent i Norge. Trots att norska kvinnor föder allt färre barn och de privata förskolornas intresseorganisation, PBL, säger att barnkullarna kommer minska.
Men SBB använder även ett annat argument för att övertyga om att affären är trygg: längden på kontrakten med förskolorna på 25 år. Långa kontrakt betyder långvariga inkomster. Dock krävs det stabila hyresgäster om intäkterna ska värderas som säkra.
Den norska förskolemarknaden omstridd och har varit det länge. År 2018 släpptes en rapport som konstaterade att privata förskolor avkastat mer än Oslo-börsen och att en stor del av överskottet hade gått till oljespekulationer. Totalt hade de privata förskolorna genererat 4 miljarder i vinst mellan 2007 och 2016. Som svar på skandalerna aviserade regeringen en översyn av bidragen.
Samma år skärps och bemannings- och kvalitetskraven på förskolorna. Något som skulle börja gräva hål i vinstmarginalerna för förskolekoncernerna.
Året efter, 2019, blev inte bättre för privata förskolor. Kunskaps- och integrationsminister Jan Tore Sanner meddelade att privata förskolor fått en miljard för mycket i bidrag. De pengarna skulle förskolorna spenderat på sina anställdas pension men 9 av 10 förskolor hade inte gjort det. Därför ska regelverket för finansiering göras om, meddelade ministern.
Trots förskolornas minskande finansiering kliver SBB in i norsk förskolemarknad. I juli 2020 köper SBB 138 lokaler av förskolekoncernen Laeringsverkstedet.
Situationen hårdnar under 2021 för de privata förskolorna. I mars rapporterar PBL att häften av deras medlemmar går med förlust eller går jämnt upp. För att visa sitt missnöje med vad de tycker är för låga bidrag håller PBL en aktion i Norge där de stänger sina förskolor, en lock out – av barnen.
Månaden efter aktionen mot låga förskolebidrag köper SBB ytterligare en portfölj med 142 förskolefastigheter av Trygge Barnehager. Hyresgästerna, påpekar SBB i sin kommunikation, är finansiellt stabila.
För SBB kommer nu var tionde hyreskrona från norsk förskolemarknad.
Den 31 december 2021 värderas båda köpen av förskolefastigheterna om i årsredovisningen. Den värderingen avviker så kraftigt att SBB blir föremål för granskning, och utreds nu hos Finansinspektionen. Värderingarna är några av punkterna i anmälan som Nämnden för svensk redovisningstillsyn lämnat in.
Nämnden granskar finansiella rapporter från föredrag på uppdrag av Finansinspektionen. Om företaget inte följer nämndens beslut om hur de får rapportera, och felrapporteringen anses vara av större karaktär, anmäls det till Finansinspektionen som gör en egen bedömning och beslutar om konsekvenser. Exempelvis miljonböter. Något SBB fått tidigare i år av Finansinspektionen, då rörde det andra bestämmelser i andra affärer.
När SBB värderar sina lokaler bör de ta hänsyn till att för privata förskolorna är på en marknad som präglas av krympande vinster, minskade bidrag och färre antal barn – men Nämnden för svensk redovisningstillsyn och SBB är inte överens om risken på norsk förskolemarknad.
Men SBB:s hyresgäster, förskolekoncernerna, hymlar inte med sin egen risk. Laeringsverkstedet skriver att översynen av bidrag till privata förskolor utgör en risk för koncernens verksamhet i Norge. Trygge Barnehager konstaterar att om deras verksamhet inte får mer bidrag blir lönsamheten för låg för att förskolorna ska kunna drivas med god kvalitet. Båda hyresgästerna uttrycker alltså stark oro för norsk förskolemarknad.
För SBB är det av stor vikt hur omvärlden ser på norsk förskolemarknad. Det är i förlängningen hur omvärlden ser på SBB. Om banker, investerare och småsparare inte tror på de hyresgästerna som SBB får in hyror från sjunker värdet på fastigheterna och det i sin tur drar med sig värdet på aktien, höjer räntekostnader och drar ner kreditbetyget. Det är dyrt att vara utan förtroende.
Men fram till det stora raset i maj 2023 står SBB starkt. Pensionsbolag, banker och 250 000 småsparare har investerat i bolaget. Till och med svenska Riksbanken dras med och lånar ut 200 miljoner. Det är med dessa pengar Batljan och hans kollegor gör miljardaffärer utan att berätta om riskerna.
Februari 2022: två månader efter köpet av Trygge Barnehager intervjuas Ilija Batljan och säger ivrigt, “vi kan lova ökad aktieutdelning de närmaste 100 åren”. Men kanske finns det också något desperat över uttalandet, ett och halvt år senare kommer SBB ställa in sina aktieutdelningar och Ilija Batljan avgå som VD.
I slutet på sommaren 2022 inleds granskningen av SBB:s årsredovisning för 2021 med slutstation Finansinspektionen, där avgörande nu väntar.
På hösten fortsätter turbulensen på den norska förskolemarknaden. I november 2022 bryter en strejk ut hos de privata förskolorna, totalt strejkar 3 600 anställda för sina pensioner och avgår med segern.
Under 2022 regleras de privata förskolorna allt mer och får allt färre möjligheter att använda bidragen till förskolan till något annat än just barnomsorg. I slutet av detta år väntas dessutom fler regleringar av norsk förskolemarknad.
I Sverige verkar dock ingen ana oråd. Under 2022 är SBB bland den mest köpta aktien av småsparare. I början av 2023 får SBB pris av investeringsplattformen Nordnet för årets investerarkommunikation.
Men 2023 får framgångssagan ett abrupt slut. I maj sänks SBB:s kreditbetyg – det får stora konekvenser. Aktiekursen faller som en sten och SBB’s ekonomi ser allt svårare ut att få ihop.
Bolaget befinner sig nu i fritt fall och har dragit med sig 250 000 aktieägare, men även Riksbanken, pensionsfonder, försäkringsbolag och investerare. Ilija Batljan har fått gå från posten som VD och aktien är värd en bråkdel i dag mot tidigare.
Men fighten om de norska värderingarna som pågår i torra handlingar hos byråkrater på myndigheter sker i det tysta. Trots att SBB fått ny VD, Leiv Synnes, fortsätter SBB skryta om sina långa kontrakt. I halvårsredovisningen går det att läsa att: “hyresintäkter utgörs av långa och säkra kontrakterade intäkter”.
Det återstår att se hur säker affären verkligen är.
“För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.” Emil Boss om Joe Hill, migrantarbetare och varför man ska gå med i SAC.
Tiden rusar. Inrikespolitiken överraskar, med angiverilagar och klimatförnekelse. Geopolitiken överraskar, med nya stormaktskrig och vapenallianser. Kulturen överraskar. Knappt hinner man lära sig barnens nya ord från sociala medier förrän de är alldeles cringe.
Idéer färdas snabbt, men de ekonomiska rörelserna, de globala flödena och vågorna, är någonting annat. Trots den framrusande kraften hos människoströmmarna och varuströmmarna, är de ofta mer förutsägbara.
Utah, 1905. En man ställer sig på en låda och talar.
”Arbetsköparna har med gyllene löften lockat hit våg efter våg med migranter från Europa, men deras färdigheter har ignorerats. Här har de fått utstå de mest inhumana förhållanden.”
För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.
Svenskarna lämnade fattigdomen härhemma och byggde det nya landet, men behandlades ändå ofta som skräp.
”Vad gör den fattige mannen? Han gör samhällets viktigaste jobb. Han planterar grödorna, han skördar grödorna. Han bygger vägarna, han bygger järnvägarna. Var är våra rättigheter? Vi får inga. Vi behandlas som skräp. Vi får lön nog att långsamt svälta.”
Orden kommer från en femtio år gammal film om den svenska migrantarbetaren Joe Hill. I filmen håller facket IWW ett möte och några välklädda människor ur publiken ropar: ”Åk tillbaka till Ryssland. Vi vill inte ha er här.”
I Sverige är vi överlag stolta över Joe Hill, Gävlesonen som slet hårt i USA, protesterade mot orättvisorna och var med och byggde en fackförening som utmanade inte bara arbetsköparna men även de rådande fackliga normerna.
”Tänk på facken. Tänk på de mest själviska facken. De vänder ryggen åt sina bröder. De vill bara hjälpa sig själva. Har du nånsin sett en mexikansk eller indisk snickare med ett medlemskort? Aldrig!”
I Sverige i dag är det inte minst tiotusentals sydamerikaner, centralasiater och östeuropéer som är de exploaterade migranterna. Trots att de bygger sjukhus och vägar, trots att de planterar och sår grödorna, blir de ofta behandlade som skräp.
Det finns människor i Sverige som å ena sidan är stolta över Joe Hill och å andra sidan sällar sig till de som ropar ”åk hem, vi vill inte ha er här”. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Tiden skymmer sikten och vi måste gnugga ögonen.
For united we are standing,
but divided we will fall;
Let this be our understanding:
“All for one and one for all.”
Bara i augusti 2023 har migrantfacket Solidariska byggare i Stockholm drivit in två miljoner kronor till femtiofyra medlemmar som kommer från hela världen. Denna månad hölls också ett av landets mer välbesökta Joe Hill-föredrag för ett hundratjugo rysktalande byggnadsarbetare. Stötta kampen för rättvisa och värdighet. Gå med i SAC. Det är kraft i vårt förbund.
En storstrejk har brutit ut i USA:s bilindustri. 13 000 arbetare vid General Motors, Ford och Stellantis Jeep har lagt ned arbetet. Det är första gången i fackets 88-åriga historia som en strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.
Det är fackförbundet United Auto Workers, UAW, som utlyst strejken på de tre fordonsjättarna Ford, General Motors och Stellans fabriker. Detta efter att avtalet vid midnatt till fredagen lokal tid löpte ut mellan facket och arbetsköparna.
I det första steget är det 13 000 personer som går ut i strejk, men totalt är det hela 146 000 medlemmar som berörs av förhandlingarna.
Bilarbetarna kräver lönehöjningar på minst 36 procent under en fyraårsperiod. Motbudet från arbetsköparna har som högst legat på runt 20 procent.
Facket har också drivit kravet att man ska gå över till 32-timmarsvecka med full lön. Andra viktiga krav handlar om rättvisa pensioner, trygga anställningar och rätten att strejka vid fabriksnedläggningar.
Fackets ordförande Shawn Fain har sagt att fler strejker kan komma att planeras om framsteg inte uppnås i förhandlingarna. Han menar att företagen har gjort miljardvinster under det senaste decenniet och att arbetskostnaderna endast utgör 4 till 5 procent av fordonskostnaden.
– De skulle kunna fördubbla våra löner utan att höja bilpriserna och ändå göra miljontals dollar i vinst. Vi är inte problemet. Det är företagens girighet som är problemet, sade Fain, vid en presskonferens i samband med strejken.
Arbetsköparsidan uppges ha kommit med ett motbud på torsdagskvällen, som UAW tillbakavisat.
Det är första gången i fackets 88-åriga historia som strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.
USA har en stark tradition av fackklubbar inom bilindustrin. Däremot finns en lägre grad fackanslutna anställda på nyare biltillverkare som Tesla och andra utländska bolag.
Förra veckan lanserades förarägda Fair Taxi, som vill utmana gigbolag som Uber och Bolt.
– Vi får in hundratals nya användare varje dag, säger John van Dinther, vice ordförande för Taxiunionen.
Den 8 september lanserades appen Fair Taxi, som ägs till 75 procent av taxiförarna själva. Appen, som initierades av föreningen Taxiunionen, har inledningsvis endast förare i Stockholmsområdet.
Till skillnad från Bolt och Uber, som tar 25 och 23 procent i serviceavgift för varje taxiresa, tar Fair taxi ut 10 till 12 procent. 10 för de förare som har investerat i appen, 12 för de som inte har det. Samtidigt kommer en taxiresa kosta något mer än vad en resa med de stora gigbolagen gör.
– Vi räknar med att förare som använder sig av Fair Taxi kommer kunna tjäna 20 procent mer än vad de gör med bolag som Uber och Bolt, sade John van Dinter förra veckan.
Han är positivt överraskad över de första dagarna med Fair Taxi.
– Det har gått bättre än vi trott, hundratals nya användare har registrerat sig på appen varje dag sedan lanseringen, säger han.
Däremot har de inte fått så många körningar de första dagarna, även om det var mer under helgen.
– Förare som var med i början av Uber säger att det var samma sak då. Men skillnaden nu är ju att förarna är med och bestämmer och att vi får bättre betalt, säger han.
Han tillägger att han bara fått höra positiv respons från de som valt att använda sig av appen.
– Flera har sagt att de väntat på en sådan här app och att de bara vill åka med oss nu, säger han.
Regionens dödsstöt mot akutmottagningen i Lidköping väcker starka känslor bland personal och befolkning. Nu har tre anställda på sjukhuset valt att säga upp sig.
Efter sjukhusstyrelsens slutgiltiga besked att lägga ned akutmottagningen i Lidköping har vårdpersonal valt att säga upp sig i protest. Först ut var ST-läkaren Oskar Petersson.
– Jag kan inte stå och representera en organisation där vår chefsläkare hävdar att vi är svåra att prata med när man inte ens gjort ett försök att diskutera saker med oss. Jag kan inte stå bakom det, säger han till Nya Lidköpings-tidningen, NLT.
Under onsdagen beslutade även akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson att säga upp sig. Anledningen är att hon i onsdags berättade för NLT om att personalen belagts med munkavle av sjukhusdirektören Stellan Ahlström, som hotat med att om de pratar med media under arbetstid, i arbetskläder eller utanför sjukhusbyggnaden riskerar de att få sparken.
Stellan Ahlström förnekar att det är något han sagt.
”Nej, det finns ingen sanning i detta. Varje enskild medarbetare vid Skaraborgs Sjukhus har en grundlagsskyddad rätt att uttala sig i media. Sjukhusledningen har inga som helst synpunkter på att medarbetare uttalar sig i media”, svarar han via mejl till Arbetaren.
Trots det menar Lisa Bertilsson att alla hennes kollegor som arbetade den dagen hörde samma sak. Ord står mot ord och sista droppen för Lisa Bertilson var när hennes chefer dementerade uppgifterna.
– Det känns som att de kastat mig under bussen för att rädda Stellans ansikte. Jag klarar inte av att vara en del av den här organisationen längre. Det här har fått helt orimliga proportioner, säger hon.
Meddelarfriheten skyddas av två grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering.
Däremot, säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog, har arbetsköparen i princip rätt att bestämma vad arbetstiden ska användas till.
– Men att utanför arbetstid, oavsett var man befinner sig, till exempel utanför sjukhuset, prata med media ingår i meddelarfriheten, skriver han till Arbetaren över mejl.
Dagen efter uppsägningen har kollegor samlats hemma hos Lisa Bertilsson. Flera har tagit med sig frukost, andra ska komma med lunch. Hon berättar att ytterligare en kollega är på väg till sjukhuset för att lämna in en uppsägning, i protest mot nedläggningen.
– Jag känner en stor sorg, men jag var tvungen att lämna. Men mina kollegor är ett stort stöd, säger Lisa Bertilsson och tillägger att uppsägningen inte kommer stoppa henne från att fortsätta kämpa för akutmottagningen i Lidköping.
Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev
Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss
Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.
