Ivar Arpi har några år efter alla andra upptäckt att vad vi ser på internet ofta styrs av algoritmer. Nu har han bildgooglat svarta och vita familjer och straighta och samkönade par, och upptäckt något om dessa algoritmer. I en illa korrläst ledartext i Svenska Dagbladet skriver han: ”Bildgooglar du ”gay couple” kommer du få rader av lyckliga homosexuella par. Gissa vad som händer om du söker på ”straight couple”? På varje rad kommer homosexuella par att vara med. ”Black family” ger vad man söker, ”white family” ger något annat, för att uttrycka det milt.”
Tankarna har han hämtat från den brittiska högerprovokatören Douglas Murray, som också är en av Viktor Orbans favoritförfattare efter boken The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam, en apokalyptisk berättelse om hur muslimska flyktingar inte alls är på flykt, utan är ute efter att erövra Europa.
Detta visar enligt Arpi att ”Google har anammat synen på världen där man försöker rubba basen för vad man ser som mäktiga grupper. Maktordningar ska brytas ned, och då måste bilden av heterosexuella, västerlänningar, européer och vita utmanas i grunden.”
Tankarna har han hämtat från den brittiska högerprovokatören Douglas Murray, som också är en av Viktor Orbans favoritförfattare efter boken The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam, en apokalyptisk berättelse om hur muslimska flyktingar inte alls är på flykt, utan är ute efter att erövra Europa. Förra året släppte han boken The madness of crowds, där han bland annat lanserar idén att Googles bildsökning visar oproportionerligt många svarta ansikten för att ”tvångsmata” människor med intersektionalitet.
Ivar Arpi slår i sin ledare fast att Google har programmerat sina algoritmer för att uppfostra oss: ”i stället för en sann bild av verkligheten, får vi en politiskt tillrättalagd version i linje med Social Rättviserörelsens diktat.”
Att Ivar Arpi letar efter en ”sann bild av verkligheten” på Google (och att SVD vill ha skribenter som söker kunskap och information på det viset), skulle vara värt sin egen analys, men vi lägger det åt sidan. Publiceringen är förstås väldigt pinsam. Kunde ingen ha satt sig ned med Arpi och förklarat hur en sökmotor fungerar innan texten for iväg?
För att förklara från kortfattat: Google bilds sökresultat bygger till stor del på ord, inte på vad som faktiskt syns i bilden. Lägger jag upp en bild på en häst och skriver om sälar i tillhörande text kan denna häst komma att dyka upp vid bildsökningar på sälar. Det betyder inte att Google förvrider verkligheten. Det betyder bara att den som googlar behöver vara lite källkritisk.
Det här är lätt att skratta åt, men det är inte oskyldigt. Tankefiguren att kvinnor, hbtqi-personer eller icke-vita personer, av ideologiska skäl, ges oproportionerligt – och oförtjänt – mycket utrymme har våldsamma konsekvenser.
När det kommer till vita män och vita familjer, så är det ofta så att hudfärg betydligt mer sällan specificeras i text när det kommer till vita. Därav att sökresultatet för ”black family” blir mer enhetligt. Söker han däremot bara på ”family” så kommer han att få en övervägande del bilder på vita familjer. PÅ samma sätt är straight något som inte specificeras lika ofta som gay. Hade Ivar Arpi sökt bara på ”couple” skulle han ha fått en förkrossande majoritet heteropar (som dessutom nästan alla är vita, surprise!). Arpi hade ju också kunnat prova sitt lilla experiment på några andra sökmotorer, så hade han upptäckt att även de är styrda av den vänsterliberala åsiktsregimen. Eller att sökmotorer faktiskt fungerar ganska likartat, och att även andra bildsöksmoterer styrs av ord och inte av bildens innehåll.
Det här är lätt att skratta åt, men det är inte oskyldigt. Tankefiguren att kvinnor, hbtqi-personer eller icke-vita personer, av ideologiska skäl, ges oproportionerligt – och oförtjänt – mycket utrymme har våldsamma konsekvenser. Vi såg det i somras när advokaten och anti-feministen Roy Den Hollander, dök upp vid ytterdörren hemma hos domaren Esther Salas, den första spansktalande kvinna att utses till magistratdomare i USA, och sköt ihjäl hennes son. Hollander menade att Esther Salas var en lat och inkompetent latinamerikansk domare, som utsetts av Obama.
Ivar Arpi är inte den första att veva bilden av de stora techföretagen som PK-etablissemangets förkämpar. Trump har tidigare försökt göra gällande att Googles sökresultat är vinklade för att sätta konservativa i dålig dager. Symboliskt har Google gärna ställt sig på den antirasistiska kampens sida, bland annat genom att tillägna sin logotyp till historiska svarta aktivister, samtidigt är det företaget där bara 3,6 procent av personerna i senior ledarställning är afroamerikaner. När Ivar Arpi, Trump och andra vill plantera bilden av Google som ett verktyg i händerna på den politiskt korrekta vänstern kan det vara värt att påminna om att Google är företaget som rutinmässigt, genom så kallade geowarrants, har lämnat ut platsinformation om vilka mobiltelefoner som befunnit sig på sommarens Black lives matter-protester, till amerikansk polis.
Framförallt är det ett företag som drivs av ett vinstintresse, och som dessutom har en monopolställning och oerhört lite insyn. Googles sökresultat är på inget sätt neutrala. Men det forskare som gjort mer djupgående analyser, än Arpis och Murrays snabbgooglingar, har snarare hittat djupt rasistiska och sexistiska resultat. Deras autocomplete-funktion levererade så skruvade förslag på sökningar som påbörjades ”jews are” eller ”muslims are” att dessa meningar inte längre får några autocomplete-förslag. Sökningar på ”black girls” ledde i princip uteslutande till porrsajter. Detta är saker som sociala medier-forskaren Safiya Noble pekade ut i boken Algoritms of oppression, som kom 2018, och som Google sedan dess har ändrat. Safiya Noble visar också hur Googles sökresultat vinklas för att prioritera annonsörer och den vita välbärgade publik som dessa vill nå.
Vi behöver absolut en diskussion om Googles makt, men en helt annan än den Arpi försöker importera.
