– Om namnet av personen inte finns kvar någonstans är det som att personen dött två gånger, säger Julian Lopéz. Foto: Vendela Engström

”Det känns bra att göra något för det kollektiva minnet”

Spanska inbördeskriget är ett oläkt sår. Fortfarande finns tusentals oidentifierade massgravar runt om i landet, men nuvarande vänsterregering tar steg mot att göra upp med det förflutna. Julian Lopéz har sedan 2009 försökt samla information om alla de som omkom under inbördeskriget på en virtuell minnesplats.

… 
Francisco Murlanch Perpiñá
Född: 18 januari 1916, Barcelona 
Död: 3 mars 1937, Val de la Hierba 

Han dog i kampen mot fascismen, 21 år gammal på platsen kallad Val de la Hierba, som milisman i Durruti-kolonnen.*
Han gav sitt liv för de ideal som han trodde att det var värt att kämpa för.
Av korrespondens som skickades till oss bekräftas att han var en rastlös och vital person. Synd att jag inte fick träffa honom. Jag skickar en kram till honom vart han än är.
En brorson.”
(* Den största anarkistiska kolonnen, som försvarade Barcelona
(reds.anm.))

Utdrag från sidan En recuerdo de.
… 

På framsidan av ett vykort står en man vid havet. Mannen är Maria Angel Berengueres Tarrés morfar Miquel Tarré Ros – och det sista spåret av honom innan han försvann 1939. Han, liksom många andra som stred på den republikanska sidan flydde över gränsen till Frankrike efter att Francos nationalistiska armé utropat sig som segare 1939.   

Julian Lopéz, hans fru Maria Angel Berengueres Tarrés och hennes syster driver sedan 2009 en webbsida där de försöker samla namn och information på personer som omkom under inbördeskriget. Sidan är oberoende och de har själva finansierat den.

– Det är en virtuell minnesplats för de som omkom, säger han. 

Sidan heter En Recuerdo de – Till minne av –  och inkluderar för tillfället 185 496 namn – inklusive när och var personen dog, vid vilken ålder, yrke och vart personen kom från. Utöver det finns 227 individuella hyllningar till de omkomna. På hemsidan listas även spanjorer som mördades i förintelseläger under andra världskriget. 

Han berättar att de inledningsvis endast samlade information om personer som tillhörde den republikanska sidan, de som kämpade mot fascisterna.

– Nationalisterna fick sina namn skrivna i kyrkorna och i byarna, men inte namnen på de republikanska soldaterna – det var som om de aldrig funnits, säger han och fortsätter: 

– Om namnet av personen inte finns kvar någonstans är det som att personen dött två gånger.  

Han berättar att på senare år har de lagt till personer från båda sidor. 

Hur kommer det sig? 

– Därför att de är alla offer för kriget på ett eller annat sätt. Nu är det en minnesplats för alla som dog till följd av inbördeskriget, säger han. 

Sittande vänsterregering antog i juli ett lagförslag som ämnar att bland annat ge upprättelse till Francos offer, många som fortfarande ligger i oidentifierade massgravar runt om i landet. Förslaget har gått vidare för omröstning i parlamentet. Foto: Francisco Seco/ TT
Sittande vänsterregering antog i juli ett lagförslag som ämnar att bland annat ge upprättelse till Francos offer, många som fortfarande ligger i oidentifierade massgravar runt om i landet. Förslaget har gått vidare för omröstning i parlamentet. Foto: Francisco Seco/ TT

Spanska inbördeskriget startade i juli 1936 i samband med en militärkupp ledd av generalmajoren Fransisco Franco mot den demokratiskt valda socialistregeringen. Regeringssympatisörer bildade milisgrupper, organiserade av fackförbund och politiska partier, som stred gentemot fascisterna.

I Katalonien, Aragonien och Andalusien hade anarko-syndikalisterna i CNT (Confederacion Nacional del Trabajo) och FAI (Federación Anarquista Ibérica) stort inflytande och genomdrev mitt under brinnande inbördeskrig en social revolution. Arbetarna tog kontroll över stora delar av av ekonomin. Fabriker och jordbruk kollektiviserades, hierarkier upplöstes och pengar omfördelades. 

Många frivilliga åkte till Spanien för att strida på den republikanska sidan i kriget som ansågs vara en avgörande kraftmätning mellan fascism och demokrati i Europa. Omkring 600 svenskar åkte ned för att kämpa mot fascisterna under spanska inbördeskriget. Många var syndikalister och kommunister.

Under krigets gång blev kommunisterna, som stöttades av Stalins Sovjet, allt mer dominanta på den republikanska sidan. Francos nationalister var i sin tur allierade med nazisterna i Tyskland och fascisterna i Italien, som på uppdrag av Franco flygbombade staden Guernica år 1937.  

När Madrid intogs av Francos armé den 1 april 1939 föll republiken och nationalisterna utropade sig som segrare. Det var inledningen till en nästan fyrtio år långt skräckvälde lett av Franco. 

– Efter inbördeskriget inleddes fyrtio år av diktatur där vi inte kunde inte tala fritt om kriget, säger Julian Lopéz.

Staden Guernica efter flygbombningarna 1937. Foto: AP/ TT
Staden Guernica efter flygbombningarna 1937. Foto: AP/ TT


Antonio Gandul Garcia
Född: 11 januari 1911, Alcalá de Guadaira
Död: 25 augusti, 1936 

”…Den 31 maj 1936 föddes min mamma Azucena Gandul García, strax efter den 21 juli 1936 intogs Alcalá av Francos trupper. Antonio och hans bror Manuel var bagare till yrket och tillhörde sedan 1934 FAI, som Antonio lämnade för att bli medlem i CNT… På fredagar brukade han gå på fackmöten tillsammans med sin bror och de blev anklagade för att ha legat bakom bagarstrejken. Därefter var de i fiendens hårkors…”

Utdrag från sidan En recuerdo de.

Julian Lopéz berättar att det finns två anledningar till att han och hans fru startade webbsidan. Dels har det att göra med att de spenderade 20 år av att söka svar på vad som hände med Maria Angel Berengueres Tarrés morfar efter att vykortet skickades. Dels till följd av att de en gång besökte minnesplatsen för de som föll offer för atombomben i Hiroshima i Japan. På plats mötte de några studenter som pratade med, vilka tyckte det var konstigt att det inte fanns så många minnesplatser för spanska inbördeskrigets offer runt om i Spanien. I och med det föddes tanken på projektet. 

– Det här är fortfarande ett enormt trauma, säger han. 

Han berättar han nästan varje dag får mail från släktingar som hittat anhöriga på webbsidan. 

– Det känns bra att göra något för det kollektiva minnet, säger han. 

I El Valle de los Caídos (De stupades dal) ligger över 30 000 soldater från inbördeskriget begravda. Francisco Francos kropp flyttades från platsen 2019.
I El Valle de los Caídos (De stupades dal) ligger över 30 000 soldater från inbördeskriget begravda. Francisco Francos kropp flyttades från platsen 2019.

El Valle de los Caídos – De stupades dal – är delvis byggt av politiska fångar som tvingades bygga monumentet mellan år 1940 och 1958. Omkring 30 000 kroppar från bägge sidor ligger begrava på området. Efter Francos död 1975 begravdes även han där, men kom att flyttas från området 2019 efter ett beslut fattat av regeringen.

Den sittande vänsterregeringen vill göra upp med det förflutna och i juli regeringen ett lagförslag som ämnar att ge upprättelse till Francos offer, många som fortfarande ligger i oidentifierade massgravar runt om i landet. Går lagen igenom i parlamentet ska staten bland annat ansvara för uppgrävning av massgravarna och identifiering av kropparna.

Högerpartiet Partido Popular och det högerradikala partiet Vox har sagt att de kommer rösta nej och riva upp förslaget om de får majoritet vid nästa val.


Juan Manuel Moraño Valle
Född: 2 oktober 1918, Sevilla 
Död: 1939 

Manuel Moraño Valle, löjtnant för den 109: e blandade brigaden, ”försvann” (avrättad) i koncentrationslägret Zaldívar, (Casas de Don Pedro, Badajoz), den 15 maj 1939, tillsammans med cirka 75 andra soldater i den Republikanska armén

Utdrag från sidan En recuerdo de.

Det saknas fortfarande många namn på Julian Lopéz webbsida. Under kriget omkom upp emot en halv miljon människor. Många av offren var civila. 

– Det är svårt att identifiera de som stred för de internationella brigaderna och vi behöver hjälp med att lägga till personer som for ned för att strida på republikanernas sida, säger han och fortsätter: 

– Jag skulle bli väldigt glad för mer information om de svenskar som for ned, säger han. 

Han berättar att vem som helst får lägga till namn och information om personer som omkom under inbördeskriget. De kontrollerar det som läggs till för att säkerställa att det inte är spam eller liknande. För tillfället är sidan på spanska, men han säger att det är även går att lägga till information på engelska. 

Hittills finns fem svenskar med. Bland dessa konstnären Torsten Jovinge, som hittades död i ett hotellrum i Sevilla. Han tros ha blivit mördad under massakerna i staden 1936. Hans puristiska tavlor finns i dag representerade på flera konstmuseer runt om i Sverige.   

Efter 20 år av sökande fann Julian Lopéz och Maria Angel Berengueres Tarrés hennes morfars grav i en by i södra Frankrike. Han hade begravts tillsammans med två andra och tros ha dött av hunger på ett av de franska interneringslägerna, där många republikanska flyktingar spärrades in efter 1939.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad