Artikel 1 av 5

Ett år sedan sittstrejken: ”Kampen fortsätter.”

”Vi barnfamiljer uppmanar politiker att se oss och lyssna på våra röster. Om ni verkligen jobbar med barns rättigheter och inte vill att det ska finnas diskriminering, bry er då också om asylsökande barn. Låt också dem överleva i trygghet med sina föräldrar.”

Zahra Hosseyni, aktiv i nätverket Liv utan Gränser, skriver i Arbetaren i samband med att det gått ett år sedan den 66 dagar långa sittstrejken på Norra Bantorget i Stockholm.

Debatt
Zahra Hosseyni, människorättsaktivist i Liv utan Gränser.
Foto: Privat

Ni som följer oss sedan sommaren 2019 vet att det har gått ett år sedan nätverket ”Liv utan gränser” bildades. Ett år sedan barnfamiljer från Afghanistan inledde den sittstrejk som skulle komma att vara i 66 dagar .

I 66 dagar satt vi föräldrar och våra barn på marken och förväntade oss att någon från riksdagen och regeringen skulle komma dit och säga att ”vi stöttar er och vi ger er chansen att kunna leva i det här trygga landet”.

Jag kan fortfarande se hur barnen målade den svenska flaggan med texten ”Jag älskar Sverige.”

Jag kan fortfarande se de rödmålade hjärtana på vilka de skrev ”låt oss leva.”

Jag kan forfarande se tillbaka på hur modiga mammor och pappor kämpade för sina rättigheter.

Där under strejken fick jag lära känna alla modiga mammor som lärt mig att aldrig ge upp.

Alla vi föräldrar lovade våra barn att allt kommer blir jättebra.
Och vi står fortfarande för det.

Vi har kämpat mycket det senaste året, vi strejkade i 66 dagar, demonstrerade och marscherade på olika platser och gator vid många olika tillfällen.

Barnen, som har bott här i många år eller födda här, som rotat sig och integrerat sig i det svenska samhället, ska få stanna och överleva i trygghet.

Vi delade berättelser på sociala medier och pratade med journalister för att folk skulle förstå hur situationen blir när man är på flykt. Förstå i vilket läge vi flyktingar hamnar. Hur vi mår när vi lever i limbo. Hur situationen ser ut för barn och kvinnor i Afghanistan. Hur vi och våra barn drabbas av den långa och utdragna asylprocessen.

Innan barnkonventionen blev svensk lag demonstrerade vi i många städer och ville att att när den väl blir lag, så ska våra barn också räknas.

Barnen, som har bott här i många år eller födda här, som rotat sig och integrerat sig i det svenska samhället, ska få stanna och överleva i trygghet.

Men innan januari 2020 sade migrationsministern Morgan Johansson till Nyheterna att Barnkonventionen inte ska påverka att asylsökande barn nekas uppehållstillstånd.

Zahra Hosseyini, nätverket Liv utan Gränser

Just nu sitter många av politikerna i migrationskommittén och diskuterar hur asylpolitiken ska fungera i framtiden.

Vi barnfamiljer uppmanar politiker att se oss och lyssna på våra röster. Om ni verkligen jobbar med barns rättigheter och inte vill att det ska finnas diskriminering, bry er då också om asylsökande barn. Låt också dem överleva i trygghet med sina föräldrar.

Vi tackar alla som har varit med och stått bredvid oss .
Vi tackar de politiker som mött oss och våra barn och lovat att stå på vår sida.

Vi tackar alla organisationer och fina människor som stöttat oss under året.

Kampen fortsätter.

Zahra Hosseyni, nätverket Liv utan Gränser

Artikel 2 av 5

Afghanska barnfamiljer demonstrerade på Barnkonventionens dag

I onsdags fyllde barnkonventionen 30 år. I samband med detta anordnades demonstrationer runt om i landet för afghanska barns rätt till asyl och trygghet. Arbetaren var på plats på Sergels torg i Stockholm.

Inrikes

Det var ett hundratal personer som samlades på Sergels torg i Stockholm för att uppmärksamma Barnkonventionens dag och vad den innebär för asylrätten i dagens Sverige. På marken stod värmeljus uppställda i en cirkel och på de nymålade banderollerna kunde man läsa exempel från Barnkonventionens olika artiklar.

Rahima Haidari, 35 år, var en av dem som deltog i demonstrationen. Hon har två små söner och berättar att familjen fått flera avslag – trots att det minsta ettåriga barnet, Milad, nyligen genomgått en omfattande hjärtoperation i Göteborg.

– Läkaren sade att om Milad en dag blir sämre måste han till närmsta sjukhus och vara under uppsikt. Jag kan inte förstå varför Migrationsverket ignorerar min sons hälsotillstånd.

Milads bror är sju år och har bott i Sverige i fyra år, mer än halva sitt liv.

– Han går i skolan och trivs här. Han har aldrig ens varit i Afghanistan. Nu vill Migrationsverket skicka oss till ett av världens farligaste länder. De leker med våra liv, säger Rahima Haidari.

Zahra Hosseyni var en av arrangörerna till demonstrationen i Stockholm.
Foto: Julia Lindblom

Den första januari i år blir Barnkonventionen lag i Sverige. Nu hoppas många av familjerna att den ska stärka barnens rätt i migrationsprocesser. En av dem som talade under demonstrationen var riksdagspolitikern Christina Höj Larsen, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Barnkonventionen innebär att man ska sätta barnen i främsta rummet i alla beslut. Min förhoppning är att man ska också ska tänka på detta när man fattar beslut som rör barn och utvisning. I dag växer många barn upp med hotet att skickas till ett av världens farligaste länder, säger Christina Höj Larsen.

Zahra Hosseyini är en av arrangörerna till demonstrationen. Hon framhåller vikten av att Sverige nu följer FN:s barnkonvention när denna träder i kraft vid årsskiftet och att den också inkluderar barn från Afghanistan.

– Våra barn har vuxit upp i Sverige. De går i skolan och lär sig svenska och blir en del av det svenska samhället. Vi vill att svenska regeringen ska följa Barnkonventionen, ingenting mer.

Runt om i Sverige anordnades på onsdagen demonstrationer för afghanska barnfamiljers rätt till asyl och trygghet. I bland annat Härnösand, Flen, Falun, Västerås, Junsele, Skellefteå, Luleå, Växjö och Stockholm gick människor ut på gatorna för att visa sitt stöd för barnen.

 

Se videoreportage från demonstrationen här:

Artikel 3 av 5

Barnfamiljer demonstrerade på Sergels torg

Hundratals afghanska barnfamiljer demonstrerade på tisdagseftermiddagen på Sergels torg i Stockholm i samband med riksdagens öppnande. Nätverket ”Liv utan gränser” utlyste demonstrationen som gick under parollen ”Vi behöver mer än plåster på såren, vi behöver uppehållstillstånd”. De kräver att FN:s barnkonvention ska efterföljas i Sverige och understryker att den också omfattar barn från Afghanistan.

Arbetaren TV
Artikel 4 av 5

Barnfamiljer demonstrerade på Mynttorget

Sedan tisdagen den 9 juli sittstrejkar ett stort antal barnfamiljer från Afghanistan på Norra bantorget i Stockholm. De har rest från hela landet för att protestera mot de utvisningsbeslut som de fått efter flera års väntan i Sverige. I lördags var det dags för den första större demonstrationen sedan strejken inleddes. Arbetaren var på plats.

Inrikes

Solen sken från en klarblå himmel när hundratals barnvagnar rullades nedför stenläggningen på slottskajen. Längst fram i tåget vajade en banderoll med barnkonventionens artiklar om mänskliga rättigheter.

Det var nätverket ”Liv utan gränser” som utlyste lördagens demonstration. De kräver att Barnkonventionen ska efterföljas i Sverige och understryker att den också omfattar barn från Afghanistan.

Vid demonstrationen talade många representanter från nätverket, men också företrädare för Rädda Barnen och Ensamkommandes förbund.

– Den svenska regeringens egen rapport säger att det inte finns någon rättssäkerhet i Afghanistan. Den som behöver kan inte få skydd någonstans, sade Sanna Vestin, ordförande för Flyktinggruppernas riksförbund i sitt tal på scenen.

Demonstrationen rörde sig längs med Drottninggatan i Stockholm.
Foto: Julia Lindblom

Sanna Westin, ordförande för FARR, var en av dem som talade under demonstrationen.
Foto: Julia Lindblom

Zahra Hosseyini är 25 år och har rest till Stockholm tillsammans med sin man och sina två barn. Hennes familj är en av hundratals som under dessa veckor deltar i sittstrejken på Norra bantorget. Likt många andra flyktingar från Afghanistan kom hon till Sverige under hösten 2015, och familjen har redan hunnit få tre avslag. Zahra berättar att barnen är uppvuxna i Sverige och inte har några minnen från Afghanistan. Hon berättar att de under åren i Sverige gång på gång tvingats flytta.

– Först kom vi till Malmö, sedan till Gävle, sedan till Örebro och nu bor vi sedan åtta månader i Uppsala på ett utvisningsboende. Imorgon vill de att vi flyttar ända upp till Skellefteå, men jag förstår inte varför, säger Zahra Hosseyini.

Vi kan inte planera för morgondagen och barnen mår dåligt. Jag skulle egentligen vilja studera till barnmorska här.
Zahra Hosseyini

Hon berättar att de numera endast får 24 kronor i ersättning om dagen för barnen, och att varken hon eller hennes man har tillstånd att arbeta eller studera.

– Eftersom vi inte har legitimation eller personnummer får vi inte arbeta i Sverige. Vi kan inte planera för morgondagen och barnen mår dåligt. Jag skulle egentligen vilja studera till barnmorska här, säger Zahra Hosseyini.

Familjen Hosseyni deltar i sittstrejken på Norra bantorget.
Foto: Julia Lindblom

Demonstrationen avslutades vid åttatiden på kvällen. Trots den stora uppslutningen av demonstranter, var frånvaron av media påtaglig och varken SVT eller andra större nyhetsmedia fanns på plats.

Riksdagen ligger ett stenkast bort från Mynttorget, men inga riksdagspolitiker närvarade vid demonstrationen. Gita Nabavi, partiordförande för Feministiskt initiativ, var en av få politiker som talade från podiet.

– Jag skäms å Sveriges vägnar, sade hon i talet.

Sittstrejken på Norra bantorget är nu inne på sin tredje vecka och fortsätter på Norra Bantorget.

Se Arbetarens videoreportage från demonstrationen på Mynttorget:

Artikel 5 av 5

”Jag vill leva här, inte dö i Afghanistan”

Sedan i tisdags förra veckan sittstrejkar afghanska barnfamiljer på Norra bantorget. Familjer har rest till Stockholm från hela landet för att protestera mot de utvisningsbeslut som de fått efter flera års väntan i Sverige. Arbetaren talade med familjerna som sittstrejkar.

Reportage

Klockan är två och regnet hänger i luften över Norra bantorget. Fler och fler familjer samlas och sätter sig längs torgets låga murar för att sittstrejka mot Migrationsverkets utvisningsbeslut. De flesta familjerna här kom till Sverige under flyktingkrisen år 2015 och har väntat länge på att få ett beslut. Under tiden har barnen börjat gå i skolan, lärt sig svenska och fått klasskompisar.

Sittstrejken på Norra Bantorget har pågått sedan tisdagen förra veckan.
Foto: Vendela Engström

I mitten av torget har arrangörerna i ”Liv utan gränser” satt upp partytält där barnen kan leka och rita. Ett barn ritar en svensk flagga och skriver ”Jag vill stanna i Sverige”. Många som samlats här har fått avslag ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Utvisningsbeslutet går att överklaga, men om Migrationsöverdomstolen som sista instans fattar beslut om utvisning har en person fyra veckor på sig att lämna landet.

Fatemeh Alizadeh, 16 år.
Foto: Vendela Engström

Fatemeh Alizadeh har fått ett utvisningsbeslut.
Hon går i gymnasiet och läser vård och omsorg. Fatemeh har inte fått uppehållstillstånd och eftersom att hon kom till Sverige med sina föräldrar gäller inte gymnasielagen. Hon drömmer om att läsa vidare på universitetet.
– Jag sittstrejkar för att stanna i Sverige och för att kämpa för mitt liv, säger hon.

Asma Hussini har fått ett utvisningsbeslut.
Hon är åtta år och för fyra år sedan kom hennes familj till Sverige. Hennes familj har precis fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd.
– Jag vill vara kvar här med mina kompisar. Jag vill inte åka till Afghanistan och dö, säger hon.

Maryam Hosseini har fått ett utvisningsbeslut.
Hon flydde till Sverige för fyra år sedan med sina tre barn. Sedan dess har hon arbetat som studiehandledare och assisterande förskolelärare. Hon berättar att hennes barns kompisar får göra roliga saker under sommaren men att hennes familj inte har råd att göra någonting. De kan bara vänta och hoppas på att beslutet ska ändras. Hon vill inte åka tillbaka till ett land där hon som kvinna inte har några rättigheter.
– Migrationsverket tror inte på mig. Jag har inget bevis. Jag har bara min berättelse och våra kroppar som vi tagit hit. Jag har flytt ett krig i Afghanistan men asylprocessen här har varit som ett psykiskt krig för mig, säger hon.

Asma Rezai, 13 år
Foto: Vendela Engström

Asma Rezai har fått ett utvisningsbeslut.
Hon kom till Sverige för fyra år sedan när hon var nio år gammal. Idag är hon tretton år och går i sexan. Hon sittstrejkar för att få stanna i Sverige där hon har sin familj och sina klasskompisar.
– Jag är här för att andra människor ska förstå hur vi har det, säger hon.

Nilufar Zarifi har fått ett utvisningsbeslut.
Hon är åtta år gammal och vill stanna i Sverige. Hon har bott i Sverige i fyra år och berättar att hennes föräldrar gråter om nätterna och att alla är oroliga för vad som kommer att hända.
– Vi är här för att få folk att förstå att Afghanistan inte är säkert, säger hon.

Rahimeh Rahimi har fått ett utvisningsbeslut.
Hennes sextonårige son kom som ensamkommande flykting innan resten av familjen och han har fått uppehållstillstånd. Resten av familjen har fått avslag. Familjen väntar nu på att överklagan ska prövas av migrationsdomstolen.
– Vi väntar och väntar. Jag vill leva här, inte dö i Afghanistan, säger hon.

Reza Ahmadi och hennes tre barn.
Foto: Vendela Engström

Den 18 juni i år röstade riksdagen igenom en förlängning av den tillfälliga migrationslagen, som tillkom efter flyktingkrisen år 2015 och har tillämpats sedan år 2016. Den tillfälliga lagen innebär bland annat att tillfälliga, istället för permanenta uppehållstillstånd, är regel. Sedan dess har två uppluckringar i den tillfälliga lagen gjorts: införandet av gymnasielagen och att alternativt skyddsbehövande ska ha rätt till familjeåterförening.

I Regeringskansliets rapport om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Afghanistan som publicerades i juni i år står att ”Situationen avseende mänskliga rättigheter i Afghanistan är svår” och att svåra motsättningar, eller väpnade konflikter, finns i hela landet.
– Migrationsverket bedömer att säkerhetsläget i Afghanistan är allvarlig, men att det varierar både inom och mellan de olika provinserna. Kvinnor och barn i Afghanistan är en riskgrupp, innan en utvisning dit kan bli aktuell behöver vi utreda om manligt nätverk finns i hemlandet, säger Sophia Öhvall Lindberg som är presskommunikatör på Migrationsverket.

I en rapport om situationen för återvändande barn, som publicerades av Rädda barnen 2018, står det att många barn som återvänder aldrig har varit i landet tidigare. Nästan tre fjärdedelar av de intervjuade barnen berättar att de inte kände sig trygga i återvändandeprocessen. Över hälften vittnar om att de stött på våld och tvång. På plats i Afghanistan fick barnen inget eller lite stöd och endast 3 av 57 intervjuade barnen hade en integrationsplan. Många av de återvändande barnen har inte fortsatt gå i skolan, olika våldsutövande grupper har försökt rekrytera dem och de har känt sig rädda, diskriminerade och ledsna.

Den 1 januari 2020 kommer barnkonventionen att bli lag i Sverige. Enligt Unicef kommer lagen att stärka barns rätt i migrationsprocesser och barnkonventionen kommer enligt dem att stå över utlänningslagen, som gäller vid asylprocesser.
– Vi kan inte säga med säkerhet hur det kommer att påverka Migrationsverkets prövning att Barnkonventionen blir lag år 2020 men det kommer att bli viktigare att vi kan visa hur vi har resonerat kring de svåra avvägningarna i ett beslut, exempelvis förklara hur vi har tagit hänsyn till barnets bästa, säger Sophia Öhvall Lindberg.

Regnet har börjat falla över Norra bantorget och Anna Hagnefur från Refugees Welcome Stockholm är förundrad över att de fått så lite stöd från civilsamhället och att Migrationsverket utvisar familjer som etablerat sig i Sverige.
– Det är ovärdigt och omänskligt att skicka barn som vuxit upp i Sverige till ett land de inte känner till, säger hon.