”Den orättfärdiga lagen kan inte ses som en lag”

”De säger att de hjälper fast de stjälper och inte tar hänsyn till familjens förutsättningar och behov. Stress och press ökar, längtan efter att äntligen få landa, andas ut, känslan av att det aldrig kommer att ske. Polisbilen som långsamt kör förbi hyreshuset får ett av barnen att vilja hoppa från balkongen. Vi lyckas dra in henne men rädslan går inte över.” Det skriver Anna Sanvaresa i Arbetaren.

Signerat
Anna Sanvaresa, poet och författare.
Foto: Privat

En utgångspunkt för livet: balkongen hos min vän. Hon som kämpat en evighet för uppehållstillstånd och fortfarande kämpar för sina barn som farit – far! – illa av det svenska asylsystemet. En ständig press att prestera – och protestera. När jag kommer dit har yngsta barnet bakat och vi pratar minnen från de sex år de varit i Sverige. 

Många tycker att min balkong – med plantor inköpta i växthus – är prunkande. Min vän har drivit upp allt från frön och balkongen blomstrar besinningslöst. Vi pratar om hur hon dagligdags måste kämpa mot bestämmelser som skadar henne och hennes barn. Som om myndighetspersonerna som ställer krav inte har minsta koll på vad kraven får för konsekvenser.

De säger att de hjälper fast de stjälper och inte tar hänsyn till familjens förutsättningar och behov. Stress och press ökar, längtan efter att äntligen få landa, andas ut, känslan av att det aldrig kommer att ske. Polisbilen som långsamt kör förbi hyreshuset får ett av barnen att vilja hoppa från balkongen. Vi lyckas dra in henne men rädslan går inte över. 

Driftighet blir en förutsättning för människovärde som blir en förutsättning för trygghet.

Mycket har rörts upp och kommit upp i ljuset i och med #blacklivesmatter, inte minst tankar kring anpassning till de system vi skadas av. Stater i USA som tidigare inte låtit svarta rösta, gamla lagar och synsätt som dröjer kvar. Vilka som tjänar på regelverk just för att dessa diskriminerar andra. 

Det finns en omöjlig lista på vad som förväntas av de ensamkommande för att de ska få uppehållstillstånd. Om asyllagarna i Sverige diskuteras så kan man räkna med kommentaren: Ja men regeringen är demokratiskt vald, och de regler som upprättats måste följas. Många utgår ifrån detta som ett självklart rättesnöre. 

För att argumentera emot är det många som drivs in i att förklara hur duktiga de ensamkommande är. (Hur epitet, liksom ensamkommande, måste fastna i kroppen).

Driftighet blir en förutsättning för människovärde som blir en förutsättning för trygghet. Ekonomiska argument är förståeliga men blir del i normaliseringen av rasismen. Det kan inte avkrävas någon – och blir en grym paradox – att behöva vara stark och kapabel för att få bli omhändertagen.

Kan lagar upprättade av ett fåtal som diskriminerar ett flertal anses moraliska?

Martin Luther King skrev i ett brev från arresten i Birmingham (efter en fredlig demonstration) att det finns två olika lagar: Den lag som lyfter människan är rättvis, medan den som förminskar är orättvis. Den orättfärdiga lagen kan inte ses som en lag.

Minns att allt nazisterna gjorde i Tyskland, efter att Hitler tagit makten, var lagligt och att det var illegalt att hjälpa judar. Segregation (inklusive svensk asylpolitik) ger den som segregerar en falsk känsla av överlägsenhet, och vice versa. I den falska synen på mänskor som underlägsna börjar de behandlas som ting, som kan sorteras och sorteras ut. Kan lagar upprättade av ett fåtal som diskriminerar ett flertal anses moraliska?

Staten är mer intresserad av ”ordning” än ”rättvisa”, men om människor inte har rätt att uttrycka sin smärta kommer smärtan att börja tala ett destruktivt språk. James Baldwin sa: vi måste tillåta lidandet att tala. En kvinna, urinvånare, säger att den amerikanska flaggan bär deras blod. Den svenska flaggan blöder också. Baldwin igen: ingenting kan vara viktigare än människan. 

Abolition är en rörelse som växer starkt idag eftersom slaveriet, utnyttjandet och utpressandet har tagit andra former: polisstater, fängelser (som kapitaliserar på fångarna), myndighetsmissbruk, och byråkrati som leder till rasistiskt övervåld (som t ex polisbrutalitet och deportationer). #8toAbolition är en inspirationskälla att kolla upp.

Deras åtta steg handlar i stora drag om att omfördela resurser från polis, militär och fängelser, till trygga hem och investeringar i vård, social samvaro, inkludering och rehabilitering.  

Tänk att bygga ett samhälle med omsorg om människan i centrum.

Cirkulerande namnlistor idag rör föräldralösa Buket, tio år. I sex år har hon haft en familj i Sverige men nu står hon inför att deporteras till Turkiet där hon saknar släktingar. Barnkonventionen, som också är ett regelverk, följs inte av myndigheterna. Är det inte ett brott? Politiker och polisen bryter lagar utan att straffas. Men poc-personer, papperslösa, gömda kvinnor, ensamkommande, har ingen laglig, eller säker, väg att gå emot de system som utsätter dem för fara.

Tänk att bygga ett samhälle med omsorg om människan i centrum. Vilken utsatt rasifierad tonårstjej skulle då vara på väg att hoppa ut från en prunkande balkong, och mänskor som älskar henne, när hon ser en polisbil? 

Tänker på Nina Simones svar när hon fick frågan om vad frihet är: Att inte känna rädsla. MLK skrev: ”När du har kämpat i en evighet mot en förgörande känsla av att vara ingen så kommer du att förstå varför vi inte kan vänta. Det kommer en tid när uthärdandets kopp rinner över.”