Signerat #1/2021

Solidaritet bortom kärnfamiljen

Majsa Allelin är forskare och skribent. Foto: Emelie Jönsson

Covid-19 undgår ingen, inte ens den fiktiva läkaren Meredith Grey i serien Grey’s Anatomy. I en scen får hon besök av sin läkarkollega Tom Koracick, som egentligen också ligger allvarligt sjuk på samma sjukhus men som lyckats smita in till hennes rum för att slippa isoleringen, om än för en liten stund. ”Jag ville bara få se någon som verkar överleva detta”, säger han till Grey och de håller handen för att dela oron och ensamheten innan sjukhuspersonal kommer på hans aktion och kör ut honom från rummet tillbaka till sitt. Mötet var inte tillåtet men trots allt helande för att orka tillfriskningsprocessen.

I scenen var de båda sjuka i samma virus, vilket gör det mindre riskabelt att ses. Men hur hanterar vi (det ibland livsviktiga) behovet av någon annans närvaro när man är sjuk och bor hemma själv?

I år har begreppet solidaritet kommit att användas främst för att stoppa smittspridningen av covid-19. Enligt den nyliberala logiken har solidaritet handlat om att – med hjälp av folkets individuella (privatmoraliska) metoder – lyckas hålla samhällsutgifterna på ett minimum så att privatiseringarna ska förbli ohotade. Från mer folkligt håll har det handlat om att ta omedelbar hänsyn till sjukvårdspersonal och riskgrupper, och långsiktigt för allas vår hälsa. Men vad dessa två solidaritetsformer framförallt har haft gemensamt (för i år) är att de har handlat om förebyggande insatser, det vill säga att förhindra smittspridningen. Vi kan därför kalla det för ”förebyggande solidaritet”.

Sverige är ett land med hög andel ensamhushåll, ett land där många redan rapporterar om ofrivillig ensamhet.

När smittspridningen nu når nya nivåer undrar jag dock vad solidaritet betyder för den som redan blivit sjuk och bor ensam (ensamstående föräldrar till yngre barn inkluderat). Med andra ord: hur ser den, låt oss kalla den för ”pågående solidariteten” ut? Om detta har jag hört och läst ytterst lite, såväl av FoHM, politiker som min egen omgivning. Som tur är, kan man vända sig till historien för att försöka finna svar.

En viktig socialistisk inrättning som i varierade former blivit realitet är kollektiva boendeformer. Ett skäl till detta handlar om att dela på hushålls- och omsorgsarbetet. Omsorg är utan tvekan ett av vänsterns många återkommande begrepp, och är helt centralt inom feministisk teoribildning. Om det nu är ett faktum att vi ska fortsätta leva med pandemier framöver och vi fortfarande tror på socialistiska ideal måste vi därför – utöver den långsiktiga frågan om boendeförhållanden och familjepolitik – också begreppsliggöra och praktisera solidaritet hos de redan insjuknade, utifrån de specifika villkor som vi lever under just nu.

Sverige är ett land med hög andel ensamhushåll, och ett land där många redan rapporterar om ofrivillig ensamhet. Ekvationen är därför enkel men svaren desto svårare och frågorna är många: vem ska i dagsläget offra sig och gå hem till den sjuka för att bistå med matlagning, koka en kopp te eller bara säga ”stackars” och ta tempen?

Så vad betyder socialism, eller vad betyder queera levnadssätt för den delen, för den sjukes omgivning?

Ska vi kräva en utökad sjukvård som utför detta? Ska det vara den framtida socialtjänstens uppgifter? Ligger det inom ramen för en utökad hemtjänst? Eller ska man rent av kunna förlita sig på sina vänner, sitt community och bo tillfälligt på någons soffa? Jag vet inte. Men någonstans måste vi börja prata om det i alla fall. Ingen ska behöva vara sin egen omsorgsperson när det just är omsorg man behöver, eller somna ensam till rädslan av att man kanske inte vaknar nästa morgon. Ibland kan det som går emot den förebyggande solidariteten, till exempel en kram eller hålla handen, vara just det som behövs för den pågående solidariteten.

Det som inte dödar dig, gör dig nämligen inte starkare – det försliter dig. Det kan ge dig PTSD, det kan göra dig bitter, deprimerad eller ge andra somatiska besvär. Många av oss blir veka och behövande när vi bara har en vanlig förkylning, och vill att våra partners ska finnas där och vara stöttande. Men är du ensam och sjuk finns det oftast ingen naturlig person att kräva sådan stöttning av. Så vad betyder socialism, eller vad betyder queera levnadssätt för den delen, för den sjukes omgivning? Vilket ansvar har vi för varandra?

Vi kan kritisera borgerliga ideal i teorin i all oändlighet – vi kan vara de främsta experterna på Fredrich Engels, Aleksandra Kollontaj och Judith Butler – men nu är det dags att börja formulera omedelbara och konkreta solidariska omsorgspraktiker bortom kärnfamiljens högborg. Det skulle inte enbart gynna singelhushållen, utan även dem vars högborg blivit ett fängelse.

Ingen av oss vet varken hur nuvarande pandemi kommer sluta eller om Meredith Grey kommer att bli frisk och fortsätta som huvudkaraktär i serien. Blir hon det, har hon i alla fall ett hus att komma hem till, som efter makens död för flera säsonger sedan omskapats till ett kollektivboende där hon i storfamiljsformat bor med sin bonussyster, ingifta syster och alla barnen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984