Genom att starta ett gemensamt ägt bolag som jobbar för byns intressen har Röstånga på några år gått från avfolkning till att blomstra. Arbetaren besöker platsen där lokalinvånarna organiserat sig för att säkra bygdens framtid.
– I stället för att gnälla om problem så måste man se möjligheter, säger Nils Philips, ordförande för Röstångas Utveckling och lokal organisatör i byn.
Han sitter med en kopp kaffe i handen. När han berättar om sin by blir han entusiastisk. Han har mycket som han vill få sagt. För honom är Röstånga speciellt, det är inte bara hans hem, det är också ett samhälle som har visat att landsbygden kan leva.
Vid en första anblick är skånska Röstånga typisk för den svenska landsbygden. Ett Ica ligger centralt i byn, några restauranger ligger längs huvudgatan. Annars är det inte mycket som finns i det lilla samhället med strax under 1 000 invånare. Precis som i grannbyarna har samhället under årtionden monteras ned. Här fanns en gång i tiden en tågstation, flera banker, postkontor och totalt 48 försäljningsställen.
Vid millennieskiftet fanns bara 13 verksamheter kvar, tågstationen, invigd 1892 lades ned då tåglinjen upphörde i början av 1960-talet, och den sista banken stängde sina dörrar 1997. Det var inte mycket som talade för att byn skulle vända utvecklingen. Landsbygden var i fritt fall. Fabrikerna stängde eller flyttade till länder där arbetskraften var billigare, och jordbruket tampades med stora problem.
– Då ville man iväg härifrån, det fanns inget här, säger Ola Stigmar, en av dem som lämnande byn men som har flyttat tillbaka. Han jobbar på byskolan, är aktiv i fotbollsföreningen och är deltidsbrandman. Att han valde att återvända till den plats han växt upp på ångrar han inte.
– Det är på väldigt många vis ett bra ställe att bo på, här har man naturen utanför dörren och det finns en gemenskap som jag uppskattar, säger Ola Stigmar.
Han sitter utanför skolan under en stor ek. Mellan träden skymtar den skånska slätten. Bakom honom hörs barnens lek. Om man får tro Nils Philips var det här på skolan som allt började.
– År 2008 kom en prognos att skolan skulle förlora en hel årskurs den närmaste åren. Det gjorde att det började parats om nedläggning. Vi förstod att om skolan försvinner då kommer den aldrig tillbaka, säger Nils Philips.
Följderna menar han skulle ha blivit stora. Utan en skola skulle det vara mycket svårare för barnfamiljer att bo i byn. Det i sin tur skulle leda till en åldrande befolkning och en krympande by.
– Något var vi tvungna att göra för att lyfta byn, säger han.
År 2008 kom en prognos att skolan skulle förlora en hel årskurs den närmaste åren. Det gjorde att det började parats om nedläggning. Vi förstod att om skolan försvinner då kommer den aldrig tillbaka.
Nils Philips, ordförande för Röstångas Utveckling och lokal organisatör
Hotet om nedläggning av skolan skapade engagemang. De boende i byn började diskutera hur de skulle kunna göra samhället mer attraktivt för unga vuxna. Den första åtgärden blev att söka pengar för att bygga en cykelväg och att köpa en buss som kunde användas för gemensamma aktiviteter. Projekten lyckades men en väg och en buss skulle inte räcka för att vända byns negativa utveckling.
– Vi förstod att vi skulle behöva något mer och då behövs ett långsiktigt sätt att få in pengar. Problemet med projektpengar är att de tar slut och är begränsade till vissa saker. Om bussen behöver lagas efter att projektet löpt ut finns inga pengar till det, säger Nils Philips.
För att lösa problemet startades Röstånga Utveckling, ett bolag gemensamt ägt av byborna. Ett bolag vars syfte inte är vinst utan I stället att verka för att byns gemensamma intressen. Bolagets första projekt blev att köpa en gammal andelsfrys i utkanten av byn.
– Den hade sått tom och förfallit i många år, det såg inte fint ut, vi vill att det I stället skulle bli något positivt, säger Nils Philips.
Den lilla byggnaden ligger precis vid Söderåsens naturreservat. Utanför hörs porlet från en liten fors. Byggnaden renoverades. I den startades en konsthall, enligt byborna själva är det Sveriges minsta.
– Konsthallen var bra men vårt riktiga stora lyft kom med Stationshuset, säger Nils Philips.
Det gamla stationshuset ligger centralt i byn. I gräset på baksidan av huset skymtar några gamla räls. Framsidan täcks av plommonträd. Här har det inte gått tåg på länge. Under många år har huset i stället fungerat som en bar, restaurang och mötesplats. På undervåningen finns en liten scen, där det genom åren hållits många konserter. Men på mitten av 2000-talet hade musiken tystnat och restaurangen stod tom.
– Vi kan inte ta tåget till Lund eller Malmö för en öl på det vis man gör i till exempel Hörby. Vi behöver egna inofficiella mötesplatser, därför är det viktigt med ställen som Stationshuset, säger Nils Philips.
Röstånga Utveckling beslutade att de skulle köpa huset för att se till att de återigen skulle kunna finnas en naturlig mötesplats. De mobiliserade byn för att samla kapital. De flesta byborna ville vara med och hjälpa till. Totalt 500 personer gick in som delägare i bolaget för att göra köpet möjligt. Efter köpet av Stationshuset fortsatte byborna att utveckla sitt samhälle. De hade som fastighetsägare helt andra förutsättningar att göra investeringar.
– Det fanns inga hyresbostäder i byn, så vi köpte upp hus och byggde om dem till lägenheter. Nu bor flera familjer i lägenheterna.
I dag äger bygdebolaget totalt sex fastigheter och få hus i Röstånga står tomma. I stället är det många som valt att flytta till byn. Två av dem är Daniel J Green och Anna Lennartsson. De sitter vid ett bord på Stationshuset. Framför dem ligger anteckningsblocken, de planerar för kommande dagar. Det är de som driver restaurangen.
– Det kollektiva och gemenskapen här gör att byn skiljer sig från andra ställen på landet. För oss har det absolut varit en bidragande faktor till att vi flyttat hit, säger Anna Lennartsson.
På undervåningen i den del där konserter brukar anordnas sitter en grupp från Folkuniversitetet. De har abonnerat restaurangen för dagen. Anna Lennartsson menar att restaurangen är välbesökt. Det är inte bara de som bor i byn som kommer utan det kommer besökare även från andra närliggande samhällen.
– Huset ägs av byborna så det blir ju säkert lite roligare att komma hit om man vet att en del av pengarna går tillbaka till byn, säger Anna Lennartsson.
De berättar att det finns många som liksom dem är nyinflyttade. De flesta är 30-årsåldern. Många har barn.
Att Röstånga på senare år har blivit populärt har kommit till ett pris. Allt är inte positivt med att leva i en by som blomstrar.
– Huspriserna har gått upp något enormt på senaste år. Jag kan tycka att det är lite synd. På ett sådant här ställe ska det var billigt. För oss var det ju bland annat de låga priserna som en gång i tiden gjorde att vi valde att flytta tillbaks, säger Ola Stigmar.
Även sammansättningen av människor påverkar byn. Att statsbor valt att flytta till byn har ändrat samhället. På en höjd centralt i byn ligger en foodtruck som bara serverar vegansk mat. På Stationshuset är inredningen hipp, menyn förändras dagligen och är kryptisk. Här serveras ”mystiska svampar” och ”något med gurka” .
– Det finns otroligt många yogastudios i byn nu, hur många behövs egentligen, säger Ola Stigmar.
Trots att gamla bybor ibland ser skeptiskt på de nyinflyttade och deras vanor så är de flesta överens om att det överlag är är positivt att byn blivit attraktiv.
– Det är något speciellt med Röstånga, det har alltid känts som om det finns en annan mentalitet här, en annan öppenhet och gemenskap, säger Anna Centervall Nielsen.
Hon står utanför sitt hus som ligger bakom den gamla stationen. Hon har en stor trädgård där barnen kan leka fritt. Anna Centervall Nielsen är uppvuxen i byn, delägare i Röstånga Utveckling, och liksom Ola Stigmar arbetar hon på skolan. I dag är det ingen som oroar sig för att den ska lägga ned.
– Vi har väldigt fina resultat i jämförelser med andra skolor, och det går 160 barn på skolan nu, säger hon.
Problemfritt är det dock inte, enligt henne. Röstånga ligger fortfarande på landet. Många saker går inte att göra här.
– Vi har inte ens en bankomat här, det kan jag tycka är riktigt dåligt, säger hon.
Nils Philips vrider på sin kaffekopp, han hälsar på några förbipasserande. De flesta tycks känna honom.
– Det går att göra mycket bara man förstår att gå samman, säger han.
Och enligt honom finns det fortfarande saker Röstånga Utveckling kan göra för att lyfta byn ytterligare.
