EU:s så kallade fyra friheter blev i stället fem begränsningar av friheten. Den utlovade fria rörligheten har bland annat lett till såväl en välbevakad yttre gräns som mer övervakning. De som varnade för utvecklingen redan i slutet av 1990-talet kallades för alarmister. Nu har farhågorna besannats, skriver Janne Flyghed, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
För nästan ett kvartssekel sedan, närmare bestämt 1998, medverkade jag i en antologi med titeln Gränslös övervakning. Schengen, Europol och europeiskt polissamarbete. Den gavs ut av SAC:s förlag Federativs och handlade om konsekvenserna av Sveriges medlemskap i EU 1995. Övriga medverkande var Nicholas Busch, Thomas Mathiesen och Magnus Hörnqvist.
Vi beskrev vad som fram till dess hade skett sedan EU-inträdet samt de framlagda planerna för EU-projektets kommande utveckling. Fokus låg på de centrala så kallade fyra friheterna: fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och personer.

Det var så EU marknadsfördes, som ett frihetsprojekt. Hur har det då gått med dessa friheter så här 25 år senare? Fanns det någon grund för de problem vi tyckte oss ana?
Det var ingen hemlighet att det övergripande syftet med formerandet av EU var att skapa en globalt konkurrenskraftig marknad. De ekonomier som vid den här tiden betraktades som de starkaste konkurrenterna var främst USA, men även Indien och på sikt Kina.
För att få en stark europeisk marknadsekonomi behövdes större möjligheter att fritt flytta varor, tjänster, kapital och personer mellan medlemsländerna. Gränskontrollen mellan länderna skulle därför avskaffas. För varor, kapital och tjänster var detta ett mindre problem.
Beträffande den fria rörligheten för personer blev det mer komplicerat. Fel personer kunde nämligen tänkas börja röra på sig, i klartext de som inte var flyttbar arbetskraft. Problemet visade sig dessutom vara dubbelt, dels kunde icke önskvärda personer röra sig mellan länderna, dels riskerade oönskade personer utifrån att ta sig in i gemenskapen.
Därför fanns det redan från början långt framskridna planer för att kompensera för den kontrollförlust som skulle uppstå i och med att gränskontrollerna togs bort. Den proklamerade friheten visade sig med andra ord rätt snart vara en frihet med förhinder, ett faktum som EU-förespråkarna var väl medvetna om men inte gärna förde till torgs. De fortsatte att marknadsföra EU som en frihetlig solskenshistoria.
Samtliga fem kompensatoriska åtgärder handlade om olika former av kontroll och övervakning. Det gällde att skapa en stark yttre gränskontroll, som skulle kopplas till en för EU samordnad flyktingpolitik.
Det krävdes även ett utökat polisiärt informations- och datasamarbete samt inrättandet av en gemensam europeisk polis. Vidare skulle den öppna polisen få bedriva underrättelseverksamhet och bygga förspaningsregister, det vill säga sådan polisiär verksamhet som tidigare huvudsakligen varit en uppgift för ländernas säkerhetstjänster.
När dessa åtgärder väl skulle vara genomförda fastslogs, i den offentliga utredningen Skyddet vid den inre gränsen från 1994, att skyddsnivån vid gränsen till och med skulle komma att ”ligga på högre nivå jämfört med i dag”. Inte riktigt vad en skulle förvänta av ett projekt med frihetsambitioner, men det visade sig snabbt vara en helt korrekt beskrivning.
En stark yttre gräns var en av de viktigaste åtgärderna. Att bygga en faktisk, fysisk mur var av betydelse för att få till en samordnad flyktingpolitik. Den samordningen har som bekant under åren totalt havererat, den nationella egoismen har eroderat den tänkta solidariska flyktinghjälpen.
Muren kring EU har dock allt annat än eroderat, den har under de senaste decennierna genomgått en kontinuerlig förstärkning.
Muren kring EU har dock allt annat än eroderat, den har under de senaste decennierna genomgått en kontinuerlig förstärkning. Nu består den av tusentals kilometer av stängsel och taggtråd, kompletterad med beväpnade vakter och utrustad med alla nya typer av kontrollteknologi, som exempelvis drönare med värmekameror och ansiktsigenkänning.
Den utrustningen ingår numera i EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex’ arsenal. Frontex bildades 2005 och skulle från början huvudsakligen vara ett mellanstatligt samarbetsorgan inom unionen. Men i likhet med så mycket annat har dess verksamhet och befogenheter genomgått drastiska förändringar.
I december 2019 trädde ytterligare en ny förordning i kraft som gav Frontex vidgade befogenheter. Dessutom ska en permanent styrka inrättas för operativa insatser, där personal ska vara anställda, utbildade och utrustade av Frontex. Planen är att styrkan ska bestå av 6 500 gränsbevakare redan i år för att sedan öka till 10 000 år 2027.
Ett av huvudargumenten för alla dessa bevakningsåtgärder vid EU:s yttre gräns var – och är – att förhindra flyktingsmuggling. Har då detta omfattande murbygge stoppat den organiserade flyktingsmugglingen? Nej, det är precis tvärtom. Det var införandet av den yttre gränskontrollen som skapade smugglingen.
När det var möjligt att ta sig till Europa utan hinder fanns det givetvis ingen anledning att smuggla in personer. Men så snart muren byggdes uppstod ett ekonomiskt incitament att bedriva flyktingsmuggling. Först då blev det ekonomiskt lönsamt för hjärtlösa människosmugglare att exploatera människor i utsatta positioner.
Och för varje åtgärd som vidtagits för att göra muren svårare att ta sig förbi, har prislappen för att bli smugglad blivit högre, vilket i sin tur skapat ännu starkare motiv att bedriva flyktingsmuggling. Ingen raketforskning precis.
Flyktingar har därmed kommit att inte bara betraktas som hjälpbehövande, utan även som lönsamt smugglingsgods. Denna murparadox påtalades redan vid starten av gränsbygget, att muren skulle skapa det den ville förhindra och att detta på sikt skulle resultera i en katastrofal flyktingsituation vid EU:s yttre gräns.
Men de politiskt ansvariga lyssnade inte, utan utbrast i stället helt glatt när det började uppmärksammas att människor smugglades över och runt muren: ”Titta, vad var det vi sa? Här kommer flyktingsmugglingen. Tur vi byggde vår mur.”
I takt med att den yttre muren byggdes, skärptes den inre kontrollen inom EU.
Även tanken att riva de inre gränserna visade sig vara en frihetsillusion. I takt med att den yttre muren byggdes, skärptes den inre kontrollen inom EU. Här kom de andra kompensatoriska åtgärderna in: inrättandet av den överstatliga polisen Europol samt inrättandet av avancerad underrättelseverksamhet även inom den ordinarie polisorganisationen.
Detta tillsammans med en dramatisk ökning av antalet dataregister har under åren möjliggjort en betydande skärpning av övervakning och kontroll inom EU. Dessutom kan den tidigare inre gränskontrollen ”vid behov” återupprättas, något vi fick erfara redan under det turbulenta EU-toppmötet i Göteborg 2001. Resultatet har således blivit högre murar såväl invändigt som utvändigt.
Kritiken mot dessa åtgärder bemöttes med hänvisning till att det fanns rättssäkerhetsgarantier som skulle skydda mot missbruk av de nya befogenheterna. Bland annat gavs garantier för att insamlade integritetskänsliga data från de många europeiska dataregistren (SIS, Sirene, Europols analysregister, CIS med flera) aldrig skulle lämnas över till länder utanför den europeiska gemenskapen.
Men när USA:s tidigare president Bush skickade en begäran till dåvarande EU-presidenten Prodi, efter attacken 11 september 2001, om att få del av all tänkbar information från EU i ”kriget mot terrorismen”, visade sig dessa garantier vara helt värdelösa. All information som de amerikanska myndigheterna ville ta del av lämnades ut.
Bushs brev innehöll totalt 41 punkter om begäran om hjälp från EU, förutom dessa datauppgifter så krävdes att EU också skulle besluta om en gemensam definition av terrorism samt att samtliga medlemsländer därefter skulle tvingas införa en terrorlagstiftning där sådana brott skulle leda till stränga straff.
EU fattade lydigt ett rambeslut rörande terrorbrott som gick ut till medlemsstaterna för implementering i respektive lands lagstiftning. Ett gott exempel på EU:s bristande självständighet när det uppkommer yttre tryck. För svensk del blev resultatet den omdiskuterade terroristlagstiftning som trädde i kraft här 2003. En lag som nu Ulf Kristersson föreslagit ska vara möjlig att tillämpa på gängkriminella.
Europol skulle initialt vara ett informations- och samarbetsorgan utan operativa befogenheter. Men redan innan något formellt beslut var fattat om organisationens inrättande, hade den operativa verksamheten kommit igång.
Från att ha varit en mellanstatlig enhet som enbart arbetade med narkotikafrågor (EDU) blev det en överstatlig polisorganisation vars mandat har expanderat under åren. Frontex skulle inledningsvis inte heller ha omfattande operativa befogenheter, men som framgått blev det tvärtom.
Om säg tio år skulle jag inte bli förvånad om vi har närmat oss Kinas nuvarande superkontrollerande system.
EU-utvecklingen utgör en perfekt illustration av de ”små stegens tyranni”. Det som tidigare betraktades som exceptionella åtgärder i form av skärpt lagstiftning, nya polismetoder och ny övervaknings- och kontrollteknologi har steg för steg normaliserats. Och det går aldrig åt andra hållet. Kontroll och övervakningsmetoder som väl etablerats blir även i de fall då de införs som tidsbegränsade åtgärder efter hand permanenta. Det sker en ständig expansion av exceptionella kontroll och övervakningsmetoder, metoder som efter hand har en tendens att sprida sig och börja användas även mot mer harmlösa beteenden som exempelvis olika typer av social oro.
Ur ett integritetsperspektiv ser framtiden inte alltför ljus ut. Om säg tio år skulle jag inte bli förvånad om vi har närmat oss Kinas nuvarande superkontrollerande system där inte enbart regelrätta lagbrott beivras utan även olika slag av ”antisocialt beteende” övervakas och registreras.

När Gränslös övervakning publicerades beskylldes vi för att vara paranoida integritetskramare som med alarmistiskt breda penslar målade fan på väggen. I dag, med perspektiv på utvecklingen, kan en konstatera att vi målade våra farhågor med alldeles för tunna penslar och alltför bleka färger.
Sista raderna i mitt kapitel i boken löd:
”Det europeiska huset öppnar visserligen alla dörrar mellan lägenheterna, men samtidigt placeras det ut vakter och monteras upp tv-kameror i alla korridorer och vid samtliga dörrar. All information registreras och läggs på data. Palatsets ytterdörr är helt renoverad och består i dag av det mest bastanta som går att uppbringa. Det finns en uppenbar risk att resultatet av de rivna gränserna blir en kontroll utan gräns i stället för rörlighet utan gräns.”
I dag kan vi konstatera att den interna kontrollen inom länderna ökat dramatiskt och att ytterdörren blivit betydligt stabilare än vad vi någonsin kunde förutspå. Vi har fått en såväl fysisk som elektronisk megavägg där fan målat med blodröda bokstäver: Flyktingar ej önskvärda!
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.