Att unna sig en diktsamling av Sonja Åkesson till högsommaren borde återupptas som tradition. Man kan gärna börja med klassikern Husfrid.
Sommaren hänger ihop med poesi. En diktbok passar för en stund i en hängmatta, på en badplats eller för en paus på en parksoffa. Eller kanske är det att poesin så ofta kommenterar sommarens olika väder och växter, särskilt om man räknar in vis- och schlagertexter. Sonja Åkesson tillhör de finaste poeterna, tål att skrikas ut en ångestfylld ensam fyllekväll, citeras fint i klassen, skandera i ett ta natten tillbaka-tåg eller analyseras i akademiska finrum, och alla sammanhang däremellan.
Det är vardag, och i Husfrid som utkom 1963 och är Sonja Åkessons sjätte diktsamling satte hon sitt namn på kartan över de verkligt betydande lyrikerna för koja och slott. Nirstedts nyutgåva kom redan förra året men passar bra att ta fram så här i julis kravfyllda högsommartid. Som Åkesson ofta påpekade kravfyllda för frun i huset som skulle ta hand om hushållet medan resten av familjen hade semester och vilade upp sig efter ett krävande arbetsår.
Sonja Åkesson, uppvuxen bland rallarrosorna i en stinsfamilj på ett Gotland då tågen fortfarande gick kors och tvärs, var en ny sorts poet som skrev om just skrikande fyllor och ångestattacker – men allra mest om att kämpa för att stå ut. Hon arbetade i kvinnliga låglöneyrken som servitris och telefonist i det tidiga 1950-talets Stockholm
Här finns den klassiska och så ofta citerad “Äktenskapsfrågan”, som ofta kallas efter sin första rad: Vara Vit Mans slav. Den dikten beskriver inte bara frun med sitt underordnade liv som hon betalas av barnens far med en slavliknande lön, utan använder ett språk som man förknippar med slavens, där dumhet och låg bildning förväntas: ”Vit Man tjäna Lön på sitt Arbete/Vit Man köpa Saker/Vit Man köpa hustru”. När maken lämnar hustrun för en ny, yngre kvinna kommer hon krypande och tigger för att inte bli lämnad. Det är en gastkramande bild av hemmafruns villkor. Observera hur ord som vit, man, arbete och lön stavas med versal i början, men inte ordet hustru – ett exempel på hur Åkessons sätt att markera och rytmisera ger betydelse åt texten. Andra delen av dikten berättar om makens drömmar bort från ”gammeldags uppfostran” som hindrar honom från att “sticka från gumgäll och köld/och segla till Hula-Hula!” när ”jäntan är för stor för både pussar och smäll”.
Något som Åkesson införde var, som Elisabeth Friis påpekar i sitt förord, miljöbeskrivningar på banala vardagsmiljöer, den ”kvinnliga” världen. Under 1950- och 60-talen var det kvinnor som befolkade livsmedelsaffärerna, tvättinrättningarna, köket, lekplatserna. Men istället för att släpa det lyriska ner i trivialiteterna lyfte hon tristess och ångest i livet till något att se på med ömhet, kanske rentav respektera. Lär känna Sonja Åkesson! Husfrid är en bra ingång.
Designen i Norstedts serie med återutgivna diktsamlingar är enhetlig men i olika färger. Synd att Åkesson fått nitlotten med en tråkig gulbeige färg som inte passar henne alls.
