Det har gått 83 år sedan Kristallnatten. Arbetaren har pratat med Kim Einhorn, vars farmor överlevde Förintelsen, om vikten av att föra vidare de överlevandes berättelser och om hur det är att vara judinna i Sverige idag.
Foto: Vendela Engström
Arbetaren, 10 november 1938.
“Attentatet mot den tyske diplomaten vom Rath i Paris har utlöst fruktansvärda judeförföljelser i hela Tyskland, vilka synes öka i omfattning och ohygglighet med varje timme som går. I alla tyska städer har judarnas butiker plundrats, deras hem skövlats och deras synagogor bränts ned…Judarna synes nu vara mer fredlösa än någonsin i Tyskland. Den tyska nyhetsbyrån gör gällande att det skulle vara fråga om spontana demonstrationer, men detta motsäges bl.a. av att polisen hållit sig anmärkningsvärt passiv… Det hela ser i stället ut att vara organiserat från högre ort…”
Natten mellan den 9 och 10 november 1938 vandaliserades judiska butiker runt om i Tyskland. Synagogor brändes ned, judar misshandlades och mördades. Glassplittret från de förstörda butiksfönsterna kom att namnge det som många idag känner till som Kristallnatten.
Händelsen var kulmen på de våldsamma pogromer nazisterna riktat mot judar under november månad år 1938. Nazisterna använde mordet på den tyske diplomaten Vom Rath som förevändning för att iscensätta pogromer mot judar. Vissa historiker ser denna händelse som inledningen till den allt mer radikala politik som senare kom att leda fram till Förintelsen av omkring sex miljoner judar under andra världskriget.
Nina Einhorn var 13 år den här hösten. Hon bodde då i den polska staden Łódź och i samband med Novemberprogromerna började det anlända tysk-judiska flyktingar till Polen. En av dem började i hennes klass.
Knappt ett år efter, fredagen den 1 september 1939, invaderade den tyska armén Polen. Andra världskriget inleddes. Polska judar tvingades snart flytta in i getton och Nina Einhorns familj flydde till huvudstaden Warszawa, som vid tidpunkten inte hade inrättat ett getto.
Men i oktober 1940 fick även Warszawas judar order om att flytta in i ett visst område. Ungefär en tredjedel av stadens befolkning hade två veckor på sig att flytta in på ett område som motsvarade 2,4 procent av stadens yta.
Inne i gettot bodde Nina Einhorns familj precis vid Warszawamuren. En mur som skilde resten av staden från gettot; frihet från fångenskap.
– Farmor vaknade en morgon av ljudet av skott. Hon gick upp ur sängen, kollade ut genom fönstret och såg ned på muren. Invid muren såg hon en liten pojke ligga död. Bredvid honom hade säckar med frukt och grönt fallit till marken, säger Kim Einhorn, barnbarn till Nina Einhorn.
Det var nämligen så att det i muren fanns hål som användes för att smuggla in mat till gettot. Straffet var döden för de som ertappades med att gå emot nazisterna.
– Sedan den morgonen blev det som en tvångstanke för henne att varje morgon gå upp och se hur många som hade mördats under natten, att räkna barnlik. Vid den här tidpunkten var farmor femton år gammal, säger hon.
Hon är barnbarn till Förintelseöverlevaren Nina Einhorn, vars liv har porträtterats i den prisbelönta boken Ninas resa, författad av dottern Lena Einhorn. Hennes farmor gick bort 2002, då Kim Einhorn var nio år gammal.
– Hon pratade mycket om Förintelsen och det hon varit med om under kriget. Jag har fötts med de här historierna, säger hon.
För ungefär fem år sedan bestämde hon sig för att hon ville göra något för att se till att Förintelseöverlevarnas berättelser lever vidare, då det idag inte finns så många överlevare vid liv. När Zikaron bildades, en förening som samlar tredje generationens överlevare, gick hon med i den. Nu reser hon runt i Sverige för att föra vidare sin farmors historia liksom föreläsa om antisemitism.
Varför är det viktigt att föra vidare Förintelseöverlevarnas berättelser?
– Dels är det viktigt för att motverka antisemitism, för det är ett problem idag. Dels för att det finns otroligt mycket konspirationsteorier som florerar nu, bland annat kring att förintelsen inte har ägt rum. Så länge antisemitism är ett problem, och så länge vissa människor säger att Förintelsen inte har hänt, kommer jag fortsätta prata. Kunskap är det enda sättet att motverka antisemitism och konspirationsteorier, säger Kim Einhorn.
Hon berättar om en fråga hon fick i ett av alla klassrum hon besökt. En elev undrade om det hon berättade om verkligen var sant.
– Då svarade jag ”Vad bra att du frågar”. För bara på det sättet får jag bemöta fördomar och frågor som annars förblir obesvarade. Det farliga är om frågor som dessa inte bemöts och lever vidare hos de här ungdomarna, säger hon.
Vi måste börja prata med varandra, över kulturella och religiösa gränser och vi måste få sprida vidare våra familjers historia. Idag finns det en personlig koppling till många moderna krig och om det får lyftas i dagens klassrum skulle det vara fantastiskt.
Kim Einhorn
Kim Einhorn berättar att det ibland kommer fram personer efter hennes föreläsningar som berättar att deras familjer har flytt från krig och att de vill börja föreläsa om det precis som hon gör.
– Vi måste börja prata med varandra, över kulturella och religiösa gränser och vi måste få sprida vidare våra familjers historia. Idag finns det en personlig koppling till många moderna krig och om det får lyftas i dagens klassrum skulle det vara fantastiskt, säger hon.
För fem år sedan gjorde hon även ett aktivt val att börja bära Davidsstjärnan. Hon berättar att hon känner många som inte vågar bära den judiska symbolen.
– Många tar av sig Davidsstjärnan när det händer saker i Israel, eftersom antisemitismen ofta blossar upp då. Personer som absolut inte har något att göra med Israels politik ska helt plötsligt stå ansvariga för hur den israeliska staten behandlar Palestina eller så, bara för att man är jude, säger hon.
Idag jobbar hon som psykolog och utöver arbetet med föreningen Zikaron är hon aktiv i Tillsammans för Sverige. En verksamhet som jobbar med interreligiösa och interkulturella möten runt om i landet.
– Då åker vi ut från tre olika religioner, oftast en kristen, en muslim och en jude, för att väcka debatt och prata om hur vi kan jobba för ett mer accepterande samhälle, säger hon.
Nästa år är det val. Sverigedemokraterna växer och vissa partier har allt mer börjat anpassa sig efter deras politik. Hur går dina tankar kring det här?
– Jag tänker på flyktingkrisen för några år sedan och politiker som sa: ”Vi kan inte ta emot fler”. Tänk om folk hade sagt så efter Förintelsen? Det hade lika gärna kunnat varit så att det var mina släktingar som inte fick komma hit, säger hon och tillägger:
– Förintelsen började inte med mord. Den började med ord, säger hon.
Hon minns att hennes farmor berättade om specifik morgon inne på Schultz fabrik, där hon och hennes mamma arbetade med att laga tyska soldatkläder. En nazist kom in och berättade att det skulle bli uppräkning i en uttömd del av staden dagen därpå. Alla skulle ta med sig mat och kläder för två dygn. Hennes farmor förstod att det handlade om en ny transport och blev väldigt orolig.
– När hon och hennes mamma vaknade morgonen därpå sa farmors mamma att hon inte skulle oroa sig. Hon hade drömt om att farmor dansade på en bal i ljusrosa klänning och att allt skulle bli bra, säger Kim Einhorn.
De begav sig till uppräkningsplatsen. De blev slumpmässigt utvalda att gå till höger, medan många andra blev sorterade till vänster. Vänster, fick hennes farmor senare veta, ledde till förintelselägret Treblinka.
– Det var första gången hon hörde talas om vad som hände med transporterna, att judar fördes till förintelseläger och gasades ihjäl, säger hon.
Hur har din farmor beskrivit livet inne i gettot?
– Det var extremt tufft. Det fanns inte tillräckligt med mat, vatten eller läkemedel och det var väldigt trångbebott. Där hon bodde var de tolv personer i en lägenhet med två sovrum, säger Kim Einhorn.
Hon berättar att hennes situationen inne i gettot blev värre för varje dag som gick.
– Judarna blev färre och färre och det fanns allt mindre resurser inne i gettot. De som hade jobb på fabrikerna fick jobba väldigt hårt och fick nästan ingenting i utbyte för arbetet. Maten var alltid slut. Varje dag var svår att överleva, säger hon.
Arbetaren, måndagen den 17 maj 1943.
“Det judiska gettots i Warszawa tragedi fullbordas, meddelar radiosändaren vidare (red.anm. Den illegala polska radiosändaren “Swit”). Tyskarna ha under de senaste tragiska veckorna bränt 200 hus i det judiska gettot. Medlemmarna av den judiska församlingens styrelse som hållits i fängelse sedan den 17 september i fjol i egenskap av gisslan ha nu skjutits… De mördades lik kastades ut på en sopavstjälpningsplats. Hela Polen erfor en djup smärta och hoppas på att dess känslor delas av hela den civiliserade världen…”
I samband med att tyskarna inledde likvideringen av gettot våren 1943 inleddes ett uppror mot de tyska styrkorna inne i gettot, ledda av SS-kommendanten Jügen Stroop. Fler än 50 000 judar kom att dödas under upproret. Den 16 maj 1943 stängdes gettot ned och jämnades med marken.
Nina Einhorn var en av få överlevare. När upproret inleddes hade hennes bror ordnat ett sätt att smuggla ut henne till andra sidan. Hon gömdes under ett flak på en sjuktransport som skulle transportera ut en tysk soldat.
Vid ett kort stopp hoppade hon av sjuktransporten och kom sedan att gömma sig på olika platser runt om i Warszawa tills krigets slut. Hennes bror smugglades ut på samma sätt, och liksom hon överlevde han kriget. Deras föräldrar, släkt och vänner klarade sig däremot inte. Liksom drygt 90 procent av den polsk-judiska befolkningen mördades de under Förintelsen.
Efter kriget flyttade hennes farmor tillbaka till barndomsstaden Łódź där hon studerade till läkare och träffade Jerzy Einhorn som hon sedan gifte sig med. De fick möjlighet att studera på ett laboratorium i Köpenhamn och flydde därefter illegalt från Danmark till Sverige. Så småningom hamnade de i Stockholm och båda kom att bli professorer inom medicin.
– Bägge har genom åren fått mycket uppmärksamhet. De var båda överlevare som hade väldigt framgångsrika karriärer som läkare och professorer. De blev väl bemötta i Sverige, men jag vet inte vad som hade hänt om de inte haft den karriären, säger hon.
Hon berättar att det dröjde fram tills att hon själv gick i gymnasiet innan hon förstod hur mycket antisemitism hon själv blivit utsatt för i högstadiet. Det kunde exempelvis handla om hakkors ritade på hennes skåp i skolan.
– Jag kom ihåg att jag tänkte ”varför ska jag vara jude, varför måste jag vara annorlunda” när sådant hände. Jag minns att jag berättade för en lärare om hakkorset, som inte gjorde så mycket åt saken. I sådana lägen måste en skola göra insatser. Det antirasistiska och antisemitiska arbetet måste börja i skolan, säger hon.
Enligt en kartläggning utförd av Forum för levande historia har antisemitiska attityder och föreställningar minskat i Sverige mellan 2005 och 2020. Däremot skriver rapportförfattarna att ”undersökningar av attityder är inte tillräckligt för att kunna besvara frågan huruvida antisemitismen ökar eller minskar i ett samhälle”.
En annan undersökning, utförd av Europeiska Unionens byrå för grundläggande rättigheter 2018, visade att nio av tio judar anser att antisemitismen ökat under senare år, även i Sverige.
Kim Einhorn minns en speciell dag från sin barndom. Hennes farmor hade köpt två ljusrosa klänningar; en till sig själv och en till henne.
– Och vi dansade som att vi var på en bal tillsammans, precis som i hennes mammas dröm. Som att allting blev bra till slut, säger hon.
