När Los Angeles 30 000 lärare i början av 2019 utropade seger och avslutade sin sex dagar långa, numera legendariska strejk, var organisatören Jane McAlevey en av de första att skicka gratulationer. Även om hon inte jobbade för lärarfacket, var det också en stor seger för henne och de radikala organiseringsmetoder som hon har tillämpat och förespråkat i decennier.

Fem år tidigare hade nämligen en handfull lärare som var trötta på sin byråkratiska fackförening bildat en påverkansgrupp för att återskapa den fackliga stridbarheten som de ansåg nödvändig för att motverka åratal av försämringar och nedskärningar. En av de första sakerna som den nybildade gruppen gjorde var att träffa Jane McAlevey för att snacka strategi.

Jane McAlevey har i år släppt sin tredje bok om facklig gräsrotsorganisering. Med tidigare titlar som Raising Hell, Raising Expectations och No Shortcuts har hon gjort sig känd som en ivrig förespråkare av demokrati underifrån och organiseringsmetoder som ger arbetare makt och självbestämmande. Efter flera decennier i fältet har McAlevey trovärdighet och pondus som få andra organisatörer. Därför är boken en upplyftande läsning för även den mest uppgivne fackliga aktivisten.  

McAleveys första bok Raising Hell ledde till att hon fick en doktorandtjänst för att forska om organiseringsstrategier. No Shortcuts är en populariserad version av hennes avhandling. Den fungerar i praktiken som en organiseringshandbok berättad med ett intimt, charmigt och självreflekterade språk. Boken har spelat en viktig roll i flera senare fackliga strider, bland annat Los Angeles-lärarnas strejk förra året. 

Medan No Shortcuts är betydligt mer teknisk och kanske främst riktar sig till fackliga aktivister, är A Collective Bargainett försök att tilltala en bredare publik. 

Boken präglas av McAleveys djupa övertygelse om att arbetare faktiskt kan vinna när de organiserar sig. Oavsett om det handlar om traditionella lönefrågor eller sexuella trakasserier står lösningen alltid att finna hos arbetarna själva, vilket lyser igenom alla beskrivningar om hur det sedan går till i praktiken. 

En handbok i att bygga stridbarhet

Jane McAlevey har ett vetenskapligt förhållningssätt till organisering. Hennes metoder bygger på en kombination av egna erfarenheter och forskning om strategier som historiskt har visat sig framgångsrika. A Collective Bargain är fyllt medvälskrivna exempel på hur arbetare har snackat sig samman och börjat agera tillsammans. Det är som att kika in i ett mikroskop och ta del av alla de osynliga sociala processer som sker när kollektiv stridbarhet uppstår. Samtidigt är språket ledigt och tillgängligt, nästan som fikarumssnack. 

Ett av bokens mer givande kapitel är en detaljerad redogörelse för en framgångsrik organiseringskampanj på ett större sjukhus i Philadelphia. Efter ett första misslyckat försök att etablera en fackförening anlitade det lokala vårdförbundet Jane McAlevey för att ta sig an det stora vårdbolaget som svurit att aldrig släppa in facket. Här får vi se på nära håll hur hennes modell vilar på arbetarnas egen förmåga. 

För McAlevey är den breda masstrejken helt avgörande. Genom att en större majoritet av arbetarna (minst 90 procent) är beredda att lägga ner arbetet kan facket vinna viktigare segrar och driva igenom betydligt mer långtgående krav. Men vägen dit är mödosam och kräver systematisk organisering som bygger på att identifiera ledare och nyckelpersoner, och genomföra aktioner som successivt ökar i svårighetsgrad, så kallade strukturtester, vilket i sin tur leder till brett, demokratiskt deltagande. 

Utgångspunkten för all facklig organisering är att man bara kan vinna så mycket som man är villig att kämpa för. Svårigheten att förmedla ett sådant budskap till en grupp arbetare är uppenbar. För den som helt saknar erfarenhet av att agera kollektivt gentemot en arbetsgivare, och som dessutom har en bild av fackföreningar som en sorts försäkringsbolag, är tanken på att ”kämpa” säkert udda. Därför måste organiseringsarbetet börja med att på ett enkelt sätt skapa sådana erfarenheter. Det är här McAleveys strukturtester kommer in i bilden.

Ett strukturtest är helt enkelt en form av kollektivt agerande. Det kan vara allt från en namninsamling till vad McAlevey kallar det ”ultimata strukturtestet” – majoritetsstrejken. Genom att börja med enkla saker och sedan bygga vidare med mer krävande aktioner, som att exempelvis gå i samlad trupp till chefens kontor och ställa krav, bygger man steg för steg den kollektiva strukturen, eller förmågan att agera tillsammans. 

Strukturtester är också ett sätt att testa vem som har inflytande i varje grupp på en arbetsplats. Det är lättare sagt än gjort att veta vem som är en ledare, men det är enligt McAlevey helt avgörande att ha koll på vilka sådana nyckelpersoner som finns på arbetsplatsen. Genom att fokusera på att involvera de som har inflytande, och inte bara på de som kanske är mest benägen att engagera sig i facket, är det lättare att få med sig resten av gruppen. 

Strukturtester ger alltså en slags direkt feedback om tillståndet i kollektivet. Om en viss avdelning eller grupp inte skriver under protestlistorna får man en uppfattning om den gruppens villighet att delta i aktioner. Precis så var det på sjukhuset i Philadelphia som McAlevey försökte organisera. Där fanns en inflytelserik avdelning som var tvärt antifacklig och vägrade delta i några som helst aktiviteter. Gruppen skapade en betydande svaghet i den kollektiva strukturen, och McAlevey visste att de inte skulle kunna bygga upp någon förmåga att strejka utan dem. 

Här tog McAlevey ett steg tillbaka och lät fackliga organisatörer på arbetsplatsen prata med de motvilliga kollegorna. Genom att skicka fram nyckelpersoner med inflytande lyckades sjuksköterskorna få med även de svåra grupperna, vilket visar hur avgörande förståelsen för ledare och den kollektiva strukturen är. 

Sjuksköterskorna gick segrande ur fajten med vårdbolaget. På vägen dit byggde de en inkluderande, basdemokratisk och stridbar organisation. 

Juridiken är sällan tillräcklig

I ett annan konflikt, som fungerar som ett varnande exempel, får vi följa med till ett progressivt IT-företag i Silicone Valley, där en programmerare fick sparken när hon försynt framförde förslag på förbättringar av arbetsvillkoren. När hennes arbetskamrater skrev under en protestlista blev de också avsskedade. Chockade över det annars så mysiga, Google-inspirerade företagets plötsliga aggressivitet kontaktade de facket som hjälpte dem att inleda rättsliga processer. 

Till slut fick de rätt, och bolaget tvingades ett år senare återanställa allihopa samt ge dem ersättning för förlorad arbetsinkomst under tiden, vilket hade hunnit bli en ansenlig summa. Men eftersom det hade gått så lång tid hade alla hunnit skaffa nya jobb, och varken ville eller kunde gå tillbaka. De vann alltså domstolsprocessen, men det blev ingen facklig seger, vilket McAlevey är noga med att poängtera. 

Facklig organisering kräver alltså tålamod och tajming. Särskilt när man har att göra med aggressiva arbetsgivare är det viktigt att fokusera på att bygga kollektiv förmåga innan man konfronterar företaget öppet. Detta är något som troligtvis kommer bli vanligare även i Sverige, särskilt med tanke på de kommande försämringar i lagen om anställningsskydd. Arbetskamraternas stridbarhet kommer vara än mer avgörande för att rädda kvar en stridbar kollega.   

Fackliga kolosser står i vägen för sig själva

Men varför tillämpas McAleveys metoder i så liten utsträckning om de nu är så effektiva? 

När den amerikanska fackföreningarna under 90-talet lanserade ett ambitiöst projekt för att rädda den sönderfallande arbetarrörelsen såg det på pappret bra ut. Förbunden förpliktigade sig att avsätta betydande delar av sina budgetar till att utbilda organisatörer och tillämpa militanta organiseringsmetoder. Ett gigantiskt värvningsprojekt lanserades också som gick ut på att varje år rekrytera en miljon nya medlemmar.

Av allt detta bidde en tumme. Men varför? Richard Hurd, professor i arbetsmarknadsfrågor i New York, pekar bland annat på svårigheten att satsa på offensivt på organisering och värvning utan att göra  nödvändiga institutionella förändringar. Professorn John Kelly vid London School of Economics, som skrivit Rethinking Industrial Relations, skissar i sin studie över kollektiv stridbarhet på arbetsplatser på ett antal faktorer som inverkar på uppkomsten av facklig militans.

En av dessa faktorer är den fackliga organisationen som på olika sätt kan hämma eller gynna kollektiva aktioner. En byråkratisk och toppstyrd fackförening som är inrättad mer som ett försäkringsbolag har rimligtvis svårare att ställa om till genuin gräsrotsorganisering.

Ett annat sätt att uttrycka det på är att fackföreningarna strukturellt ofta står i vägen för sig själva. Så som de är organiserade förmår de helt enkelt inte implementera en radikal organiseringsmodell, även om de skulle vilja. Den institutionella frågan är viktig men tyvärr ofta förbisedd, även av mindre och på pappret mer militanta och radikala organisationer, som SAC. För även syndikalistiska fackföreningar måste kunna förklara varför de har misslyckas med att mobilisera medlemmar och organisera arbetsplatser i större utsträckning. Och här spelar den institutionella frågan troligtvis också en stor roll. 

McAleveys stridsrop om militant organisering skulle riskera att framstå som blott en fantasi, om det inte vore för att hon dels är intimt bekant med den institutionella utmaningen, dels faktiskt på ett praktiskt sätt lägger fram konkreta förslag på vad som bör göras.

Hennes erfarenheter som organisatör i Las Vegas pekar på just problemet, att toppstyrning och interna konflikter lägger sig som en våt filt över aktiviteten på arbetsplasterna. Hon blev sedermera uppsagd som organisatör på grund av meningsskiljaktigheter med ledningen för servicefacket SEIU, vilket beskrivs i hennes första bok Raising Hell, Raising Expectations.

Därför ägnar McAlevey också betydande utrymme i A Collective Bargain, liksom i No Shortcuts, åt att diskutera hur man kan ändra fackföreningarna i sig. På så sätt blir organiseringsmodellen som hon förordar inte bara ett hypotetiskt förslag utan någon möjlighet att få fäste. 

LA Teachers Union: konsten att radikalisera en fackförening

I A Collective Bargain får vi följa med lärarna i Los Angeles när de tar tillbaka och radikaliserar sin byråkratiska fackförening, LA Teachers Union (LATU). McAlevey beskriver utförligt hur en liten grupp progressiva lärare börjar med att bilda en påverkansgrupp inom facket, eller caucus som det kallas i USA, för att sedan steg för steg bryta ner de byråkratiska strukturerna och bygga upp den fackliga stridbarheten.

2019, fem år efter att gruppen Union Power bildades, kulminerade processen med storstrejken där nästan alla lärare i Los Angeles la ner arbetet för att driva igenom krav som gick långt bortom  vanliga lönefrågor. LATU krävde bland annat tak för antal elever på klass, fler skolsköterskor, ett program för grönytor, och skydd för papperslösa elever. Sådana krav hade tillkommit i samverkan med föräldraföreningar som tidigt engagerades i upptakten till strejken. Lärarna visste nämligen att de bara kunde vinna de större frågorna om de utöver absolut majoritet i de egna leden dessutom hade ett brett stöd bland allmänheten.

Genom att tillämpa vad McAlevey kallar ”whole worker organizing” (ungefär helhetsorganisering), som går ut på att se arbetsplatskampen i ett större perspektiv och formulera gemensamma intressen, lyckades LA-lärarna engagera föräldrarna till de 600,000 eleverna i skoldistriktet. Det var inte bara fråga om passivt stöd. Lärarnas sak blev också elevernas och föräldrarnas sak. 

När Union Power-gruppen bildades träffade de Jane McAlevey och diskuterade strategier och hur de skulle planera arbetet. De läste No Shortcuts i studiecirklar. När man läser avsnittet i boken får man därför en pedagogisk steg-för-steg-beskrivning av processen med kartläggning, identifiering av ledare, och strukturtester, hela vägen från de första mötena till den stora strejken. Det intressanta med LA-lärarnas exempel är just att gräsrotsorganiseringen och de institutionella förändringarna utgjorde delar av en sammansatt plan.  

Därför var det inte konstigt att McAlevey var särskilt nöjd när när lärarna utropade seger. Det omfattande organiseringsarbetet som gjorde strejken så framgångsrik är ett läroboksexempel på de metoder som hon har förespråkat i decennier.  

Strategierna som beskrivs i A Collective Bargain är en övertygande utgångspunkt för den som också tror att arbetarklassen faktiskt har förmågan att lösa sina egna problem. Jane McAleveys sällsynta förmåga att entusiasmera och göra de kollektiva möjligheterna realistiska gör att man nästan längtar efter att gå till jobbet.