“Nästa år fyller fyrtiotimmarsveckan femtio år. Samtidigt kräver miljön, rättvisan och jämställdheten att vi arbetar mindre i framtiden. Det är dags att låta arbetsveckan som vi känner den gå i pension”. Det skriver Per-Anders Svärd.
Rätten till åtta timmars arbetsdag och fem dagars arbetsvecka vanns i en tid när arbetarrörelsen var stark och de statssocialistiska diktaturerna i öst fortfarande kunde skrämma kapitalägarna i väst till eftergifter.
För Sveriges del kulminerade strukturreformerna i arbetslivet med den lagstadgade fyrtiotimmarsveckan från 1973, följd av lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen några år senare.
Efter att löntagarfonderna (som var tänkta att ge arbetarklassens organisationer demokratiskt inflytande över samhällets investeringar) övergavs i början av 1980-talet verkar dock energin för större progressiva reformer ha tagit slut.
Till skillnad från andra marknader är arbetsmarknaden inte en arena där resurser byts mot andra resurser. Den är en arena för att byta resurser mot tid, eller mer precist: människors livstid.
I fyrtio år har klassklyftorna växt. För den arbetande befolkningen i västvärlden har detta inneburit en allt mindre andel av de totala inkomsterna, fler osäkra anställningar och växande ohälsa. Samtidigt har det skett en förskjutning av makt till de samhällsklasser som redan från början gynnats av ett riggat system.
Den stora skillnaden mellan arbetare och kapitalägare är att den som investerar kapital kan göra det på avstånd medan arbetaren personligen måste vara närvarande i produktionsprocessen. För kapitalisten handlar det om att avyttra en viss summa pengar i utbyte mot arbetskraft och maskiner, i hopp om att få tillbaka en större summa vid ett senare tillfälle.
Arbetaren, däremot, går inte att skilja från den vara hon säljer. Arbetskraften kan inte säljas på arbetsmarknaden utan att arbetaren själv följer med. Det är just detta som gjort arbetstiden till en central stridsfråga i kampen mellan klasserna.
Det är också här som den djupare existentiella och moraliska dimensionen av arbetsmarknaden uppenbarar sig. Till skillnad från andra marknader är arbetsmarknaden inte en arena där resurser byts mot andra resurser. Den är en arena för att byta resurser mot tid, eller mer precist: människors livstid.
Kapitalet kan bara växa genom att tillägna sig mervärde. Men mervärde kan bara utvinnas ur den livstid som arbetaren måste ge upp genom att ingå ett anställningsavtal. Livstid måste offras för att skapa vinst. På detta sätt står lönarbetet redan från början i motsättning till individens frihet.
Tiotimmarsdagen och sexdagarsveckan sågs som naturgivna företeelser tills de mötte medvetet motstånd.
Man får ändå säga att detta är ett egendomligt sätt att organisera ett samhälle på. En antropolog från en annan planet skulle förmodligen beskriva vår tids kapitalism som en sorts offerkult i global skala, där mänsklig livskraft dagligen bärs fram till pengagudens altare. Vore detta tillstånd inte så invant och normaliserat så skulle vi kanske se det själva – och chockas.
För det måste ju inte vara på det här sättet. Tiotimmarsdagen och sexdagarsveckan sågs som naturgivna företeelser tills de mötte medvetet motstånd. Att åttatimmarsdagen och femdagarsveckan ses som naturgivna i dag beror bara på att vi inte har utmanat dem på allvar – ännu.
Redan för nittio år sedan förutspådde John Maynard Keynes att vi år 2030 bara skulle arbeta femton timmar i veckan. Det börjar bli dags att ta honom på orden – och inte bara för att mildra den frihetsförlust som är inneboende i lönarbetet. Som Kyle Lewis och Will Stronge visar i boken Overtime: Why We Need a Shorter Working Week (Verso, 2021) finns det många tungt vägande skäl att utan fördröjning sjösätta en plan för allmän arbetstidsförkortning.
Förutom att erbjuda mer fritid för oss alla, skulle en förkortad arbetsvecka kunna främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Som Kathi Weeks har påpekat skulle den manligt dominerade arbetarrörelsen aldrig ha nöjt sig med åtta timmars arbetsdag om det hade varit männen själva som burit bördan av hemarbete och barnuppfostran.
Med färre arbetsdagar skulle vi kunna börja röra oss bort från den cykel av produktion, konsumtion och distribution som i dag undergräver våra egna biologiska existensvillkor.
Ett annat skäl att förkorta arbetsveckan är miljön. Hushåll med långa arbetstider uppvisar i dag betydligt större koldioxidutsläpp än hushåll där man arbetar mindre. Lewis och Stronge anför studier som visar att en förkortning av arbetstiden med 25 procent skulle kunna minska våra koldioxidutsläpp med närmare en tredjedel. Med färre arbetsdagar skulle vi kunna börja röra oss bort från den cykel av produktion, konsumtion och distribution som i dag undergräver våra egna biologiska existensvillkor.
Kravet på arbetstidsförkortning skulle också kunna finna stöd hos en majoritet av befolkningen. (Är inte parollen ”Avskaffa en vardag!” en potentiell valvinnare så säg? Varsågod, den är gratis.) Samtidigt skulle kravet kunna utgöra den brygga som mer än någonsin behövs för att förena vänsterpartier, fackföreningar, feminister, klimataktivister och andra sociala rörelser i en gemensam politisk front.
Den lagstadgade fyrtiotimmarsveckan har snart gjort femtio år på jobbet. Det är hög tid att låta den gå i pension.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.