”Det skapade gnistan till revolutionen”

Det är tidig morgon i New York när jag ringer upp Christian Smalls. Det har bara gått någon vecka sedan han blev avskedad från Amazon efter att ha organiserat en protest på sin förra arbetsplats, på JFK8 på Staten Island i New York. Ett distributionscenter där det i dagsläget arbetar runt 5000 personer.

Christian Smalls menade att företaget inte vidtagit tillräckliga säkerhetsåtgärder i samband med utbrottet av covid-19. Inte minst i New York, en stad som blivit epicentrum för viruspandemin och där tusentals människor dött i sviterna av covid-19. I början av mars utropade borgmästaren undantagstillstånd i miljonstaden och sedan dess ligger gatorna övergivna och tomma. Samtidigt pågår arbetet på Amazons distributionscenter som vanligt.

Foto: Frank Franklin II/TTTimes Square ligger öde och få människor syns på gatorna i New York.
Foto: Frank Franklin II/TT
Times Square ligger öde och få människor syns på gatorna i New York.

Christian Smalls berättar att han i början av mars noterade att kollegor runt omkring honom på golvet började må dåligt. 

– Somliga kräktes. Andra kände sig yra, trötta och hade huvudvärk. Jag märkte att någonting var fel och kontaktade därför HR-teamet för att larma om situationen. Jag sade att vi borde stänga ned byggnaden och sätta folk i karantän. Vi hade inga bekräftade fall i början av mars och HR-teamet menade att de följde riktlinjerna, att det inte fanns något att vara orolig över och ingen anledning att vidta åtgärder. Jag höll inte med och försökte jobba vidare med frågan på egen hand.

Christian Smalls tog ledigt några dagar och kontaktade hälsomyndigheten i New York. När han kom tillbaka till arbetet den 24 mars möttes han av en sjuk och utmattad kollega. Hon hade rödsprängda ögon och berättade att hon dagen dessförinnan testat sig för covid-19 och nu väntade på provsvaret. 

– Jag sa åt henne att gå hem. Klockan var nio på morgonen, det var fortfarande tidigt. Hon var min vän och lyssnade på mig och förstod. Hon gick hem.

Christian Smalls utanför sin förra arbetsplats JFK8 på Staten Island.Foto: Privat
Christian Smalls utanför sin förra arbetsplats JFK8 på Staten Island.
Foto: Privat

Två timmar senare, klockan elva på förmiddagen, var det som vanligt dags för manager-möte. Där fick Christian Smalls veta att de hade ett första positivt bekräftat fall av covid-19 i byggnaden. 

I Queens hade en liknande situation uppstått på ett amazonslager bara några veckor tidigare. Då hade de stängt ned byggnaden och därefter professionellt sanerat lokalerna. Christian Smalls förväntade sig att samma sak skulle hända på Staten Island. Men så blev inte fallet. 

– Allting var business as usual, vi skulle inte berätta för de anställda för att inte skapa panik. Det var sista gången jag jobbade för Amazon. Jag tog tag i personen som jag jobbar med varje dag och vi drog därifrån vid tolvtiden. Jag höll inte alls med om vad de gjorde. 

Foto: Foto: Frank Franklin II/TTMånga människor stannar hemma i karantän i New York. Gatorna gapar tomma och borgmästaren har utlyst undantagstillstånd.
Foto: Foto: Frank Franklin II/TT
Många människor stannar hemma i karantän i New York. Gatorna gapar tomma och borgmästaren har utlyst undantagstillstånd.

Christian Smalls säger att han vägrade ge upp. Han gick hem, ringde fler telefonsamtal, försökte dra i medias uppmärksamhet. Han kontaktade myndigheterna åter igen men utan resultat. 

Nästa morgon återvände han till byggnaden men gick i stället till kafeterian.

–  Jag gick tillbaka till lagret varenda morgon; onsdag, torsdag, fredag, lördag och satt i kafeterian åtta timmar om dagen. Varje morgon klockan nio gick jag och en grupp på tio personer till platschefens kontor för att lyfta problemen. Han lyfte luren och ringde någon ovanför honom men ingenting hände. 

Christian Smalls berättar att de gång på gång fick samma svar – ”att det inte är ett beslut som kan tas på lokal nivå”, ”vi behöver inte stänga ned byggnaden” och ”vi följer riktlinjerna”. 

På fredagen gick han ensam till platschefen och hamnade i en intensiv argumentation med honom. 

– Jag sa att vi måste stänga ned byggnaden eller så måste någonting göras. Jag tog upp Kentucky-byggnaden som exempel, där de hade stängt ned och anställda fått betalt under hela veckan. Platschefen sade att regeringen stängde ned byggnaden och att de anställda inte hade protesterat. Men jag hade läst i artiklar att de visst protesterat. 

Christian Smalls fick åter igen läsa riktlinjerna som inte sa honom någonting. Han gick därifrån och började mobilisera inför en walkout på måndagen. Den här gången började media ringa upp honom. 

På lördagen återvände han till byggnaden och till kafeterian. En manager kom fram och tog Christian Smalls åt sidan. Han sade att han skulle sättas i betald karantän eftersom han kommit i kontakt med någon som smittats av covid-19. 

– Jag svarade att jag försökt berätta detta hela veckan. Att det inte bara var jag som kommit i kontakt med henne, utan hela avdelningen. Att vi alla borde sättas i karantän. Men nej, ”bara du, ingen annan, bara du” svarade han. Jag svarade ”okej, inga problem”. Så gick jag därifrån och förstod att något var fel, att jag blivit utpekad för att tystas. De hade uppenbarligen tröttnat på mig.

På måndagen vid lunchtid organiserade Christian Smalls strejken.

Christian Smalls (i mitten) under protesten den 30 mars utanför lagerbyggnaden på Staten Island. Foto: Bebeto Matthews/TT
Christian Smalls (i mitten) under protesten den 30 mars utanför lagerbyggnaden på Staten Island.
Foto: Bebeto Matthews/TT

– Mellan 50-60 personer kom ut. Allting var planerat, också timingen. Jag valde en dag när det skulle vara fint väder och 18 grader. Jag visste att alla skulle vilja äta lunch utomhus. Jag gav världen vad den behövde se och det var walk-outen. Folk anslöt sig på fläcken och de höll upp mina skyltar. De pratade med pressen och media, sa sanningen om att de inte skyddades på arbetet. Att de inte hade masker eller rätt typ av handskar. Det blev en gnista till en revolution eftersom så många människor runt om i världen just nu inser att de befinner sig i samma situation och att det här är farligt. 

Två timmar senare fick Christian Smalls sparken från företaget över telefon. Amazon nekade till att detta skulle bero på politisk agitation eller hans roll som organisatör. De menade att han brutit mot karantänregler då han trots att han varit i kontakt med en person som varit sjuk återvände till byggnaden och deltog i protesten.

– Vi sa upp hans anställning eftersom han satt andras hälsa och säkerhet i fara och brutit mot sina anställningsvillkor, sade Kristen Kish, talesperson för företaget till New York Times.

Amazon nekar till att de skulle undanhållit information om bekräftade fall. Företaget säger också att de bett alla som varit i nära kontakt med personen som insjuknat i Covid-19 att sätta sig själva i karantän i 14 dagar med lön, enligt Forbes Magazine.

Strejken fick stor uppmärksamhet i amerikanska medier. Men också det faktum att Christian Smalls fått sparken. New Yorks borgmästare Bill De Blasio meddelade på en presskonferens att han bett stadens kommissionär för mänskliga rättigheter att utreda händelsen. 

Gerald Bryson var en av de arbetare som protesterade för bättre säkerhet på Staten Island.Foto: Bebeto Matthews/TT
Gerald Bryson var en av de arbetare som protesterade för bättre säkerhet på Staten Island.
Foto: Bebeto Matthews/TT

Men Amazon hamnade också i blåsväder i media. Ett internt mötesprotokoll läckte ut och Vice News avslöjade hur toppchefer på Amazon diskuterat Smalls under ett morgonmöte. 

”Han är inte smart, eller artikulerad”, skrev den högt uppsatte Amazonschefen David Zapolsky i möteschatten angående Christian Smalls. ”Låt honom utgöra den mest intressanta delen av historien, och om det möjligt, låt honom bli ansiktet för hela fack- och organiseringsrörelsen”. Vid mötet var också Jeff bezos, Amazons grundare och vd, närvarande.

I ett uttalande till VICE News svarade Zapolsky att hans kommentarer var ”personliga och känslosamma”.

“Jag var frustrerad och upprörd över att en amazonanställd skulle sätta andra Amazonians hälsa och säkerhet i fara genom att återkommande gå tillbaka till lokalerna efter att fått varningar om att gå i karantän.”

Christian Smalls blev inte förvånad över hur de uttryckte sig i det interna mötesprotokollet. 

Hur kände du när du läste konversationen?

– Jag kände ingenting, för de har inte gjort något för mig under hela mitt liv. Jag bryr mig inte om deras åsikt. Det handlar inte om mig. Om de är hotade av någon som tjänar 25 dollar i timmen och de har den rikaste mannen i världen i samma rum som dem, säger det något om att jag berättade sanningen. Är det verkligen så allvarligt att du måste ha möte med vd:n?

– De är snåla och allting handlar om pengar och inte människor. De säger till och med det. Vi oroar oss inte för de anställda, låt oss bara oroa oss för Christian Smalls. Om du arbetar för Amazon handlar det endast om att göra dem rikare och rikare. De bryr sig inte om ifall du tar med dig vriuset hem till dina familjer. De bryr sig inte om du lever eller dör. Om du dör, gissa vad de gör? De anställer ytterligare 100 000 nya personer. Folk måste vakna upp och gå därifrån.

Efter ditt avsked sa borgmästaren i New York att de ska låta kommissionären för mänskliga rättigheter utreda fallet. Kommer de att göra detta?

– Ja självklart! Processen har redan påbörjats. De har skickat brev, och Amazon måste svara. Det handlar om tid. Just nu är det svårt. Domstolarna är stängda. Alla sitter i karantän. Men de har detta som en topprioritet. Jag uppskattar borgmästaren och alla kongressledamöter och senatorer som klivit in för att hjälpa utredningen. 

Tror du att många anställda är rädda för att sätta sig upp mot Amazon?

 – Absolut. Jag får mejl varje dag från hela världen. Folk säger att de vill vara anonyma men uttrycker sin rädsla. I Tokyo, Japan, Brasilien, London, Colombia. Jag hör historier från hela världen och det är verkligen ledsamt vad som händer. Det handlar inte bara om Amerika, eller JFK8 på Staten Island. De här byggnaderna finns över hela världen.

– Mitt meddelande till alla är: nummer ett: om du vill praktisera verklig social distansering, sluta klicka på On.Click.Buy och beställa varor från dem. Nummer två: Om du är amazonanställd och inte känner dig trygg på din arbetsplats – ta tillbaka din makt. De här människorna är rika. De kommer inte att plocka upp en låda, packa den och skicka ut den till en kund. Det är du som har makten. Så ta tillbaka din makt och gå ut. Stå upp för dig själv och var inte rädd.

Hur gick det till när du började jobba på Amazon? Har du alltid arbetat som assistant- manager?

– Jag blev rekryterad från botten. Jag tjänade 12 dollar i timmen och sedan förflyttades jag upp. Jag var en vanlig picker. Uppenbarligen är jag fortfarande på botten, men det spelar ingen roll. Jag arbetade mig upp till en supervisor-position på mindre än ett år. Jag öppnade upp tre byggnader för dem; New York, New Jersey och Connecticut. I varje byggnad tillbringade jag mer än ett år. 

Hur är situationen i New York nu? Är det staden militariserad på grund av nödsituationen?

– Ja det är riktigt svårt och dåligt just nu. Det enda vi kan göra är att be om att det ska bli bättre och stötta alla som behöver det, särskilt vårdpersonalen. Det är dem som verkligen behöver hjälp.

Din kollega förväntades arbeta medan hon väntade på resultatet från covid19-testet. Borde inte hon ha satts i karantän?

– Nej du har rätt i det. De borde sätta dig i karantän tills provsvaren kommer tillbaka, men de gör inte det. Du måste gå tillbaka till jobbet under tiden. Det är därför jag säger att deras policies inte är vettiga.

– Du kan inte ens be om ett test om du inte har allvarliga symptom, vilket innebär att du antagligen bär på viruset om du väl gör det. Jag skulle inte låta någon ta den chansen. Jag skulle vänta tills personen fick provsvaren och det kan ju ta ett par dagar. Jag har sagt till Amazon många gånger att de behöver sådana regler men de har inte gjort någonting. 

Och när du jobbade där var det en person som testat positivt, medan andra hävdar att det i själva verket var tio fall? 

– Det finns omkring 30 fall nu. I den där byggnaden. 

Planerar du nya aktioner?

– Jag personligen måste fortsätta arbetet med pressen, med mitt team. Det jag planerar långsiktigt är att fortsätta stötta fackföreningar över landet. Vi har ett gemensamt mål just nu. Att skapa en koalition mot de här stora företagen som utnyttjar de som arbetar i fronten. Det är målet just nu, att ta tillbaka makten från kapitalismen. 

Nu när du fått sparken, hur lyckas du försörja dig själv?

– Jag har satt upp en ”gofundme” på min Twittersida. Den är egentligen inte till för mig, utan för alla som inte får lön. Jag ville ta hand om mitt folk (anställda på JFK8 på Staten Island reds. anm) först, det var därför jag startade den. Det handlar inte om pengar utan om att rädda liv. Människor har inte varit på jobbet på en månad och har svårt att klara livhanken. Så jag ville ta hand om dem och bestämde mig för att ta emot donationer. 

Är det många som inte vågar gå till jobbet nu och som stannar hemma utan lön?

– Ja absolut! Det finns 18-åriga ungdomar som inte går till jobbet. Det finns äldre med hälsoproblem, de går inte heller till jobbet. Det finns personer som är sjuka och inte kan få tillgång till tester – de vill inte riskera sina kollegors hälsa och går därför inte heller dit. Det finns helt enkelt många. Och jag vill ta hand om dem.

Har folk tagit ut sin semester i förtid för att kunna stanna hemma med lön?

– Många har ändå ingen, det kommer inte fungera. Jag har redan använt all min semester. Och om du inte arbetat tillräckligt lång tid på företaget har du ändå ingen. Vi vet inte hur länge vi kommer att befinna oss i den här situationen, det kan ta månader.

De senaste två veckorna har fler anställda sparkats efter att öppet ha kritiserat företaget. Maren Costa och Emily Cunningham var båda anställda på tech-sidan på Amazon och arbetade som user experience designers. De kritiserade företaget på Twitter för att inte ta säkerhetsriskerna för lagerarbetarna på allvar och lät ett upprop cirkulera bland de anställda. Costa hade arbetat för företaget i 15 år och Cunningham i mer än fem år. Båda två var också aktiva i gruppen ”Amazon Employees for Climate Justice”.

En talesperson för företaget har bekräftat för tidningen The Guardian att de båda anställda sagts upp, och uppgett att det berodde på att de ”upprepade gånger brutit mot interna policys” som förbjuder anställda att kommentera företaget offentligt, utan godkännande från chef.

Förra veckan blev även Bashit Mohamed, lagerarbetare i Minnesota, avskedad efter att ha försökt organisera anställda för bättre säkerhet under coronapandemin. Företaget har uppgett att avskedandet hade att göra med Bashit Mohameds språkbruk och uppförande.

Lyssna på Arbetarens podcast ”Amazon: Motstånd i pandemins tid” där vi intervjuar Christian Smalls:

Publicerad Uppdaterad
8 timmar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Publicerad Uppdaterad
8 timmar sedan

Greta och Alexandra: Resan slutar – kampen fortsätter!

Vi har ett valresultat – men ingen regering – när det nu är dags att avsluta den här bloggen. 

I februari publicerades det första inlägget. Då skrev jag (det är Alexandra som skriver) att det just hade kommit en forskarvarning om att världen ”kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas.” Nu har en ny rapport just bedömt att fler än 450 000 människor kan dö till följd av den ökade värmen under de kommande fem månaderna och en annan att nästan alla de ”planetära gränserna” är passerade med råge. Det här – att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur det som forskare kallar för ”livets korridor” – har varit en av utgångspunkterna för vår resa och de samtal vi har haft med väljare och andra vi har mött. 

En annan har varit att vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall. Där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Från Vittangi till Ljungbyhed

Vår resa har gått från Vittangi i norr till Ljungbyhed i söder. Vi har varit i olika delar av Stockholm – Skärholmen, Karlaplan, Hallunda, Mariatorget, Hägersten. Besökt bland annat Gävle, Umeå, Vännäs, Murjek, Jokkmokk, Forshällan, Kiruna, Västerås, Örebro, Södertälje, Göteborg och Fagersta. Vid sidan av texterna här på bloggen har det blivit flera större väljarintervjuer och en del relaterade krönikor. Allt material finns samlat här, för den som skulle vilja läsa ikapp. 

I våra möten har många människor sagt samma sak: ”Det finns inget bra alternativ att rösta på.” 

Och det var faktiskt just den insikten som startade projektet från första början. Att Greta och jag båda två – utifrån våra roller som aktivist respektive journalist – betraktade hur det politiska samtalet präglades av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycktes finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövdes.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm i början av året.

Folkligt engagemang för något bättre

Och det är viktigt att påminna sig om att just detta – att stora samhällsförändringar är nödvändiga – inte är en åsikt utan något som följer av vetenskapliga slutsatser. Redan för åtta år sedan konstaterade FN:s klimatpanel IPCC att det krävdes ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen” för att möta klimatkrisen. Sverige har som ett rikt land, enligt FN:s klimatkonvention och Parisavtalet, en skyldighet att gå före i omställningen. Men vi har inte ens målsättningar för politiken som är i linje med vad som motsvarar en rättvis andel av omställningen. 

De svenska klimatmålen omfattar vare sig konsumtionsutsläpp, eller utsläpp från biobränslen. Sammanlagt saknas omkring två tredjedelar av svenskarnas utsläpp i de nationella klimatmålen. 

En annan sak som har återkommit många gånger längs vägen är folk som gör något. Människor som engagerar sig i stort och smått, som kämpar och går utanför sin bekvämlighetszon för att utmana det livsfarliga business as usual som just nu råder i samhället. Det här är vad vi har att ta med oss framöver – en påminnelse om att vi inte är siffror i storföretagens eller partiernas excelark. Utan att var och en av oss är eller har potential att vara en del av en rörelse mot något annat. Något bättre. 

Bloggen slutar här – men det kommer säkerligen en och annan ytterligare artikel kopplad till våra resor här på arbetaren.se och i magasinet. Hoppas också att vi ses på gator och torg framöver. Det här är bara början!

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetongen kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ner av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om hur APM Terminals, ett annat bolag verksamt i Göteborgs hamn, agerade när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen ”hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde”, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad