– Paraden var mycket mäktigare än vanligt. Man såg tydligt hur de härmat Kinas 70-årsjubileum av folkrepubliken förra året, säger nordkoreanska avhopparen Shi-woo Choi när vi träffas på en restaurang i Seoul. Han rör om i grytan med pinnarna.

75-års firandet av Nordkoreas arbetarparti under hösten – en kraftfull militärparad och uppvisning av ny militär utrustning och långdistansmissiler väcker ambivalens hos nordkoreanska avhoppare i Sydkorea. Shi-woo Choi såg den i sin bekväma lägenhet i Seoul.  

– Jag var alltid väldigt stolt över mitt land när jag såg våra parader. Jag tänkte att vi är så starka. Vi är de enda som kan slåss mot USA. Men nu skämdes jag. De är så tydligt att de bara visar upp de vackraste människorna. Det är pinsamt, säger han och skakar på huvudet.

Shi-woo är 33 år. Han är en av grundarna till den icke-statliga organisationen Nauh, som bland annat hjälper nordkoreanska avhoppare att fly från Nordkorea till Sydkorea. 

Shi-woos farfar var kapitalist. Därför hade familjen den lägsta songbun, kasten, i Nordkorea. Det ärvdes av Shi-woos pappa som aldrig kunde ta sig utanför gruvan. Och av Shi-woo, som aldrig kunde få någon viktig position i skolan. 

1990 försvann Shi-woos pappa. Ingen visste vart. Eftersom de bodde i en region som födde upp får jobbade hans mamma och alla i grannskapet med att sälja fårkött till huvudstaden Pyongyang. Det räddade familjen från den stora svälten som bröt ut i mitten av 90-talet och drabbade landet hårt. Femton år senare hörde pappan plötsligt av sig. Han befann sig i Kina nära gränsen till Nordkorea. Han sa att de skulle fly till Sydkorea, där de skulle få medborgarskap. Men det ville inte Shi-woo och hans lillasyster. 

– Sydkorea var ondskan. I skolan lärde vi oss att i Sydkorea tvingas man sälja sitt blod för att få mat. Vi var rädda.

Men när jag tänker på rädslan att hamna i fängelse och alla kontroller överallt. Att man inte kunde lämna sin stad utan att fylla i tusen dokument och ändå inte få tillstånd, då vill jag aldrig återvända. 

Shi-woo, grundare till organisationen Nauh

2006 kom familjen till Sydkorea. Det tog många år att anpassa sig. De förstod bara hälften av sydkoreanskan som är fylld med engelska låneord och nya uttryck. Shi-woo fick gå om gymnasiet. Han kände sig väldigt ensam. Och längtade hem. 

– Men när jag tänker på rädslan att hamna i fängelse och alla kontroller överallt. Att man inte kunde lämna sin stad utan att fylla i tusen dokument och ändå inte få tillstånd, då vill jag aldrig återvända. 

Varje år hoppar ett tusental nordkoreaner av till Sydkorea, med undantag för i år på grund av corona. Så fort de kommer till sydkoreansk mark får de – efter tre månaders förhör av underrättelsetjänsten för att fastställa att de inte är nordkoreanska spioner – sydkoreanskt medborgarskap.

Och efter ytterligare tre månader på omskolningsinstitutionen Hanawon där de lär sig om Sydkorea får de komma ut. Men då slutar solskensresan. Knappt hinner de hämta andan. De ska in i ett Sydkorea där konkurrensen om allt är stenhård och inte till deras fördel.

I valet av sydkorean och nordkorean kommer sydkoreanerna alltid först. För att komma någon vart döljer många sin nordkoreanska bakgrund och avslöjande dialekt. Men detta tillsammans med trauman och en psykiskt påfrestande flykt gör det inte lätt. Självmord hos nordkoreanska avhoppare är tre gånger högre än hos sydkoreaner. Och nordkoreaner som flyr tillbaka är ovanligt, men förekommer. 

– När jag hör om nordkoreanska avhoppare som flytt tillbaka, och om avhoppare som tar sina liv, förstår jag dem, säger Yoon-hee Kim.

Yoon-hee är lika gammal som Shi-woo. När vi träffas på hennes jobb i Seoul vet vi efter mejlväxling att hon inte kommer uppge sitt riktiga namn, och inte var hon bor. Hon vill heller inte bli igenkänd på bild. Rädslan att nordkoreanska spioner ska skada hennes familj är stor.

När hon flydde från Nordkorea en dag i mars 2018 tog hon bara med en sak. Ett giftpiller. 

Genom åren hade många av hennes vänner flytt till Kina. Några hade fångats av kinesisk polis och skickats tillbaka, bland dem hennes storasyster. Hon fick sex månader i arbetsläger. När hon kom ut gifte hon sig och blev hemmafru. Ett betydligt hårdare straff drabbade de nordkoreanska kvinnor som flytt till Kina, fått barn med en kinesisk man och sedan tillfångatagits. När de kom tillbaka sattes de i långtids omskolningsläger. De kom aldrig ut som vanliga människor igen. 

Yoon-hee vägrade bli tillbakaskickad om kinesiska polisen grep henne. 

Hennes mamma dog under sin sex år långa militärtjänst. Det var hennes största sorg. Och anledningen till att hon vände sig mot sitt land. 

– Trots Kim Il-sung-lagen om rätten att få träffa en nära anhörig som är döende, tillät de mig inte åka hem och träffa mamma en sista gång.

– Jag blev jättebesviken. Jag ville förråda mitt land. 

Det blev inte bättre när hon kom ut från armén. Vännerna hade försvunnit iväg i sina egna liv. Hon fick inte ut något av sin militärtjänst. 

– Det fanns ingen framtid för mig i Nordkorea.

Yoon-hee bor i en tvårummare i utkanten av Seoul. Hon pluggar psykologi på universitetet och jobbar på den icke-statliga organisation som hjälpte henne att fly. Mycket har gått bra.

Baksidan är ensamhet och utanförskap. Hon har lämnat sin familj i Nordkorea utan ett ord trots att hon bar på sin flyktplan i nio år. Hon säger att ekonomiskt sett är det svårt i nord, men inte emotionellt. I Sydkorea är det tvärtom. Hon längtar hem. 

Yoon-hee växte upp i Chongjin, en stad nära kinesiska gränsen. Familjen bodde i ett traditionellt nordkoreanskt hus med ett rum, som med flyttbara väggar ändrades till två på natten. Det var på föräldrarnas bråk som Yoon-hee förstod att de hade lägsta songbun. Som barn märkte hon inte av det. Föräldrarna jobbade inte gruvan, utan på ett statligt företag som kunde se mellan fingrarna när folk började dö av svält.

Officiellt arbetade de på kontoret, men i själva verket köpte, sålde och mutade de på den inofficiella marknad som uppstod ur hungern. Kom fram gjorde också den sydkoreanska kulturen genom tv-serierna som smugglades in i landet, och som Yoon-hee och hennes syster tittade på under täcket. Hon saknar sin familj så mycket.

Hon vill inte kommentera paraden. Hon blir bara arg och ledsen. 

Jag oroar mig för vad mina vänner ska tycka om mig, och att de ska behandla mig annorlunda.

Sun-jeong

2011 hoppade Sun-jeong Ahns mamma av till Sydkorea efter ekonomiska svårigheter. 

Fyra år senare förde en mäklare Sun-jeong över gränsfloden Tumen mellan Nordkorea och Kina, genom Kina till Laos till Sydkorea. 

I dag är hon 23. Hon har långt hår, smink och kläder med stora logotyper, som hon drömde om när hon tittade på insmugglade tv-serier i Nordkorea. Hon har gjort sig av med sin nordkoreanska dialekt.

Ingen av hennes sydkoreanska vänner vet att hon är nordkorean. 

– Jag oroar mig för vad mina vänner ska tycka om mig, och att de ska behandla mig annorlunda. Jag har hört av andra nordkoreaner att det gick bra när de berättade att de var från Nordkorea. Men jag är inte där, säger hon när vi träffas på ett kafé i Seoul. 

Hon gör som många nordkoreanska avhoppare – vacklar mellan nordkorean och sydkorean. 

Hon hade aldrig trott det skulle vara så svårt i Sydkorea. Även om hon kämpar stenhårt tror hon det är omöjligt att komma i närheten av vad hon önskat.

– Det är en otrolig konkurrens. Och jag har helt fel bakgrund. 

Nu jobbar hon i bar på kvällarna och pluggar business management på universitetet. De stunder hon mår sämre kan hon inte låta bli att undra: tänk om jag stannat kvar. 

– När livet känns svårt i Sydkorea längtar jag tillbaka till Nordkorea, säger hon.

Hon växte upp i en tid då hennes hemstad Chongjin i Nordkorea gradvis förbättrades. Det berodde på den inofficiella marknaden som fick större fäste. Folk kunde köpa och sälja gamla och insmugglade varor och på så vis påverka sina liv. 

– Det finns ett slags tax-free shoppar som har allt. Problemet är bara att många inte har råd. Men min pappa var bilhandlare och vi gick dit och handlade. 

När hennes mamma flydde till Sydkorea skickade hon pengar via kinesiska mäklare till Sun-jeong. Hon gick inte hungrig, utan var som hennes kompisar i Nordkorea mest irriterade på allt de inte fick. 

När hon såg paraden i helgen mådde hon illa. 

– Jag tänkte på alla förbud och tvång. Kim Jong-un är en riktig diktator. I skolan fick vi bara höra dåliga saker om Sydkorea. Men ingen trodde på det. 

Jag tror i alla fall att det blir en återförening inom fem år, och då vill jag åka tillbaka.

Shi-woo

Shi-woo säger att han varje dag går klädd i jeans, för det fick han inte göra i Nordkorea. Han röker också och efter lunchen går han diskret till vägkanten och hittar sin frizon. Han tror att Korea kommer återförenas inom snar framtid, men han förstår att det låter lite konstigt eftersom sydkoreaner varken tror eller är intresserade av det.

– Jag tror i alla fall att det blir en återförening inom fem år, och då vill jag åka tillbaka, säger han och fimpar. 

Sun-jeong tar våra tömda iskaffemuggar och slänger dem. Vi packar ihop våra saker och lämnar caféet. Solen skiner över metropolen och överallt skyndar koreaner fram. 

Vad skulle du ha gjort om du stannat kvar i Nordkorea, undrar jag.

Hon dröjer med svaret.

– Jag skulle nog jobbat med försäljning, haft en liten affär, säger hon innan hon försvinner in i Republiken Korea.