En arbetsköpare måste ha starka skäl för att övervaka en arbetsplats med kameror, och måste alltid underrätta personalen. Foto: Trond Reidar Teigen/TT
På en grundskola i Stockholm satte ledningen upp dold kameraövervakning i köket utan att informera personalen. Nu har flera anställda blivit avskedade för att de tagit med sig matrester hem från jobbet. På Kommunal är man starkt kritiska till övervakningen och menar att denna är olaglig.
Det var strax innan jullovet som skolledningen installerade kameraövervakningen i kök och kylrum på en grundskola i Stockholm. Filmklipp från kamerorna ska visa hur en anställd tar med sig mat hem från skolköket.
Den anställda, som jobbat i över 16 år på skolan, menar att det handlade om mat som passerat bäst före datum och därmed inte kunde sparas över jul.
Det har under året pratats om insatser för att förhindra en ekonomisk krasch i Sverige. Men kraschen har redan hänt – när obligationsmarknaden havererade under covid-19-pandemin. Och trots att vi lever med effekterna av de åren än i dag, är det inget vi pratar om.
I tre texter berättar Arbetarens Martina Engman denna vecka om finanskraschen ingen talar om.
Hur risktagandet i fastighetsbranschen blåste upp en bubbla av riskfyllda lån – i form av obligationer – en marknad som i Sverige var betydligt mer instabil än på andra håll, och som sedan totalt kraschade under pandemin.
Nytt intresse för sambandet mellan penningmängd och inflation
Har Riksbankens ökning av penningmängden med inflationen att göra? Under året har allt fler röster höjts för att så är fallet. Riksbanken sa det till och med själv i en så kallad ekonomisk kommentar den 4 juli, 2022. Den svenska Riksbanken var heller inte ensam om att kraftigt öka penningmängden under pandemin. Sällan har vi sett en så stor ökning av pengar i omlopp globalt som då, och det följdes av en snabb global uppgång i inflationen.
Intresset för sambandet mellan penningmängd och inflation har ökat bland ekonomer det senaste året. Sambandet hamnade i skuggan under åren efter 2008 års finanskris, då penningmängden ökade genom att privata banker skapade mer och mer pengar, utan att inflationen såg ut att påverkas. Men som ekonomijournalisten Andreas Cervenka påpekar i sin senaste bok Girig-Sverige ingår inte den ”vara” som människor kanske lägger allra mest pengar på i inflationsmåttet, nämligen bostadsköp. Och på det området har vi sett en enorm tillgångsinflation då bostadspriserna rusat.
Ekonomin bortom demokratisk kontroll
Varför är den här berättelsen viktig? Jo, den sätter ljuset på hur stora och viktiga delar av vårt samhälle har undandragits demokratisk kontroll. Riksbankens insatser – både under pandemin och under inflationen – är ingenting vi som väljare kan eller får påverka. Och det är otroligt skevt eftersom det formar vår vardag på ett så ingripande sätt.
Obligationsmarknaden kan kännas abstrakt och väldigt långt ifrån vår vardag, men många av oss bor i den. I somras kunde vi berätta om bakgrunden till att fyra bostadsbolag krävde ytterligare en hyreshöjning under innevarande år. De fyra bolagens årsredovisningar visade att det främst var ökade räntebetalningar på stora lån (varav många i form av riskfyllda obligationer) som tagits för att expandera.
Ett skuldberg låg bakom det fräcka kravet. Här sticker Sverige återigen ut: svenska fastighetsbolag har en betydligt större andel obligationer än fastighetsbolag i andra europeiska länder.
Många av våra välfärdsverksamheter är också beroende av obligationsmarknaden, i och med att deras lokaler ägs av dessa fastighetsbolag med den sortens skuldsättning som är som mest riskfylld. Inte heller den marknadens expansion och tillväxt är något vi har tillfrågats om.
Vi behöver börja prata om ekonomisk demokrati, ekonomin kan inte vara något som bara drabbar oss. Marknaderna och ekonomin är inget naturgivet utan i högsta grad skapade. Bara inte av och för oss.
Vad låg bakom att Riksbanken under covid-19-pandemin öste ut 400 miljarder på obligationsmarknaden? Ett räddningspaket vars efterverkningar vi fortfarande känner av. Det här är del 1 i Arbetarens artikelserie Finanskraschen ingen talar om: Om det finansiella vilda västern som låg bakom fastighetsbolagens expansion.
Under 2010-talet stiger huspriserna till rekordnivåer och Riksbanken inför minusränta. På femton år dubblas huspriserna och nästan alla spekulerar i fastigheter. I fastighetsyran gör sig pensionsbolag, småsparare och banker steg för steg beroende av evigt stigande fastighetsvärden och låga räntor. Investeringarna sägs ha låg risk men när pandemin slår till faller allt som ett korthus.
Obligationsmarknaden riskerar att dra med hela ekonomin
Hela fastighetsracet får pengar från marknaden för företagsobligationer. Obligation betyder förenklat lån som kan köpas och säljas ungefär som aktier. Det speciella med obligationslån är att vid ett bestämt datum betalas de tillbaka till ägaren.
Den svenska obligationsmarknaden kallar Riksbanken i sina rapporter “ännu outvecklad” och “känslig för störningar”. I praktiken är marknaden så skör att ett par få företag kan dra med sig hela den svenska ekonomin i fallet. Ändå hanterar den hisnande mängder pengar.
När pandemin slår till så kraschar obligationsmarknaden och riskerar att dra med hela ekonomin i fallet. Det här är berättelsen om hur bubblan blåstes upp.
Obligationer är riskfyllda tillgångar
Mer än 800 miljarder. Så mycket är obligationslån värda i början av 2020 på marknaden för företagsobligationer. Av de 800 miljarderna är ungefär hälften obligationslån till fastighetsföretag.
Fastighetsföretagen har dragit på sig allt större lån i takt med att fastigheter värderas allt högre under 2010-talet. Däremot har fastighetsbolagens lån ökat snabbare än vinsten.
Trots att obligationsmarknaden fått hantera gigantiska summor dras den med många problem. Den är ett finansiellt vilda västern som funkar annorlunda från europeiska motsvarigheter.
Många företag saknar kreditbetyg, det vill säga att oberoende analytiker inte har bedömt hur riskfyllt företaget eller obligationslånet är.
Obligationslån köps och säljs inte så ofta som aktier gör. Detta gör det svårt att veta vad en obligation egentligen är värd.
Många av obligationerna tar allt större risk.
Obligationslånen har till störst del gått till ett fåtal fastighetsföretag. Viker ekonomin för dessa kan luften gå ur marknaden för alla obligationslån. Då sänks inte bara fastighetsföretag utan även småsparare, pensionsbolag och banker. Ett sådant fall riskerar att sprida sig i hela ekonomin.
Det är stort förtroende ett fåtal företag har i sina händer. Mer än 800 miljarder i obligationslån finns på en marknad där det är oklart vad lånen egentligen är värda.
Många obligationer är utan kreditbetyg, det betyder att företag kan få in miljarder i obligationslån utan att en utomstående har analyserat risken. Jämför det med din egen möjlighet att få en hyreslägenhet eller bostadslån utan kreditupplysning.
Företagsobligationerna ansågs ha låg risk före pandemins utbrott, trots att marknaden för dessa fungerar dåligt. De klassades med låg risk eftersom systemet baserar sig på historisk data. Och historiskt har det gått bra i fastighetsracet.
Problemet med att värdera så är att det är som att köra bil och bara titta i backspegeln.
Eftersom många som investerade i fonder inte visste att risken beräknades enligt bakspegelsmetoden trodde de att pengarna investerades i lågriskfonder. Dessutom sa fonderna att de kunde ta ut sina pengar när spararna ville. Men det skulle visa sig att många av fonderna inte kunde hålla vad de lovat. Fondsparare fick i stället sina tillgångar frysta under obligationskraschen.
Därför investeras det på en skakig marknad
Innan finanskrisen 2008-2009 lånade företag i stort sett uteslutande från banker. Efter finanskrisen 2008-2009 blev bankerna försiktigare med att låna ut eftersom de fick fler regler att följa. Att följa reglerna blev dyrt och bankerna höjde därför räntorna på lånen. Det innebar i sin tur högre kostnader för företagen som i stället letade längre räntor på andra ställen.
De sökte sig till marknaden för obligationslån, där var lånen billigare och reglerna färre. Från att företagen bara lånat från banker så kom 30 procent av lånen från andra ställen än bankerna, bland annat obligationsmarknaden. Och för de stora företagen var det mer än så.
Lånen används till att köpa fastigheter, många av fastighetsbolagen köper upp den allmännytta kommunerna säljer ut. Mellan sig köper de och säljer de lägenheterna flera gånger och för att få upp värdet, och mellan försäljningarna tar renovräkningarna fart.
Småsparare står för risken
Svenska småsparare blev de som tog risken i stället för bankerna. Det gjorde hushållen genom att äga sparfonder och pensionsfonder som i sin tur ägde obligationslån. Tillsammans stod småspararna, försäkrings- och pensionsfonder för hälften av investeringarna på företagsobligationsmarknaden 2021.
Att pengar flödat in i obligationslånen hör samman med Riksbankens minusränta. När räntan var låg fick pensionsbolagen dålig vinst på sina vanliga investeringar. De pressades då till att ta mer risk för att fortsätta få utdelning på pensionspengarna. Därför klev pensionsbolagen in på obligationsmarknaden för företag och fastigheter.
Pensionsfonderna investerade sakta men säkert allt mer av sina pengar i fastigheter. De köpte både fysiska fastigheter, aktier i fastighetsföretag och lånade ut pengar till fastighetsbolagen via obligationslån.
Men med obligationslånen kommer villkor. Pensionsbolagen får bara ha obligationslån till vissa företag som når upp till vissa krav. Försämras företagens siffror kan pensionsbolagen tvingas sälja obligationslån oavsett vad de får betalt. Det beror på att de inte får ha alltför riskfyllda tillgångar.
Det här kan förstärka en nedåtgående spiral: det vill säga att pensionsbolagen säljer när alla andra säljer. I en fallande marknad, som när covid-19-pandemin slog till, är det viktigt att vara först. Det gäller att sälja obligationerna innan de når botten – ju snabbare desto bättre. Spiralen förstärks ju fler obligationslån som säljs. Och pensionsbolagen äger massor av obligationslån.
Detta fenomen kallas för uttagsspiral i banksektorn. Genom historien många banker knäckts av uttagsspiraler, allra senast: Silicon Valley Bank.
Så blev bankerna gisslan hos fastighetsföretag
Många stora fastighetsföretag spelade riskfyllt på obligationsmarknaden. De små fastighetsföretagen tog i stället de dyrare lånen från bankerna.
De små fastighetsföretagen är riskabla kunder för bankerna. De kan innebära högre och mer svårbedömd risk än fastighetsjättarna. Att låna ut till ett litet företag är att balansera på en lina medan lån till ett större företag balanserar på en lina med flera trådar.
Sverige sticker ut när det gäller mängden banklån till fastighetssektorn. När alla företagslån från bankerna räknas ihop, och finansiella institutioner tagits bort, är nästan hälften av alla banklån i Sverige kopplade till fastighetssektorn. Närmare bestämt 44 procent. I EU ligger samma andel på en fjärdedel, det vill säga 25 procent.
Men bankerna hade fortfarande affärer med de stora fastighetsbolagen. Bankerna har kopplingar till företagsobligationerna via olika löften de gett till fastighetsbolagen. Avtalen innebär förenklat att om obligationerna skulle strula så kan fastighetsbolagen få lån av bankerna i stället.
På så sätt kan obligationskrångel bli bankkaos. I början av förra året hade bankerna lovat fastighetsbolagen 190 miljarder i garantier. Skulle fastighetsbolagen utnyttja sina garantier skulle svenska banker bli ännu mer beroende av fastighetsmarknadens väl och ve.
Och bankerna har nog inte så mycket att välja på. Om krisande fastighetsbolag inte får nya lån kanske de inte kan betala lån de redan har i banken. Genom både lån och lånegarantier blir bankerna gisslan i fastighetsbolagens lånekarusell.
Fastighetsbolagen allt mer kreativa med bokföringen
Trots att lånen ökar men vinsten står stilla hos fastighetsbolagen blir de allt mer värda under fastighetsracet. När bolagen värderas högre så värderas deras aktier också högre. Och med aktierna handlar de med varandra: om vi får den fastigheten av dig får du aktier i vårt bolag. Till slut kommer en del av fastighetsbolagens pengar från andra fastighetsbolags aktieutdelningar.
Det här går bra så länge allt går bra. Men det liknar elefanter på spindeltråd, börjar det skaka hos någon, riskerar de att även dra ner de andra. Kan någon inte dela ut pengar till sina aktieägare riskerar andra fastighetsbolag att bli av med intäkter.
Precis det har också hänt: SBB lovade att betala ett annat bostadsbolags obligationer ifall de själva inte kunde betala. Bolaget, Oscar Properties, har problem att betala obligationslånet och ränta – skulden hamnar i redan krisande SBB:s knä.
Fastighetsbolagen börjar också använda sig av ett annan typ av obligationslån: hybridobligationer. Förenklat kan företagen på så sätt ta ett lån de aldrig behöver betala tillbaka utan bara betalar ränta på. I sin bokföring klassas hybridobligationerna inte heller som lån utan egna pengar. Resultatet blir att fastighetsbolagen verkar mindre belånade än de faktiskt är.
Allt det här tillsammans: snåriga beroenden av varandra och lån som räknas som egna pengar gör det allt svårare att förstå de svenska fastighetsbolagen.
Pandemin som utlösande faktor
När 2010-talet lider mot sitt slut har ett intrikat nät av beroenden spunnits mellan pensionsbolag, banker, småsparare och fastighetsbolag. Nu larmar allt fler om en fastighetsbubbla och analytiker ser en lågkonjunktur runt hörnet i slutet av 2019. Hur det ska gå när allt vänder och när det kommer att vända vet ingen.
Men ingen kan förutse pandemin. Coronaviruset är den händelse som kommer utlösa den dolda finanskraschen med tillhörande räddningspaket – till priset av en inflation som gör att svenskarnas levnadsomkostnader skjuter i höjden.
Här kan du läsa del 2 och del 3 i artikelserien Finanskraschen ingen talar om:
Elena Cechhettin, syster till 22-åriga Giulia Cechhettin som mördades nyligen av sin före detta pojkvän, menar att den italienska staten bär ett ansvar för kvinnomordet. I lördags gick hundratusentals människor ut på gatorna i Rom. Foto: Lucrezia Granzetti/TT, Daniele Napolitano
I Italien har stora protester brutit ut, efter att ännu en kvinna mördats brutalt i det som på italienska kallas för femminicidio, kvinnomord. I helgen anordnades den största feministiska demonstrationen på decennier i Italien och hundratusentals personer gick ut på gatorna i Rom. Vad är det som pågår i Italien just nu?
Det var den 11 november, bara några dagar innan 22-åriga Giulia Cecchettin skulle ta sin ingenjörsexamen i biomedicin, som hon tillsammans med sin ex-pojkvän besökte ett köpcentrum i Vigonovo i utkanten av Venedig.
De tittade på skor och åt hamburgare tillsammans på McDonalds. Sedan lämnade de platsen.
Giulia Cecchettin tog aldrig emot sitt examensdiplom. I stället knivmördades hon brutalt på en parkering, endast 150 meter från sitt hem samma kväll.
Misshandlades till döds på parkering
Den internationella dagen mot våld mot kvinnor har fått ovanligt stor uppmärksamhet i Italien i år. I flera veckor har kvinnomordet dominerat den politiska debatten i landet, och i helgen demonstrerade hundratusentals personer i Rom mot den drastiska ökningen av våld mot kvinnor i Italien.
Giulia Cecchetin och Filippo Turetta träffades på universitetet. Förhållandet varade i drygt ett och ett halvt år, innan Giulia till sist gjorde slut med Turetta i augusti.
Övervakningsfilmer visar de sista ögonblicken i Giulias liv. På bilderna syns hur Turetta misshandlar den 22-åriga kvinnan till döds på en öde parkering.
Giulia försökte fly, men ex-pojkvännen tejpade hennes mun och föste in henne i sin bil. Hon kördes till ett industriområde där misshandeln fortsatte.
Över en vecka senare hittades hennes kropp i ett dike, insvept i svarta plastpåsar. Obduktionen visade att Giulia Cecchettin knivhuggits med djupa hugg ett tjugotal gånger.
Trots att Giulia Cecchettin varit försvunnen länge, dröjde det innan italiensk polis utfärdade en internationell arresteringsorder. När kroppen hittades inleddes dock en intensiv jakt för att hitta ex-pojkvännen. Hans bil spårades genom norra Italien, vidare till Österrike och Tyskland. I helgen utlämnades Turetta till polisen och befinner sig för tillfället på ett högsäkerhetsfängelse i Verona.
En kvinna håller upp ett foto på Giulia Cecchettin under en demonstration. Foto: Luca Bruno/TT
I Italien dödas en kvinna var tredje dag
Statistik från det italienska inrikesministeriet visar att inte mindre än 106 kvinnor hittills i år har dödats i Italien, 55 av dessa av en partner eller ex-partner. Det innebär att en kvinna dödas var tredje dag i Italien.
Samtidigt har italienska kvinnojourer de senaste månaderna larmat om ett ökat antal samtal till hjälplinjerna. Människorättsorganisationen ActionAid påpekar i en färsk rapport att trots denna utveckling har kvinnojourernas anslag från den sittande högerregeringen minskat med 70 procent det senaste året.
Elena Cecchettin förvandlade en privat smärta till en politisk fråga.
Stefania Prandi
Kvinnomordet på Giulia Cecchettin har fått stor mediabevakning i Italien. Detta också för att det skedde nära in på den 25 november, den internationella dagen mot våld mot kvinnor.
Stefania Prandi, journalist som skrivit en reportagebok om kvinnomord, som på italienska kallas för femminicidio, menar att mordet politiserats på ett annat sätt, också på grund av de anföranden som gjorts i media av Giulias storasyster, Elena Cecchettin.
– Hon gjorde tydliga och kraftfulla uttalanden som utmanade hela den politiska diskursen i Italien. Hon framhöll nämligen att Filippo inte är ett monster eller ett undantag, inte en person utanför samhället, utan produkten av samhället. Hon förvandlade en privat smärta till en politisk fråga, säger Stefania Prandi.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Bland annat har Elena Cecchettin till följd av sina uttalanden i media attackerats av Matteo Montevecchi, fullmäktigeledamot för det högerradikala partiet Lega i Rimini. I inlägg på sociala medier har han hävdat att patriarkatet inte existerar och kallat Giulias systers klädstil för satanistisk.
Elena Cechhettin, syster till Giulia Chechettin, fäster en rosett utanför grinden till familjens hem i Vigonovo. Foto: Lucrezia Granzetti/TT
“För Giulias skull håll inte en tyst minut – bränn allt”
Prandi menar att Elena Cechhettin attackeras av politiker i media för att hon använt ett språk som inte tillhör ett offer, utan istället utstrålar handlingskraft.
Ett av talen som Elena Cechhettin höll under fackeltåget till minne av sin syster finns upplagt på Youtube.
I talet säger Elena Cechhettin att kvinnomord är ett brott som begås av staten själv, eftersom den inte skyddar kvinnor.
Stefania Prandi är journalist, fotograf och författare till en reportagebok om kvinnomord. Foto: Privat
Hon avslutar talet med att citera den peruanska poeten Cristina Torres Cáceres med orden “För Giulia ber jag er inte att hålla en tyst minut, för Giulia bränn allt”.
Journalisten Stefania Prandi menar att Elena bröt mot osynliga regler när hon politiserade sin systers död.
– Hon uppmuntrade till reaktion, kamp, konfrontation. Och för de kvinnor som reagerar utanför ramarna, utanför det patriarkala systemet i Italien, finns ingen nåd. De ska omedelbart anpassa sig till sin underordnade roll. Elena bröt mot reglerna, hon kopplade sin systers död till ett politiskt brott. Och med henne gick många italienare samman. Den 25 november fylldes gatorna i de största italienska städerna av tusentals människor som ropade “Om jag inte kommer tillbaka imorgon, bränner du upp allt”.
Studenter sätter upp en skylt vid grinden till ett universitet med skriften “vi kommer att bränna allt”. Foto: Luca Bruno/TT
Stefania Pradi understryker att kvinnomord förekommer i alla åldrar och samhällsklasser.
– Forskningen säger att det inte finns någon bestämd mall för kvinnomord. Ofta sker dock kvinnomord eftersom tecknen på förestående fara underskattas eller ignoreras, inte minst av myndigheter, säger hon.
Hon menar att det finns ett samband mellan ett patriarkalt förtryckande system i Italien gentemot kvinnor och ett ökat antal mord. Men hon understryker att kvinnomord också förekommer i länder som kommit längre i jämställdheten mellan könen.
– Feminicid är utan tvekan resultatet av en sexistisk och kvinnofientlig kultur där kvinnor inte betraktas som jämlika med män. Det finns en uppfattning om maskulint ägarskap, något som antropologen Rita Laura Segato kallar maskulinitetens mandat (eller maskulinitet), som kretsar kring skyldigheten för män att bevisa att de är maskulina genom att uppvisa styrka och makt. I Italien är detta högst märkbart, även bland de yngre generationerna.
Blommor utanför huset där Giulia Cecchettin bodde med sin familj i Vigonovo utanför Venedig i norra Italien. Foto: Contaldo/TT
”Turetta är inte en monster – utan en produkt av samhället”
Även Benedetta Rossi, aktivist i det feministiska nätverket “Non una di Meno”, som på italienska betyder inte en färre, förklarar för Arbetaren att Elena Cecchettins röst de senaste veckorna varit viktig i den italienska debatten.
– I varje intervju med media har hon understrukit att Filippo Turetta inte är ett monster, utan produkten av vårt samhälle och kultur. Ett patriarkalt samhälle som bygger på förtryck, säger hon.
Hon menar att det finns ett mainstream-narrativ i italiensk media där systern demoniseras, samtidigt som idylliska bilder publiceras på paret. Bilder där relationen snarast romantiseras.
– Journalister har skrivit att Filippo Turetta älskade henne för mycket, att han var en omtänksam person som gav henne kakor och inte klarade av separationen. Detta samtidigt som vänner till Giulia vittnade om svartsjuka och ett kontrollerande beteende. Giulia skulle bli klar med sin utbildning före Turetta, och ville plugga vidare i en annan stad, vilket han inte accepterade, säger Benedetta Rossi.
Foto: Daniele Napolitano
Tysta minuter i form av högljudda protester
Mordet på Giulia Cechettin har utlöst en våg av protester i Italien. ”Tysta” minuter i form av högljudda protester har hållits på universiteten och demonstrationer har ägt rum över hela landet.
Den 25 november, på den internationella dagen mot våld mot kvinnor, gick hundratusentals människor ut på gatorna i Rom. Demonstrationen, som utlystes av Non una di Meno, har beskrivits som en av de största i Italiens moderna historia.
Nätverket har sedan 2016 anordnat protester den 25 november, och kvinnostrejker under den internationella kvinnodagen den 8 mars.
Enligt en färsk undersökning i den italienska tidningen Corriere della Sera lämnar omkring 40 procent av alla kvinnor arbetsmarknaden i samband med att de får barn. Italien har den lägsta andelen kvinnliga anställda på arbetsmarknaden i EU.
– Det handlar inte bara om att strejka på arbetsplatserna, utan även i hemmen. Även i hemmet finns ett osynligt arbete som inte värderas. Och i dag vet vi att i 96 procent av fallen sker kvinnomord av någon som har nyckel till huset, av en anhörig eller en partner, säger Benedetta Rossi.
Foto: Daniele Napolitano
En internationell rörelse för alla kvinnors och hbtq-personers rättigheter
Non una di meno, inte en färre, har tagit sitt namn från den argentinska feministiska rörelsen Ni una menos, en social rörelse som även den bildades i samband med en våg av kvinnomord i Argentina.
Hon menar att den stora uppslutningen på demonstrationen den 25 november är resultatet av åtta års hårt arbete med feministisk gräsrotsorganisering.
– Vi har inte sett en sådan här stor uppslutning på en feministisk demonstration någonsin i Italien. I så många italienska städer har människor samlats regelbundet de senaste månaderna och hållit öppna möten.
Benedetta Rossi understryker att rörelsen är internationell, och tar ställning för alla kvinnors och hbtq-personers rättigheter.
Hon understryker att rörelsen även kräver en omedelbar vapenvila och ett slut på kriget i Gaza.
– Självklart kräver vi som feministisk rörelse en omedelbar vapenvila i Gaza. Krig är också någonting som kännetecknar patriarkatet. Israels hejdlösa bombningar har även FN-experter beskrivit som folkmord och palestinska kvinnor har rätt till en framtid. De ska inte fördrivas, säger hon.
Hundratusentals demonstrerade i Rom på den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Foto: Daniele Napolitano
“Viktigt att bekämpa det strukturella patriarkala våldet”
Hon berättar att nätverket redan för fem år sedan tog fram ett program med konkreta förslag på hur patriarkalt våld kan bekämpas i det italienska samhället. Ett program som också fokuserar på rätten till vård och att få bort den religiösa samvetsklausulen som många läkare hänvisar till när de vägrar utföra aborter på sjukhusen.
Benedetta Rossi, aktivist i Non una di Meno, håller upp en skylt till stöd för det nedläggningshotade kvinnocentret Lucha y Siesta i Rom. Foto: Privat
– Ett sätt att stärka kvinnors rättigheter och bekämpa patriarkalt strukturellt våld är att säkra aborträtten. I dag finansierar regeringen så kallade “pro-vita”-organisationer och stiftar lagförslag om att en kvinna som aborterar ska tvingas lyssna på fostrets hjärtslag. Det är vansinnigt, säger hon.
Benedetta Rossi berättar att Meloni-regeringen i Italien sedan mordet på Giulia Cecchettin föreslagit hårdare straff, men inte lyssnat på nätverkets förslag om hur det patriarkala våldet i samhället kan motverkas på ett mer strukturellt plan.
– Det handlar inte om att införa hårdare straff, utan om att förändra samhället kulturellt. Att till exempel satsa på utbildning och införa sexualundervisning om konsensus i skolorna. Vi kräver ett slut på det patriarkala våldet, och att man erkänner kvinnors, hbtq-personers och migranters rättigheter. Vi kräver framförallt att kvinnojourerna får en ordentlig finansiering, säger hon.
Teslakonflikten: Här är historiska sympatiåtgärderna som spelat roll
Sympatiåtgärder har använts i allt från Ådalen 31 till protesterna mot Apartheidregimens Sydafrika. Foto: Pressens Bild och Pontus Lundahl/TT
Den uppmärksammade konflikten på Tesla har fått arbetsköparorganisationer och högerpolitiker att ifrågasätta rätten att vidta sympatiåtgärder. Men fackens många sympatiåtgärder har en lång och betydelsefull historia på svensk arbetsmarknad. Från Ådalen-31 till strejken på amerikanska Toys R Us i mitten av 1990-talet.
Strejkforskaren Christer Thörnqvist. Foto: Privat
Enligt Svenska Akademins ordlista betyder ordet sympatiåtgärd en känsla av varm uppskattning och egenskaper som hjälpsamhet och solidaritet. Rent juridiskt är det ett fackligt vapen att ta till under en pågående arbetsmarknadskonflikt. Som exempelvis nu under den infekterade Teslastrejken där flera fackförbund vidtagit sympatiåtgärder i form av bland annat blockader mot den kontroversiella elbilsjättens verksamhet i Sverige och till stöd för IF Metalls kamp för kollektivavtal.
– Sympatiåtgärder, som alltså handlar om att facken ger sig in i en strid där de inte primärt är berörda själva, utan där själva kärnfrågan anses så pass viktig, har alltid haft ett starkt symbolvärde. Bara hotet om att gå ut i sympatistrejk kan vara mycket effektfullt, förklarar Christer Thörnqvist som är lektor i arbetsvetenskap vid högskolan i Skövde och som länge forskat på strejker och svenska arbetsmarknadskonflikter.
Ådalshändelserna 1931
Ett exempel, det kanske mest kända i den svenska arbetarrörelsens historia, är upprinnelsen till skotten i Ådalen 1931. Där började den egentliga konflikten vid Marmaverken i Hälsingland strax 30 mil söderut längs norrlandskusten året innan, då bolagscheferna beslutat sig för att sänka arbetarnas redan låga löner. Något som ledde till omfattande protester och så småningom strejk.
Händelserna väckte stor medkänsla hos arbetare i alla delar av landet och i Ådalen beslöt sig pappersarbetare därför att ta till sympatiåtgärder.
Strejkande sågverksarbetare i Ådalen i maj 1931. Foto: TT
Något som strax därefter ledde till att fem personer sköts till döds av beväpnad militär den där majdagen för 92 år sedan.
Historisk konflikt på Tesla
Dagens situation kring Tesla måste också betraktas som historisk, menar Christer Thörnqvist som följt konflikten noga de senaste veckorna.
– Sällan, om ens någonsin, har väl så många fackförbund vidtagit sympatiåtgärder som här. Och åt det kan inte Elon Musk göra något, för det är nämligen en grundlagsstiftad rättighet i Sverige, säger Christer Thörnqvist.
Strejkvakt från IF Metall utanför Tesla-anläggningen på Boplatsgatan i Malmö på måndagen. Foto: Johan Nilsson/TT
Han pekar samtidigt på flera andra sympatiåtgärder som haft stor effekt. Under de många blodiga åren i Apartheidsystemets Sydafrika visade stora delar av den internationella fackföreningsrörelsen, inte minst här i Sverige, solidaritet med den hårt förtryckta svarta befolkningen i landet. Företag, som exemplevis den nederländska elektronikjätten Philips bojkottades och sattes under hård press för sin verksamhet i den rasistiska diktaturen och hamnarbetare runt om i världen vägrade lossa apelsiner från landet. Något som bidrog till regimens fall.
Facken slöt upp mot Toys R us
Andra sympatiåtgärder som spelat en avgörande roll är när den amerikanska leksakskedjan Toys R Us försökte etablera sig i Sverige 1994. Företaget vägrade, precis som Tesla, att teckna kollektivavtal med de anställda och en strejk bröt ut. Flera fack ställde sig bakom Handels krav och konflikten tog snabbt fart. Bland annat vägrade Transportarbetareförbundets medlemmar leverera varor till butikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö och Finansförbundet införde blockad av alla ekonomiska transaktioner till och från företaget innan ett kollektivavtal var på plats.
Att sympatiåtgärder har en lång och betydelsefull historia på svensk arbetsmarknad håller Jesper Hamark med om. Han är universitetslektor vid Högskolan i Borås och har bland annat skrivit boken Strejk: från satans svarta Kvarna till gigekonomin som kom ut förra året.
Arbetsköparna var först med sympatiåtgärder
Och enligt honom var det faktiskt arbetsköparna som började använda sig av sympativapnet i kamp mot just fackföreningsrörelsen.
– Det uppstod i Danmark mot slutet av 1800-talet då arbetare vid ett företag strejkade. Deras kompisar som jobbade på andra företag kunde därmed bistå med ekonomiskt strejkunderstöd, så arbetsgivarna beslöt sig därför att lockouta hela branscher. På så sätt fanns det ingen stridskassa, förklarar Jesper Hamark.
Taktiken spred sig snabbt över sundet till Sverige där arbetsköparna även här började anamma strategin som senare även blev en del av fackföreningsrörelsens vapen.
Jesper Hamark tror inte att Elon Musk är villig att ge med sig.
– Han gillar inte facket helt enkelt, men det är han ju inte ensam om bland ledande tech-personer i världen. Och det finns också en kulturskillnad mellan USA och Skandinavien som spelar roll i den här konflikten. Där borta är inte kollektivavtal norm och skulle han bli tvungen att teckna ett sådant så vet han ju, för han är inte dum, att det skulle innebära högre kostnader för Tesla.
Riksdagspartier vill se ytterligare inskräningar i strejkrätten
I en nyligen publicerad undersökning från tidningen Arbetsvärlden svarar fyra av riksdagens åtta partier att de gärna ser en inskränkning när det kommer till fackens rätt att använda sympatiåtgärder. Det här i spåren av just den pågående Tesla-konflikten.
Regeringspartierna Moderaterna, Krisdemokraterna och Liberalerna är tillsammans med Centerpartiet positiva till en inskränkning genom en så kallad ”proportionalitetsprincip” medan Sverigedemokraterna avböjer att svara. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill enligt Arbetsvärldens enkät inte se några inskränkningar.
Christer Thörnqvist tror dock arbetsköparna gärna ser att fackens rätt att vidta sympatiåtgärder begränsas.
– De tycker att dagens regler är alldeles för generösa och så har de alltid tyckt. Men som sagt, vi har en lång tradition av det här i Sverige, förklarar Christer Thörnqvist.
Anders Lustgarten: ”Jag vill inte bidra till medelklassteater”
Anders Lustgartens pjäs Slaget, som berör frågor om klyftorna mellan centrum och periferi, turnerar just nu med Riksteatern.
Prisbelönta Anders Lustgarten är en av Storbritanniens mest spännande dramatiker just nu. Han är Sverigeaktuell med pjäsen Slaget som turnerar med Riksteatern. Hana Al-Khamri möter den tidigare Occupy-aktivisten som alltid har fångar i åtanke när han skriver sina pjäser.
Det var i början av 00-talet som den hyllade judisk-engelska dramatikern och snickaren Anders Lustgarten för första gången klev in på det ökända federala fängelset för dödsdömda, San Quentin, norr om San Fransisco. Anders Lustgarten var där ideellt, som lärare. I rummet väntade 500 dödsdömda fångar. – Jag var inte rädd, säger Anders Lustgarten, med ett flin och berättar att han egentligen tycker att fångarna är smartare än studenterna på Oxford-universitetet som han beskriver som “mediokra och oinspirerade”.
Lustgarten har själv sin kandidatexamen från just Oxford, som han menar är en plats för den politisk härskande klassen och där studenterna ofta assimilerar sig i det globala kapitalistiska systemet utan att ifrågasätta det – medan fångarna, som bestraffas av systemet, förstår att det är ett för jävligt system och en orättvis värld vi lever i.
Anders Lustgarten är uppvuxen i Oxford med framgångsrika brittiska akademiska föräldrar. Men det är viktigt för honom att påpeka att hans farfar var en brevbärare och att det har haft inflytande på honom.
Hans intresse för teater föddes innanför fängelseväggarna. Dels i San Quentin-fängelset, en plats som förkommer i olika Hollywoodfilmer, så som filmen Den gröna milen (1999) och dels i Wandsworth-fängelset i Storbritannien där han under tre år arbetade som lärare i olika ämnen.
Anders Lustgarten arbetade ideellt som lärare och höll teaterkurser på San Quentin-fängelset i San Francisco. Foto: Eric Risberg/TT
På San Quentin-fängelset valde han för sin första teaterkurs pjäsen En anarkists död av den italienska Nobelpristagaren Dario Fo. Pjäsen handlade om mordet på den italienska järnvägsarbetaren och anarkisten Giuseppe Pinelli.
– Det var en otrolig fin stämning i rummet när fångarna spelade karaktärerna i pjäsen. De diskuterade handlingen med engagemang. Deras samtal och deltagande kring pjäsen höjde deras självkänsla och känsla av ett egenvärde bortom kriminaliteten.
– Att arbeta i fängelset var väldigt formativt och tacksamt. Eftersom fångarna inte är konsumenter så var de öppna att interagera med en genuin konst som tar dem på allvar.
Mer än 20 år senare är Anders Lustgarten, enligt brittisk press, en av landets mest spännande prisbelönta dramatiker. Nu är han aktuellt med pjäsen The City and the Town, på svenska översatt av Anders Duus till Slaget som turnerar med Riksteatern i regi av Dritëro Kasapi.
Pjäsen handlar om två bröder som återförenas vid faderns begravning efter mer än tio år. Den ena, Magnus, stannade kvar i den gamla arbetarklassbyn med vänstervärderingar, som med tiden har blivit ett deprimerade postindustriellt samhälle. Den ansiktstatuerade Magnus är dessutom i dag en medlem i vitmakt-rörelsen.
På bilden från vänster: Johannes Wanselow i rollen som Magnus och Hans Christian Thulin i rollen som Ben. Foto: Micke Sandström
Den andra brodern Ben, klädd i kavaj, har gjort en klassresa och är i pjäsens nutid, den liberala politiskt korrekta innerstadskillen.
Brödernas relation och dess komplexitet destabiliseras ytterligare av den svarta kvinnliga vännen Lindsy, som är brödernas gemensamma barndomsvän. Det intensiva slaget mellan de två bröderna handlar bland annat om de djupa klyftorna mellan centrum och periferi.
Anders Lustgarten menar att det var viktigt att har en rasifierad kvinnlig röst i pjäsen för att skaka av dynamiken bland de två vita killar samt att kasta ett tredje ljus på det. – Den svarta kvinnliga Lindsy besitter andra erfarenheter och upplevelse som bröderna saknar. Dessutom kan hon påpeka hur blinda bröderna är för sina egna privilegier i samhället.
Anders Lustgarten menar att Lindsy är den som har mest integritet i berättelsen. Hon valde att stanna kvar i byn för att försöka göra platsen till en bättre plats. Medan den ena brodern flyttade till staden och den andra till fängelset, förklarar Lustgarten och fortsätter:
– I mainstreamteaterns värld är det ofta rösten från det liberala storstadsområdet som utmålas som hjälten – men för mig så är det viktigt att visa på att Ben, liksom många andra liberaler i dagens samhälle, är en del av problemet.
– Jag trodde länge att liberaler var medresenärer i den politiska kampen, sida vid sida med vänstern. Men jag insåg med tiden att de hatar vänstern och gör vad som helst för att hindra rättvisa fördelningar av resurser i samhället, säger Anders Lustgarten
– Magnus är en tragisk figur som i ett tidigare liv och tid skulle ha kunnat vara en fackföreningsledare, men nu har han hamnat på fel sida. Men vad gör den liberala Ben? Han avnjuter sina privilegier utan att ifrågasätta det nyliberala systemet som förtrycker de maktlösa, påpekar Lustgarten i rasande ton.
Lustgarten förklarar att han är bekymrad över alla de begåvade människor som flyttar till storstäderna och blir kapitalistiska entreprenörer, samtidigt som de postindustriella städer de kommer ifrån, faller isär.
Anders Lustgarten, som har en bakgrund som forskare och som 400-meterslöpare på elitnivå, arbetade i nästan tolv år inom den ideella sektorn, med frågor som rör mänskliga rättigheter och korruption. Han bevakade även kritiskt de internationella finansiella institutionerna som världsbanken och IMF.
Han var en av medgrundana till den anti-kapitalistiska Occupy-rörelsen i London, som hans pjäs If You Don’t Let Us Dream, We Won’t Let You Sleep bygger på. Pjäsen spelades på Royal Court Theatre Downstairs och vann det första Harold Pinter-priset för politiskt dramaförfattarskap.
Anders Lustgarten var en av initiativtagarna till de antikapitalistiska Occupy-protesterna i London 2011-2012 och baserade pjäsen If you don’t let us dream, we won’t let you sleep (2013) på händelserna. Foto: Matt Dunham/AP/TT
Nu har Anders Lustgarten lämnat den ideella sektorn. Han tröttnade på att skriva biståndsrapporter som bara lästes av de anställda inom biståndvärlden.
Även aktivismen har fått vila. Anders Lustgarten tycker att aktivismen är gentrifierande och har ockuperats av medelklassen. Därför valde han i stället skrivandet, samt arbetet som snickare.
– Snickeriet är ett bra komplement till skrivandet, säger Anders Lustgarten och berättar att han blev inspirerad av den amerikanska författaren Arthur Miller som är en av hans favoritdramatiker.
– Arthur Miller sa att snickeriet lärt honom vikten att få pjäsdelar att passa ihop på det mest estetiska och det mest tillfredsställande sättet. Det är lika viktigt att vara mentalt fokuserad när man snickrar, som när man skapar en pjäs, om hjärnan drar iväg då blir allt fe.
Han tycker att det är konstnärernas plikt att höja den intellektuella och moraliska nivån hos folket genom bland annat konsten. – Varje konstform som kräver att man har en doktorsexamen i den disciplinen eller kräver att man vet vad schauspielschule buchenau är för nåt – då är det inte konst utan en självrefererande skitsnack, säger han med en sarkastisk ton
Han är också upprörd över att dagens samhälle behandlar och reducerar konsten som ett innehåll och att vad som helst kan var ”content” som passivt ska konsumeras oavsett kvalitet, så länge innehållet kan tillfredsställa hjärnans dopaminreceptorer.
Det är antingen att skriva eller ansluta till en militär motståndsrörelse.
Anders Lustgarten
För honom ska konst få vara en plattform för att väcka viktiga frågor kring samhället och hur vi ska kunna leva tillsammans i det. – Tidigare hade teater en viktig roll på landsbygden och runt fabriken – vid slutet av dagen efter det tunga arbetet, fanns teatern där för att mata hjärnan med samhällsanalys och reflektioner. Det är en förlust att denna sorts teater inte finns längre på landsbygden.
Anders Lustgarten är imponerad av Riksteaterns modell som turnerar runt om i landet och sörjer att denna modell saknas i Storbritannien. Hans tidigare pjäs Lampedusa om flyktingkrisen 2015, har spelats i mer än trettio länder, bland annat i Sverige på Kulturhuset Stadsteatern i ett samarbete med Riksteatern.
Jag frågar honom vad som gör att han orkar fortsätta skriva. Han svarar med en suck: – För att jag har inga andra alternativ. Det är antingen att skriva eller ansluta till en militär motståndsrörelse, säger han med ett skratt.
Anders Lustgarten har alltid fångar i åtanke när han skriver sina pjäser. – Jag undrar ofta hur fångarna skulle reagera på mina pjäser. Jag vill inte bidra till medelklassteater som ofta handlar om ett bekräftande av det egna jaget och den egna världsbilden. Därför hämtar jag inspiration från fängelset.
– Mitt uppdrag som dramatiker är att göra publiken obekväma. Jag vill aldrig göra pjäser som gör folk bekväma. Jag tror på vikten att återerövra folkets handlingskraft, som dagens politiska elit vill ta ifrån oss för att göra oss till passiva konsumenter.
Ett samförståndsäktenskap med Elon Musk – genom kollektivavtal – är ingen garanti för ett lyckligt slut. Amalthea Frantz om problemen med att sätta allt sitt hopp till kollektivavtalen. Foto: Britta Pedersen/TT, Arbetaren
Alla vill vi se Musk backa. Men något är skumt när även arbetsköpare ropar efter kollektivavtal.
Vi som vill ha förbättringar för anställda, i stället för tvärtom, tenderar att bli glada över att någon strejkar alls i världens minst strejkande land. Och vi hoppas förstås att Tesla-ägaren Elon Musk får krypa till korset. Men det betyder inte att kollektivavtal är frälsningen. Arbetsköparorganisationerna är ju rörande överens med företrädare för LO om att kollektivavtal och ”den svenska modellen” är toppen. Hur går det ihop?
Tja, för det första är det sedan år 2019 redan nästan omöjligt att lagligt strejka eller ta till andra stridsåtgärder i Sverige. Då fick Svenskt Näringsliv, via LO, TCO, Saco och senare den socialdemokratiskt ledda regeringen, igenom en lag som radikalt försämrade alla arbetstagares rättigheter. Det enda som det enligt den oheliga alliansen var okej att strejka för var, just det, kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, alltså: inga strejker.
För det andra visar debattutbytet på DN-debatt häromveckan, mellan arbetsköparorganisationen Almega och tio fackförbund, med all önskvärd tydlighet att det inte är kollektivavtalen, utan snarare strejker som sådana, som arbetsköparna är rädda för. Den svenska modellen och kollektivavtal är helt ofarliga för dem. Annars skulle de inte gilla dem så mycket.
Maktobalans i grunden – vilket äktenskap!
Att Sverige har några som helst rättigheter för arbetstagare är ett resultat av mångårig kamp. Och de regler vi har är plåster på såren för ett i grunden ojämlikt förhållande: den som måste jobba för lönen är i underläge till den som betalar ut lönen och äger företaget. Att exempelvis slippa jobba 14 timmar om dagen eller att (tills nyligen) inte kunna få sparken helt godtyckligt är relativt små, men viktiga, regler som ger en aning mer balans åt den enorma maktobalansen mellan arbetstagare och arbetsköpare.
Hustyrannen Svenskt Näringsliv har sin hustru facket kedjad i källaren.
Förvisso har Socialdemokraterna, med LO-ledningen i koppel, alltid älskat makt alltför mycket. Men det betyder ju inte att arbetarna bestämmer i Sverige. Det betyder bara att S har närmat sig arbetsköparna oavbrutet i sisådär 100 år.
Det är alltså minst sagt osmakligt när arbetsköparorganisationen Almegas företrädare Stefan Koskinen i Sveriges Radio nyligen jämförde den svenska modellen med ett äktenskap. Han sade att ”det inte är ett fungerande styrkeförhållande” eftersom det räcker att en part upplever att ett äktenskap är dåligt. Almega skulle då vara den äkta hälften som känner sig förtryckt. När verkligheten mer liknar att hustyrannen Svenskt Näringsliv har sin hustru facket kedjad i källaren. Och till råga på allt säger att hon börjar bli uppnosig.
Kollektivavtal kan passivisera – och kringgås
Kollektivavtal är inte den frihetliga arbetarrörelsens hjärtefråga. För dem som vill ha verklig ekonomisk demokrati och jämlikhet är sådana avtal, och fredsplikten de förutsätts föra med sig, en återvändsgränd:
Men syndikalister är bra på att ha både kort- och långsiktiga mål för ögonen samtidigt.
Kollektivavtal kan invagga de anställda i falsk trygghet och lojalitet som hindrar organisering på arbetsplatserna. Avtalen binder dem under orimligt långa tider, medan arbetsköparna vet precis när avtalen går ut och kan förbereda sig väl på eventuella strider. Arbetarklassen splittras av olika avtal för olika branscher. Och dessutom skapar kollektivavtalen sin egen krångliga byråkrati där makten automatiskt flyttas till experter, längre bort från de berörda.
Men syndikalister är också bra på att vara pragmatiska – eller kanske snarare, att ha både kort- och långsiktiga mål för ögonen samtidigt. Ett annat stort problem med kollektivavtalen är förstås att de ändå kringgås av arbetsköparna hela tiden och mer och mer (som Arbetaren ofta rapporterar om).
Som vår skribent Emil Boss uttryckt det: ”När ett bolag struntar i det kollektivavtal de har tecknat skapar det lönedumpning och osund konkurrens. Varje gång syndikalisterna upprätthåller ett kollektivavtal genom att kräva avtalsenliga villkor för medlemmarna är det bra för samhället.”
Utspelen från arbetsköparsidan är många nu. De tar alla chanser att omfördela ännu mer av makten till sig själva. Bara fyra år efter sin senaste lag har de mage att kräva ett avskaffande av rätten för fackföreningar att ta till sympatiåtgärder. På radion antyder Almega mysande att politikerna redan verkar lyssna på deras krav. Och en kartläggning av Arbetsvärlden bekräftar nu att regeringspartierna och Centerpartiet är med på noterna.
En extra krydda i denna soppa är att arbetsköparna låter ”den svenska modellen” få ett nostalgiskt skimmer över sig, i en tid när konservativa idéer om hur Sverige var så mycket bättre förr frodas.
När faktum är att arbetsköparsidan aktivt, och alltmer framgångsrikt, jobbar för att vrida klockan tillbaka till när arbetare var helt rättslösa.
Baltasar Lobo: anarkist och konstnär med okända Sverige-kopplingar
Baltasar Lobo besökte Sverige flera gånger. Tack vare hans kontakter med svenska konstnärer och Spanienfrivilliga har flera av hans skulpturer donerats hit på senare år – men Lobos första kontakt med en svensk publik var via Arbetaren. Foto: Ann Eriksson, Amalthea Frantz, Arbetarens arkiv
För 30 år sedan gick Baltasar Lobo bort – den spanske konstnären som blev internationellt känd för sina skulpturer. Mindre känt är att Lobo var anarkist och syndikalist, att Arbetaren var den första svenska tidning som skrev om hans konstnärskap, och att kontakterna med Sverige började redan 1936. Några år senare hjälpte Arbetarens korrespondent Rudolf Berner konstnären att rymma från ett franskt interneringsläger.
I höst var det 30 år sedan den spanskfödde konstnären Baltasar Lobo gick bort i Paris. Han var då sedan länge känd som en av 1900-talets stora förnyare av skulpturkonsten.
”Vi skola hämnas dig, Spanien!” En av de teckningar som Lobo skänkte till Arbetarens medarbetare Rudolf Berner 1939. Bild: Ur Arbetarens maj 1939
Det brukar även refereras till hans nära kopplingar till Sverige, som ofta uppges ha börjat 1948. Men Lobos kontakter med Sverige började redan 1936 – under det spanska inbördeskrigets revolutionära inledningsfas.
Baltasar Lobos konstnärsbana kan delas in i två perioder. Under den första var han en framträdande bildkonstnär som gjorde illustrationer och affischer för syndikalisterna i CNT, anarkisterna i FAI, den frihetliga ungdomsorganisationen Juventudes Libertarias och den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres Libres (som hans livskamrat Mercedes Comaposada var med och grundade).
Vid det spanska krigsslutet tvingades Lobo och Comaposada i landsflykt i Paris. Och det var där Lobos andra period inleddes. Från slutet av 1940-talet började han överge bildkonsten och fick med tiden ett stort genombrott som skulptör.
Senare vänskap med Spanienfrivillig
När det talats om Lobos kontakter med Sverige har det handlat om hans andra period. Och det är hans vänskap med skulptören Liss Eriksson och Conny Andersson, en aktiv socialdemokrat som stridit med de internationella brigaderna i Spanien, som brukar framhållas. Tack vare dessa kontakter har flera Lobo-skulpturer på senare år donerats hit.
Per Lindblom visar Baltasar Lobos Grande Maternité/Moderskap under en stadsvandring med Syndikalistiska kamratföreningen i Björkhagen 2018. Foto: Amalthea Frantz
Då Moderskap, den första skulpturen som donerades till Sverige, placerades i Stockholmsförorten Björkhagen 2016 gick staden bland annat ut med följande information: ”Lobo kom i kontakt med Sverige när han 1948 deltog i en samlingsutställning i Stockholm och Oslo som de norska och svenska Spanienkommittéerna ordnade för spanska konstnärer i exil. I samband med utställningen lärde han känna familjen Ingrid och Conny Andersson i Björkhagen.”
Det handlade dock om en europeisk vandringsutställning. I utställningsstyrelsen, som utsetts av den socialdemokratiskt kontrollerade Svenska Hjälpkommittén för Spanien, ingick Conny Andersson, som åtog sig att låta en av de tillresta spanska konstnärerna bo hemma hos sig. Det var så Lobo och Andersson lärde känna varandra.
Lobo möter Berner, hösten 1936
Rudolf Berner, 1946. Foto: Arbetarens bildarkiv.
Men Lobos kontakter med Sverige hade alltså börjat långt tidigare. På uppdrag av de svenska syndikalisterna i SAC reste Rudolf Berner till Barcelona i oktober 1936. Där kom Berner att fungera som korrespondent för Arbetaren, samtidigt som han var anställd på CNT:s och FAI:s gemensamma internationella propagandakontor.
I den anarkistiska revolutionens Barcelona blev Berner snart bekant med den CNT-anslutne Baltasar Lobo, av sina vänner oftast kallad ”Balta”. I en tillbakablick, ”Möten med Lobo” i Arbetaren 3 november 1951, berättade Berner om deras första möte:
”En vacker höstdag 1936 satt jag i Barcelona tillsammans med några katalanska konstnärer på den antifascistiska miliskommitténs propagandaavdelning. Plötsligt rycktes dörren upp och en sällsam figur trädde in. Han var iklädd den traditionella ’mono azul’, milisens blå overall, men plagget var trasigt och pistolhölstret fastbundet med ett grovt snöre kring midjan. En skyttegravsvuxen ’barba negra’ gav något urskogsaktigt åt uppenbarelsen, men de stora mörka ögonen lyste goda som hos ett barn.
– Salud Balta! hälsades han och då förstod jag att denne underlige figur måste vara Baltasar Lobo, konstnären som skapat en rad uppmärksammade affischer på temat kampen mot fascismen. Utlänningarna i Barcelona samlade dessa affischer som om det gällt Goya-etsningar (…)”
Från landsbygd till Madrid och Mujeres Libres
Baltasar Lobo föddes 1910 i en liten by utanför Zamora. Som 17-åring flyttade han till Madrid då han fått ett stipendium för att studera på konstakademin. I Madrid tog Lobo stort intryck av de utställningar han nu fick en chans att se: såväl forntida, så kallat ”primitivistiska” skulpturer, som nyskapande verk av Picasso, Dali och Miró.
De teoretiska föreläsningarna på akademin vantrivdes han dock med. Han började i stället gå i lära hos en träsnidare och bildhuggare, som visade sig vara en hängiven anarkist.
På ytan var bondpojken Lobo och den världsvana storstadsflickan Comaposada ett omaka par.
Baltasar Lobo blev aktiv i den frihetliga rörelsen, först i Juventudes Libertarias och snart i det fackliga CNT. Sedan Lobos familj flyttat till Madrid blev även Lobos systrar, Carmen och Visitación, aktiva i rörelsen. Det var också i Madrid som Lobo träffade sin livskamrat.
Mercedes Comaposada var nästan tio år äldre än Lobo. Hon var född i Barcelona och hade i unga år gått med i CNT. Hon medverkade nu flitigt i den frihetliga pressen, där hon visade prov på sin stora förkärlek för oväntade och avigt provocerande formuleringar.
På senare år har Mujeres Libres tre grundare fått ikonstatus i Spanien. Kaffemugg föreställande (från vänster): Mercedes Comaposada, Lucía Sánchez Saornil och Amparo Poch. Foto: Per Lindblom
På ytan var bondpojken Lobo och den världsvana storstadsflickan Comaposada ett omaka par. Men de var båda anarkister och sitt stora intresse för konst och kultur hade de gemensamt.
I Madrid hade Mercedes Comaposada, tillsammans med poeten Lucía Sánchez Saornil och läkaren Amparo Poch, startat en tidning ”för kvinnor, gjord av kvinnor”. Det första numret av Mujeres Libres (Fria kvinnor) kom i maj 1936 och blev en omedelbar succé. Tidningen var långt före sin tid, inte bara sett till innehållet, utan även i sin avancerade formgivning. Från och med det tredje numret innehöll den illustrationer av Baltasar (som för övrigt blev tidningens ende återkommande manlige medarbetare).
En tid senare bildades en lokalförening av den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres Libres i Madrid. Organisationen hade uppstått genom tidningen och hade alltså samma namn.
I inbördeskriget och Barcelona
Då det spanska inbördeskriget bröt ut i juli 1936 anslöt sig Baltasar Lobo till CNT:s milisstyrkor. En tid senare flyttade Mercedes Comaposada tillbaka till Barcelona där hon fortsatte sitt arbete med Mujeres Libres, som snart utvecklades till en landsomfattande federation med över 20 000 medlemmar.
Lobo höll tät kontakt med Comaposada och i början av 1938 flyttade även han till Barcelona. Nu fördjupades Rudolf Berners vänskap med både Lobo och Comaposada. Från hösten 1938 började det också dyka upp illustrationer av Lobo i Arbetaren, mestadels teckningar som skickades via Berner.
Från hösten 1938 började det dyka upp illustrationer av Lobo i Arbetaren, mestadels teckningar som skickades via Berner.
Samtidigt gick kriget allt sämre för den republikanska sidan. På våren hade den spanska republiken kluvits i två delar då Francos trupper slagit sig fram till Medelhavet. Madrid och Barcelona utsattes nu för allt häftigare bombangrepp från de tyska och italienska flygvapnen.
I Madrid träffades familjens hus av en flygbomb. En stor del av Baltasar Lobos tidiga produktion förstördes, bara en mindre del kunde räddas ur ruinerna. Dessutom omkom Baltasar Lobos far, Isaac Lobo, under ett bombangrepp (enligt en version när familjens hus träffades, enligt en annan något år senare när faderns arbetsplats bombades).
Då Rudolf Berner, efter ett kort mellanspel i Stockholm, var på väg tillbaka till Barcelona i slutet av januari 1939 var katastrofen närmare än han kunde ana. När han anlände till den sydfranska gränsstaden Perpignan fick han veta att Barcelona fallit samma dag. Berner hamnade mitt i kaoset. En halv miljon flyktingar var på väg över gränsen i en första våg.
Flykten från lägret vid Argelès-sur-Mer
Snart fick Berner veta att Baltasar Lobo spärrats in i ett stort läger en dryg mil från Perpignan. Men det var inget han kunde skriva om i pressen.
Först sju år senare, efter det andra världskrigets slut, kunde Berner berätta i Arbetaren (15/4 1946) att han begett sig till det hårdbevakade lägret, som låg på stranden vid Argelès-sur-Mer, och där lyckats hjälpa Baltasar Lobo att rymma:
”… när sammanbrottet kom hittade jag honom bland de internerade milissoldaterna i ett franskt läger nära Perpignan. På olika vägar och mitt framför näsan på de franska myndigheterna lyckades vi få honom till Paris, där han en lång tid levde illegalt, men genom Picassos hjälpsamma mellanhand lyckades han få uppehållstillstånd och började arbeta. Det första han då gjorde var illustrationerna till Arbetarens maj 1939.”
Interneringslägret i Argelès-sur-Mer, 1939. Foto: Arbetarens bildarkiv
El silencio del escultor : Baltasar Lobo (1910-1993), Maria Bolaños (Junta de Castilla y León. Consejería de Cultura y Turismo, 2000)
I biografin över Baltasar Lobo, El silencio del escultor: Baltasar Lobo (1910–1993), som utgavs i Spanien år 2000 bekräftas Berners historia:
”Det var tack vare Rudolf Berner, en svensk journalist (…) som han lärt känna i Barcelona, som han tillsammans med en grupp andra flyktingar lyckades ta sig igenom taggtrådsstängslet och vidare till det närbelägna Perpignan där de fick sova under en bro. Det var också Berner som, för att undvika att han skulle gripas på nytt och återföras till lägret, lånade honom sin kostym och försåg honom med medel som gjorde att han kunde ta sig till Paris.”
Landsflykt, exil och Arbetaren
En tid senare återsågs Berner och Lobo i Paris. För att visa sin tacksamhet skänkte Lobo de första teckningar han gjort i exilen till Berner. Teckningarna var några av de mörkaste som Lobo gjorde under sin långa konstnärsbana.
”… pero el héroe dejó a la mujer preñada.” (… men hjälten lämnade kvinnan havande.) En av de teckningar Lobo skänkte till Berner vintern 1939. Bild: Ur Arbetarens maj 1939.
Via Berner publicerades de i Arbetarens förstamajnummer 1939. I samma tidning fanns även en lång artikel där Berner gjorde den första presentationen av Baltasar Lobos liv och konstnärskap som publicerats på svenska. (”A. Lobo – en revolutionens tecknare. Några data om mannen och hans verk”, i Arbetarens maj, 1939. Reds. anm: ”A.” är ett missförstånd/tryckfel.)
Några veckor senare hade även Mercedes Comaposada, tack vare den internationella anarkosyndikalistiska hjälporganisationen SIA, kunnat lämna det läger där hon suttit inspärrad. Hon tog sig till Paris där hon återförenades med Baltasar Lobo.
Paris, Picasso och tysk ockupation
I Paris fick paret snart kontakt med Pablo Picasso, som redan kände väl till Lobo, då han imponerats av dennes affischer från inbördeskriget. Med hjälp av Picassos kontaktnät kunde Lobo och Comaposada legalisera sin tillvaro i Frankrike. Under tiden hade Rudolf Berner utvisats och återvänt till Stockholm.
Baltasar Lobo i lägenheten på Rue des Volontaires 23, Paris 1974. Foto: Ann Eriksson
Mercedes Comaposada i lägenheten på Rue des Volontaires 23, Paris, 1974. Foto: Ann Eriksson
Hösten 1939 startade det andra världskriget.
En tid senare fick Lobo och Comaposada ta över en liten vindslägenhet på Rue des Volontaires 23 i stadsdelen Montparnasse. Lägenheten hade tidigare tillhört två nära vänner till dem, det ryska anarkistparet Mollie Steimer och Senya Flechin, som emigrerat till Mexiko efter krigsutbrottet.
Där kom paret att befinna sig under huvuddelen av den nazityska ockupationen, som inleddes i juni 1940. Comaposada beskrev hur de varje morgon väcktes av de tyska styrkor som marscherade förbi nere på gatan, sjungande om ”Land” och ”Frau” med en taktfasthet kusligt ”exakt som multiplikationstabellen”, ackompanjerade av ljudet från stövelklackar mot gatan.
Motstånd och konstnärskontakter
Från 1943 började den franska motståndsrörelsen göra sig gällande. Samtidigt ökade också repressionen. På den enkla matserveringen Le Catalan, där Lobo och Comaposada brukade umgås i kretsen kring Picasso, kom de tragiska beskeden om vänner i motståndsrörelsen som mördats eller arresterats av tyskarna allt tätare.
Men till slut, i augusti 1944, kom befrielsen. Mercedes Comaposada och Baltasar Lobo firade på gatorna med sina jublande grannar.
Ur det umgänge som tagit sin början under den tyska ockupationen uppstod efter krigsslutet en löslig konstellation av spanska konstnärer, som kom att gå under det informella namnet Artistas españoles de la Escuela de París (Spanska konstnärer i Parisskolan). Baltasar Lobo och flera av hans generationskamrater ingick, men även den äldre Picasso räknades ibland med.
Konstnärsgruppen blev internationellt uppmärksammad då en stor samlingsutställning började turnera runt i Europa. I januari 1946 reste Lobo, Comaposada och flera konstnärer till Prag för att bygga upp utställningen, som hade titeln ”Artistas españoles republicanos de la Escuela de París” (Spanska republikanska konstnärer från Parisskolan). Den invigdes i februari 1946 och bestod då av 244 verk, med Pablo Picasso som mest kända namn.
Med Rudolf Berner i Paris – igen
När det åter blev möjligt att resa ut i Europa lämnade Rudolf Berner Stockholm för Paris. Han fick resan betald av SAC och hans uppdrag var, förutom att skriva för Arbetaren, att upprätta kontakter med CNT i den franska exilen. Samt, om det var möjligt, att ta sig in i diktaturens Spanien.
Då Berner anlände till Paris i mars 1946 tillhörde Lobo och Comaposada, som helt nyligen återkommit från Prag, de första han sökte upp. Så här skriver han i Arbetaren den 15 april 1946:
Enligt Berner förblev Lobo obenägen att berätta offentligt, inte bara om sitt liv, utan även om sin konst. Han menade att den skulle tala för sig själv.
”Baltasar Lobo, av den franska kritiken och av franska avantgardist-kollegor erkänd som den främste nu levande förnyaren av skulpturkonsten, är sedan många år aktiv inom CNT. (…) Han vill inte berätta om vad han genomgått under ockupationstiden, han anser det mycket viktigare att visa mig sina arbeten ’för de bevisar att jag inte stått stilla, sen kan man ju ha olika mening om vart jag är på väg’, säger han.”
Enligt Berner förblev Lobo obenägen att berätta offentligt, inte bara om sitt liv, utan även om sin konst. Han menade att den skulle tala för sig själv. Därav titeln på den omfattande biografi om Lobo som utgavs år 2000: El silencio del escultor (Skulptörens tystnad).
Baltasar Lobo, självporträtt. En av de teckningar Lobo skänkte till Berner sommaren 1946. Bild: Arbetarens bildarkiv.
Efter sitt besök i Paris lyckades Rudolf Berner, med CNT:s hjälp, ta sig in i Spanien. När han återvände till Sverige hade han med sig reportageserien ”Illegalt till Spanien” som väckte stor sensation då den publicerades i Arbetaren. Men dessförinnan hade Berner återigen stannat till i Paris där han sökt upp Lobo som givit honom några teckningar som han fått med sig hem till Stockholm, däribland ett aldrig tidigare publicerat självporträtt som finns bevarat i Arbetarens bildarkiv.
”Spansk demokrati i landsflykt”, Stockholm 1948
Under tiden hade den spanska konstnärsgruppens utställning fortsatt genom Europa. Två år efter invigningen hade turen kommit till Stockholm, där den visades i Kungshallen under den svenska titeln ”Spansk demokrati i landsflykt” mellan 26 oktober och 3 november 1948.
I samband med den utställningen gjorde Baltasar Lobo sitt första besök i Sverige. I Stockholm återsåg han Berner – som skrev en inte särskilt uppskattande recension av utställningen i kulturtidskriften Prisma (6/1948). Men det var inte Lobo som Berner kritiserade. Berner menade i stället att Lobos arbeten borde ha fått större utrymme och att flera av hans senare, mer experimentella verk saknades på utställningen.
Det var också nu som Lobo blev bekant med Conny Andersson och dennes hustru Ingrid. Mötet med paret Andersson blev början till en vänskap som skulle vara livet ut.
Eftersom Lobo fått flera verk sålda i Stockholm hade han med sig en del svenska pengar när han återvände till Paris. Han hade hört talas om två svenskar som bodde i Paris, och sökte upp dem för att försöka få pengarna växlade till fransk valuta. Det var skulptören Liss Eriksson och dennes hustru Britta Reich Eriksson, som också var konstnär. Även detta möte blev början till en livslång vänskap.
1950-tal: Stockholm – och internationellt genombrott
Nästa gång Baltasar Lobo besökte Stockholm var i oktober 1951 då han deltog i en samlingsutställning med titeln ”Fransk konst” på Galerie Blanche i Kungsträdgården där även Henri Laurens och Fernand Léger var representerade.
Rudolf Berner gjorde ännu en presentation av Lobos liv och verk i Arbetaren. Men då det kom till själva utställningen nöjde han sig med att citera sin egen recension från 1948, och menade att han även denna gång saknade Lobos ”större skulpturexperiment”. Berner avslutade med att citera Liss Eriksson: ”Bäst har i få ord människan Lobo karakteriserats av en svensk kollega, skulptören Liss Eriksson: – Han är som en sol, när han ler och skrattar blir allting så gott och hjärtligt.”
Efter detta uppstod en myt: Att utställningen på Galerie Blanche skulle ha varit Lobos första separatutställning. Det stämmer inte, då det var en samlingsutställning. I förteckningarna över Lobos utställningar uppges nästkommande separatutställning ha ägt rum på Galerie Evrard i Lille 1953 (vilket gör det högst sannolikt att den var Lobos första separatutställning).
Lobos teckningar de följande åren föreställde ofta kvinnokroppar i rörelse, där det länge gick att hitta spår av hans primitivistiska stil från inbördeskriget, men där motiven med tiden blev allt mer glädjefyllda.
Lobos teckningar de följande åren föreställde ofta kvinnokroppar i rörelse, där det länge gick att hitta spår av hans primitivistiska stil från inbördeskriget, men där motiven med tiden blev allt mer glädjefyllda. Hans bronsskulpturer fick också allt friare former. Ett återkommande motiv var en moder som triumferande höjer sitt nyfödda barn mot skyn.
Men Lobos kanske största prov på mästerskap var hans handhuggna skulpturer. Han kom att tillägna sig en suverän känsla för materialet, med stenens färg och struktur i perfekt harmoni med motiven.
La Mano i Stockholm och de sista åren
Under åren fortsatte Rudolf Berner att besöka Lobo och Comaposada vid flera tillfällen. De höll även kontakt brevledes. Rudolf Berner avled i Lund den 11 mars 1977, vid 69 års ålder.
Tre månader senare, i juni 1977, besökte Baltasar Lobo återigen Stockholm. Franco hade dött två år tidigare och den spanska demokratiseringsprocessen var igång. Liss Eriksson hade vunnit en skulpturtävling som utlysts av Svenska Spanienfrivilligas kamratförening.
Ann Eriksson, dotter till Liss Eriksson och Britta Reich Eriksson, Stockholm 2023. I bakgrunden en förlaga till La Mano. Foto: Per Lindblom
Lobo kom till Stockholm för att vara med på invigningen av Erikssons skulptur La Mano, en hyllning till de svenska Spanienfrivilliga. Skulpturen på Katarinavägen är än i dag en viktig samlingsplats för arbetarrörelsen, inte minst syndikalister.
Ett år senare, 1978, avled Conny Andersson, vid 64 års ålder. Ingrid Andersson, Liss Eriksson, Britta Reich Eriksson och deras barn fortsatte att hålla kontakten med Lobo och Comaposada i Paris.
Efter en tids sjukdom avled Baltasar Lobo i Paris den 4 september 1993, vid 83 års ålder. Bara några månader senare, den 11 februari 1994, avled Mercedes Comaposada vid 92 års ålder.
Lobos fortsatta Sverigekopplingar
På senare år har Conny och Ingrid Anderssons barn tagit upp kontakten med släktingarna till Baltasar Lobos systrar i Spanien. Sonen Kjell har nyligen utsetts till ordförande för Liss Erikssons vänförening vars verksamhet drivs av Liss Erikssons och Britta Reich Erikssons döttrar Ann och Miriam.
Tack vare vänskapen mellan Lobos, Anderssons och Erikssons efterlevande har flera av Lobos skulpturer donerats till Sverige, vilket skapat ett förnyat intresse för hans konstnärskap:
2016: Grande Maternité/Moderskap, Stockholm/Björkhagen.
Australiensiska fastighetsmiljardären efterlyste tidigare i år smärta i ekonomin, genom kraftigt ökad arbetslöshet, för att påminna arbetare om vem som jobbar för vem.
Vintern är här. Inte bara årstiden, utan även den ekonomiska. Men ekonomin är inte som vädret – något som bara händer – utan något som de styrande i högsta grad har påverkat. Den varselvåg vi ser nu är inte en olycklig effekt av dåliga tider – den är skapad av politik.
Minns ni den australiensiska fastighetsmiljardären Tim Gurner? I somras satt han i en tv-soffa och beklagade sig över att arbetare blivit för kaxiga. De betedde sig som att företagen skulle vara tacksamma över att ha dem. Han efterlyste smärta i ekonomin genom en kraftigt ökad arbetslöshet.
Han sa: ”Vi behöver se smärta i ekonomin. Vi måste påminna människor att de arbetar för arbetsgivaren och inte tvärtom”.
Smärtan har definitivt kommit till svensk ekonomi. Sverige ”har hamnat i” lågkonjunktur, som man säger. Arbetaren berättar i veckan om en drabbad arbetsplats, ett tryckeri i Östersund, som lägger ned vid årsskiftet och säger upp samtliga anställda, och där galghumor väger upp nedstämdheten inför den kommande arbetslösheten.
Arbetslösheten väntas öka med 40 000 personer
Samtidigt ser vi stora varsel i välfärden. 700 anställda i Region Sörmland, 600 i Region Östergötland. Detta efter en höstbudget signerad Elisabeth Svantesson (M), som inte på långa vägar kompenserar välfärden för kostnadsökningarna. Att låta välfärden behålla sin personal vore att ”elda på inflationsbrasan”, som arbetsmarknadsminister Johan Pehrsson (L) uttryckte det i en partiledardebatt tidigare i höstas.
Under 2024 väntas arbetslösheten öka med 40 000 personer. Detta i en tid när välfärden och skolan behöver lagas, bostäder behöver byggas, infrastrukturen rustas och gängen, som det heter, knäckas.
Vi hade inte behövt se så här många varsel. Lågkonjukturen, och dess medföljande ökade arbetslöshet, har inte bara svept in, vi har inte bara hamnat i den. Den har skapats av uteblivna satsningar från vår regering och av en åtstramande penningpolitik med målet att framkalla en lågkonjunktur som svar på inflationen.
Riksbanken säger inte samma sak som Tim Gurner, men deras handlingar talar samma språk.
Elisabeth Svantesson säger inte heller samma sak som Tim Gurner, men hennes handlingar ekar av samma sentiment, när nedskärningar, och därmed ökad arbetslöshet, ska dämpa inflation.
Räntehöjningarna i sig är inte vapnet
Räntehöjningarna vi har sett är i sig inget vapen mot inflation. Det är dess effekter som är det tänkta vapnet: Den minskade investeringsviljan och arbetslösheten som kommer med den, och därigenom folkets minskande konsumtion.
Men räntehöjningar och åtstramande statsbudgetar gör också något annat. Det är inte neutrala penningpolitiska och finanspolitiska verktyg. Det här lyfte den italienska ekonomen Clara E. Mattei, författare till boken Kapitalets ordning, som nyligen kommit på svenska (längre text om boken kommer), på ett föredrag på Stockholms universitet i veckan.
Räntehöjningarna och välfärdsnedskärningarna är verktyg i den verktygslåda av åtstramningar som verkar för att flytta maktbalansen i den relation som kapitalismen vilar på, nämligen lönearbetet. En ökad arbetslöshet sätter de som säljer sitt arbete i en svagare position och gör oss mer benägna att acceptera försämrade villkor och ökad utsugning.
De skapar, med Tim Gurners ord, smärta i ekonomin.
Richard (högst upp) och Samuel är två av åtta personer på tryckeriet i Östersund som förlorar arbetat i och med nedläggningen vid årsskiftet. Foto: Vendela Engström
Antalet varsel ökar och tryckeriet i Östersund är en av arbetsplatserna som drabbas. Vid årsskiftet lägger tryckeriet ner och åtta personer förlorar jobbet. Detta samtidigt som presstödet för svensk media förändras. – Vi fick besked i oktober och alla kommer att vara uppsagda den 1 december, säger Richard Forsberg som arbetat på tryckeriet i 18 år.
Utanför tryckeriet Bold Printing Mitt i Torvalla, sydost om Östersund, är det redan becksvart. Klockan är fyra på eftermiddagen, det är måndag, och snön ligger packad på marken. Det har snöat flera dagar i sträck och snön når nu upp till knäna.
Richard Forsberg är driftschef på tryckeriet och har bara har några arbetsveckor kvar tills det ska läggas ned och åtta personer förlorar jobbet. Nästa år skulle tryckeriet fylla 20 år. Men så blir det inte.
– Vi hade våra aningar, men att det skulle gå så här fort trodde jag inte. Vi fick besked i oktober och alla kommer att vara uppsagda den 1 december, säger Richard Forsberg.
Svart, rött, blått och gult är de fyra färger som används och blandas i samband med tidningstryck. Foto: Vendela Engström
Han pekar ut mot tryckmaskinerna som han menar är bland de modernaste som finns och värda miljoner.
– Vi får se om det går att få de här sålda. Vi har en intressent i USA, men om ingen vill köpa får de tyvärr skrotas, säger han.
Richard Forsberg har arbetat inom tidningsbranschen sedan han var 16 år, då han började som tidningsbud. Vad han ska göra efter vet han inte ännu, men han har tolv månaders uppsägningstid. Resten av personalen har mellan sex till två månaders uppsägningstid. Samuel är en av dem.
Richard Forsberg, driftchef, och maskinoperatör Samuel. Foto: Vendela Engström
Han vet redan vad han ska göra när tryckeriet lagts ned – köra lastbil. Han tog tjänstledigt för något år sedan för att ta lastbilskörkort. Men än har han inte börjat söka jobb.
– Det är klart att det är tråkigt att det ska läggas ner, men det har också känts som en tidsfråga. Man märker ju att det bara blir mindre och mindre tidningar som trycks.
Allt fler varslas
Den höga inflationen, i kombination med höga räntor, påverkar ekonomin och avmattningen har börjat märkas – speciellt i branscher som är konjunkturkänsliga så som byggbranschen och industrin. Under de senaste månaderna har antalet varsel har ökat, samtidigt som arbetslösheten stigit och antalet nya jobb på Platsbanken minskat.
Mellan januari till oktober i år har Arbetsförmedlingen fått in 60 353 varsel, vilket går att jämföra med att 22 552 personer varslades under samma period förra året, och i oktober varslades 6 758 personer, jämfört med 4 939 personer förra året.
I Sverige ligger arbetslösheten i oktober på 7,7 procent, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning. I just Jämtland har arbetslösheten däremot minskat under flera år. Men trenden har nu planat och i oktober låg arbetslösheten på 4,4 procent.
På tryckeriet i Östersund trycks bland annat Dagens industri på helger, Östersundsposten och Söderhamns-Kuriren. Foto: Vendela Engström
Allt färre läser papperstidningar
Jan Andersson är vd för Bold Printing Mitt, som ägs av Bonnier News-koncernen sedan två år tillbaka. Han berättar att nedläggningen är en konsekvens av att marknaden för tryckta tidningsprodukter har minskat under många år och att den trenden accelererar just nu.
– Till slut kommer man till ett läge där man måste göra större kostnadsbesparingar då inga nya intäkter tillkommer. Nedläggningen av Östersund är för vår del, tyvärr, ett exempel på en sådan “större kostnadsbesparing”. Att det blev just Östersund är till stor del en fråga om geografisk placering, säger han.
Utöver tryckeriet i Östersund äger Bonnier News även tryckeriet i Falun, Sundsvall och Örebro. Efter nedläggningen kommer produktionen av morgontidningar flyttas till Falun och Sundsvall.
– Den utökade produktionen i de anläggningarna kommer att kunna utföras på de i dag befintliga produktionsskiften. Därigenom kommer det inte att behövas några fler tjänster för att härbärgera de utökade uppdragen, säger Jan Andersson.
Har ni erbjudit några stödåtgärder för personalen som varslats?
– Vi erbjuder anställda omställningsstöd via TSL samt om behov finns kontakt med företagshälsovård. Ingen direkt omplacering kommer ske men om vakanser skulle uppstå på någon av de andra anläggningarna kommer dessa att vara tillgängliga att söka, säger han.
Nya presstödsregler kan öka nedläggningar
Tidigare i år blev två tryckare uppsagda på tryckeriet i Sundsvall. Den så kallade ”tidningsdöden” har det pratats om länge. I takt med att allt fler läser nyheter digitalt trycks allt färre papperstidningar i landet. Som ett exempel berättar Richard Forsberg tryckeriet tryckte 35 000 upplagor av Östersundsposten 2004. I dag är antalet nere på 6 000.
– Efterfrågan på papperstidningar har absolut minskat under mina år i branschen, säger han.
Den här trenden kan komma att accelerera i och med det nya press- och mediestödet som införs den 1 januari 2024. Stödet är ett ekonomiskt bidrag från staten till tidningar och trots att de nya reglerna ska vara på plats om knappt två månader har riksdagen fortfarande inte fattat något beslut. För många redaktioner innebär det stor osäkerhet och oro i och med att de inte ännu vet exakt hur presstödet kommer att vara utformat. Mindre ”nischtidningar” som Arbetaren är en av de tidningar som kan drabbas hårt av de nya presstödsreglerna. Om tidningen kommer att få presstöd i vår vet ingen i nuläget.
Hur tror du att presstödsändringarna kommer påverka landets tryckerier?
– Det är svårt att veta. Men jag vet att flera tidningar har börjat ställa om och dragit ned på både pappersutgivning och personal. Inte minst Dala-demokraten och Länstidningen här i Östersund, säger Richard Forsberg.
De två nämnda tidningarna står inför stora sparpaket inför presstödsförändringarna. Totalt kommer elva personer att förlora jobbet samtidigt som tidningarna kommer lägga allt mer fokus på opinon. Dala-demokraten ska även ställa om pappersutgivningen och kommer halvera nuvarande utgivning, från sex till tre dagar i veckan.
– De här tidningarna har haft det ekonomiskt svårt även med det nuvarande mediestödet, och kommer att förlora på det nya mediestödet. Det är därför inte alls förvånande att arbetsgivaren vill genomföra besparingar. Men det är en jättetrist utveckling för dem, säger Magnus Sjöborg, ordförande på journalistklubben i norra Bonnier News Local till tidningen Journalisten.
En annan tidning som ställt om inför presstödsändringarna är Arbetarbladet, som flyttat redaktionen från Gävle till Sandviken. Tidningen förbereder sig på att få mindre stöd nästa år och har upphört med söndagsupplagan. Något även Sundsvalls tidning och Gefle Dagblad har gjort.
– Med nuvarande presstöd har man fått betalt för att producera unikt material för båda tidningarna. Det nya mediestödet stöder tvärtom lokal journalistik på flera orter och inte en mångfald av medier som bevakar samma stad. Då kan man konstatera att Arbetarbladet är större i Sandviken och Gefle Dagblad större i Gävle, säger Mikael Nestius, affärsområdeschef för Bonnier News Local till Dagens opinion.
Tryckeriet, som grundades 2004, lägger ner vid årsskiftet. De toppmoderna maskinerna är till försäljning, men i nuläget finns bara en intressant. Säljs de inte skrotas maskinerna. Foto: Vendela Engström
Sista dagen på tryckeriet närmar sig
På måndagar inleds nattsskiftet på tryckeriet i Östersund med att maskinerna tvättas rena. Blankt papper körs genom maskinerna för att tvätta bort restbläck från veckan som varit. Ett vanligt stressmoment är när pappret går av till följd av vätan.
Så sker även denna dag. Maskinen stängs av, pappret tejpas samman och maskinen slås på igen. Upp på det så kallade ”online-bandet” kommer blanka papper med lite bläckstänk på som blir allt vitare i takt med att fler ark gått genom tryckmaskinen.
Vid spakarna står Christian. Han har arbetat som maskinoperatör här i över tio år. Han vet inte vad som väntar efter nedläggningen, men har bestämt sig för att skriva ett cv och söka efter jobb på lediga dagar.
– Det har varit lite nedstämt här, men det har vägts upp med galghumor. Det blir ett sätt att hantera det. Det kanske kommer något positivt ur det här ändå, säger han.
Annie Hellquist reder ut folkmordsbegreppet. Foto: Patem Mousa/TT
Vad är folkmord? Kan begreppet användas på Israels aggression mot Gaza? Och vad är Sveriges och andra staters ansvar enligt internationell rätt när folkmordshandlingar begås framför våra ögon? Arbetaren reder ut.
Varför är dödandet av en miljon människor ett mindre brott än dödandet av en individ? Det var den fråga Raphael Lemkin ställde sig, och den fråga som sedermera kom att leda fram till den definition av, och konvention mot, folkmord vi har i dag.
De två brott som fick honom att ställa sig frågan var attentatet mot Taalat Pasha, en av Ottomanska rikets ledare under 1913–18, och massdödandet av armenier i Ottomanska riket 1915, långt innan begreppet genocid, eller folkmord, hade myntats av samme Lemkin.
Morgonen den 15 mars 1921 skuggade en ung armenier, Soghomon Tehlirian, Taalat Pasha från dennes hem i Berlin, där han – efterlyst för krigsbrott – levde under en ny identitet. 25-årige Tehlirian, som förlorat 85 släktingar i folkmordet mot armenierna, ingick i Operation Nemesis, en hämndaktion på de ansvariga för folkmordet. Han sköt Taalat Pasha i nacken, greps tämligen omgående och ställdes inför rätta för mord.
Raphael Lemkin, polsk-judisk jurist, följde rättegången och ställde sig frågan varför Talaat Pasha aldrig ställts inför rätta, och hur det kunde komma sig att det inte fanns någon internationell lag som berörde sådana ohyggligheter.
Själv förlorade Lemkin senare 49 familjemedlemmar i Förintelsen och vigde därefter sitt liv åt att arbeta för ett internationellt juridiskt ramverk som hanterade frågan om folkmord.
1948 blev det verklighet när FN röstade ja till folkmordskonventionen som skulle förhindra och bestraffa liknande brott.
Skyldigheten att skydda
Med folkmordet i Rwanda och i Srebrenica på 1990-talet i färskt minne kompletterades konventionen 2005 med ”Skyldigheten att skydda”, som stipulerar att ett land har skyldighet att skydda sina medborgare från folkmord, etnisk rensning, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Om staten inte kan skydda befolkningen faller ett kollektivt ansvar på det internationella samfundet att handla för att förhindra dessa brott.
Demonstranter världen över går nu ut i hundratusentals och kräver denna typ av handling. FN-tjänstemän larmar om den höga risken för ett förestående eller pågående folkmord. I internationell media pågår en debatt om huruvida Israels attacker mot Gaza lever upp till definitionen av folkmord.
Folkmord är ett begrepp som ska användas med försiktighet. Många är de historiska övergrepp som varit fruktansvärda, men ändå inte levt upp till definitionen för just folkmord.
Men det finns historiskt också en underanvändning av begreppet i skarpt läge. Det har visat sig om och om igen, att begreppet folkmord ofta undvikits när tidigare folkmord pågått, trots att information om situationen funnits.
Samantha Power har arbetat som allt från korrespondent under Balkankriget till forskare, diplomat och FN-tjänsteman. I sin bok A problem from hell visar hon hur både västländer som kunnat ingripa och USA, som enligt Power haft tidig information om 1900-talets samtliga folkmord, återkommande misslyckats att förhindra folkmord. Hon beskriver hur USA ofta beskrivit folkmordshandlingar i termer av konflikt eller inbördeskrig medan de har pågått.
Ingen har någonsin erkänt ett folkmord
Först bland folkmordsforskarna att larma om att situationen i Gaza är att beteckna som folkmord var den israeliska historikern Raz Segal, som för några veckor sedan kallade den pågående situationen för ”ett skolboksexempel på folkmord”. Detta då flera av de gärningar som räknas upp i konventionen bevisligen pågår i Gaza – palestinier dödas, orsakas skada och påtvingas levnadsvillkor som är avsedda att medföra deras fysiska undergång – samt att det finns ett uttalat uppsåt. Något som Raz Segal menar demonstreras genom de uttalanden israeliska makthavare och militära befälhavare har gjort om ”mänskliga djur”, monster och nazister, betoningen på att orsaka skada och ”eliminera allt”, med mera.
I debatten har det sedan kommit såväl medhåll, som mothugg och nyanseringar. Det är främst kring uppsåtet debatten just nu rör sig. Finns ett uppsåt att helt eller delvis förinta palestinier som grupp, eller är det stora antalet dödsoffer, som Israel själv menar, ”collateral damage”, en olycklig konsekvens av krigföringen mot Hamas?
Folkmordsforskaren Martin Shaw menar i New Lines Magazine, att även om dödandet av civila skulle kunna ses som ”collateral damage”, så kan inte den sociala förstörelsen sägas vara det. Det finns ett uttalat mål att förstöra civil infrastruktur, och förstöra livsvillkoren i Gaza, vilket väcker frågan om folkmord. Han betonar också att folkmordsbegreppet används för lite, eftersom stater vill undvika det ansvar som faller på dem – skyldigheten att skydda – när det används.
Omar Bartov, professor i Förintelse- och folkmordsforskning, skriver under rubriken ”We still have time to stop the worst” i New York Times att situationen riskerar att utvecklas till ett folkmord, men han vill ännu inte slå fast att vi är där. Han menar att det finns ett uttalat uppsåt i israeliska politikers folkmordsretorik, men att militärens uttalade mål är militära och, menar han, inte visar på ett sådant uppsåt.
David Simon, chef för folkmordsstudier på Yale, menar i en artikel i Time, att Israel endast explicit uttalat att de vill utrota Hamas, och inte direkt uttalat att de vill utrota en specifik etnisk grupp, vilket gör att det inte kan betecknas som ett ”skolboksexempel” på folkmord.
Men vi ska också komma ihåg att förnekelse är folkmordens ständiga följeslagare. Förnekelsen är en integrerad del av förloppet, både under och efter. Det finns inget folkmord som de ansvariga erkänt.
Skyldigheten att förhindra
Skaran av forskare och experter som menar att det som händer i Gaza de facto utgör folkmord eller riskerar att utvecklas till ett folkmord växer från vecka till vecka. Det finns en bred konsensus kring att krigsbrott redan begås i och med attackerna mot skyddade mål som sjukhus och skolor, samt blockaden av bränsle, elektricitet och livsmedel.
Och ser det ut som ett folkmord – att folkmordshandlingar begås, låter som ett folkmord – att makthavare uttalar en folkmordsretorik, så är ju sannolikheten hög att det faktiskt är ett folkmord.
Men frågan är om vi i nuläget behöver veta hur väl definitionen uppfylls. Skyldigheten att skydda handlar om att förhindra dessa brott, och då gäller det att agera på varningssignaler, vilket det finns många av.
Ett folkmord kan omöjligen förhindras efteråt, när jurister vänt och vridit på förloppet och det står klart att punkterna i definitionen uppfylls.