Dikten och verkligheten jobbar fint ihop på teatern när scenerna öppnar upp efter pandemin. Från scenen får vi historia, tröst och klarhet. “Kulturen kan aldrig bli opolitisk”, skriver Arbetarens Josephine Askegård som sett fyra nya teaterföreställningar i Stockholm.
I och med att regeringen, åtminstone tillfälligt, släppt på pandemirestriktionerna har Sveriges teatrar öppnat ett ymnighetshorn som nästan är svår att hinna med. Under de senaste två veckorna har flera försenade pjäser haft premiär på både stora och mindre scener. I och med den tidsmässiga närheten frestas man att se likheter teman och grepp. Både när det gäller val av pjäser och scenografi finns gemensamma nämnare, och det är trevliga gemenskaper. Kanske beror trivselkänslan också något litet på att det känns nytt och generöst och privilegierat att få ta del av scenkonst igen. Trivsel är kanske inte ordet när spelet på scenen sker i skuggan av Rysslands invasion i Ukraina men låt mig kalla det till belåtenhet. Här diskuterar man de stora frågorna kring det lilla livet, på verkligt allvar.
På moment: teater i Gubbängen i Stockholm inleder man i vild yra. Glatt hojtande till intromusiken till Här är ditt liv (och död) presenteras den olyckliga kungamördaren Johan Jacob Anckarström som avrättades med därtill hörande skamstraff som spöslitning, styckning och stegling på galgbacken utanför Skanstull för 230 år sedan. Hans öde är samtidigt helt i tiden, upprinnelsen till hans hat är Gustav III:s olagliga krig mot Ryssland som motiverades av till ryssar utklädda svenska soldater. Vi känner igen retoriken genom historien och fram till våra dagar. Härskare med allt lägre popularitet nationellt, och samtidigt med allt högre maktanspråk, som uppfinner konflikter och går till anfall. I Gustav III:s fall tog vansinnet 30 000 människor med sig i fallet och gjorde Sverige bankrutt.
Men Anders Bergs pjäs Pang! sa Anckarström antyder också en annan orsak till mordet på kungen: som ung pojke hade Johan Jacob befunnit sig i kungens privata rum som hovpage i en sträng hierarki som krävde omedelbar lydnad kring alla sorters uppassning. Den perioden ska ha grundat ett hat mot kungen, ett rykte som inte är helt nytt och här mest något som ger lite extra färg till en despotisk kung med rätt att begära. Det är en tokrolig föreställning med många finesser och påhittiga lösningar där publiken känner sig involverad. En koppling till (av Gustav III instiftade) Svenska Akademien med Johan Wahlström som krumbuktande Herr Engdahl med fransk kulturprofil i släptåg är kanske ett väl kreativt, men förstås skrattframkallande, inslag.
I programbladet gör pjäsens skapare en koppling till befarad framtida teaterkultur i ett ockuperat land, som i den diktatur Sverige var efter den teaterälskande kungen Gustav III:s statskupp 1789. Teatern skulle tjäna nationen, och envåldshärskaren. Under de senaste veckorna har det också kommit rapporter om hur ryska teaterchefer på stora prestigeteatrar hoppar av med hänvisning till att de inte vill arbeta under en krigshetsande diktator. Beundrare av Putin, som regissören Emir Kusturica, hoppar i stället på som chef för ryska armens teater i Moskva. Kulturen kan aldrig bli opolitisk.
Dramaten har bland annat haft premiär på två nyskrivna kammarspel som båda bygger vidare på tidigare material. Sara Stridsbergs Sårad ängel i regi av Rebecka Hemse. Sibille Attars originalmusik är en tredje aktör vid sidan av Jakob Eklund och Melinda Kinnaman, ett följsamt stöd, och ibland hotfull påminnelse om det där skorrande morrandet bakom replikerna.
Pjäsen återupptar temat från bland annat Sara Stridsbergs bok och pjäs Beckomberga, om relationen mellan far och dotter, där fadern över tid befinner sig i olika stadier av bortvändhet beroende på missbruk, mental ohälsa eller bara en manlig nedprioritering över papparollen som han av andra orsaker avstått ifrån att ta ansvar för. Oavsett orsak är det dottern som från tidig ålder tar ansvar för att hjälpa sin far att i alla fall ge de smulor som finns i honom för att ta ansvaret som förälder. Och Stridsberg ger henne en absolut huvudroll.
En mor är också påtagligt frånvarande här, uppenbart också för fadern som om och om igen vädjar till dottern att ”hälsa” och arrangera besök från den som för länge sedan har lämnat. Hjärtskärande förstås men i första hand på riktigt en undersökning över strukturer. Någonting verkligen i klass med Lars Noréns bästa.
En vecka senare spelar trion Marie Göranzon, Krister Henriksson och Per Svensson i Marie-Louise Ekmans version av Fröken Julie, och Benny Anderssons musik med så uppenbar känsla av svensk midsommarmelankoli. En föreställning så mycket lättsammare att följa, där skådespeleriet motståndslöst glider som smör i en varm stekpanna. Krister Henriksson plockar fram det allra bästa han har av exakta små nyanser i förförelsekonster och plötsligt förakt som August Strindberg låter betjänten Jean fyra av mot den neurotiska herrskapsfröken. Ett klass- och könsdrama som blir ännu starkare med Henriksson och Göranzon, 75 respektive 79 år gamla, flankerade av den 20 år yngre Per Svensson i rollen som pigan Kristin, hon som vet sin plats till skillnad från de brunstiga klasskrigarna Jean och Julie.
Ekman har ramat in Strindbergs pjäs i tre trötta skådespelare turnerande mellan mindre städers bibliotek i en sparsmakad och lättransporterad scenografi. Men de är lika mycket tjafsande barn som sina rollfigurer, om än oändligt skröpligare. Här finns sjukdom och död närvarande i högsta grad. Pjäsens skådespelare släpar sig stundom över scenen, så fort en akt är slut hugger de efter mobiltelefonerna. Skillnaden mellan pjäsen i pjäsens passion, hat och kättja, och skådespelarnas sista bittertrötta år är obehaglig men känns exakt iakttagen. De sprattlar ganska liknöjda mot evigheten.
När den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers lämnade in sin konkursansökan drog den med sig stora delar av de övriga finansbranschjättarna. Namnet blev synonymt med smutsiga affärer där såväl fattiga änkor, och familjeförsörjare som stora banker, investeringsinstitut och även höga politiker, utan hänsyn utnyttjats och sugits ut på sina sista skärvor och goda namn innan de gick till råttorna. Skandalen var också fascinerande; hur kunde banken ha fått en sådan enorm, global makt? Processen renderade i en enorm mängd böcker och filmer.
Dramatikern och regissören Stefano Massinis pjäs Lehmantrilogin från 2012 sändes först som radioteater i Italien men har sedan översatts till många språk och spelats på teaterscener världen över. Den är samtidigt en faktisk berättelse om bröderna Henry, Mayer och Emanuel Lehman, migranter från tyska Bayern, och deras entreprenörskap under 160 år, som slutade med det stora konkurstsunamin 2008.
Stadsteatern Kulturhuset i Stockholm presenterar i den fyra timmar långa föreställningen historien, och i viss mån fantasin, om de tre brödernas affärsäventyr som startade med att de köpte slavproducerad bomull i Alabama och sålde vidare till textilproducenter längre norrut. Mäklarbranschen var född. Där inga händer blev nedsmutsade i vare sig produktion eller konsumtionsled föddes rutinen att två sina händer men hösta in vinsterna av att strunta i alla etiska regler – det vanliga i dag i alla branscher, särskilt där produktionslänkarna placeras i ”billiga” länder långt ifrån konsumenternas insyn, som delar i elektronik- och textilindustri. Vägen verkar inte ha varit varken knagglig eller osäker vad gäller moraliska val. Här dukas en del slapstickaktiga scener upp, livar upp under den långa kvällen, men avviker från den verkliga bilden.
Stadsteatern Kulturhuset bjuder med avstamp i pjäsen in till ett samtal om den globala ekonomin 14 år efter Lehman-kraschen onsdag den 16 mars. Med Mattias Svensson, Joakim Sten och Jacob Östberg. Moderator: Charlotte Stjerngren. Gratis entré men bokning måste göras.
