”Flickor i skoluniform pekar fuck you till porträtten av ayatollorna som hänger i klassrummen och skriver revolutionära slagord på svarta tavlan, överträdelser vars laddning får bilderna att vibrera.” Shabane Barot om det feministiska motståndet och protesterna i Iran.
Första gången jag hörde den iranska kampsången Yare dabestani var på Sergels torg en solig junidag år 2009. Protesterna mot landets dåvarande president Mahmoud Ahmadinejad mobiliserade miljontals människor i Iran – den så kallade gröna rörelsen – och på plattan avslutades en manifestation till stöd för dessa med ackompanjerad allsång.
Någon tryckte på play och stråkarna dånade ur högtalarsystemet ut över torget medan jag lyssnade i förundran. Yare dabestani (ungefär: min kära klasskompis) är skriven av poeten Mansour Tehrani år 1980, en appell riktad till en gammal skolkamrat: “våra namn har ristats in i den svarta tavlan/våra kroppar förblivit märkta av förtrycket” (fritt översatt av mig).
Det är den enda kampsång jag känner till som lyfter fram just skolan som arena för samhällets våld och som betraktar gemenskapen mellan barnen “när käppen viner över huvudet” som solidaritetens och motståndets urscen. Yare dabestani har sjungits av iranska demonstranter sedan revolutionen och blev riktigt stor igen år 2009. De protester som nu pågår i Iran, i skrivande stund inne på den femte veckan, har dock sina egna sånger.
Den unge artisten Shervin Hajipours Ed Sheeran-doftande ballad Baraye (för att..) har blivit rörelsens ledmotiv, vilket föranledde tjugotvååringens arrestering och först efter massiva påtryckningar, ett frisläppande mot borgen. En annan sång som kommit att associeras med de pågående protesterna är evergreenen Soltane Ghalba, en riktig klassiker i den persisktalande världen, som sextonåriga Nika Shakarami sjunger så vackert i ett klipp som efter hennes död kommit att bli viralt.
Nika fick sin skalle inslagen av iranska säkerhetsstyrkor i samband med protester i Teheran den 20 september. Enligt regeringsföreträdare ska hon hon dock ha tagit sitt eget liv genom att hoppa från ett höghus. Flickans moster och morbror vittnade i iransk stats-TV, under uppenbart tvång, om att Nika dött av ett fall från hög höjd i enlighet med regimens beskrivning.
Nika Shakarami har tillsammans med Mahsa Jina Amini, vars död i händerna på moralpolisen utlöste den pågående vågen av protester, blivit en symbol för motståndet mot den regim vars brutalitet nu ligger i öppen dagar.
Nasrin Shakarami, Nikas mamma, framträdde därefter själv med modet hos den som inte längre har någonting att förlora. I ett klipp beskriver hon Nikas försvinnande och familjens desperata jakt på information om vad som hänt henne. Under tio dagar manipulerades de av personalen på olika polisstationer i Teheran till att tro att Nikaf ortfarande var i livet, tills de slutligen fick veta att sextonåringens kropp hela tiden befunnit sig kylrummet på ett bårhus.
Nika Shakarami har tillsammans med Mahsa Jina Amini, vars död i händerna på moralpolisen utlöste den pågående vågen av protester, blivit en symbol för motståndet mot den regim vars brutalitet nu ligger i öppen dagar.
Flickor och kvinnor har spelat avgörande roller i revolutionära situationer världen över: den ryska februarirevolutionen år 1917 utlöstes av strejkande kvinnliga textilarbetare i Sankt Petersburg och det är kvinnor som genom historien utgjort basen i massrörelser för fred och i hungerkravaller.
Protesterna i Iran är ändå unika både i det att de leds av flickor och kvinnor och att de frågor som samlar demonstranterna – kampen mot slöjtvånget och moralpolisen – är distinkt feministiska. Något som tidigare behandlats som ett kvinnligt särintresse har nu blivit det allmänna krav som enar en hel rörelse. Det vackra kurdiska jin, jyian, azadi – kvinna, liv, frihet – har blivit protesternas främsta slagord och kanaliserar många olika samhällsgruppers missnöje med sakernas tillstånd i landet.
Jag tänker på Yare dabestani när jag ser klippen på skolflickor som skrikande jagar bort en medlem av de fruktade paramilitära basij-styrkorna från sin skola. Flickor i skoluniform pekar fuck you till porträtten av ayatollorna som hänger i klassrummen och skriver revolutionära slagord på svarta tavlan, överträdelser vars laddning får bilderna att vibrera.
När flickorna vägrat stormades skolan av den beväpnade säkerhetstjänsten som slog ned och förde bort flera av barnen. En 16-årig flicka vid namn Asra Panhai avled i samband med detta.
Skolor och universitet har blivit slagfält när säkerhetstjänsten attackerat protesterande studenter och elever landet över. Inne på Tehrans Sharifuniversitet, en av landets ledande tekniska högskolor, angreps studenterna av kravallpolis i början av oktober. Många misshandlades och de som fördes bort har inte hörts av sedan dess.
Den 13 oktober kallades säkerhetsstyrkor in till en gymnasieskola i staden Ardabil, där protester utbrutit bland eleverna efter att skolledningen försökt tvinga dem att sjunga hymnen Salam Farmandeh till ayatolla Khameneis ära. När flickorna vägrat stormades skolan av den beväpnade säkerhetstjänsten som slog ned och förde bort flera av barnen. En 16-årig flicka vid namn Asra Panahi avled i samband med detta.
En regim som dödar barn är dömd att förlora sina sista skärvor av legitimitet och anseende bland befolkningen. Den politiska klassen och ledningen i Iran är livrädda för det motstånd som nu brer ut sig i landet och som tycks växa dag för dag. Även om protesterna inte skulle lyckas fälla den islamiska republiken denna gång så är regimens dagar räknade.
