Stegrande spänning i vasst klass- och familjedrama

Film
En ny familjemedlem – och alla i familjen berörs, i Robert Guédiguians Gloria.
Foto: Edge Entertainment

[FILM] Min dotter Gloria
Manus: Serge Valletti och Robert Guédiguian
Regi: Robert Guédiguian

Den franska veteranen Ariane Ascaride prisades som bästa skådespelerska på filmfestivalen i Venedig för sin roll som den kämpande mamman Sylvie i Robert Guédiguians nya film Gloria. Här är hon en kvinna som håller ihop sin växande familj och som verkligen kämpat för att hitta försörjning till sina två flickor och driva dem i rätt riktning. En liten flicka med titelrollens lovprisande namn kommer till världen (vilket vi landar rakt in i redan i den första gripande scenen), samlar familjens spretande skara och påverkar dem på olika sätt.

Hennes ankomst i familjen sammanfaller med morfar Daniels muck efter många år i fängelse. Han blir betagen när han får träffa lilla Gloria, men han är också en luttrad man efter sina år i fängelse och ser rakt igenom människorna och deras avsikter. Kameran följer hans stilla registrerande av vad som sker, en nära association är Wim Wenders änglar i Himmel över Berlin.

Detta är en familj där någon gör ordentliga felval, ändå gillar vi dem eftersom han vill få oss att göra det.

Detta är en arbetarklassfamilj där medlemmarna kämpar på med yrken där man måste bocka och smila men ändå bli blåst på en fast anställning efter tre månaders provjobb. Alternativet är att köra Uber som retar gallfeber på taxiförare, jobba fast det är strejk, eller köra halvkriminellt i affärslivet. Guédiguian bygger upp spänningen i alla hörn, han moraliserar inte men vinkar lite som en trollkarl så man luras att titta åt fel håll – plötsligt är katastrofen ett faktum på något sätt man inte sett komma. Lilla Gloria slumrar i sin vagn medan ödesgudinnorna spinner vidare…

Samtidigt hittar den desperata människan på lösningar, den som har minimalt hjälper den som inte har något – att det går att vända på stenar tillsammans om man vill, är väl Guédiguians budskap. Detta är en familj där någon gör ordentliga felval, ändå gillar vi dem eftersom han vill få oss att göra det. En rörande film med ett riktigt vasst manus, och skådespelare som nästan bräcker varandra i ett ensemblespel som är en fröjd att följa.