I år är det 100 år sedan Kronstadtupproret ägde rum i februari-mars 1921. Ett uppror som brutalt krossades av den röda armén. Detta är del tre i en serie texter om händelserna – om repressionen och efterspelet som bland annat bestod av avrättningar, deportationer och skådeprocesser.
När fästningen föll på morgonen 18 mars organiserades repressionen utan dröjsmål. Tjekan skakade omedelbart fram 48 informatörer. Alla som bistått matroserna ansågs medskyldiga, även de som vårdat sårade. Ståndrätterna som tjekan organiserade var särskilt skoningslösa mot soldater som deserterat från 561:e regementet.
Besättningarna på slagskeppen var givetvis extra utsatta. Vid en ståndrätt 20 mars dömdes 167 av Petropavlovsks besättning till döden. Dagen därpå avrättades 32 av dem och ytterligare 27 den 24 mars. Givetvis drabbades även de som lämnat partiet av tjekans excesser. De som övergivit sina poster som politiska kommissarier dömdes till döden utan prut.
Till sommaren 1921 hade 2 168 personer dömts till döden och avrättats av tjekans utomrättsliga organ. 6 459 dömdes till läger eller fängelse. I omgångar deporterades minst 5 000 människor. I en hemlig rapport 21 april konstateras att cirka 9 000 civila, främst familjemedlemmar till myterister, fanns kvar i Kronstadt. Dessa beskrevs i rapporten som ”värdelösa och rentav skadliga människor”, varför det var angeläget att genomföra deportationer skyndsamt.
Under revolten hade tjekan även gisslantagande på den repressiva repertoaren. Som efter administrativa utomrättsliga beslut skickades till koncentrationsläger. En typ av repressiva metoder som Lenin förespråkat under inbördeskriget.
Lägersystemet blev mer välorganiserat i spåren av Kronstadtrevolten och upproren i Ukraina och Tambov. Vid ett möte med Politbyrån 20 april beslöt man att tillsätta en kommission, med mandat att ”skapa en disciplinär koloni för 10 000 till 20 000 människor, om möjligt långt upp i norr, i Uchtaregionen, på avstånd från befolkade områden”.
Partimedlemmarna i Kronstadt var oförmögna att identifiera några kontrarevolutionärer i ledningen för revolten. Det var falska rykten som odlades i Moskva men även i Petrograd. I den rapport som undersökningsledaren Jakob Agranov presenterade i april sparade han inte på klartext – bortom propagandan:
”Mitt uppdrag var att klargöra vilken roll olika partier och grupper haft i starten och utvecklingen av revolten, och kontakterna mellan revoltens upphovsmän och organisatörer respektive kontrarevolutionära partier och organisationer på sovjetiskt territorium och utomlands. Men det har varit omöjligt att hitta ett sådant samband. …. Upproret utbröt spontant och utvecklades till en häxkittel där nästan hela befolkningen i Kronstadt drogs in.”
Föga förvånande spreds Agranovs rapport endast i betrodda kretsar.
Trotskij hade 24 mars väckt frågan om en skådeprocess, som skulle stärka kampen mot anarkister, mensjeviker och socialrevolutionärer. Hans plan att Djerzjinskij skulle presidera över en dylik skådeprocess skrinlades eftersom de tilltänkta huvudrollsinnehavarna flytt till Finland. Men det råder ingen tvekan om att deras roller var färdigskrivna på förhand, uppdiktade vittnesmål har lokaliserats i sovjetiska arkiv på 1990-talet.
I stället hölls en ceremoni i Petrograd 25 mars, med ett avslutande begravningståg som hyllning till fallna partimedlemmar. Segerparaden i Moskva 3 april blev en mer grandios iscensättning, med Trotskij och Tuchatjevskij på hedersläktaren. Båda bestods hyllningar av marscherande trupper anförda av hjältar från stormningen. Ceremonin kulminerade med att Trotskij invigde ett nytt standar till minne av de officersaspiranter som heroiskt gått i täten och ”blivit odödliggjorda” med sin offervilja.
Den på fiktion etablerade mytbildningen odlades i nya kreativa former av Vsevelod Visjnevskij, en dramatiker som kom att skriva en mängd pjäser och filmmanus under Stalineran. Han gjorde sig bemärkt redan som 20-åring när han var stationerad vid Svarta Havet som politisk instruktör i flottan. I den rollen ingick att delta i tribunaler mot regimens fiender inklusive matroser med låg stridsmoral. Redan på våren 1921 iscensatte Visjnevskij ett så kallat agitatoriskt rättegångsspel (agitatsionnye sudy).
Att de förment skyldiga gått i exil hindrade inte Visjnevskij från att odla sina dramaturgiska talanger. Nyheter om Kronstadt hade nämligen nått manskapet i Svartahavsflottan. Som politisk instruktör fick Vishnevskij order att iscensätta ett rättegångsspel. I en intervju 1948 la han ut texten om syftet med detta rättegångsspel. Publiken skulle övertygas om myteristernas skuld – och i form av jury ”fördöma den sortens folk”.
Vishnevskij tog själv på sig huvudrollen som ångerfull matros, som bekände sina politiska misstag. Tyvärr har manus försvunnit till hans debut som dramatiker, med rättegångsspelet ”Rättegången mot Kronstadtmyteristerna”. En viss aning om dramaturgin kan vi få av Efim Dzigans film ”Vi från Kronstadt” från 1936, som Vishnevskij skrev manus till.
Förutom regelrätta skådeprocesser rekommenderade Lenin 1922 iscensättning av ”en serie modellrättegångar” som inslag i den repressiva repertoaren. Rättegångsspel hade iscensatts redan 1920 i experimentform i en förort till Moskva, i samband med Lenins 50-årsdag. Den skenbart rafflande dramaturgin i denna fiktiva rättegång byggde på att ingen mindre än Lenin själv stod inför det fiktiva skranket – och enligt manus blev frikänd. Lokala kommunister spelade de bärande rollerna och publiken applåderade som på beställning när föreställningen var slut. Och enligt ett referat i Pravda hade publiken andlöst lyssnat till denna ”nya form av politiskt samtal”.
Den rastlöse Tuchatjevskij, den militära överbefälhavaren som kallats in för att hantera Kronstadt, blev på våren 1921 kommenderad att ta itu med upproret i Tambov-provinsen, där en bondearmé samlat 50.000 i vapen. På direkt order från Röda Armé-ledningen och partiet fick han mandat att bedriva kemisk krigföring mot rebellarmen i Tambov. I ordern som Tuchetjevskij gav 12 juni 1921 visade han prov på sin redan ökända skoningslöshet mot bolsjevikernas fiender:
”Skogarna där banditerna gömmer sig skall rensas med användande av giftgas. Denna operation måste omsorgsfullt planeras, så att gasmolnen penetrerar hela skogen och avlivar alla som gömmer sig där.”
Historiker har inte hittat arkivhandlingar som bekräftar att ordern genomfördes. Men det råder ingen tvekan om orderns äkthet. Och det var en välförtjänt hederstitel Tuchatjevskij blev förärad av Trotskij – ”revolutionens demon”.
Anarkismens öde blev också tragiskt. Till hösten 1921 hade Machnorörelsen krossats i Ukraina. Och i Moskva stödde en av de mer servila anarkistgrupperna bolsjevikerna med deklarationen att den sociala revolutionen skulle utvecklas ”i yttre rymden och inte på sovjetiskt territorium”.
