Ledare #31/2021

Super league är en klasskonflikt utan dimridåer

Annie Hellquist, tf. chefredaktör på Arbetaren Foto: Axel Green

Bland de mest spännande antikapitalistiska krafterna kommer just nu från fotbollsvärlden. Varför? För att där finns en klasskonflikt där människor faktiskt ser fullständigt klart: Det som gynnar de rika, gynnar inte oss.

Denna vecka hann planerna på en ny Super league för Europas rikaste fotbollsklubbar både presenteras under pompa och ståt och haverera inför öppen ridå. Med pengar från den amerikanska bankjätten JP Morgan (känd från finanskrisen 2008), skulle alltså en exklusiv europaliga skapas, där 15 av Europas rikaste klubbar skulle ha en permanent plats.

PSG-stjärnan Ander Herrera  var en av de första stora spelarna att bryta tystnaden.
”Jag tror inte på att de rika ska stjäla det folket har skapat”, skrev mittfältaren på Twitter.

Herreras ord ekar av slagorden från arenor runt om i Europa: Created by the poor, stolen by the rich. På de europiska fotbollsläktarna har under många år banderollerna vajat: Mot den moderna fotbollen, Against modern football, Contra el futbol moderno, Gegen den modernen fussball.

Dimridåerna som fungerar på exempelvis skol- eller bostadsmarknaden, fungerar inte här. Inget fan vill ha valfriheten att byta till ett bättre lag.

Rörelsen har bubblat under många år och den här veckan blev det tydligt vad man kan uppnå. 

På tre dagar krossade fotbollsfansen Super League. Klubbarna som ingick i projektet fick backa in i garaget och be om ursäkt. 

Den moderna fotbollen är begreppet som beskriver hur fotbollen i Europa har utvecklats med allt mer privat ägande av klubbar, högre och högre biljettpriser, reducering av ståplatsläktare och lukrativa tv-avtaI. Storbritannien, där utvecklingen gått långt, ser arbetarklassen Premier league på puben medan läktarna fylls av turister och företag. Bland ägarna av europeiska klubbar trängs fossilbolag, riskkapitalister, saudiska prinsar och ryska oligarker.

Super league var körsbäret ovanpå den allt mer kommersialiserade milkshake den moderna fotbollen blivit.

Den breda uppslutningen i motståndet mot fotbollens kommersialisering är en oerhört spännande anti-kapitalistisk kraft. Varför? För att maktrelationerna är så avklädda. Dimridåerna som fungerar på exempelvis skol- eller bostadsmarknaden, fungerar inte här. Inget fan vill ha valfriheten att byta till ett bättre lag. Inget fan tycker att de som har ”bidragit mer” till samhället ska ha större rätt att gå på fotboll. Inget fan tycker att något annat (som pengar) än vad som händer på planen ska avgöra hur det går för ett lag.

Trickle-down economics har fungerat lika lite inom den moderna fotbollen som någon annanstans. Pengarna sipprar uppåt och nästan alla ser detta. Klassintresset är avklätt och synliggjort för alla att se. 

Här gäller inte den politiskt konstruerade höger- och vänsterskalan, det här är vertikalt, precis som klassfrågan i stort egentligen också är.

De rikaste klubbarna ville låsa in sig i en liga de inte ens skulle behöva kvala till. Det som var på väg att ske var en kapitalistisk konsolidering. Matchintäkterna från publik och sändningsrättigheter skulle vara garanterade. Fem platser skulle övriga få slåss om. Där slutar fotboll att vara en sport, och börjar mer likna nån sorts uppvisning. Fotbollsstjärnorna som cirkusartister mer än idrottsmän.

I spåren av Super league hörs också tankarna om att begränsa det privata ägandet i fotbollen högre än på länge. Den så kallade 51-procentsregeln som vi exempelvis har i Sverige, att ingen privat ägare eller företag får äga mer än 49 procent i elitfotbollsklubbarna, för att undvika att fotbollen kidnappas, omfamnas av fotbollsfans över det politiska spektrat. Här gäller inte den politiskt konstruerade höger- och vänsterskalan, det här är vertikalt, precis som klassfrågan i stort egentligen också är. Nedifrån och upp. De här nere, fansen, de mindre bemedlade föreningarna – de som kommer vara dem som får betala. De där uppe, ägarna, kapitalisterna, investerarna – de som har pengar att hämta (eller att spendera, om det är så att man köper sig en fotbollsklubb som bling).

För det finns något i fotbollsvärlden som inte kan kommersialiseras. Ett hjärta kan inte köpas. 

Och jag tror, som Ander Herrera, inte heller på idén att de rika ska stjäla det folket har skapat. Om det så gäller fotboll, våra skolor, bostadsområden – eller vårt arbete.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]rbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984