Det är viktigt med en debatt om syndikalistisk strategi och försök att bredda syndikalistiska organisationer. Men rörelsen tjänar inget på en urvattning av syndikalismens politiska historia. Snarare behöver vi en större och öppnare diskussion om både frihetlig praktik och teori, skriver Amalthea Frantz och Gabriel Kuhn som ett svar till Rasmus Hästbacka.
Snart ska Organisatörens handbok ges ut på SAC:s förlag Federativs. I juli publicerade Arbetaren en recension av boken, skriven av Rasmus Hästbacka som är SAC:s fackliga samordnare och medlem i Umeå LS.
Boken är en översättning av Secrets of a successful organizer och sammanfattar den erfarenhet som amerikanska arbetsplatsorganisatörer, knutna till nätverket Labor Notes, har samlat på sig under årtionden. Den är en viktig handbok för arbetsplatsorganisatörer, även om det förstås aldrig kan finnas en exakt mall för hur organisering ska ske på varje arbetsplats och i varje ort.
Vi kan hålla med om mycket däri, men inte att syndikalism skulle vara opolitisk och icke-ideologisk.
Rasmus Hästbacka stannar dock inte vid sin mycket positiva beskrivning av boken. Han använder den för att agitera för en viss linje: syndikalismen är en klassrörelse, den är inte vänster, den bygger på medlemsdemokrati och federalism, och skickliga arbetsplatsorganisatörer ska bygga sektioner och hjälpa organisationen att växa. Vi kan hålla med om mycket däri, men inte att syndikalism skulle vara opolitisk och icke-ideologisk.
Rasmus Hästbacka har framfört sina argument under flera år, i artiklar som publicerats både på svenska och engelska. Han har sammanställt en grundkurs om syndikalismen som ska läras ut till LS-medlemmar. Och nästa år ska Federativs även släppa en ”ideologisk grundskiss” om syndikalismen som Hästbacka står bakom. Det är lätt att tro att det inte finns några andra inom SAC som har åsikter om syndikalismen och syndikalistisk strategi.
Metod med ”myrsteg”
För syndikalistiska läsare är det värt att veta att Labor Notes inte är en syndikalistisk organisation. De är ett tvärfackligt orienterat nätverk av arbetsplatsorganisatörer, varav de flesta återfinns bland gräsrötterna hos USA:s AFL-CIO-fack – som motsvarar LO‑fack i Sverige.
Labor Notes är inte heller ”opolitiska” på det sätt som Rasmus Hästbacka argumenterar för. På Labor Notes-konferensen 2022 var huvudtalaren den kända politikern Bernie Sanders, frontfiguren för Democratic Socialists, alltså vänsterfalangen inom det stora Democratic Party i USA.
Att diskutera de större frågorna (klasskampen och ett socialistiskt samhälle) verkar för Hästbacka bara vara en distraktion från organiseringen på arbetsplatserna.
Men det finns ett betydligt större problem med Hästbackas användning av Labor Notes handbok för att lyfta sin tolkning av syndikalismen: boken beskriver en metod, ingen ideologi eller ens strategi. En metod kan användas av alla möjliga människor i alla möjliga sammanhang, i detta fall av arbetsplatsorganisatörer i stora fack, små fack, svartröda fack, gula fack eller inga fack alls; föreningsfunktionärer, partipolitiker eller lobbyister kan också låta sig inspireras.
Rasmus Hästbacka skriver att han vill sikta på ”små myrsteg”. Att diskutera de större frågorna (klasskampen och ett socialistiskt samhälle) verkar för Hästbacka bara vara en distraktion från organiseringen på arbetsplatserna.
Vi menar att det kan vara precis tvärtom. Vi behöver diskutera på både mikro- och makronivå. Att förutsätta att blivande medlemmar är ointresserade av att prata strategier och samhällsförändring är kontraproduktivt och påminner något om det ”förakt för vanliga arbetare” som Hästbacka tror sig kunna upptäcka bland anarkister.
Det finns dessutom vissa lustiga drag i Rasmus Hästbackas argumentation. I recensionen skriver han att ”SAC:s pionjärer ville bygga en öppen klassorganisation” och att ”denna ambition uttrycktes igen på 2022 års kongress genom den principförklaring som röstades igenom”. Det är inte så konstigt att det blev så, med tanke på att det var Rasmus Hästbacka som skrev den nya principförklaringen.
Det är inte det enda retoriska tricket i texten. Själva begreppet ”öppen klassorganisation” presenterar Hästbacka som ett etablerat begrepp inom den syndikalistiska debatten. Men vid en online-sökning återfinns begreppet i en enda text som inte är skriven av Hästbacka själv: i Sven Lagerströms Syndikalismen – en grundbok från 1984, en text Hästbacka gärna refererar till.
Anarkosyndikalism i praktiken
Rasmus Hästbacka är inte den enda som reflekterar över vad syndikalismen är, varken i Sverige eller utomlands. Det finns en hel del människor som drar andra slutsatser än Hästbacka, utan att de förespråkar det han kallar för ”kaderfack” eller ”bräckliga nätverk”. De gör det i debattartiklar, men ännu oftare i sin verksamhet: när de diskuterar motgångar eller framgångar efter en blockad, när de håller liv i sina sektioner, när de gör sitt bästa för att upprätthålla demokratiska medlemsmöten, när de värvar en kollega.
Det är värt att i sammanhanget titta på hur begreppen ”syndikalism” och ”anarkosyndikalism” har använts historiskt. Under hela första halvan av 1900-talet användes de mer eller mindre synonymt. ”Revolutionär syndikalism” smög sig också in, men i stort sett menade alla detsamma: en klassrörelse som inte enbart skulle använda fackföreningar för att få en större del av den kapitalistiska kakan, utan för att störta hela det kapitalistiska systemet.
I SAC:s första principförklaring från år 1910 står det att fackföreningar skulle ”aldrig få fattas som självändamål, utan enbart som medel … i striden för klasskampens egentliga mål: … ett fritt samhälle utan statlig tvångsorganisation.” Med tanke på hur gärna Hästbacka hänvisar till historiska texter för att underbygga sin tolkning av syndikalismen vore det intressant att veta vad han tycker om detta uttalande.
Men dessa två aspekter av syndikalismen (anarkismen och klassorganisering) utesluter inte varandra.
Vilka var det då som pratade om ”anarkosyndikalism” respektive ”(revolutionär) syndikalism”? Om man kan hitta något mönster över huvud taget så användes ”anarkosyndikalism” av dem som ville betona syndikalismens anarkistiska bas. Den var tydlig, även i Sverige. SAC:s grundare tillhörde till stor del ungsocialisterna, alltså de ofta anarkistiskt orienterade medlemmar i Socialdemokratiska arbetarpartiet som hade lämnat partiet några år tidigare. ”Syndikalism” däremot användes av dem som ville betona att syndikalismen var klassbaserad och inte i första hand en ideologisk/politisk rörelse. Men dessa två aspekter av syndikalismen (anarkismen och klassorganisering) utesluter inte varandra.
Det är sant att det finns det som Rasmus kallar för ”kaderfack”. De är oftast dogmatiska och sekteristiska. Efter andra världskriget har de samlats i den Internationella arbetarassociationen (IAA), som grundades 1922 och som var betydligt större och öppnare på 1920- och 1930-talen. (Det kanske inte är någon slump att Vadim Damier, som Rasmus Hästbacka anser vara kaderfackens mest prominenta förespråkare, har skrivit en lång bok om IAA:s historia.)
Det är på grund av dessa sekteristiska strider som begreppen ”anarkosyndikalism” och ”syndikalism” skiljts åt alltmer sedan 1950-talet. Vissa syndikalistiska fackföreningar ville markera att andra syndikalistiska fackföreningar inte levde upp till de förstnämndas dogmatiska krav. Andra ville inte likställas med sekteristerna. Det är en terminologisk kamp utan mycket innehållslig substans.
Det finns en hel del syndikalistiska fackföreningar som inte är dogmatiska och sekteristiska, men som omfattar anarkistiska grundvärderingar ändå: IP i Polen, FAU i Tyskland, CGT i Spanien, med flera. Det går bra för dem. Vissa är nyare som fackföreningar, andra har gamla rötter. Just spanska CGT, som kallar sig anarkosyndikalistiskt, har lyckats med bred organisering de senaste decennierna.
Det är på dem som SAC:s organisation och idéer bygger: direktdemokrati, federalism, platt organisering, arbetarstyre med mera.
SAC har kontakt med dessa systerorganisationer i världen, vi följer deras kamp och ibland samarbetar vi. Vi tror att syndikalister i Sverige kan lära minst lika mycket av dem som av ett tvärfackligt nätverk i USA.
SAC:s grund måste vara direktdemokratisk
”Okej, men varför är den här diskussionen alls viktig?” kan man rimligtvis fråga sig. Jo, för att det gynnar och stärker syndikalistiska fackföreningar att minnas sina anarkistiska grundvärderingar. Det är på dem som SAC:s organisation och idéer bygger: direktdemokrati, federalism, platt organisering, arbetarstyre med mera. Att vissa delar har försämrats internt de senaste åren, till exempel att makt har centraliserats och insynen i den minskat, är snarare ett bevis på att SAC behöver gå tillbaka till sina rötter. Dessutom: om en syndikalistisk fackförening har många aktiva som förstår varför vi har byggt organisationen efter direktdemokratiska och frihetliga principer, är det betydligt mer osannolikt att dessa principer urholkas.
Vi anser alltså inte att fokus på anarkistiska grundvärderingar som komplement till fokus på klassorganisering står i vägen för SAC:s framgång. Problemet är inte att SAC förknippas med vänstern (frihetlig socialism räknas till vänster på den politiska skalan, så är det bara). Inte heller att frihetlig socialism är en målsättning som är för stor eller att idealet med ett aktivt medlemskap är för krävande. Tvärtom. Om vi tar dessa principer på allvar och säkerställer att de präglar vår praktik framöver, då kan vi vara en mer relevant organisation för klasskampen i Sverige.
Vi behöver en bredare diskussion om både mål och medel – om hur vårt praktiska arbete kan kopplas till teori och ideologi, och tvärtom. Vi vill med den här texten uppmana och uppmuntra fler medlemmar att delta i den debatten.
Gabriel Kuhn och Amalthea Frantz är medlemmar av SAC:s internationella kommitté.
