I den kinesiska staden Yiwu tillverkas omkring hälften av allt julpynt i världen.
När det lackar mot jul dyker det glittrande pyntet och tomtekostymerna upp som kom det farande från Nord. Men det är förstås människor som med hårt och monotont arbete och limpistoler till låga löner i blixtrande fart fäster tofsar på röda luvor och öser glitter på julkulorna.
Förkortad arbetstid kan vinna val – och bli till verklig frihet om vi kämpar för den. Ett skarpt förslag om att förkorta arbetstiden skulle kunna skära igenom den kvävande högerdimman och öppna för en politisk debatt.
År 2030 kommer vi bara att arbeta femton timmar i veckan.
Det förutspådde ekonomen John Maynard Keynes på 1930-talet. Han grundade sin profetia på den tekniska utvecklingens hastighet. Med modern teknologi kunde allt färre människor göra allt mer på allt mindre tid. Den tidsbesparingen, tänkte Keynes, skulle hans barnbarnsbarn kunna omsätta i ledig tid.
Av den vanten blev det en tumme. Sexdagarsveckan blev en femdagarsvecka. Successivt förlängdes också semestern.
Men sedan tog det stopp.
Så här i backspegeln framstår lagstadgandet av fyrtiotimmarsveckan 1973 och femveckorssemestern 1978 som två av de sista verkliga frihetsreformerna i Sverige.
Efter det kom 1980-talets nyliberala offensiv. Högern och kapitalet rev det samförståndskontrakt man ingått med socialdemokratin och som handlade om att lämna näringslivet i privata händer samtidigt som produktivitetsökningarna skulle växlas in i form av högre löner och utbyggd välfärd.
I stället för att förverkliga Keynes dröm föresatte sig högern att göra Sverige till det land vi har i dag: en maskin där allt fler bränner ut sig för att ett litet fåtal ska kunna bli ohemult rika.
Klyftan mellan den fria tid vi skulle kunna ha och den fria tid vi faktiskt åtnjuter har aldrig varit större än i dag.
Denna utveckling presenteras förstås som utvidgad frihet, men i praktiken representerar den motsatsen. Klyftan mellan den fria tid vi skulle kunna ha och den fria tid vi faktiskt åtnjuter har aldrig varit större än i dag.
När vi summerar de senaste fyrtio årens politik måste vi därför inte bara räkna in den skenande ojämlikheten och de växande ekonomiska orättvisorna. Vi måste också lägga till en objektiv minskning av friheten.
Att socialdemokratins ledning också har medverkat i denna utveckling är förstås en skam. Men kanske finns det också några ljusglimtar i mörkret.
I sitt trevande efter att återta det politiska initiativet har Socialdemokraterna under den senaste tiden försökt producera en serie samhällsanalyser som grund för en ny politik. Flera av dessa förslag har – med rätta – fått kritik för att de kopierar auktoritära högeråtgärder. Sådana förslag är valförlorare: De väljare som går i gång på att sparka neråt kommer ända alltid att få mer av sin älsklingsdrog hos Tidöpartierna.
Bland de förslag som cirkulerar inom socialdemokratin finns emellertid också en potentiell valvinnare, nämligen just frågan om arbetstidsförkortning. I arbetstidsgruppen, ledd av Annika Strandhäll, tror man att frågan kommer att ingå i ett reformpaket som ska presenteras i vår.
Viktigast av allt är att arbetstidsfrågan pekar bortom kapitalismens mystifierande uppdelning av ekonomi och politik. Den visar oss att ekonomi inte handlar om objektiva nödvändigheter utan om mänskliga val.
Ett sådant förslag är förstås bara början. För att verkligen genomdriva en arbetstidsförkortning kommer det att krävas en hård kamp, framför allt en facklig sådan.
Samtidigt skulle det vara en framgång i sig att få upp frågan på den politiska dagordningen. Inte minst skulle det utgöra en pedagogisk vinst: Ett skarpt förslag om att förkorta arbetstiden skulle kunna skära igenom den kvävande högerdimman och öppna för en politisk debatt som kretsar kring andra värden än att slå världsrekordet i miljardärer per capita.
Viktigast av allt är att arbetstidsfrågan pekar bortom kapitalismens mystifierande uppdelning av ekonomi och politik. Den visar oss att ekonomi inte handlar om objektiva nödvändigheter utan om mänskliga val.
Ytterst finns här en insikt som Keynes själv var djupt övertygad om, nämligen att ”det ekonomiska problemet” – det vill säga kampen om hur vi ska använda våra knappa resurser – inte är ett permanent problem för mänskligheten.
Det verkliga problemet är politiskt. Det handlar om att mobilisera en tillräcklig kraft för att omvandla potentiell frihet till verklig frihet. Arbetstidsfrågans omedelbara värde ligger i att den riktar våra blickar mot just detta mål.
I Finland har en våg av politiska strejker sköljt över landet sedan i september. Politiska strejker är ovanliga. Men med regeringens ”fientliga inställning” mot arbetare och de som saknar arbete, menar facket att det är nödvändigt.
Senast i dag torsdag varslade Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC) och dess medlemsförbund om nya stridsåtgärder. De kommer att genomföras den 14 december om regeringen inte gör det möjligt för löntagarorganisationerna att delta i verkliga förhandlingar, sade Jarkko Eloranta, ordförande för FFC på en presskonferens.
Därmed fortsätter de endagarsstrejker, det vill säga politiska strejker, som har anordnats över landet under månader nu och som är rena protester mot regeringens politik. En politik, som facken menar slår extremt hårt mot vanliga arbetare och främst mot de mest utsatta – de som står utanför arbetsmarknaden.
– Regeringens högerpolitik är mycket fientligt och ovänligt inställd till vanliga arbetstagare, säger Rami Lindström, arbetsmarknadschef på Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC) till Arbetaren.
Till FFC hör bland annat Industrifacket, servicefacket Pam, bil- och transportbranschens arbetarförbund AKT, Byggnadsförbundet och de offentligt anställdas fackförbund JHL. De flesta som har deltagit i strejkerna är medlemmar i dessa olika fackförbund och arbetare inom städ, kök, transport, bygg, samt fabriksanställda.
Förra veckan hölls flera endagsstrejker organiserade av Industrifacket, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL och Fackförbundet Pro. Bland de som deltog fanns anställda vid designföretaget Marimekko, smyckestillverkaren Kalevala Koru och färgtillverkaren Teknos. Och i Helsingfors strejkade bland annat affärsverket Stara vilket ledde till oplogade vintergator under onsdagen.
Det var bara en av många strejkdagar som genomförts runtom i Finland sedan i september.
Facken protesterar alltså mot regeringens planerade nedskärningar och mot föreslagna lagändringar. Lindström beskriver regeringens politik som obalanserad och menar att den slår ojämnt.
– Regeringens politik går ut på att skära ner på utgifterna, särskilt inom social trygghet och välfärd, vilket slår hårt mot de mest utsatta på arbetsmarknaden och arbetslösa, säger han och fortsätter.
Det handlar bland annat om att den finska regeringen gör stora nedskärningar i ersättningarna till arbetslösa. Dessutom föreslås betydande förändringar både vad gäller arbetsmarknadslagarna samt inskränkningar i strejkrätten.
Förslaget till lagändringar om att inskränka strejkrätten innehåller tre delar. För det första vill regeringen begränsa möjligheten till politiska strejker genom att sätta en tidsgräns på 24 timmar.
Det skulle innebära stora inskränkningar i rätten till politiska strejker mot just politiska beslut, ett ganska kraftfullt strejkvapen som genom historien har använts relativt sparsamt.
För det andra vill den finska regeringen begränsa möjligheten till solidariska strejker. Om ett fackförbund har utlyst strejk så kan den strejken stödjas av andra fackförbund genom så kallade sympatistrejker. Något som regeringen vill undvika.
– Det är tydligt att regeringen önskar begränsa fackens makt genom de här lagändringarna, säger Lindström.
Den tredje förändringen handlar om höjda bötesbelopp vid ”olagliga strejker” och att det ska gå att bötfälla individer som deltar i strejker som domstolen har slagit fast är olagliga.
Rätten till stridsåtgärder är en grundläggande och mänsklig rättighet som tryggas i grundlagen och människorättsavtal, och det finns strikta kriterier för hur den kan begränsas, skriver de fackliga löntagarcentralorganisationerna FFC, Akava och STTK i ett gemensamt uttalande.
Facken vänder sig också mot att regeringen vill prioritera lokala avtal och att varje arbetsplats ska kunna välja vem som förhandlar med arbetsgivaren, vilket i så fall skulle leda till att de fackliga förtroendemännen förlorar både position och inflytande.
Lindström beskriver en utveckling där regeringen går mot att vilja styra mer och mer av arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet och frångå de trepartsöverenskommelser som brukar ligga till grund för hur arbetsmarknaden och socialförsäkringarna fungera.
Lindström menar att det sker ett stort skifte nu från ett Finland med en grundidé om att välfärdsstaten ska garantera människor social trygghet även i svåra tider och ge varje medborgare värde och möjlighet att hålla sig aktiv i samhället och söka sig tillbaka till arbetsmarknaden om man hamnat utanför. Till den nuvarande regeringens tanke om att människor ska tvingas in på arbetsmarknaden genom drastiskt sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet.
Ett annat skifte är att den tidigare rådande maktbalansen mellan facken och arbetsgivarna på arbetsmarknaden håller på att lösas upp.
– Regeringens reformer i arbetsmarknadslagstiftningen tenderar att ge arbetsgivarsidan mer makt så att de skapas en obalans, säger Rami Lindström.
De tre fackliga centralorganisationerna FFC, Akava och STTK menar att det inte går att främja arbetsfred genom att begränsa strejkrätten.
– I de övriga nordiska länderna finns det en gemensam syn på arbetsmarknadssystemets grundläggande struktur, och den synen stöds genom lagstiftning och institutionellt samarbete. Genom regleringen av arbetsmarknaden strävar man efter balans och långsiktighet. Ur företagens och arbetstagarnas perspektiv leder en polariserad arbetsmarknad, som fungerar enligt de politiska konjunkturerna, till osäkerhet. Om man ingriper så här kraftigt i arbetstagarnas ställning och rättigheter i Finland kommer det att leda till mer turbulens än arbetsfred, skriver de i ett pressmeddelande.
Regeringens föreslagna lagändringar är planerade att träda ikraft till sommaren 2024. Facken gör nu allt de kan för att försöka stoppa dem.
Sommaren 2021 orkestrerade Belarus diktator Alexander Lukasjenko en flyktingkris längs EU:s östra gränser som svar på EU-sanktioner mot landet. Vilka var det som kom och hur gick det för dem? Arbetaren möter Sonia, Carlos och Hadja, som alla tog sig till EU när Lukasjenko öppnade den nya rutten.
I vardagsrummets innersta hörn står ett högt skåp i glas. Det är hemmets tempel. I skåpet förvaras objekt som är viktiga för de olika familjemedlemmarnas orichor – de personliga gudar som hjälper dem genom livet och präglar deras personlighet.
Det är en shaman som genom en ritual tar reda på vem man tillhör, varje gud har två olika ansikten. På Kuba är religionen Santería stor, en blandning av andlighet, västafrikanska religioner och kristendom. På golvet bredvid skåpet står ett litet fat med mjuk kaka på. I Litauen, där just det här skåpet hör hemma, är de desto ovanligare.
Sonia förklarar att det är viktigt att hålla sin oricha på gott humör, och ett av sätten att göra det på är sötsaker. Hennes oricha tycker, till exempel, också om honung. Om man tar hand om sin oricha kommer bra saker att hända en. För Sonia – som sensommaren 2021 lämnade sina två barn bakom sig i Havanna – har mycket stått på spel.
Drygt två år har passerat sedan Sonia och Carlos lämnade Kuba. Det gifta paret är konstnärligt lagda, Carlos är musiker, och de engagerade sig politiskt för ett bättre Kuba. Kommunismen vilar som ett gammalt ok över det kubanska samhället, förändring är närapå omöjlig.
Sommaren 2021 blossade stora demokratiprotester upp. Många politiska opponenter, journalister och aktivister fängslades godtyckligt. Carlos fick genom kontakter veta att det snart skulle bli hans tur. De bestämde sig för att de måste lämna Kuba. Carlos äldre bror i Stockholm, också han politisk flykting men för två decennier sedan, hjälpte sin lillebror och sin svägerska att betala för biljetterna till Moskva.
Men parallellt med demokratiprotesterna på Kuba smider en annan auktoritär ledare på andra sidan jordklotet planer som i allra högsta grad ska påverka Sonia och Carlos.
Ankomsterna till EU via de nordöstra gränserna har under många år varit mycket få. Men under sensommaren och hösten 2021 ökade de i snabb takt. Detta följde på att Belarus, EU:s östligaste granne, liksom Kuba hade skakats av stora demokratiprotester. Dessa avtog i mars 2021, men ilskan mot EU puttrade fortsatt i den auktoritära presidenten Aleksandr Lukasjenko.
Ett stort antal demokratiaktivister och journalister hade fängslats under de tio månader som protesterna pågick i Belarus. Något EU fördömde i starka ordalag samtidigt som man införde sanktioner.
Den diplomatiska krisen mellan Belarus och EU var redan ett faktum sensommaren 2021. Men relationen försämrades ytterligare och den 7 juli sa president Lukasjenko att han skulle översvämma EU med ”droger och migranter”.
Sagt och gjort. Först var det övervägande irakier som anlände till Minsk med direktflyg från Bagdad. Men människosmugglare är inte dumma. Snart hade en ny rutt till EU öppnats – betydligt enklare och säkrare än båtarna via Medelhavet från Nordafrika.
För Sonia och Carlos var det enkelt att resa till Moskva. Det kommunistiska Kuba står fortfarande på god fot med Ryssland sedan Sovjetunionens dagar. Väl på plats skaffade de jobb, och bodde i en billig korridor i Moskvas utkanter.
Carlos, som är musiker, började spela på olika barer och fick pengar direkt i handen. Sonia tog jobb på ett callcenter som behövde spansktalande till sin kundtjänst. Där lärde hon också känna två yngre kubanska kvinnor som har tagit samma väg från Kuba som hon och Carlos.
– De är som mina yngre systrar. De gjorde så många konstiga, tunga jobb: som byggarbetare, allt möjligt, säger Sonia.
Sonia och Carlos, som aldrig tidigare hade lämnat det stängda Kuba, visste inte exakt vad som skulle vänta dem i Ryssland. De stannade i Moskva i drygt ett halvår, sparade pengar, väntade. Ryktet om den belarusiska gränsen nådde dem under hösten 2021 men de hade andra planer: de skulle flyga till Serbien och sedan ta sig vidare till Spanien.
Kuba, Ryssland och Serbien är på många sätt världar ifrån varandra. Men de är gamla kommunistiska kamrater.
Men sedan invaderade Ryssland Ukraina. Serbien, som de tänkt flyga till, var därmed utom räckhåll då luftrummet stängdes för ryska plan. Paret från Kuba hade lämnat ett inrikespolitiskt kaos bakom sig i hemlandet, men fastnade i stället i en storpolitisk rävsax på andra sidan jorden.
De avvaktade – Sonia var rädd – men till slut bestämde de sig för att haka på den trend som Belarus diktator har skapat och korsa EU-gränsen från Belarus.
Sonia, Carlos och deras två kubanska vänner flög från Moskva till Belarus huvudstad Minsk, stannade några dagar, förberedde sig. På sociala medier delades vid den här tidpunkten fruktansvärda videor och vittnesmål från Polen. Den vägen ville de inte ta.
De packade sina väskor och gav sig av mot gränsen i en helt vanlig taxi.
– Vi hade aldrig hört talas om Litauen förut, säger Sonia.
En solig höstdag i Vilnius träffar Arbetaren en av cirka fyra advokater i Litauen som har specialiserat sig på asylrätt, Rytis Satkauskas som driver advokatbyrån Re-Lex. Han har arbetat med migrationsrätt sedan tidigt 2000-tal och ett vanligt år brukar det handla om mellan 30 och 100 asylansökningar.
2021 kom 4 500 personer, en direkt konsekvens av den nya rutt som öppnats av Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko efter EU:s sanktioner. Procentuellt sett en enorm ökning, men ändå en ganska låg siffra. Men det har varit svårt att möta behoven.
– De flesta går igenom hela sin process utan att träffa en jurist, säger Rytis Satkauskas.
Det är också det största problemet nu när avslagen börjar komma i allt högre takt. Rutin saknas, och de asylsökande vet inte vad de har rätt till. Asylprocessen i Litauen är som en konsekvens av det ett lotteri med väldigt få vinnare. Myndigheterna gör inte mer än vad de verkligen behöver – och frågar du inte, tja, då erbjuds du sannolikt inte särskilt mycket stöd.
En av dem som aldrig har träffat sitt juridiska ombud är 21-åriga Hadja från Guinea. Hon har fått avslag, men i Litauen kan man trots det fortsätta arbeta. Hela sommaren har hon jobbat på en trendig falafelrestaurang, Cvi Parkas, i Vilnius. Att hon skulle utvisas till Guniea, där hennes släkting försökte gifta bort henne som 17-åring, är inte särskilt sannolikt. Litauen ger många avslag, men genomför desto färre deportationer.
Hadja vet inte exakt vad som väntar härnäst. I motsats till det kubanska paret Sonia och Carlos, lurades hon av sin ”agent” innan hon lämnade sitt hemland. När hon landade i Minsk gjorde hon det i tron om att hon var i Paris. Smugglare var snabba på bollen när Belarus diktator beslutade sig för att bussa flyktingar på EU.
– Jag hade ingen aning. Han hade sagt till min släkting som hjälpte mig att jag skulle till Paris, jag pratar franska, det var dit jag ville, säger Hadja när Arbetaren träffar henne i lägenheten hon tillfälligt bor i utanför Vilnius.
Hadja kom innan pushbacksen mot flyktingar längs den belarusiska gränsen hade börjat på allvar och kunde enkelt resa in i Litauen. Men å andra sidan, eftersom hon var en av de första som anlände till ett land som saknar rutin i fråga om flyktingmottagande, fängslades hon i över ett år.
Telefonen fick hon inte använda på flera månader. I Litauen var det först standard att frihetsberöva alla flyktingar tills asylprocessen var över. Efter en dom från landets högsta domstol har tiderna kortats i enlighet med EU-lag.
Även Sonia och Carlos befann sig i asylfängelse i sex månader. Under den här perioden dog Sonias pappa efter att ha nekats behandling för sin cancer, på grund av sin dotters politiska engagemang. Sonia och Carlos oroade sig under den här perioden sjuka över att de kubanska myndigheterna skulle omhänderta deras barn. Deras barn hade i så fall inte varit de första barnen till politiska dissidenter som omhändertagits.
När de väl får asyl går det snabbt. Sonia och Carlos får knappt några frågor. Deras upplevelse skiljer sig från andra asylsökande som de pratat med: känslan är att det redan var bestämt.
– Det gick för enkelt, säger Sonia.
Exakt vad det kan bero på hänger fortfarande i luften. Var det för att de kommer från ett kommunistiskt land, och Litauen av historiska skäl har ett horn i sidan på Ryssland?
Mantautas Sulskus, som är aktivist i organisationen Sienos Grupe som arbetar med att hjälpa flyktingar längs gränsen, tror det, eftersom Litauen officiellt har sagt att de som flyr kommunismens förtryck ska få en fristad i Litauen. Det har dock inte utnyttjats särskilt ofta, om någonsin, förut.
Klockan slår midnatt. I rummet bredvid vardagsrummet stökar fortfarande barnen runt under översyn av sin farmor. De har fortfarande inte hunnit vända rätt på dygnet och går på Kuba-tid. I rummet står det två sängar med olika lakan i. Varsitt skrivbord, och oräkneliga små, omtänksamma detaljer: som en tavla eller bild på något som Carlos och Sonia vet att barnen skulle tycka om. Trots att de inte har varit här förrän nu är det deras rum som har fått mest kärlek.
När någon beviljas skydd inom EU så finns det i de flesta fall möjlighet till familjeåterförening. Men mellan Kuba och Litauen är det inte en möjlighet. I stället fick de söka vanliga turistvisum för barnen. Men inte via en litauisk ambassad, någon sådan finns inte på Kuba, utan via den ungerska ambassaden som också representerar Litauen.
Sonia och Carlos tog med sig barnens pass på sin resa, något som var tänkt som en säkerhetsåtgärd. Men för att söka visum från Kuba till Litauen, som är en del av Schengenområdet, krävs dokumenten i original.
– Och originalen var här, i vår lägenhet i Vilnius, säger Sonia.
Under sommaren grät Sonia nästan varje natt, berättar Enara Sahuquillo, parets vän, som också sitter med i vardagsrummet och hjälper till att översätta när engelskan inte räcker till. Enara Sahuquillo, som kommer från Spanien, bodde tillsammans med Sonia och Carlos under sommaren och de känner varandra väl vid det här laget.
Tre gånger skickade de kopior av passen, en officiell inbjudan till Litauen och andra dokument med DHL, lika många gånger returnerades posten. Till slut fick barnen och deras farmor göra intervjun på den ungerska ambassaden på Kuba utan passen i original – emot reglerna. Schengenvisumet beviljades. Sonia och Carlos blev så lyckliga.
Sonia är övertygad om vad som gav dem sådan tur.
– Det var alla ritualer och mina tankar, varje dag, varje minut tänkte jag på barnen. Och allt jag gjorde för min oricha. För jag har aldrig hört talas om ett sådant undantag, det ska vara omöjligt. Men det gick.
Men eftersom det inte var fråga om vanlig familjeåterförening, när landet som beviljar den betalar för resan, startade Sienos Grupe en insamling för att kunna köpa biljetterna.
Fem dagar innan Arbetaren träffar Sonia och Carlos i hemmet i ett lummigt område strax utanför Vilnius, Litauens huvudstad, har de återförenats med sina barn.
Men det var inte enkelt, och in i det sista osäkert. När de gav sig av den 22 augusti 2021 smög de i väg mitt i natten.
– Vi hade inte kunnat åka om vi hade sagt hejdå. Det vore omöjligt, säger Sonia.
I en video från återföreningen går känslorna på högvarv. Sonia och Carlos möter upp barnen och Carlos mamma, de gråter, de kramas – förvirring blandas med chock och glädje.
Den enda gången Sonia inte har svar på tal under de över sex timmarna är när hon får frågan om hur det var att vara ifrån sina barn i drygt två år.
Hon tittar på sin man. De sitter nära varandra i den mjuka soffan.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Det var det värsta av allt, men nu vill jag inte tänka på det mer.
Det har blivit dags att avrunda. Alla har sjunkit allt djupare ner i de mjuka sofforna. Farmor, som också omfattas av inbjudan till Litauen och skulle kunna söka asyl hon också, har inte bestämt sig för om hon ska stanna eller inte. Det är första gången hon har lämnat Kuba.
Barnen ska börja i litauisk skola, lära sig språket och få en ny vardag här i EU:s utkant. Den lilla familjen planerar att stanna.
Men innan de kunde landa och börja skapa sig ett liv i Litauen upplevde de ett helvete i skogen längs gränsen till Belarus, när de utsattes för återupprepade pushbacks av de bägge ländernas gränspoliser och var fast i skogen under två veckor.
Om det vill de också berätta. Carlos, som sedan kvällens början när han eldigt berättade om den politiska krisen på Kuba mest har suttit tyst och ibland flikat in någonting kompletterande i Sonias berättelse, vaknar till där han sitter nedsjunken i soffan.
– Tror du att det här kan hjälpa andra – att vi berättar om våldet och det som har hänt oss?
Hur kan det vara möjligt att sjukhus bombas? Vi måste genomskåda det pågåendes självklarhet, skriver Shabane Barot.
Att arbeta på ett sjukhus är – precis som i alla andra arbeten – till stor del en kroppslig upplevelse. Känslan av att gå upp och ner för trappor, fram och tillbaka i korridorer, att öppna dörrar och kliva in i väntrum. Att röra sig på platser som patienter och besökare sällan ser, i kulvertar på väg till matsalen, förbi lastpallar och varuvagnar, i en sömlös koreografi där kroppen vet vad den ska göra och finner sig till rätta på ett självklart vis bland alla andra kroppar.
Det här är vår värld och den känns förutsägbar och trygg. Med tiden glömmer man nästan bort att många associerar sjukhus med svåra besked, sjukdom och död.
Tanken på att den vardag vi lever i skulle kunna kastas omkull, tanken på sjukhus överfyllda av skadade och skyddsbehövande, utsatta för beskjutning och flygbombningar är nästan omöjlig att ta in. De bilder jag sett från sjukhusen i Gaza – jag har ändå undvikit de värsta – där vårdpersonalen arbetar utan tillgång till basal utrustning, rent vatten, läkemedel och smärtlindring, med tiotusentals svårt skadade och traumatiserade människor, väcker förstås frågan hur det här kan vara möjligt. Hur kan det vara möjligt att sjukhus bombas?
”Det var den tidens språk, lika självklart som radion det kom ur […]. Det just pågåendes självklarhet är i varje givet ögonblick nästan omöjlig att genomskåda. Det kräver en enastående ansträngning att inse att tusen andra ’nu’ en gång varit lika självklara och att ytterligare tusen ’nu’ som aldrig funnits, skulle kunna vara det.”
Så skriver författaren Sven Lindqvist om sin barndoms krigspropaganda i boken Nu dog du – bombernas århundrade, utgiven år 2000. Uppbyggd som en experimentell roman med flera ingångar vindlar sig Lindkvists bok genom flygbombningarnas sekellånga historia.
Som så ofta när något framstår som omöjligt eller obegripligt visar det sig att bombningar av sjukhus, skolor och bostadsområden har en lång historia. Som Sven Lindqvist visar i sin bok har det från allra första början varit en av flygbombningens centrala funktioner att gissla och straffa civilbefolkningar.
Detta har förstås fortsatt in i vår tid: Afghanistan, Irak, Yemen, Syrien och Ukraina är bara några samtida exempel på platser där flyganfall och drönarattacker orsakat storskalig död och förstörelse.
Antropologen Stefan Tarnowski skriver i ett nyligt inlägg på den brittiska tidskriften London Review of Books blogg (25/11) om sitt arbete med att kartlägga sjukhusbombningar under Syrienkriget. Sjukhus bombades systematiskt av Assads styrkor och det ryska flygvapnet, vilket utgjorde en strategi för att fördriva människor från rebellkontrollerade områden. Detsamma gäller i Yemen, där den Saudiledda koalitionen med stöd av Storbritannien och USA bombat hundratals sjukhus och vårdinrättningar.
Tarnowski diskuterar svårigheterna i att driva rättsliga fall mot stater som bombar civila. I praktiken råder straffrihet, något som också Lindqvist visar: ingen statlig aktör behövde någonsin stå till svars för den massdöd som inträffade i Dresden, Hiroshima eller Algeriet.
När Israel nu bombar Gaza används det språkbruk som etablerats under decennier av flygbombningar: attackerna är, med vår egen utrikesministers ord, att betrakta som ”proportionerliga”. Jämför med den ”humanitära” bombkampanj som NATO genomförde under Jugoslavien-kriget. Hittills har jag dock inte sett någon kalla den israeliska kampanjen mot Gaza för humanitär, retoriken har varit en helt annan och ovanligt oförblommerad.
Den israeliska krigsmaktens officiella mål är att slå ut Hamas, men det råder inga tvivel hos någon om det utbredda katastroftillstånd som bombanfallen orsakar. Vår tids språk talar förutom om proportionalitet och mänskliga djur – för att citera den israeliska utrikesministern – även om mänskliga sköldar.
Den officiella israeliska hållningen är att det moraliska ansvaret för bombningarna vilar på Hamas, senast framförd i en svensk kontext av Israels ambassadör i en intervju med Dagens Nyheter 4/12:
”Man måste komma ihåg att vi inte medvetet riktar in oss på barn och civila. Det är en stor skillnad jämfört med Hamas. Om vår fiende använder civila som mänskliga sköldar så är dessa legitima mål enligt krigets lagar […] Vi gör allt vi kan för att minimera deras lidande”.
Det ligger på oss att, för att parafrasera Lindqvist, genomskåda den typen av uttalanden, att se de tusen ”nu” som hade kunnat finnas och de tusen ”nu” som fortfarande är möjliga bortom det råa våldet och förstörelsen.
Det har under året pratats om insatser för att förhindra en ekonomisk krasch i Sverige. Men kraschen har redan hänt – när obligationsmarknaden havererade under covid-19-pandemin. Och trots att vi lever med effekterna av de åren än i dag, är det inget vi pratar om.
I tre texter berättar Arbetarens Martina Engman denna vecka om finanskraschen ingen talar om.
Hur risktagandet i fastighetsbranschen blåste upp en bubbla av riskfyllda lån – i form av obligationer – en marknad som i Sverige var betydligt mer instabil än på andra håll, och som sedan totalt kraschade under pandemin.
Hur Riksbanken bailade ut branschen, till en kostnad av hundratals miljarder – utan demokratisk diskussion.
Hur risktagandet sedan fortsatte med en tillgångsinflation på bostadsmarknaden som följd.
Och slutligen – hur notan hamnade i folkets knä i form av chockhöjda hyror och bolåneräntor, när inflationen tog fart.
Har Riksbankens ökning av penningmängden med inflationen att göra? Under året har allt fler röster höjts för att så är fallet. Riksbanken sa det till och med själv i en så kallad ekonomisk kommentar den 4 juli, 2022. Den svenska Riksbanken var heller inte ensam om att kraftigt öka penningmängden under pandemin. Sällan har vi sett en så stor ökning av pengar i omlopp globalt som då, och det följdes av en snabb global uppgång i inflationen.
Intresset för sambandet mellan penningmängd och inflation har ökat bland ekonomer det senaste året. Sambandet hamnade i skuggan under åren efter 2008 års finanskris, då penningmängden ökade genom att privata banker skapade mer och mer pengar, utan att inflationen såg ut att påverkas. Men som ekonomijournalisten Andreas Cervenka påpekar i sin senaste bok Girig-Sverige ingår inte den ”vara” som människor kanske lägger allra mest pengar på i inflationsmåttet, nämligen bostadsköp. Och på det området har vi sett en enorm tillgångsinflation då bostadspriserna rusat.
Varför är den här berättelsen viktig? Jo, den sätter ljuset på hur stora och viktiga delar av vårt samhälle har undandragits demokratisk kontroll. Riksbankens insatser – både under pandemin och under inflationen – är ingenting vi som väljare kan eller får påverka. Och det är otroligt skevt eftersom det formar vår vardag på ett så ingripande sätt.
Obligationsmarknaden kan kännas abstrakt och väldigt långt ifrån vår vardag, men många av oss bor i den. I somras kunde vi berätta om bakgrunden till att fyra bostadsbolag krävde ytterligare en hyreshöjning under innevarande år. De fyra bolagens årsredovisningar visade att det främst var ökade räntebetalningar på stora lån (varav många i form av riskfyllda obligationer) som tagits för att expandera.
Ett skuldberg låg bakom det fräcka kravet. Här sticker Sverige återigen ut: svenska fastighetsbolag har en betydligt större andel obligationer än fastighetsbolag i andra europeiska länder.
Många av våra välfärdsverksamheter är också beroende av obligationsmarknaden, i och med att deras lokaler ägs av dessa fastighetsbolag med den sortens skuldsättning som är som mest riskfylld. Inte heller den marknadens expansion och tillväxt är något vi har tillfrågats om.
Vi behöver börja prata om ekonomisk demokrati, ekonomin kan inte vara något som bara drabbar oss. Marknaderna och ekonomin är inget naturgivet utan i högsta grad skapade. Bara inte av och för oss.
Vad låg bakom att Riksbanken under covid-19-pandemin öste ut 400 miljarder på obligationsmarknaden? Ett räddningspaket vars efterverkningar vi fortfarande känner av. Det här är del 1 i Arbetarens artikelserie Finanskraschen ingen talar om: Om det finansiella vilda västern som låg bakom fastighetsbolagens expansion.
Under 2010-talet stiger huspriserna till rekordnivåer och Riksbanken inför minusränta. På femton år dubblas huspriserna och nästan alla spekulerar i fastigheter. I fastighetsyran gör sig pensionsbolag, småsparare och banker steg för steg beroende av evigt stigande fastighetsvärden och låga räntor. Investeringarna sägs ha låg risk men när pandemin slår till faller allt som ett korthus.
Hela fastighetsracet får pengar från marknaden för företagsobligationer. Obligation betyder förenklat lån som kan köpas och säljas ungefär som aktier. Det speciella med obligationslån är att vid ett bestämt datum betalas de tillbaka till ägaren.
Den svenska obligationsmarknaden kallar Riksbanken i sina rapporter “ännu outvecklad” och “känslig för störningar”. I praktiken är marknaden så skör att ett par få företag kan dra med sig hela den svenska ekonomin i fallet. Ändå hanterar den hisnande mängder pengar.
När pandemin slår till så kraschar obligationsmarknaden och riskerar att dra med hela ekonomin i fallet. Det här är berättelsen om hur bubblan blåstes upp.
Mer än 800 miljarder. Så mycket är obligationslån värda i början av 2020 på marknaden för företagsobligationer. Av de 800 miljarderna är ungefär hälften obligationslån till fastighetsföretag.
Fastighetsföretagen har dragit på sig allt större lån i takt med att fastigheter värderas allt högre under 2010-talet. Däremot har fastighetsbolagens lån ökat snabbare än vinsten.
Trots att obligationsmarknaden fått hantera gigantiska summor dras den med många problem. Den är ett finansiellt vilda västern som funkar annorlunda från europeiska motsvarigheter.
Obligationslånen har till störst del gått till ett fåtal fastighetsföretag. Viker ekonomin för dessa kan luften gå ur marknaden för alla obligationslån. Då sänks inte bara fastighetsföretag utan även småsparare, pensionsbolag och banker. Ett sådant fall riskerar att sprida sig i hela ekonomin.
Det är stort förtroende ett fåtal företag har i sina händer. Mer än 800 miljarder i obligationslån finns på en marknad där det är oklart vad lånen egentligen är värda.
Många obligationer är utan kreditbetyg, det betyder att företag kan få in miljarder i obligationslån utan att en utomstående har analyserat risken. Jämför det med din egen möjlighet att få en hyreslägenhet eller bostadslån utan kreditupplysning.
Företagsobligationerna ansågs ha låg risk före pandemins utbrott, trots att marknaden för dessa fungerar dåligt. De klassades med låg risk eftersom systemet baserar sig på historisk data. Och historiskt har det gått bra i fastighetsracet.
Problemet med att värdera så är att det är som att köra bil och bara titta i backspegeln.
Eftersom många som investerade i fonder inte visste att risken beräknades enligt bakspegelsmetoden trodde de att pengarna investerades i lågriskfonder. Dessutom sa fonderna att de kunde ta ut sina pengar när spararna ville. Men det skulle visa sig att många av fonderna inte kunde hålla vad de lovat. Fondsparare fick i stället sina tillgångar frysta under obligationskraschen.
Innan finanskrisen 2008-2009 lånade företag i stort sett uteslutande från banker. Efter finanskrisen 2008-2009 blev bankerna försiktigare med att låna ut eftersom de fick fler regler att följa. Att följa reglerna blev dyrt och bankerna höjde därför räntorna på lånen. Det innebar i sin tur högre kostnader för företagen som i stället letade längre räntor på andra ställen.
De sökte sig till marknaden för obligationslån, där var lånen billigare och reglerna färre. Från att företagen bara lånat från banker så kom 30 procent av lånen från andra ställen än bankerna, bland annat obligationsmarknaden. Och för de stora företagen var det mer än så.
Lånen används till att köpa fastigheter, många av fastighetsbolagen köper upp den allmännytta kommunerna säljer ut. Mellan sig köper de och säljer de lägenheterna flera gånger och för att få upp värdet, och mellan försäljningarna tar renovräkningarna fart.
Svenska småsparare blev de som tog risken i stället för bankerna. Det gjorde hushållen genom att äga sparfonder och pensionsfonder som i sin tur ägde obligationslån. Tillsammans stod småspararna, försäkrings- och pensionsfonder för hälften av investeringarna på företagsobligationsmarknaden 2021.
Att pengar flödat in i obligationslånen hör samman med Riksbankens minusränta. När räntan var låg fick pensionsbolagen dålig vinst på sina vanliga investeringar. De pressades då till att ta mer risk för att fortsätta få utdelning på pensionspengarna. Därför klev pensionsbolagen in på obligationsmarknaden för företag och fastigheter.
Pensionsfonderna investerade sakta men säkert allt mer av sina pengar i fastigheter. De köpte både fysiska fastigheter, aktier i fastighetsföretag och lånade ut pengar till fastighetsbolagen via obligationslån.
Men med obligationslånen kommer villkor. Pensionsbolagen får bara ha obligationslån till vissa företag som når upp till vissa krav. Försämras företagens siffror kan pensionsbolagen tvingas sälja obligationslån oavsett vad de får betalt. Det beror på att de inte får ha alltför riskfyllda tillgångar.
Det här kan förstärka en nedåtgående spiral: det vill säga att pensionsbolagen säljer när alla andra säljer. I en fallande marknad, som när covid-19-pandemin slog till, är det viktigt att vara först. Det gäller att sälja obligationerna innan de når botten – ju snabbare desto bättre. Spiralen förstärks ju fler obligationslån som säljs. Och pensionsbolagen äger massor av obligationslån.
Detta fenomen kallas för uttagsspiral i banksektorn. Genom historien många banker knäckts av uttagsspiraler, allra senast: Silicon Valley Bank.
Många stora fastighetsföretag spelade riskfyllt på obligationsmarknaden. De små fastighetsföretagen tog i stället de dyrare lånen från bankerna.
De små fastighetsföretagen är riskabla kunder för bankerna. De kan innebära högre och mer svårbedömd risk än fastighetsjättarna. Att låna ut till ett litet företag är att balansera på en lina medan lån till ett större företag balanserar på en lina med flera trådar.
Sverige sticker ut när det gäller mängden banklån till fastighetssektorn. När alla företagslån från bankerna räknas ihop, och finansiella institutioner tagits bort, är nästan hälften av alla banklån i Sverige kopplade till fastighetssektorn. Närmare bestämt 44 procent. I EU ligger samma andel på en fjärdedel, det vill säga 25 procent.
Men bankerna hade fortfarande affärer med de stora fastighetsbolagen. Bankerna har kopplingar till företagsobligationerna via olika löften de gett till fastighetsbolagen. Avtalen innebär förenklat att om obligationerna skulle strula så kan fastighetsbolagen få lån av bankerna i stället.
På så sätt kan obligationskrångel bli bankkaos. I början av förra året hade bankerna lovat fastighetsbolagen 190 miljarder i garantier. Skulle fastighetsbolagen utnyttja sina garantier skulle svenska banker bli ännu mer beroende av fastighetsmarknadens väl och ve.
Och bankerna har nog inte så mycket att välja på. Om krisande fastighetsbolag inte får nya lån kanske de inte kan betala lån de redan har i banken. Genom både lån och lånegarantier blir bankerna gisslan i fastighetsbolagens lånekarusell.
Trots att lånen ökar men vinsten står stilla hos fastighetsbolagen blir de allt mer värda under fastighetsracet. När bolagen värderas högre så värderas deras aktier också högre. Och med aktierna handlar de med varandra: om vi får den fastigheten av dig får du aktier i vårt bolag. Till slut kommer en del av fastighetsbolagens pengar från andra fastighetsbolags aktieutdelningar.
Det här går bra så länge allt går bra. Men det liknar elefanter på spindeltråd, börjar det skaka hos någon, riskerar de att även dra ner de andra. Kan någon inte dela ut pengar till sina aktieägare riskerar andra fastighetsbolag att bli av med intäkter.
Precis det har också hänt: SBB lovade att betala ett annat bostadsbolags obligationer ifall de själva inte kunde betala. Bolaget, Oscar Properties, har problem att betala obligationslånet och ränta – skulden hamnar i redan krisande SBB:s knä.
Fastighetsbolagen börjar också använda sig av ett annan typ av obligationslån: hybridobligationer. Förenklat kan företagen på så sätt ta ett lån de aldrig behöver betala tillbaka utan bara betalar ränta på. I sin bokföring klassas hybridobligationerna inte heller som lån utan egna pengar. Resultatet blir att fastighetsbolagen verkar mindre belånade än de faktiskt är.
Allt det här tillsammans: snåriga beroenden av varandra och lån som räknas som egna pengar gör det allt svårare att förstå de svenska fastighetsbolagen.
När 2010-talet lider mot sitt slut har ett intrikat nät av beroenden spunnits mellan pensionsbolag, banker, småsparare och fastighetsbolag. Nu larmar allt fler om en fastighetsbubbla och analytiker ser en lågkonjunktur runt hörnet i slutet av 2019. Hur det ska gå när allt vänder och när det kommer att vända vet ingen.
Men ingen kan förutse pandemin. Coronaviruset är den händelse som kommer utlösa den dolda finanskraschen med tillhörande räddningspaket – till priset av en inflation som gör att svenskarnas levnadsomkostnader skjuter i höjden.
Här kan du läsa del 2 och del 3 i artikelserien Finanskraschen ingen talar om:
I Italien har stora protester brutit ut, efter att ännu en kvinna mördats brutalt i det som på italienska kallas för femminicidio, kvinnomord. I helgen anordnades den största feministiska demonstrationen på decennier i Italien och hundratusentals personer gick ut på gatorna i Rom. Vad är det som pågår i Italien just nu?
Det var den 11 november, bara några dagar innan 22-åriga Giulia Cecchettin skulle ta sin ingenjörsexamen i biomedicin, som hon tillsammans med sin ex-pojkvän besökte ett köpcentrum i Vigonovo i utkanten av Venedig.
De tittade på skor och åt hamburgare tillsammans på McDonalds. Sedan lämnade de platsen.
Giulia Cecchettin tog aldrig emot sitt examensdiplom. I stället knivmördades hon brutalt på en parkering, endast 150 meter från sitt hem samma kväll.
Den internationella dagen mot våld mot kvinnor har fått ovanligt stor uppmärksamhet i Italien i år. I flera veckor har kvinnomordet dominerat den politiska debatten i landet, och i helgen demonstrerade hundratusentals personer i Rom mot den drastiska ökningen av våld mot kvinnor i Italien.
Giulia Cecchetin och Filippo Turetta träffades på universitetet. Förhållandet varade i drygt ett och ett halvt år, innan Giulia till sist gjorde slut med Turetta i augusti.
Övervakningsfilmer visar de sista ögonblicken i Giulias liv. På bilderna syns hur Turetta misshandlar den 22-åriga kvinnan till döds på en öde parkering.
Giulia försökte fly, men ex-pojkvännen tejpade hennes mun och föste in henne i sin bil. Hon kördes till ett industriområde där misshandeln fortsatte.
Över en vecka senare hittades hennes kropp i ett dike, insvept i svarta plastpåsar. Obduktionen visade att Giulia Cecchettin knivhuggits med djupa hugg ett tjugotal gånger.
Trots att Giulia Cecchettin varit försvunnen länge, dröjde det innan italiensk polis utfärdade en internationell arresteringsorder. När kroppen hittades inleddes dock en intensiv jakt för att hitta ex-pojkvännen. Hans bil spårades genom norra Italien, vidare till Österrike och Tyskland. I helgen utlämnades Turetta till polisen och befinner sig för tillfället på ett högsäkerhetsfängelse i Verona.
Statistik från det italienska inrikesministeriet visar att inte mindre än 106 kvinnor hittills i år har dödats i Italien, 55 av dessa av en partner eller ex-partner. Det innebär att en kvinna dödas var tredje dag i Italien.
Samtidigt har italienska kvinnojourer de senaste månaderna larmat om ett ökat antal samtal till hjälplinjerna. Människorättsorganisationen ActionAid påpekar i en färsk rapport att trots denna utveckling har kvinnojourernas anslag från den sittande högerregeringen minskat med 70 procent det senaste året.
Elena Cecchettin förvandlade en privat smärta till en politisk fråga.
Stefania Prandi
Kvinnomordet på Giulia Cecchettin har fått stor mediabevakning i Italien. Detta också för att det skedde nära in på den 25 november, den internationella dagen mot våld mot kvinnor.
Stefania Prandi, journalist som skrivit en reportagebok om kvinnomord, som på italienska kallas för femminicidio, menar att mordet politiserats på ett annat sätt, också på grund av de anföranden som gjorts i media av Giulias storasyster, Elena Cecchettin.
– Hon gjorde tydliga och kraftfulla uttalanden som utmanade hela den politiska diskursen i Italien. Hon framhöll nämligen att Filippo inte är ett monster eller ett undantag, inte en person utanför samhället, utan produkten av samhället. Hon förvandlade en privat smärta till en politisk fråga, säger Stefania Prandi.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Bland annat har Elena Cecchettin till följd av sina uttalanden i media attackerats av Matteo Montevecchi, fullmäktigeledamot för det högerradikala partiet Lega i Rimini. I inlägg på sociala medier har han hävdat att patriarkatet inte existerar och kallat Giulias systers klädstil för satanistisk.
Prandi menar att Elena Cechhettin attackeras av politiker i media för att hon använt ett språk som inte tillhör ett offer, utan istället utstrålar handlingskraft.
Ett av talen som Elena Cechhettin höll under fackeltåget till minne av sin syster finns upplagt på Youtube.
I talet säger Elena Cechhettin att kvinnomord är ett brott som begås av staten själv, eftersom den inte skyddar kvinnor.
Hon avslutar talet med att citera den peruanska poeten Cristina Torres Cáceres med orden “För Giulia ber jag er inte att hålla en tyst minut, för Giulia bränn allt”.
Journalisten Stefania Prandi menar att Elena bröt mot osynliga regler när hon politiserade sin systers död.
– Hon uppmuntrade till reaktion, kamp, konfrontation. Och för de kvinnor som reagerar utanför ramarna, utanför det patriarkala systemet i Italien, finns ingen nåd. De ska omedelbart anpassa sig till sin underordnade roll. Elena bröt mot reglerna, hon kopplade sin systers död till ett politiskt brott. Och med henne gick många italienare samman. Den 25 november fylldes gatorna i de största italienska städerna av tusentals människor som ropade “Om jag inte kommer tillbaka imorgon, bränner du upp allt”.
Stefania Pradi understryker att kvinnomord förekommer i alla åldrar och samhällsklasser.
– Forskningen säger att det inte finns någon bestämd mall för kvinnomord. Ofta sker dock kvinnomord eftersom tecknen på förestående fara underskattas eller ignoreras, inte minst av myndigheter, säger hon.
Hon menar att det finns ett samband mellan ett patriarkalt förtryckande system i Italien gentemot kvinnor och ett ökat antal mord. Men hon understryker att kvinnomord också förekommer i länder som kommit längre i jämställdheten mellan könen.
– Feminicid är utan tvekan resultatet av en sexistisk och kvinnofientlig kultur där kvinnor inte betraktas som jämlika med män. Det finns en uppfattning om maskulint ägarskap, något som antropologen Rita Laura Segato kallar maskulinitetens mandat (eller maskulinitet), som kretsar kring skyldigheten för män att bevisa att de är maskulina genom att uppvisa styrka och makt. I Italien är detta högst märkbart, även bland de yngre generationerna.
Även Benedetta Rossi, aktivist i det feministiska nätverket “Non una di Meno”, som på italienska betyder inte en färre, förklarar för Arbetaren att Elena Cecchettins röst de senaste veckorna varit viktig i den italienska debatten.
– I varje intervju med media har hon understrukit att Filippo Turetta inte är ett monster, utan produkten av vårt samhälle och kultur. Ett patriarkalt samhälle som bygger på förtryck, säger hon.
Hon menar att det finns ett mainstream-narrativ i italiensk media där systern demoniseras, samtidigt som idylliska bilder publiceras på paret. Bilder där relationen snarast romantiseras.
– Journalister har skrivit att Filippo Turetta älskade henne för mycket, att han var en omtänksam person som gav henne kakor och inte klarade av separationen. Detta samtidigt som vänner till Giulia vittnade om svartsjuka och ett kontrollerande beteende. Giulia skulle bli klar med sin utbildning före Turetta, och ville plugga vidare i en annan stad, vilket han inte accepterade, säger Benedetta Rossi.
Mordet på Giulia Cechettin har utlöst en våg av protester i Italien. ”Tysta” minuter i form av högljudda protester har hållits på universiteten och demonstrationer har ägt rum över hela landet.
Den 25 november, på den internationella dagen mot våld mot kvinnor, gick hundratusentals människor ut på gatorna i Rom. Demonstrationen, som utlystes av Non una di Meno, har beskrivits som en av de största i Italiens moderna historia.
Nätverket har sedan 2016 anordnat protester den 25 november, och kvinnostrejker under den internationella kvinnodagen den 8 mars.
Enligt en färsk undersökning i den italienska tidningen Corriere della Sera lämnar omkring 40 procent av alla kvinnor arbetsmarknaden i samband med att de får barn. Italien har den lägsta andelen kvinnliga anställda på arbetsmarknaden i EU.
– Det handlar inte bara om att strejka på arbetsplatserna, utan även i hemmen. Även i hemmet finns ett osynligt arbete som inte värderas. Och i dag vet vi att i 96 procent av fallen sker kvinnomord av någon som har nyckel till huset, av en anhörig eller en partner, säger Benedetta Rossi.
Non una di meno, inte en färre, har tagit sitt namn från den argentinska feministiska rörelsen Ni una menos, en social rörelse som även den bildades i samband med en våg av kvinnomord i Argentina.
Hon menar att den stora uppslutningen på demonstrationen den 25 november är resultatet av åtta års hårt arbete med feministisk gräsrotsorganisering.
– Vi har inte sett en sådan här stor uppslutning på en feministisk demonstration någonsin i Italien. I så många italienska städer har människor samlats regelbundet de senaste månaderna och hållit öppna möten.
Benedetta Rossi understryker att rörelsen är internationell, och tar ställning för alla kvinnors och hbtq-personers rättigheter.
Hon understryker att rörelsen även kräver en omedelbar vapenvila och ett slut på kriget i Gaza.
– Självklart kräver vi som feministisk rörelse en omedelbar vapenvila i Gaza. Krig är också någonting som kännetecknar patriarkatet. Israels hejdlösa bombningar har även FN-experter beskrivit som folkmord och palestinska kvinnor har rätt till en framtid. De ska inte fördrivas, säger hon.
Hon berättar att nätverket redan för fem år sedan tog fram ett program med konkreta förslag på hur patriarkalt våld kan bekämpas i det italienska samhället. Ett program som också fokuserar på rätten till vård och att få bort den religiösa samvetsklausulen som många läkare hänvisar till när de vägrar utföra aborter på sjukhusen.
– Ett sätt att stärka kvinnors rättigheter och bekämpa patriarkalt strukturellt våld är att säkra aborträtten. I dag finansierar regeringen så kallade “pro-vita”-organisationer och stiftar lagförslag om att en kvinna som aborterar ska tvingas lyssna på fostrets hjärtslag. Det är vansinnigt, säger hon.
Benedetta Rossi berättar att Meloni-regeringen i Italien sedan mordet på Giulia Cecchettin föreslagit hårdare straff, men inte lyssnat på nätverkets förslag om hur det patriarkala våldet i samhället kan motverkas på ett mer strukturellt plan.
– Det handlar inte om att införa hårdare straff, utan om att förändra samhället kulturellt. Att till exempel satsa på utbildning och införa sexualundervisning om konsensus i skolorna. Vi kräver ett slut på det patriarkala våldet, och att man erkänner kvinnors, hbtq-personers och migranters rättigheter. Vi kräver framförallt att kvinnojourerna får en ordentlig finansiering, säger hon.
Den uppmärksammade konflikten på Tesla har fått arbetsköparorganisationer och högerpolitiker att ifrågasätta rätten att vidta sympatiåtgärder. Men fackens många sympatiåtgärder har en lång och betydelsefull historia på svensk arbetsmarknad. Från Ådalen-31 till strejken på amerikanska Toys R Us i mitten av 1990-talet.
Enligt Svenska Akademins ordlista betyder ordet sympatiåtgärd en känsla av varm uppskattning och egenskaper som hjälpsamhet och solidaritet. Rent juridiskt är det ett fackligt vapen att ta till under en pågående arbetsmarknadskonflikt. Som exempelvis nu under den infekterade Teslastrejken där flera fackförbund vidtagit sympatiåtgärder i form av bland annat blockader mot den kontroversiella elbilsjättens verksamhet i Sverige och till stöd för IF Metalls kamp för kollektivavtal.
– Sympatiåtgärder, som alltså handlar om att facken ger sig in i en strid där de inte primärt är berörda själva, utan där själva kärnfrågan anses så pass viktig, har alltid haft ett starkt symbolvärde. Bara hotet om att gå ut i sympatistrejk kan vara mycket effektfullt, förklarar Christer Thörnqvist som är lektor i arbetsvetenskap vid högskolan i Skövde och som länge forskat på strejker och svenska arbetsmarknadskonflikter.
Ett exempel, det kanske mest kända i den svenska arbetarrörelsens historia, är upprinnelsen till skotten i Ådalen 1931. Där började den egentliga konflikten vid Marmaverken i Hälsingland strax 30 mil söderut längs norrlandskusten året innan, då bolagscheferna beslutat sig för att sänka arbetarnas redan låga löner. Något som ledde till omfattande protester och så småningom strejk.
Händelserna väckte stor medkänsla hos arbetare i alla delar av landet och i Ådalen beslöt sig pappersarbetare därför att ta till sympatiåtgärder.
Något som strax därefter ledde till att fem personer sköts till döds av beväpnad militär den där majdagen för 92 år sedan.
Dagens situation kring Tesla måste också betraktas som historisk, menar Christer Thörnqvist som följt konflikten noga de senaste veckorna.
– Sällan, om ens någonsin, har väl så många fackförbund vidtagit sympatiåtgärder som här. Och åt det kan inte Elon Musk göra något, för det är nämligen en grundlagsstiftad rättighet i Sverige, säger Christer Thörnqvist.
Han pekar samtidigt på flera andra sympatiåtgärder som haft stor effekt. Under de många blodiga åren i Apartheidsystemets Sydafrika visade stora delar av den internationella fackföreningsrörelsen, inte minst här i Sverige, solidaritet med den hårt förtryckta svarta befolkningen i landet. Företag, som exemplevis den nederländska elektronikjätten Philips bojkottades och sattes under hård press för sin verksamhet i den rasistiska diktaturen och hamnarbetare runt om i världen vägrade lossa apelsiner från landet. Något som bidrog till regimens fall.
Andra sympatiåtgärder som spelat en avgörande roll är när den amerikanska leksakskedjan Toys R Us försökte etablera sig i Sverige 1994. Företaget vägrade, precis som Tesla, att teckna kollektivavtal med de anställda och en strejk bröt ut. Flera fack ställde sig bakom Handels krav och konflikten tog snabbt fart. Bland annat vägrade Transportarbetareförbundets medlemmar leverera varor till butikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö och Finansförbundet införde blockad av alla ekonomiska transaktioner till och från företaget innan ett kollektivavtal var på plats.
Att sympatiåtgärder har en lång och betydelsefull historia på svensk arbetsmarknad håller Jesper Hamark med om. Han är universitetslektor vid Högskolan i Borås och har bland annat skrivit boken Strejk: från satans svarta Kvarna till gigekonomin som kom ut förra året.
Och enligt honom var det faktiskt arbetsköparna som började använda sig av sympativapnet i kamp mot just fackföreningsrörelsen.
– Det uppstod i Danmark mot slutet av 1800-talet då arbetare vid ett företag strejkade. Deras kompisar som jobbade på andra företag kunde därmed bistå med ekonomiskt strejkunderstöd, så arbetsgivarna beslöt sig därför att lockouta hela branscher. På så sätt fanns det ingen stridskassa, förklarar Jesper Hamark.
Taktiken spred sig snabbt över sundet till Sverige där arbetsköparna även här började anamma strategin som senare även blev en del av fackföreningsrörelsens vapen.
Jesper Hamark tror inte att Elon Musk är villig att ge med sig.
– Han gillar inte facket helt enkelt, men det är han ju inte ensam om bland ledande tech-personer i världen. Och det finns också en kulturskillnad mellan USA och Skandinavien som spelar roll i den här konflikten. Där borta är inte kollektivavtal norm och skulle han bli tvungen att teckna ett sådant så vet han ju, för han är inte dum, att det skulle innebära högre kostnader för Tesla.
I en nyligen publicerad undersökning från tidningen Arbetsvärlden svarar fyra av riksdagens åtta partier att de gärna ser en inskränkning när det kommer till fackens rätt att använda sympatiåtgärder. Det här i spåren av just den pågående Tesla-konflikten.
Regeringspartierna Moderaterna, Krisdemokraterna och Liberalerna är tillsammans med Centerpartiet positiva till en inskränkning genom en så kallad ”proportionalitetsprincip” medan Sverigedemokraterna avböjer att svara. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill enligt Arbetsvärldens enkät inte se några inskränkningar.
Christer Thörnqvist tror dock arbetsköparna gärna ser att fackens rätt att vidta sympatiåtgärder begränsas.
– De tycker att dagens regler är alldeles för generösa och så har de alltid tyckt. Men som sagt, vi har en lång tradition av det här i Sverige, förklarar Christer Thörnqvist.
Prisbelönta Anders Lustgarten är en av Storbritanniens mest spännande dramatiker just nu. Han är Sverigeaktuell med pjäsen Slaget som turnerar med Riksteatern. Hana Al-Khamri möter den tidigare Occupy-aktivisten som alltid har fångar i åtanke när han skriver sina pjäser.
Det var i början av 00-talet som den hyllade judisk-engelska dramatikern och snickaren Anders Lustgarten för första gången klev in på det ökända federala fängelset för dödsdömda, San Quentin, norr om San Fransisco. Anders Lustgarten var där ideellt, som lärare. I rummet väntade 500 dödsdömda fångar.
– Jag var inte rädd, säger Anders Lustgarten, med ett flin och berättar att han egentligen tycker att fångarna är smartare än studenterna på Oxford-universitetet som han beskriver som “mediokra och oinspirerade”.
Lustgarten har själv sin kandidatexamen från just Oxford, som han menar är en plats för den politisk härskande klassen och där studenterna ofta assimilerar sig i det globala kapitalistiska systemet utan att ifrågasätta det – medan fångarna, som bestraffas av systemet, förstår att det är ett för jävligt system och en orättvis värld vi lever i.
Anders Lustgarten är uppvuxen i Oxford med framgångsrika brittiska akademiska föräldrar. Men det är viktigt för honom att påpeka att hans farfar var en brevbärare och att det har haft inflytande på honom.
Hans intresse för teater föddes innanför fängelseväggarna. Dels i San Quentin-fängelset, en plats som förkommer i olika Hollywoodfilmer, så som filmen Den gröna milen (1999) och dels i Wandsworth-fängelset i Storbritannien där han under tre år arbetade som lärare i olika ämnen.
På San Quentin-fängelset valde han för sin första teaterkurs pjäsen En anarkists död av den italienska Nobelpristagaren Dario Fo. Pjäsen handlade om mordet på den italienska järnvägsarbetaren och anarkisten Giuseppe Pinelli.
– Det var en otrolig fin stämning i rummet när fångarna spelade karaktärerna i pjäsen. De diskuterade handlingen med engagemang. Deras samtal och deltagande kring pjäsen höjde deras självkänsla och känsla av ett egenvärde bortom kriminaliteten.
– Att arbeta i fängelset var väldigt formativt och tacksamt. Eftersom fångarna inte är konsumenter så var de öppna att interagera med en genuin konst som tar dem på allvar.
Mer än 20 år senare är Anders Lustgarten, enligt brittisk press, en av landets mest spännande prisbelönta dramatiker. Nu är han aktuellt med pjäsen The City and the Town, på svenska översatt av Anders Duus till Slaget som turnerar med Riksteatern i regi av Dritëro Kasapi.
Pjäsen handlar om två bröder som återförenas vid faderns begravning efter mer än tio år. Den ena, Magnus, stannade kvar i den gamla arbetarklassbyn med vänstervärderingar, som med tiden har blivit ett deprimerade postindustriellt samhälle. Den ansiktstatuerade Magnus är dessutom i dag en medlem i vitmakt-rörelsen.
Den andra brodern Ben, klädd i kavaj, har gjort en klassresa och är i pjäsens nutid, den liberala politiskt korrekta innerstadskillen.
Brödernas relation och dess komplexitet destabiliseras ytterligare av den svarta kvinnliga vännen Lindsy, som är brödernas gemensamma barndomsvän. Det intensiva slaget mellan de två bröderna handlar bland annat om de djupa klyftorna mellan centrum och periferi.
Anders Lustgarten menar att det var viktigt att har en rasifierad kvinnlig röst i pjäsen för att skaka av dynamiken bland de två vita killar samt att kasta ett tredje ljus på det.
– Den svarta kvinnliga Lindsy besitter andra erfarenheter och upplevelse som bröderna saknar. Dessutom kan hon påpeka hur blinda bröderna är för sina egna privilegier i samhället.
Anders Lustgarten menar att Lindsy är den som har mest integritet i berättelsen. Hon valde att stanna kvar i byn för att försöka göra platsen till en bättre plats. Medan den ena brodern flyttade till staden och den andra till fängelset, förklarar Lustgarten och fortsätter:
– I mainstreamteaterns värld är det ofta rösten från det liberala storstadsområdet som utmålas som hjälten – men för mig så är det viktigt att visa på att Ben, liksom många andra liberaler i dagens samhälle, är en del av problemet.
– Jag trodde länge att liberaler var medresenärer i den politiska kampen, sida vid sida med vänstern. Men jag insåg med tiden att de hatar vänstern och gör vad som helst för att hindra rättvisa fördelningar av resurser i samhället, säger Anders Lustgarten
– Magnus är en tragisk figur som i ett tidigare liv och tid skulle ha kunnat vara en fackföreningsledare, men nu har han hamnat på fel sida. Men vad gör den liberala Ben? Han avnjuter sina privilegier utan att ifrågasätta det nyliberala systemet som förtrycker de maktlösa, påpekar Lustgarten i rasande ton.
Lustgarten förklarar att han är bekymrad över alla de begåvade människor som flyttar till storstäderna och blir kapitalistiska entreprenörer, samtidigt som de postindustriella städer de kommer ifrån, faller isär.
Anders Lustgarten, som har en bakgrund som forskare och som 400-meterslöpare på elitnivå, arbetade i nästan tolv år inom den ideella sektorn, med frågor som rör mänskliga rättigheter och korruption. Han bevakade även kritiskt de internationella finansiella institutionerna som världsbanken och IMF.
Han var en av medgrundana till den anti-kapitalistiska Occupy-rörelsen i London, som hans pjäs If You Don’t Let Us Dream, We Won’t Let You Sleep bygger på. Pjäsen spelades på Royal Court Theatre Downstairs och vann det första Harold Pinter-priset för politiskt dramaförfattarskap.
Nu har Anders Lustgarten lämnat den ideella sektorn. Han tröttnade på att skriva biståndsrapporter som bara lästes av de anställda inom biståndvärlden.
Även aktivismen har fått vila. Anders Lustgarten tycker att aktivismen är gentrifierande och har ockuperats av medelklassen. Därför valde han i stället skrivandet, samt arbetet som snickare.
– Snickeriet är ett bra komplement till skrivandet, säger Anders Lustgarten och berättar att han blev inspirerad av den amerikanska författaren Arthur Miller som är en av hans favoritdramatiker.
– Arthur Miller sa att snickeriet lärt honom vikten att få pjäsdelar att passa ihop på det mest estetiska och det mest tillfredsställande sättet. Det är lika viktigt att vara mentalt fokuserad när man snickrar, som när man skapar en pjäs, om hjärnan drar iväg då blir allt fe.
Han tycker att det är konstnärernas plikt att höja den intellektuella och moraliska nivån hos folket genom bland annat konsten.
– Varje konstform som kräver att man har en doktorsexamen i den disciplinen eller kräver att man vet vad schauspielschule buchenau är för nåt – då är det inte konst utan en självrefererande skitsnack, säger han med en sarkastisk ton
Han är också upprörd över att dagens samhälle behandlar och reducerar konsten som ett innehåll och att vad som helst kan var ”content” som passivt ska konsumeras oavsett kvalitet, så länge innehållet kan tillfredsställa hjärnans dopaminreceptorer.
Det är antingen att skriva eller ansluta till en militär motståndsrörelse.
Anders Lustgarten
För honom ska konst få vara en plattform för att väcka viktiga frågor kring samhället och hur vi ska kunna leva tillsammans i det.
– Tidigare hade teater en viktig roll på landsbygden och runt fabriken – vid slutet av dagen efter det tunga arbetet, fanns teatern där för att mata hjärnan med samhällsanalys och reflektioner. Det är en förlust att denna sorts teater inte finns längre på landsbygden.
Anders Lustgarten är imponerad av Riksteaterns modell som turnerar runt om i landet och sörjer att denna modell saknas i Storbritannien. Hans tidigare pjäs Lampedusa om flyktingkrisen 2015, har spelats i mer än trettio länder, bland annat i Sverige på Kulturhuset Stadsteatern i ett samarbete med Riksteatern.
Jag frågar honom vad som gör att han orkar fortsätta skriva. Han svarar med en suck:
– För att jag har inga andra alternativ. Det är antingen att skriva eller ansluta till en militär motståndsrörelse, säger han med ett skratt.
Anders Lustgarten har alltid fångar i åtanke när han skriver sina pjäser.
– Jag undrar ofta hur fångarna skulle reagera på mina pjäser. Jag vill inte bidra till medelklassteater som ofta handlar om ett bekräftande av det egna jaget och den egna världsbilden. Därför hämtar jag inspiration från fängelset.
– Mitt uppdrag som dramatiker är att göra publiken obekväma. Jag vill aldrig göra pjäser som gör folk bekväma. Jag tror på vikten att återerövra folkets handlingskraft, som dagens politiska elit vill ta ifrån oss för att göra oss till passiva konsumenter.
Alla vill vi se Musk backa. Men något är skumt när även arbetsköpare ropar efter kollektivavtal.
Vi som vill ha förbättringar för anställda, i stället för tvärtom, tenderar att bli glada över att någon strejkar alls i världens minst strejkande land. Och vi hoppas förstås att Tesla-ägaren Elon Musk får krypa till korset. Men det betyder inte att kollektivavtal är frälsningen. Arbetsköparorganisationerna är ju rörande överens med företrädare för LO om att kollektivavtal och ”den svenska modellen” är toppen. Hur går det ihop?
Tja, för det första är det sedan år 2019 redan nästan omöjligt att lagligt strejka eller ta till andra stridsåtgärder i Sverige. Då fick Svenskt Näringsliv, via LO, TCO, Saco och senare den socialdemokratiskt ledda regeringen, igenom en lag som radikalt försämrade alla arbetstagares rättigheter. Det enda som det enligt den oheliga alliansen var okej att strejka för var, just det, kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, alltså: inga strejker.
För det andra visar debattutbytet på DN-debatt häromveckan, mellan arbetsköparorganisationen Almega och tio fackförbund, med all önskvärd tydlighet att det inte är kollektivavtalen, utan snarare strejker som sådana, som arbetsköparna är rädda för. Den svenska modellen och kollektivavtal är helt ofarliga för dem. Annars skulle de inte gilla dem så mycket.
Att Sverige har några som helst rättigheter för arbetstagare är ett resultat av mångårig kamp. Och de regler vi har är plåster på såren för ett i grunden ojämlikt förhållande: den som måste jobba för lönen är i underläge till den som betalar ut lönen och äger företaget. Att exempelvis slippa jobba 14 timmar om dagen eller att (tills nyligen) inte kunna få sparken helt godtyckligt är relativt små, men viktiga, regler som ger en aning mer balans åt den enorma maktobalansen mellan arbetstagare och arbetsköpare.
Hustyrannen Svenskt Näringsliv har sin hustru facket kedjad i källaren.
Förvisso har Socialdemokraterna, med LO-ledningen i koppel, alltid älskat makt alltför mycket. Men det betyder ju inte att arbetarna bestämmer i Sverige. Det betyder bara att S har närmat sig arbetsköparna oavbrutet i sisådär 100 år.
Det är alltså minst sagt osmakligt när arbetsköparorganisationen Almegas företrädare Stefan Koskinen i Sveriges Radio nyligen jämförde den svenska modellen med ett äktenskap. Han sade att ”det inte är ett fungerande styrkeförhållande” eftersom det räcker att en part upplever att ett äktenskap är dåligt. Almega skulle då vara den äkta hälften som känner sig förtryckt. När verkligheten mer liknar att hustyrannen Svenskt Näringsliv har sin hustru facket kedjad i källaren. Och till råga på allt säger att hon börjar bli uppnosig.
Kollektivavtal är inte den frihetliga arbetarrörelsens hjärtefråga. För dem som vill ha verklig ekonomisk demokrati och jämlikhet är sådana avtal, och fredsplikten de förutsätts föra med sig, en återvändsgränd:
Men syndikalister är bra på att ha både kort- och långsiktiga mål för ögonen samtidigt.
Kollektivavtal kan invagga de anställda i falsk trygghet och lojalitet som hindrar organisering på arbetsplatserna. Avtalen binder dem under orimligt långa tider, medan arbetsköparna vet precis när avtalen går ut och kan förbereda sig väl på eventuella strider. Arbetarklassen splittras av olika avtal för olika branscher. Och dessutom skapar kollektivavtalen sin egen krångliga byråkrati där makten automatiskt flyttas till experter, längre bort från de berörda.
Men syndikalister är också bra på att vara pragmatiska – eller kanske snarare, att ha både kort- och långsiktiga mål för ögonen samtidigt. Ett annat stort problem med kollektivavtalen är förstås att de ändå kringgås av arbetsköparna hela tiden och mer och mer (som Arbetaren ofta rapporterar om).
Som vår skribent Emil Boss uttryckt det: ”När ett bolag struntar i det kollektivavtal de har tecknat skapar det lönedumpning och osund konkurrens. Varje gång syndikalisterna upprätthåller ett kollektivavtal genom att kräva avtalsenliga villkor för medlemmarna är det bra för samhället.”
Och förstås kan avtal gynna arbetstagarna, om dessa får verkligt inflytande över innehållet (se bland annat SAC:s nya strategier efter antistrejklagen).
Utspelen från arbetsköparsidan är många nu. De tar alla chanser att omfördela ännu mer av makten till sig själva. Bara fyra år efter sin senaste lag har de mage att kräva ett avskaffande av rätten för fackföreningar att ta till sympatiåtgärder. På radion antyder Almega mysande att politikerna redan verkar lyssna på deras krav. Och en kartläggning av Arbetsvärlden bekräftar nu att regeringspartierna och Centerpartiet är med på noterna.
En extra krydda i denna soppa är att arbetsköparna låter ”den svenska modellen” få ett nostalgiskt skimmer över sig, i en tid när konservativa idéer om hur Sverige var så mycket bättre förr frodas.
När faktum är att arbetsköparsidan aktivt, och alltmer framgångsrikt, jobbar för att vrida klockan tillbaka till när arbetare var helt rättslösa.
Låt oss stå för framtiden i stället.
Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev
Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss
Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.
