”Mänskligheten är inte indelad i några ”parter”. Att det ens finns en arbetsmarknad beror ju bara på att ett fåtal människor kontrollerar samhällets produktiva resurser medan alla andra måste sälja sin arbetskraft.” Per-Anders Svärd om skendebatter och vikten av att tala klarspråk.
”Om kartan inte stämmer med verkligheten så är det verkligheten det är fel på.” Så kunde man en gång skämta om folk som höll fast vid orimliga ståndpunkter. I dag tycks det skämtet ha upphöjts till allmän lag.
I samhällsdebatten är det i alla fall bara kartan som gäller – den borgerliga kartan. Varje kompassriktning som tas ut tycks peka åt höger. Till vänster presenteras bara hinder i terrängen: Varning för drakar! Se upp för världens kant!
Den som lyckas rista sina egna landmärken i den kollektiva världsbilden vinner den ideologiska maktkampen. Det spelar ingen roll om kartans skär och grund verkligen finns där – allmänheten måste ändå navigera runt dem. Så gör vi den ideologiska bilden till verklighet.
Det är som om vi vore deltagare i ett gigantiskt lajv med borgerligt manus där även de hetaste politiska debatterna måste röra sig inom det kapitalistiska koordinatsystemet.
När strejkrätten inskränks och anställningsskyddet försämras motiveras åtgärderna med att man vill säkra ”balansen mellan arbetsmarknadens parter”. Även kritikerna nöjer sig med att diskutera om någon part fått för mycket eller för lite.
Men mänskligheten är inte indelad i några ”parter”. Att det ens finns en arbetsmarknad beror ju bara på att ett fåtal människor kontrollerar samhällets produktiva resurser medan alla andra måste sälja sin arbetskraft.
När marknadshyror i nyproduktion föreslås sägs det att vi ska få fler bostäder utan att boendekostnaderna höjs. Det är förstås en ren lögn. Fastighetsägarna driver på för denna reform just för att de vet att hyrorna snart kommer att följa bostadsrätts- och villapriserna i en kurva som stiger mot stjärnorna.
Men inte ens när Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen över hyresfrågan kan problemet kläs i ett annat språk än ett som handlar om ”parter” och ”partsförhandlingar”. Som om spelplanen på något sätt vore jämn. Som om det kunde finnas frivilliga överenskommelser mellan de som äger alla tak och de som behöver ett över huvudet.
När vinster i skolan debatteras får vi höra att valfrihet och hög kvalitet kräver konkurrens. På så sätt ska de bästa skolorna bli kvar medan de dåliga försvinner.
Det är bara ett litet skikt av liberala ideologer som insisterar på att det är kartan och inte verkligheten ska gälla. Men devisen ”spela dum och vinn de rikas beskydd” kommer aldrig att fungera för fler än denna lilla kartritande klick.
Men de utländska riskkapitalisterna bakom de privata skolkoncernerna är inte intresserade av svenska skolbarns bildning. Riskkapitalet strömmar bara hit för att ängsliga medelklassföräldrar betrotts med en varsin påse skattepengar som skolkoncernerna kan få fri tillgång till om de bara erbjuder ett minimum av exklusiv privatskoleatmosfär.
I skolvärlden konkurrerar man inte med kvalitet. Man konkurrerar om det mest lättskötta elevunderlaget och om rätten att dumpa sina kostnader på skattebetalarna. Här finns ingen marknadsdriven innovation, bara improduktivt fördelssökande. Ändå handlar hela skoldebatten på något sätt om att ta ställning för eller emot ”valfrihet” och ”kvalitet”.
Det mest frustrerande med dessa dagliga skendebatter är att ingen tror på dem – egentligen. Alla kapitalister – och alla som haft ett jobb – fattar att det ytterst handlar om att göra pengar på andras ansträngningar. Det är bara ett litet skikt av liberala ideologer som insisterar på att det är kartan och inte verkligheten ska gälla. Men devisen ”spela dum och vinn de rikas beskydd” kommer aldrig att fungera för fler än denna lilla kartritande klick.
Vi andra borde kasta de kartor som ständigt för oss tillbaka till samma ställe. Under samhällsdebatten finns ett lager av verkliga konflikter som aldrig kan lösas inom det rådande systemets ramar. Låt oss tala klarspråk om dem istället.
