Signerat #14/2021

Vad vi kan lära av Rojava

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

I mars har det gått fem år sedan federationen i Rojava utropades. Mot alla odds har Rojava lyckats hålla stånd mot både den turkiska armén, Al-Assads trupper och IS-krigare. Kanske finns en del av förklaringen i politiken – att de utgör en sådan demokratiserande kraft i en region där många politiska ledare ständigt ökar repressionen mot sin befolkning. Vad är det då för politisk vision som eftersträvas?

När man som syndikalist läser Abdullah Öcalans texter, som jag nyligen gjort tack vare Heval förlag, är det svårt att inte känna att man tillhör en tradition som har något starkt. Öcalan skriver själv hur PKK startade som en leninistisk befrielserörelse, men att man efter decennier av kamp omvärderade både sin teori och praktik och kom fram till flera svagheter. De förstod att om man vill uppnå sann befrielse räcker det inte med nationell befrielse, utan man måste också uppnå en frihet från patriarkatet, från nationalstaten och från centraliserad makt.

Under omvärderingen såg man till de geografiska villkor som rådde i området man kämpade i, och förstod att om man vill att kurder ska kunna leva fritt i mellanöstern räcker det inte med en kurdisk stat, man måste bilda ett pluralistiskt samhälle som ger frihet och demokrati till den pluralitet av folk som lever på traditionellt kurdisk mark i synnerhet och i Mellanöstern i stort.

Och som kanske den viktigaste insikten förstod man att om vill man skapa en stat utan kapitalets bojor räcker det inte bara med expropriering till det gemensamma, man måste också bygga en demokratisk styrd ekonomi underifrån. Det är kanske där det största brottet med leninismen sker. Leninismen bygger på idén om att ta över staten för att kunna använda statsmakten i arbetarnas syften. Men hur ska staten kunna öka det demokratiska deltagandet för det stora flertalet som står utanför statsapparaten? Det är där den demokratiska konfederalismen kan ge bättre svar.

Då och då blir yttre vänstern anklagad för hyckleri, för att vi kallar oss antinationalister men ändå stödjer självständighetskamper som den kurdiska.

Och vad är då demokratisk konfederalism? Jo, välbekant för de flesta syndikalister. Systemet är en utbyggnad av Murray Bookchins idéer som varit mycket centrala i bildandet av huvudfåran av syndikalistisk politisk teori. Idéerna bygger på lokalt självstyre och deltagande direktdemokrati, färgat av principer om feminism, multikulturalism och ekologisk ekonomi. Att den kurdiska frihetsrörelsen så starkt tagit till sig frihetliga socialistiska idéer samtidigt som rörelsen är den icke-fascistiska rörelse som växt starkast under 2000-talet säger oss något om vilken sprängkraft som finns i våra idéer.

Då och då blir yttre vänstern anklagad för hyckleri, för att vi kallar oss antinationalister men ändå stödjer självständighetskamper som den kurdiska. Läser man Öcalans egna texter om saker märker man dock hur fattigt argumentet är. Teorin som läggs fram är tydligt antinationalistisk. Han förespråker preventiva åtgärder mot assimilation, kvotering av etniska minoriteter i politiska församlingar och varnar regelbundet för farorna med nationalism. Han är antagligen mer antinationalistisk än något svenskt parti.

Förhoppningsvis kan även vårt samhälle snegla på hur Rojava löser frågor om miljöns bevarande, kvinnors frigörelse, mångkultur och utökad demokrati, eftersom deras lösningar verkar funka.

Läser man dessutom den nya teori som produceras av rörelsen ser man hur traditionen utvecklas i en mer och mer frihetlig och antikapitalistisk riktning. Det syns bland annat i den relativt nysläppta Det nya paradigmet som svenska Rojavakommittéerna och Allt åt Alla tagit fram tillsammans som sammanfattar och förklarar mycket av de skrifter Öcalan lagt fram. I boken Make Rojava Green Again visar Rojavas Internationalistiska Kommun hur dagens miljöförstöring hänger ihop med både den kapitalism som härjar i världen och den imperialism som utövas mot just Kurdistan och Rojavaregionen, samt hur man med frihetlig organisering kan vända på exploateringen och bygga upp ett ekologiskt hållbart samhälle.

Så att se en av världens mer lyckade politiska rörelser, en rörelse som lyckats etablera en självständig region trots ständiga hot från både beväpnade fascistiska miliser från ena sidan och en kurdhatande fascistisk stat från andra sidan, förespråka teorin är ändå något slags bevis för hur den lyckats. Det bevisar att vi inte behöver leninismens centralism, arbetarstat eller avantgarde för att bekämpa kapitalismen eller fascismen.

Förhoppningsvis kan även vårt samhälle snegla på hur Rojava löser frågor om miljöns bevarande, kvinnors frigörelse, mångkultur och utökad demokrati, eftersom deras lösningar verkar funka. Och det är inte bara bevis för att vi som förespråkar politiken har rätt, utan också för att vi är skyldiga dem långt mycket mer solidaritet än vad vi hittills gett dem. Köp en bok och skicka över en slant till Rojavakommittéerna.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984