Redan på perrongen i Umeå hade vi börjat ana vartåt det barkade. Tåget skulle ha gått vid åttatiden men det kom inte. I stället stod det på skylten: “Försening på grund av vattenpåfyllning”. Mycket kryptiskt. När tåget väl dök upp hade vi i princip redan tappat hela den ytterst knappa bytesmarginal vi haft för att hinna med bussen till Jokkmokk. Tågvärden hade försökt, ringt och pratat med bussbolaget för att få dem att vänta. Men när vi rullade in på perrongen i den lilla norrbottniska byn Murjek såg hon besvärad ut. 

– Det ser inte ut att vara någon buss kvar här, sa hon innan vi gick ut.

Dörrarna stängdes bakom oss och tåget lämnade stationen. Kvar var vi två, vår packning. Och total stiltje. Inte en levande själ syntes till och när vi stod stilla skar tystnaden i öronen. 

Vi stod så en stund, såg en traktor passera och snön singla ner. Pratade om de inte särskilt goda förutsättningarna för att hitta någon att intervjua i närheten. Sedan frös vi och gick in i den uppvärmda väntsalen, där vi lämnade väskorna, drog på oss underställ och gick ut för att fördriva tiden.

Efter bara ett par minuters promenad bröts tystnaden. En timmerbil dundrade förbi.

– SCA! utropade Greta, efter att ha läst bolagsnamnet på bilen. 

Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, är Europas största privata skogsbolag och ett företag som Greta och många andra aktivister har protesterat mycket mot. De har också granskats en hel del journalistiskt. Min tidigare kollega på DN, Sverker Lenas, skrev för två år sedan om att SCA avverkade i känsliga områden – trots att deras produkter hade den “finaste” miljöcertifieringen, FSC. Han beskrev en lista från organisationen Skydda Skogen som visade på 90 olika enskilda exempel där SCA hade avverkningsanmält eller avverkat skogar med höga till mycket höga naturvärden. Det handlade om naturskogar, ekosystem som enligt Skogsstyrelsen inte går att återskapa inom överskådlig tid. 

Förra året kunde Sverker Lenas också avslöja att SCA hade huggit ner skog från Carl von Linnés tid. SCA kritiseras återkommande för att inte respektera urfolksrättigheter i relation till samerna och mot bakgrund av all kritik har flera stora bolag de senaste månaderna gått ut och berättat att de slutar använda produkter från SCA. Själva säger bolaget att deras skogsbruk ”bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning samt genom oberoende certifieringssystem som FSC och PEFC”.

Husesyn och oväntade möten i Murjek

När timret försvunnit ur sikte skymtade vi ett grönt hus med en ännu grönare neonskylt. “Murjeks livs- och fritid”, stod det och vi gick fram och in – det såg nämligen ut att finnas folk där inne. Och jajamensan! Där bakom disken stod Reidun som drev butiken. Hon var i samtal med en kvinna som jobbade som volontär i hembygdsgården strax intill.

– Ja, där kom ni, sa Reidun och tittade på oss.

Vi såg nog lite förvirrade ut, så hon fortsatte med ett leende.

– Traktorföraren var förbi här och berättade att det stod två personer nere vid busstationen. Det är ganska vanligt att folk blir strandade där och alla brukar hitta hit ganska fort.

Vi såg oss omkring, pratade en stund med Reidun och volontären. Den redan mycket glesa tågtrafiken skulle snart halveras, fick vi veta. Reidun berättade om butiken och att det var mer eller mindre en välgörenhetsgrej att hålla igång den. Men det var många som uppskattade att det gick att handla dygnet runt genom att blippa sig in med bank-id. 

När vi just var på väg att gå kom det in en kvinna i sextioårsåldern i butiken.

– Jag tänkte jag skulle skynda mig för att prova din kvarg, sa hon till Reidun. Det var nämligen provsmakning av kvarg just den här dagen.

– Nej men vad bra att du kom, Gunmari, sa Reidun. Du kan ju visa gästerna runt i hembygdsmuseet.

Och så snabbt det kan gå! Från total tystnad utanför tågstationen till vad som kändes som att komma rätt in i hjärtat av Murjek, på bara några minuter. När Gunmari hade fått smaka på kvargen tog hon och volontären med sig Greta och mig till den gamla seminariebyggnaden och gav oss en husesyn. Det var ett mycket fint museum och i huset fanns också vandrarhemsrum och en lunchrestaurang. Dagens lunch, ändå! I en ort med omkring 50 invånare. 

När Greta och jag hade visats runt färdigt köpte vi varsin kopp kaffe och slog oss ner i matsalen. Vi fick snabbt sällskap av Gunmari, volontären (vi kallar henne så eftersom hon har bett att få vara anonym) och lunchkocken Charlotta, 61 – som efter drygt 20 år som kock i Kungälvs kommun såg sig om efter något något nytt. Den konstanta rastlösheten och nyfikenheten ledde henne norrut och sedan 2022 har hon lagat mat här i Murjek och under en period i grannbyn Vuollerim. 

Gunmari som under rundvandringen hade pratat om den historiska skogsindustrin här kring Murjek tog upp tråden igen.

– Och det som vi har kvar av den industrin nu är SCA:s fruktansvärda timmerterminal här borta. Där de kommer med timmerbilarna och mäter virket och så skickar de iväg det på tåg. Jag tror det är 63 vagnar som går två gånger i veckan nu. Och träden blir bara smalare och smalare som de tar. 

– De tågen går, sa Greta.

– Ja, det är ju för lite folk som åker i persontrafiken. Det är inte lönsamt säger de. 

Kalhuggning av den livsviktiga skogen

Över 180 000 kubikmeter träråvara passerar Murjeks virkesterminal varje år, enligt Sveriges radio. I genomsnitt blir 80 procent av allt som avverkas i Sverige till kortlivade produkter som papper och biobränslen. Det betyder att det snabbt förbränns och genererar utsläpp av koldioxid.

Dags för en liten faktaavstickare igen:

Planetens skogar är en nyckel för att vi ska kunna möta både klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Det slår såväl FN:s klimatpanel IPCC som panelen för biologisk mångfald, IPBES, fast. I världens skogar lever den allra största delen, 80 procent, av alla landlevande arter. Många djur och växter är beroende av att skogen är gammal – att den har utvecklats under lång tid, och att det finns mycket gammal död ved. Det kan exempelvis ta upp till tusen år innan en tall i Sverige dör, faller till marken och förmultnar så mycket att vissa svampar, lavar och insekter som är specialiserade för att leva just i en sådan miljö, kan leva där. I Sverige inte bara missar vi miljömålet för Levande skogar – utvecklingen går bakåt, enligt Skogsstyrelsen.

Det moderna skogsbruket i den boreala skogen eller tajgan som barrskogsbältet på norra halvklotet heter, sker i stor utsträckning genom kalhuggning. Skogarna övergår från naturliga ekosystem till planterade monokulturer, och den naturliga mångfalden av arter försvinner. I Sverige har exempelvis vanliga arter som blåbär minskat kraftigt och 70 procent av skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970-talet. Det här handlar alltså om den typ av skog, vars träd hamnar på virkesterminalen i Murjek. Det där med marklaven är särskilt viktigt för samerna, eftersom det är renarnas mat.

Företrädare för skogsindustrin argumenterar ofta att gammal skog inte binder lika mycket kol som ung växande skog, och att det därför är bättre för klimatet att avverka den gamla skogen och plantera nya träd. Dessa träd kan man sedan avverka och använda för att ersätta fossila material och bränslen. Men det tar minst lika lång tid som åldern på trädet som avverkas, innan ett nyplanterat träd kan binda lika mycket kol. Eftersom vi har så kort tid på oss för att förhindra att vi lämnar livets korridor, så har vi inte tid att se kalavverkningar som “klimatsmarta”. År 2022 kom finska Miljöinstitutet SYKE med en studie som visar att det tar minst 100 år innan man kan räkna med en positiv effekt för klimatet.

Friska ekosystem med mängder av arter som utvecklats naturligt på en plats, är också mer motståndskraftiga mot effekterna av klimatförändringar. De klarar stormar och torka bättre, suger upp mer vatten vid regn och binder jorden bättre så att risken för erosion minskar. Och även gamla skogar är viktiga kolsänkor, som alltså suger upp mer koldioxid än den släpper ut. 

“Tack men nej, tack”

Tillbaka till matsalen i Murjek. Greta och jag berättade att ett av skälen till att vi var på väg till Jokkmokk var kommunstyrelsens svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring: “Tack men nej, tack”, skrev man och betackade sig för att delta i “regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun.”

Vi började prata om migrationspolitiken i stort. Om inkomstkraven som gjort att grannbyn Harads fått lägga ner en hel avdelning på äldreboendet efter att 20 anställda utvisats. 

– Då tänker jag så här: är inte de värda att få stanna för att de tjänar för lite? Alla andra då, som jobbar i hemtjänsten? Då visar man ju hur lite det är värt, sa Gunmari och fortsatte med att berätta om sin mamma som skulle byta äldreboende, från Jokkmokk till Vuollerim. 

– I Jokkmokk var det många ensamkommande killar som hade kommit från Afghanistan. De gick ju kurser och många hamnade på de här boendena som vårdbiträden bland annat. Och mamma hon tyckte att de var så snälla, att de var bäst. Så när hon skulle flytta till Vuollerim sa hon “hoppas det finns några sådana killar i Vuollerim också”.

Gunmari är född och uppväxt i Murjek. Efter att ha gått gymnasiet i Boden och bott på andra håll i Jokkmokks kommun återvände hon till byn i samband med pensionen och flyttade in i sitt föräldrahem.

– Med en sambo som älskade att fiska och vara ute i naturen kändes det helt rätt. Även om service som sjukvård inte finns så nära. Vi hoppas att trenden ska vända, att folk ska se fördelar med att bo i inlandet. Här är vi nära andra människor, alla behövs, sa hon.

– Man kan tillsammans göra fritiden meningsfull. Nu har jag barnbarn som jag gärna vill ägna tid med och det finns så mycket man kan göra i naturen året om. Nu börjar den kanske bästa tiden, vårvintern med vinterfiske och skidåkning. Blir man sugen på annat, kan man sätta sig på tåget om man inte vill ta bilen. 

Hon återkom till timmerterminalen:

– Nog känns det vemodigt att se naturresurserna passera. Det är så tydligt här där både malmen och skogen dagligen i mängder passerar söderut. Nog borde inlandet få mer tillbaka. Så mycket vattenkraft kommer från Luleälven till exempel. Men historien behöver oss som kan berätta om hur det var förr. Det är så lätt att glömma den historien men människorna som byggde landet fanns överallt. En levande landsbygd vill vi ha. Renar som kan finnas i våra skogar, som de alltid har funnits. Förutsättningar att leva och vara här. 

Samtalet flöt fram. Mellan den praktiska verkligheten till följd av olika migrationspolitiska beslut. Till ideologin bakom: risken att den retorik som hörs nu när den här frågan är uppe till debatt igen, kan få farliga effekter på sikt. Är det bara hot mot de “duktiga” invandrarna som  kommer leda till protester? De som “ställer klockan och går upp varje dag för att bidra till samhället”? Vad händer om vi ruckar på asylrätten och andra grundläggande mänskliga rättigheter? 

– Dessutom måste man ju först och främst få möjlighet att lära sig språket, det tar ju ett tag, sa Gunmari. 

– Och det måste ju också finnas jobb. Många blir timanställda och då får de ju lägre lön och får jobba som galningar för att nå upp till de här lagkraven för att få stanna. Jag känner en som kommer från Ukraina. Hon jobbar hela tiden, försöker jobba natt och jobbar helg för att komma upp i tillräckligt hög lön. För hon är så rädd att det ska börja nalkas …

Hur tänker de då, nu inför valet, undrade Greta och jag.

Charlotta svarade blixtsnabbt och hon gjorde det med samma fråga som vi är ute för att försöka få svar på under den här valvåren (fast utan svordomen):

– Detta är någonting jag har gått och pratat med alla om: vad gör man nu då? sa hon och fortsatte:

– Hur gör man? För nu är det inte bara att tänka med hjärtat, här måste man tänka strategiskt. Vem vill jag rösta på? Ger det någonting att rösta på den eller måste jag rösta på någon annan för att ge dem stöd?

Greta: 

– Känner ni att det finns något politiskt parti som ni står bakom? Att det finns något alternativ?

Charlotta: 

– Jag har mer och mer gått över till att följa Henrik Blind och Miljöpartiet i Jokkmokk. Och samtidigt, om man tänker på människor och samhälle, så tänker jag på hur Socialdemokraterna var förr. Det hade jag kunnat tänka mig nu i dag, att man tog hand om varandra och hela den biten. Men det finns inte längre i det partiet, jag känner att jag inte vågar lita på dem. 

Gunmari:

– Nu tycker jag att vänstern är mer som sossarna var förut. Men då är det så svårt, för sossarna vill inte ha vänstern med. Det är som att det har kanat till höger allting. Sossarna är mer höger, kanske vänstern är där sossarna var förut men vill ingen vara med dem. 

Greta:

– Jag känner inte att det finns någonting som jag kan stå bakom. Jag vet inte vad jag ska göra.

Charlotta: 

– Inte jag heller. Jag tycker att det är jättesvårt att sitta och lyssna på debatterna. Det ger ingenting. Jag vet inte hur man ska läsa in sig på det heller. Var hittar man bra information som är pålitlig och gör att man förstår vad det är partierna står för?

Tycker ni att medierna gör ett bra jobb i att beskriva det här?

Charlotta: 

– Nej…

Gunmari:

– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte de heller riktigt … Det ändras ju hela tiden. 

Charlotta:

– Det är just det här med att få en sammanfattning. Journalistiken gör så att det handlar om vissa frågor här och vissa frågor där och så är det olika inblandade överallt. Jag har väldigt svårt att sortera ut …

Gunmari:

– När sa ni att bussen gick, förresten?

Mot Jokkmokk!

Jisses, det var nära! Greta och jag fick slita på oss ytterkläderna, vinka hej då i farten och springa tillbaka för att hinna hämta väskorna innan bussen lämnade Murjek station igen. Men vi hann! Och väl ombord skrattade vi, upplyfta både över att ha hunnit – och över att vi hade missat den förra bussen. Det var en skänk från ovan att få möta dessa medmänniskor på en plats vi förmodligen aldrig hade planerat för att stanna på.

Kort sista reflektion: En sak som ofta kommer i skymundan när det diskuteras “klimatomställning” och sådana saker – det är vad som behöver finnas i grunden. En verklig omställning kräver att vi gemensamt värnar vår omgivning. Att man tar hand om den plats där man befinner sig, och förstås människorna man har nära. Att vårda platser, marker (vi kommer ju att skriva mer om samerna och Sàpmi här längre fram) och relationer måste stå i centrum om vi ska kunna klara det här. Det handlar om inställning och efter bara någon timme i den här byn och efter att ha vistats bland de här fina människorna fick jag en känsla av att de värnar sitt Murjek, ser efter platsen, markerna, naturen. Och varandra. 

Vi tuffar vidare – hörs snart igen!

Annons

Hej och ursäkta radioskuggan från oss! Det har varit så fullt upp med resande och intervjuer att bloggen har hamnat lite efter. Men jag lovar att ni ska få följa med på allt. Bara med lite fördröjning!

Vi lämnade Gävle och tuffade vidare norrut. Halvvägs till Umeå rörde sig tågvärden fram mot oss, eller ja, mot Greta. Han sken med hela ansiktet och nästan skuttade fram till våra platser.

– Äntligen får jag träffa henne, sa han till mig när han märkte att Greta satt upptagen i telefon.

– Jag kommer stå där borta, så bara säg till när hon har möjlighet.

Efter en stund kom han igen och Greta avbröt sitt telefonmöte. Tågvärden satte sig på huk intill och började prata på engelska.

– Jag kan prata svenska, sa han. Men i sådana här stunder, när något verkligen är på allvar för mig, så föredrar jag engelska.

Sedan berättade han att han var från Västbanken. Han hade bott i Sverige i femton år och var innerligt tacksam för Gretas engagemang för Palestina. Han berättade om sin familj och att det dagliga livet var fruktansvärt svårt, ekonomiskt var det nästan omöjligt att överleva. Han berättade om hur israeliska bosättare bara några dagar tidigare hade förstört ett hus i hans hemby, och gjort en stor familj hemlös. Själv hade han varit engagerad under lång tid här i Sverige och varit med och bland annat startat upp organisationer för Palestina i Umeå.

– Ta mitt nummer om jag kan hjälpa er med någonting, vad som helst, sa han innan han gick och gjorde utropet i högtalarna:

”Mina damer och herrar, vi ankommer snart till Umeå och här har vi två stopp, Umeå Östra och Umeå Central. Se till att se efter så att ni inte glömmer något ombord.”

Vännäs, medborgarråd och klimatkris

Vi sa hej då till tågvärden och gick av vid Umeå Central. Efter att ha sprungit i kapp bussen åkte vi fyra mil i nordvästlig riktning – till Västerbottens Venedig: Vännäs. Det finns varken kanaler eller gondoler där såvitt jag vet men en annan koppling. Återkommer till det.

I Vännas bjöds vi hem till de pensionerade grundskolelärarna Anders, 72, och Anita, 70, som bor i källaren i en treplansvilla, Anders barndomshem. De två övre planen bebos av barn och barnbarn och under vår intervju dök de upp en efter en. Till sist var det tre generationer representerade och mer eller mindre involverade i samtalet men här tänkte jag lägga fokus på Anders och Anita och det de hade att säga.

Jag har intervjuat Anders tidigare och det kändes naturligt att höra av sig när vi skulle till hans trakter. Det var senhöst 2022 och jag hörde honom tala i en rättssal strax utanför Stockholm. Han stod åtalad för sabotage efter en motorvägsblockad med organisationen Återställ våtmarker. Ett brott han satt häktad i fem veckor för men som han och de andra aktivisterna senare friades ifrån i en dom i Högsta domstolen.

Då berättade han hur han såg vidden av klimatkrisen i samband med Gretas första skolstrejker. Hur han därefter hade engagerat sig på många olika sätt utan att det hade fått någon som helst effekt. Nu var han ”bara en vimsig gubbe som ställde sin kropp till förfogande” och han gjorde det med sina barnbarn för ögonen:

– De där små, oskyldiga, snälla, fina små barna som inte kan bestämma någonting och göra någonting åt något. Det är deras framtid som vi förstör, sa han.

Nu bjöds vi på gröt, hemsyrad gyllenkål (med gurkmeja och ingefära), chokladhummus (!) och Anders hembakta fröbröd.

Hur ser ni på det politiska läget i Sverige idag?

– Klimatet är den stora stora grejen för mig och jag tror inte att det är något av partierna som kan fixa det. Jag tror inte att vårt system är uppbyggt så. Jag tror att klimatfrågan är för stor och komplex för att den ska kunna lösas med att några kanske börjar så smått under fyra år och sedan blir det en annan regering… Och det blir bara mer och mer bråttom, dessutom. Så jag tycker att det är kört på det sättet, med politiken, sa Anita och fortsatte:

– Jag tror ju att vänsterblocket är snällare och bättre. De hittar inte på lika mycket hemskheter som de andra men det finns inte förutsättningar att fixa det för dem heller. Och de har också kopplingar till industrin och förväntningar på olika sätt, att tjäna pengar. Det känns bara som en gröt. Så nej, jag tror inte på dem när det gäller att lösa klimatfrågan – inte alls.

Och när du säger ”dem”, då menar du hela det politiska spektrat?

– Ja, precis. Jag tror att det är folket… Det här med medborgarråd, i de här stora frågorna, som skulle kunna vara effektivt. Här i Sverige och i många andra länder. Vi hör ju samman allihopa, vi lever på samma planet och har samma dilemma.

En liten faktaavstickare: Medborgarråd för klimatet har testats i flera länder – även i liten skala nationellt i Sverige. I Gävle pågår just nu försök med ett lokalt medborgarråd specifikt för att samtala om utsläppen från trafiken.

Ett medborgarråd går ut på att slumpmässigt utvalda invånare får diskutera och gemensamt presentera förslag till klimatpolitiska åtgärder. Det kanske mest omskrivna är det franska från år 2020 där president Macron lovade att ta vidare samtliga 149 förslag i oförändrat skick till Nationalförsamlingen men där slutresultatet blev minst sagt urvattnat.

Ett av förslagen – att landet skulle förbjuda inrikesflyg på korta sträckor – blev en världsnyhet. Det handlade egentligen om ett förbud mot flyg på sträckor som kunde ersättas av en tågresa på fyra timmar eller mindre. Sammanlagt skulle det omfatta omkring 35 000 avgångar per år.

Efter att regeringen och lobbyister från Air France lagt sina händer vid lagförslaget blev slutresultatet att alla avgångar som kunde ersättas med en tågresa på 2,5 timme eller mindre förbjöds – men bara direktförbindelser. Även andra kryphål infördes. De 35 000 avgångarna som skulle ha ställts in årligen blev till sist till 5 000 avgångar, motsvarade 2,5 procent av de drygt 200 000 årliga franska inrikesflygningarna.

Tillbaka till Anita som fortsatte att berätta efter att ha lagt lite gyllenkål (i Önosburken ovan) på en bit av Anders fröbröd. De har ett växthus sedan ett par år tillbaka, berättade hon. Odlingarna och förstås de små barnbarnen mellan ett och sex år, står för den stora glädjen i livet.

Det är så olika hur länge man har tänkt på de här stora frågorna och sett vidden av klimatkrisen. Hur har det varit för dig?

– Anders och jag läste väl vår första klimatbok när Jon var liten, det är ju snart femtio år sedan. Och sedan har jag alltid haft obehagskänslor av allt som måste vara fel, har jag tänkt. Det här kan ju inte vara rätt, sa hon.

Men det var först omkring 2018 som engagemanget kom igång ordentligt.

– Vi satte igång med att förkovra oss mer och mer och började med den ena klimatrörelsen efter den andra, som vi tyckte var mest effektiv. Vi började här i Vännäs med Fridays for Future. Och 500 personer lyckades vi få ihop. Men då hade vi nyss varit lärare och hade mycket kontakter och det kom barn från skolorna.

Du säger att det inte känns som att något parti kan möta de här utmaningarna? Hur känns det att tänka på det? Man har ju vuxit upp ändå med att få lära sig i skolan om hur politiken fungerar och det demokratiska systemet… Och ni har undervisat om det säkert också. Hur känns det att tänka på, som du beskriver, att det inte erbjuds någonting för en – förutom att ta saken i egna händer på något sätt?

– Det känns ju lite som att världen är en jätte på lerfötter och man står längst upp och balanserar.

Jag vände mig mot hennes man, som hade suttit tyst under nästan hela samtalet hittills. Blicken var lite frånvarande, han trummade med fingrarna mot bordsskivan.

Vad tänker du, Anders?

– Det snurrar rätt mycket i huvudet, särskilt på morgonen brukar det drälla omkring.

Vad är det som dräller omkring då?

– Jag brukar bli lite deprimerad på morgonen. Har ingen lust att vakna, sa han och tog ett djupt andetag.

– Men ja, vad ska man säga… Jag tänkte lite på en grej jag såg, två killar som hade lyssnat igenom Magdalena Anderssons tal och hittat ”k-ordet” en gång på nio tal eller vad det var. Pappa och mamma var socialdemokrater och det var aktiviteter överallt i landet, i byarna och man sa att ”nu ska vi göra det bättre för dem som har det svårt”. Men vart har det tagit vägen? Hur ser det ut nu? Jag tycker att det känns som att Socialdemokraterna har ett rätt stort ansvar för att Sverigedemokraterna kunde växa så otroligt mycket. För de slutade ta ansvar för de människor som de borde ha tagit ansvar för. Så att de kände att någon stod upp för dem. Och då blev de istället lätta offer för dem som sprider löften omkring sig hejvilt – att de ska sänka bensinpriset och sånt.

Temperaturmål och livets korridor

Här vill jag bara sticka in igen. För att påminna om var det är vi befinner oss i, det här som lite slentrianmässigt, kallas för klimatkrisen. Det kan vara svårt att greppa de här temperaturmålen och 1,5 eller två graders uppvärmning – vad det egentligen handlar om. För det som kan tyckas vara små temperaturskillnader innebär i själva verket något oerhört eftersom det är fråga om att rucka medeltemperaturen på planetär nivå. Det har nämligen aldrig någonsin skett en snabbare ökning i global medeltemperatur under den tid som den moderna människan existerat. Trots enorma variationer – istider och varmare perioder – så har medeltemperaturen på jorden under de senaste tre miljoner åren i själva verket hållit sig i ett snävt spann kring 14 grader Celsius. Som lägst omkring minus fem från detta medel – då har det varit djup istid. Som högst, runt plus två. Utrymmet mellan minus fem och plus två – det kallar professor Johan Rockström för livets korridor. Den smala korridor där vi vet att mänskligheten kan leva. Utanför den, kan ingen veta. Nu är vi med stormsteg på väg ut ur den här korridoren.

Tillbaka till Anders vid köksbordet i Vännäs:

Hur har ditt engagemang sett ut i olika rörelser?

– Vi startade upp Miljöpartiet i Skövde, vi bodde där nere. Sen var det ju kärnkraftsomröstningen då, som blev ett kraftigt bakslag. För nej-linjen ledde ju så länge det fanns ja och nej som alternativ. Och sen kom det här ”avveckla med förnuft” och då hade vi sex kärnkraftverk. Och när de vann så byggdes det sex till. Sen satt man ju nere på botten ett bra tag, sa Anders och fortsatte trumma på bordet.

– Efter att vi började med Fridays for future satte vi igång och hade möten med politikerna i Vännäs kommun. En gång i månaden i ett helt år. Vi visade dem filmer med klimatforskare och försökte få dem att fatta hur läget var och att de måste göra någonting… Det enda vi fick dem att göra var att sätta upp en skylt på ett gräsområde om att ”här klipper vi inte – till förmån för humlor och bin”. Ett område stort som vårt vardagsrum.

Greta frågade:

Kändes de mottagliga överhuvudtaget för det ni sa?

– De var trevliga när vi träffades, men det blev ingen verkstad.

Anders engagemang har fortsatt, som han ser det utan framgång. I kommunerna, vidare genom Extinction Rebellion och in i Återställ våtmarker.

– Med dem har vi fått mycket uppmärksamhet för att vi varit jobbiga och läskiga, men utsläppen har inte minskat. Samtidigt: att ge upp det är ju inte något alternativ. Ska jag strunta i mina barns och barnbarns framtid? Och alla de fantastiska systemen som finns? Det går ju inte.

Greta:

– De flesta känner inte så, verkar det som. Utan att det är lättare att bara blunda eller att inte tänka på det. Eller att bara ge upp. Hur tror ni att klimatrörelsen kan få fler människor att komma till den insikten som ni har och också börja agera?

Anders:

– Det känns ju nästan som att det är frågan om att prata med en och en. Prata med folk. Sitta tillsammans med dem. Det är ju en stor och lång process förstås.

Ofta tycker jag att det verkar som att ens engagemang kan uppfattas som att man vill ”tvinga” andra att agera, att läsa på eller på något sätt organisera sig. Hur tänker ni kring det?

Greta:

– Att bjuda in någon eller säga till någon att de borde bli aktiva i en rörelse för till exempel klimaträttvisa. Folk tror att det är en skambeläggning. Att man säger till någon ”du bör intressera dig för mitt specialintresse” och ”du gör fel”. Vilket det absolut inte är. Det är en ren kärlekshandling att bjuda in någon till den typen av gemenskap. Att säga till någon ”jag vill att du ska engagera dig med mig för allting som faktiskt spelar roll”.

Anders:

– Jag brukar säga till andra att det enda sättet att hålla näsan ovanför vattenytan, det är att vara med folk som begriper och vill göra någonting.

Det här är något som ständigt återkommer i mina (Alexandras) samtal med aktivister, forskare men också journalister som jobbar specifikt med miljö- och klimatfrågor. Förra året skrev jag tillsammans med den fenomenala journalisten och författaren Lisa Röstlund en handbok i klimatjournalistik och vi intervjuade experter och journalistkollegor i hela världen. I princip alla pratade om det här: att man akut behöver varandra för att orka fortsätta göra sitt jobb på ett bra sätt.

Att motståndet finns på alla nivåer. Till och med i ett land som Sverige känner klimatjournalister att de blir ”redaktionens dåliga samvete”. Att man hela tiden är den som ”förstör festen” genom att påpeka vad forskningen säger om hur akut läget är. Och att viktiga artiklar och granskningar motarbetas om de rör känsliga frågor eller mäktiga industrier som exempelvis skogsindustrin. Utan att ha stöd i vänner och kollegor som har samma grundläggande förståelse, är det svårt att orka då.

Gyllenkålen plockades undan, chokladhummusen också. Innan vi lämnade Anita och Anders kom ett av barnbarnen hem, en av dem som Anders berättade i rättssalen att han kämpade för. Vi vinkades hej då av tre generationer Bäcklund och gick mot busstorget i Vännäs.

Hur Venice blev Vännäs

Där fick vi strosa runt en stund i väntan på bussen. Greta skulle ta ett samtal med organisationen Progressive international (som senare skulle generera en massa rubriker). Jag såg mig omkring lite och passade på att googla för att påminna mig om den gamla historien härifrån – den om hur Venice blev Vännäs. Ni kanske redan har hört den?

Det var över trettio år sedan det koreanska nygifta paret Houng Won Paik och Young Chin gick fram till biljettkassan på Stockholms central och bad om ”two tickets to Venice, please”. De klev ombord på det nattåg de hade biljett till men när de vaknade på morgonen och tittade ut genom fönstret var det snö istället för kanaler.

– Vi älskade varenda minut av resan. Så mycket snö har vi aldrig sett, sade paret – enligt TT – till Västerbottens-Kuriren.

För Greta var det extra trevligt att få vistas i Västerbottens Venice, eftersom hon i slutet på förra året blev bannlyst från det riktiga Venedig efter en klimataktion…

Nåväl, vi avslutar med en kort information till den som undrar: Chokladhummus var otippat gott! Nu fortsätter vi norrut, rapporterna kommer allt eftersom. Stay tuned!

Annons