Den tunna blå linjen balanserar skickligt svåra frågor kring Malmös polis och kriminalitet. Josephine Askegård ser en realistisk och spännande samtidsskildring.
Hur nära ligger det ett medialt självmordsuppdrag att göra en dramaserie om polisens arbetssituation i Malmö idag? Så otroligt mycket som kunde gå fel, i den inte särskilt kommunikativa hettan kring begrepp som polisbrutalitet, gängvåld, sprängningar, utsatta områden, visitationszoner, nazistdemonstrationer som skyddas av poliser, antisemitismen, sexuellt våld och ungdomar som dras in i kriminalitet. Alla dessa ämnen tas upp och hanteras med den äran. Utan tvärsäkerhet men pekpinnefritt ur flera perspektiv. Även polisens.
För här kliver individerna fram; den konflikträdda gruppchefen Jesse som oroar sig till panik för sin pubertetsdotter, den kristna Sara som inte vad hon ska göra med all empati, känsloknippet Magnus med en trasig familj som gör sig påmind hela tiden, judinnan Leah med sin rädda bråkstake till morfar Jurek, det lesbiska kärleksparet Faye och Dani, den stenhårda och karriärblinda polismästaren och rasistiska och sexistiska kollegerna. Alla i en kamp mellan jobb och privatliv, mellan lydnad i ledet och att tänka själv som en viktig del i jobbet.
