“Det räcker inte för högern att vara ointresserade av att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Nu vill de dessutom att den ökar.” Det skriver Isak Gerson i Arbetaren.

Känner ni till begreppet ”social snedrekrytering till högre studier”? Det beskriver det statistiska sambandet att barn till akademiker och/eller svenskfödda föräldrar mycket oftare blir akademiker än andra barn. Det är en av många sätt klassamhället cementeras mellan generationerna. Advokater, läkare och professorers barn kan räkna med goda chanser att deras barn, precis som de gjorde, kommer att komma in på en relativt högbetald bana.

Universitetskanslerämbetet tittade på det här 2018, och kunde då konstatera att i gruppen man följt med föräldrar med lägst studiebakgrund gick 33 procent vidare till högre studier. I gruppen med mest utbildade föräldrar är siffran 87 procent. Vilka föräldrar du har avgör hur höga betyg du får, men det har också en stor inverkan på din villighet att oavsett betyg gå vidare till högre studier.

Hur kan den här trenden vändas? Det finns ett par strukturella lösningar som kan påverka. Fler studieplatser, särskilt på regionala högskolor. Flytta skolstudier från  hemmet till skolan genom att minska läxorna och öka skolornas studietid. Starkare Komvux. Bättre och säkrare ekonomi för studenter.

Högern är såklart nöjd med det här upplägget. De har historiskt varit ointresserade av att minska den sociala snedrekryteringen. Men tyvärr räcker inte det. Det måste bli ännu värre. Och i senaste argumentationen av Margareta Barabash i Expressen (Stoppa besattheten av högre utbildning, 23/8) kunde man verkligen se teorin ge vika för ideologiska illusioner.

Problemet som tas upp är att vissa yrken – betongarbetare, elektriker och undersköterskor – saknas. Orsaken: för många läser vidare på högskola. En liberal, tycker man, borde ha de teoretiska verktygen att ge ett svar på hur man löser det problemet: tillgång och efterfrågan. Det är bara att jämföra lön och arbetsvillkor för de nämnda yrkena med lön och arbetsvillkor för välutbildade yrken för att förstå varför unga ofta, om det är möjligt för dem, väljer bort yrkena.

Om vi bortser från den gamla myten om att humaniorastudenter inte kan få jobb måste vi nog konstatera att det inte finns någon särskild anledning att skydda arbetarbarn från humaniorastudier. 

Kanske är det vi ser effekterna av decennier av lyckad antifacklig politik. Det är knappast en slump att de som har möjligheten väljer bort arbetarjobb samtidigt som arbetsmiljölagstiftningen och las urholkas, strejkrätten avskaffas och fackens medlemstal i stort sjunker. Tyvärr är det – i det här fallet – inte liberal teori man går till. Hur skulle det se ut för landets Tyko Jonssons om man föreslog att arbetarna och deras barn ska få högre lön? I stället går Barabash till vanlig klasspolitik – bort med arbetarnas studieplatser.

Hur är det då med flummiga humaniorastudier? Om vi bortser från den gamla myten om att humaniorastudenter inte kan få jobb måste vi nog konstatera att det inte finns någon särskild anledning att skydda arbetarbarn från humaniorastudier. Arbetarrörelsen har genom studiecirklar och bildningsföreningar sysslat med mer seriösa humaniorastudier än de flesta borgerliga överliggare sedan långt innan åttatimmarsdagen infördes.

Varför? Det är en demokratisk fråga. Det har alltid funnits en idé inom arbetarrörelsen om att bildning behövs för att lyfta oss som demokratiska medborgare. Tidskriften Brand kommenterade genom Cecilia Höglund och Ida Hansen halveringen av obligatorisk samhällskunskapsundervisning på gymnasiet såhär: ”På 50 poäng samhällskunskap lär du dig nämligen i stort sett att rösta och ta lån, och det är precis det som är tanken. För att förstå är att kunna se vad som kan förändras och hur. Att inte förstå är att tro att sakers tillstånd är orubbliga.”

Utifrån det perspektivet håller jag såklart med Barabash om att marknadsanpassningen av högre studier är ett stort problem. Det utarmar studiernas möjlighet att bilda oss, och att fostra vårt kritiska och demokratiska tänkande. Det är en process som precis som övriga problem New Public Management givit högre studier drivits igenom av borgerliga partier. Jag har dock svårt att övertygas om att lösningen för att försvara den akademiska friheten är en minskad akademi.

Vad ska vi då göra av det ”överskott på konsulter, kommunikatörer och organisationsstrateger”. Barabash är orolig för? Hon får gärna föregå med gott exempel. Jag har efter över fyra år av filosofistudier hittat ett yrke där jag bidrar till samhället. Om jobbet som ”Communications Coordinator” vid Stockholm Free World Forum inte duger är jag lika glad som någon att det här samhället ger henne chansen att ombilda sig till elektriker.