Filippinerna: Lantarbetare hotas till livet

I utkanterna av byn Prosantolan, på ön Negros i Filippinerna, går sex män på rad i ett sockerrörsfält. Under stekande sol arbetar de sig metodiskt fram med sina machetes.

Med ena armen tar de armkrok på knippe efter knippe av sockerrör samtidigt som de höjer sina arbetsverktyg med andra armen. Med ett svischande ljud svingar de sina machetes. Sekunden senare träffar den vassa eggen rören någon decimeter ovanför marken. 37-årige Dominador Delocano lägger ned sin machete. Torkar svetten ur pannan.

– Jag har jobbat för samma jordägare i över 20 år. Vi har inga fasta arbetstider, men måste hugga tio ton sockerrör per dag och lasta dem på lastbilar, berättar han.

Sex dagars arbete ger Dominador De­lacano motsvarande 372 kronor i plånboken.

– Jag har fyra barn och min hustru är hemmafru. Det går givetvis inte att leva ett bra liv på min lön, men vi överlever genom att nästan enbart äta ris, säger han.

Foto: Jesper KlemedssonMännen hugger sig fram genom sockerrörsfälten i utkanten av byn Prosantolan på ön Negros. Arbetarna får inte gå med i facket eftersom de arbetat under ett muntligt avtal med jordägaren. De tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete.
Foto: Jesper Klemedsson
Männen hugger sig fram genom sockerrörsfälten i utkanten av byn Prosantolan på ön Negros. Arbetarna får inte gå med i facket eftersom de arbetat under ett muntligt avtal med jordägaren. De tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete.

På Negros odlas närmare 60 procent av sockerrören i Filippinerna. Det sysselsätter cirka 335 000 personer på ön. Skördesäsongen är över i slutet av maj/början på juni. Sedan dröjer det fyra månader innan den drar igång igen. Under dessa månader får Dominador Delacano och hans familj dra åt svångremmen ännu hårdare. Då ”anställs” han för att röja, ploga och så jorden för motsvarande cirka 29 kronor per dag. Han kan få låna upp till 4 000 pesos (778 kronor) av jordägaren.

– Jag är redan skyldig honom 4000 pesos som jag behövde i samband med skolstarten för mina barn. Först när jag har betalat tillbaka skulden kan jag få ett nytt lån, säger han.

Det är i början av februari 2020. Dominador Delacano anar inte att ännu tuffare tider väntar. Den 16 mars kommer rege­ringen att införa hårda restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset. Och, enligt människorättsaktivister, även dra nytta av pandemin.

Rodrigo Duterte, som blev landets president den 30 juni 2016, har fört en politik som präglats av att lösa problem och konflikter med våld.

Duterte inledde sitt presidentskap med att starta ett krig mot droger och uppmanade säkerhetsstyrkor att döda langare och narkotikaanvändare. Hittills har det kostat omkring 27 000 människor livet. Under samma period har det skett 250 politiska mord på bönder, enligt Federationen för Lantarbetare i Filippinerna (Unyon ng mga Manggagawa sa Agrikultura, UMA).

Foto: Jesper KlemedssonDominador Delicado har arbetat för samma jordägare i 20 år. Dominador tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete. Enligt Nationella Federationen för Sockerarbetare är majoriteten av sockerrörsarbetarna rädda för att organisera sig.
Foto: Jesper Klemedsson
Dominador Delicado har arbetat för samma jordägare i 20 år. Dominador tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete. Enligt Nationella Federationen för Sockerarbetare är majoriteten av sockerrörsarbetarna rädda för att organisera sig.

Några kilometer från Prosantolan ligger byn Sitio Overflow där Marlyn Ambolo bor. Hon var en hårsmån från att bli ett av offren.
– Hösten 2016 ryktades det om att jordägarna hade utlovat en belöning på 30 000 pesos (cirka 5 700 kr) till den som dödade mig. I slutet av november samma år försökte en maskerad man på motorcykel skjuta ihjäl mig, men kulan flög över huvudet på mig, säger hon.

Vi polisanmäler händelserna, men inget händer eftersom polisen är på jord­ägarnas sida

Marlyn, Ambolo, ledare i bodnegruppen Tumok Small Farmers

Marlyn Ambolo är en av ledarna i bon­de­gruppen Tumpok Small Farmers and Farm Workers Association (TSFFWA). 1995 tilldelades gruppen 85 hektar mark via det filippinska jordreformprogrammet som implementerades 1988. Målet med reformen var att omfördela över fem miljoner privat och offentlig mark till jordlösa bönder. I dag återstår cirka 550 000 hektar mark att omfördelas – på pappret, många jordlösa bönder som fick mark har inte haft råd att bruka den.

De har tvingats sälja eller arrendera ut den till stora jordägare. En del jordägare vägrar att lämna marken ifrån sig. Så är fallet med marken som TSFFWA tilldelades.

Foto: Jesper KlemedssonDrogkriget har skördat tiotusentals offer som bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Paulo, var nära att dödas i slutet av 2016.
Foto: Jesper Klemedsson
Drogkriget har skördat tiotusentals offer som bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Paulo, var nära att dödas i slutet av 2016.

– Jordägarna går till domstol och gör anspråk på marken som vi har tillerkänts, säger Noel Estorma som är ordförande i TSFFWA.
Med det tar en lång juridisk process sin början. Under den tiden tillåts bönderna inte bruka jorden. Medlemmarna i TSFFWA har tagit saken i egna händer och stegvis ”ockuperat” 35 hektar av sin egen mark.

– Ärligt talat fattar jag inte vad som pågår. Det är myndigheternas uppgift att implementera lagarna, men de står bara och tittar på medan vi gör deras jobb. Min gissning är att det beror på att många regerings- och myndighetsrepresentanter själva är jordägare, säger Noel Estorma.

Foto: Jesper KlemedssonMarilyn Ambolo, ledare i bodnegruppen Tumok Small Farmers
Foto: Jesper Klemedsson
Marilyn Ambolo, ledare i bodnegruppen Tumok Small Farmers

Medlemmarna hotas ständigt till livet och trakasseras av beväpnade gäng som jobbar för jordägarna. Böndernas grödor har plogats upp eller förgiftats. Säkrade handgranater har kastats mot dem på fälten.
– Vi polisanmäler händelserna, men inget händer eftersom polisen är på jord­ägarnas sida, säger Marlyn Ambolo.

Sitio Overflow ser ut som de flesta byarna på Negros landsbygd. Den består av några enkla boningar som är byggda av betongblock eller av bambu, plywood och plankor. Förtjänsten från odlingarna går ur hand i mun. Sedan corona-pandemin slog till i Filippinerna har tiderna blivit ännu hårdare. Den 16 mars 2020 sattes ön Luzon, där huvudstaden Manila är belägen, i karantän. Utegångsförbud och nedstängningar infördes runtom i landet.

I mitten av maj når vi Butch Lozande, generalsekreterare i Nationella Federationen för Sockerarbetare (NFSW) i Bacolod City på Negros. Även om restriktionerna har lättat något på Negros är de militärkontrollerade vägspärrarna talrika.

– Sedan den 29 mars är det omöjligt för oss att besöka stora delar av Negros. By- och stadsgränser omringas av vägspärrar. Olika platser har infört sina egna ka­rantäner. Inga utomstående släpps in, men vi håller möten och arrangerar protester online, säger han.

Foto: Jesper KlemedssonMän och kvinnor från byn Sitio Overflow arbetar på den gemensamma jorden. Som en del av jordreformen tilldelades bönderna i byn Sitio Overflow 85 hektar mark. Men jordägaren har systematiskt vägrat lämna ifrån sig jorden. Bönderna har därför tagit saken i egna händer och ockuperar jorden. I dag har de kontroll över 35 hektar av jorden de har rätt till.
Foto: Jesper Klemedsson
Män och kvinnor från byn Sitio Overflow arbetar på den gemensamma jorden. Som en del av jordreformen tilldelades bönderna i byn Sitio Overflow 85 hektar mark. Men jordägaren har systematiskt vägrat lämna ifrån sig jorden. Bönderna har därför tagit saken i egna händer och ockuperar jorden. I dag har de kontroll över 35 hektar av jorden de har rätt till.

I början av juni är sockerrörssäsongen över. Det dröjer fyra månader tills den startar igen.

– I vanliga fall brukar sockerrörs­arbe­tarna då ta sig till urbana områden för att söka andra jobb, säger Butch Lozande.

Under pandemin är detta inte längre möj­ligt. Samtidigt exkluderas lantarbe­tare från Arbetsdepartementets ekonomiska stödprogram.

– Stödet ges endast till industri- och servicearbetare. Lantarbetare kategoriseras inte som arbetare, men inte heller som bönder. Därför har de inte heller rätt att ta del av regeringens stödpaket till bönder, säger Butch Lozande.

Foto: Jesper KlemedssonButch Lozande, generalsekretare för National Federation of Sugar Workers i Filippinerna.
Foto: Jesper Klemedsson
Butch Lozande, generalsekretare för National Federation of Sugar Workers i Filippinerna.

NFSW uppmanar bland annat lantarbetare till så kallad bungakalan, vilket innebär att de odlar grödor för husbehov på obrukad mark mellan sockerrörssäsongerna. Detta är dock förenat med livsfara.

I oktober 2018 sköt okända gärningsmän ihjäl nio sockerrörsarbetare som sysslade med bungakalan på Negros. Någon vecka efter massakern fördömde president Duterte de som sysslar med bungakalan och uppmanade polisen att skjuta dem.

Den 30 mars 2019 dödades 14 mark­rättsaktivister i samordnade polis och militäroperationer på Negros. Offren var rödmärkta, eller anklagade för att vara kommunister, av armén. Att bli rödmärkt innebär att man utpekas som anhängare till gerillan New Peoples Army, NPA, som är den väpnade grenen av det filippinska kommunistpartiet.

NPA har fört en väpnad kamp mot regeringen sedan 1969. I slutet av 2017 trappade presidenten upp kriget mot NPA. Armén fick fria händer att slå till mot misstänkta kommunister. Sedan dess har mängder av markförsvarare, människorättsaktivister, fackligt aktiva och andra blivit rödmärkta innan de mött döden. Corona-pandemin har inte förändrat något.
– Regeringens statssäkerhetsstyrkor, fram­­förallt polisen och armén, fortsätter med sina trakasserier och rödmärkning. Det har till och med intensifierats på en del platser i landet. Mord och massakrer på bönder fortsätter, säger Butch Lozande.

Foto: Jesper KlemedssonÖn Negros är livsfarlig för bondeledare och människorättsaktivister. Welly Aropac och dottern Jennifer är rödmärkta och lever under dödshot. Jennifers bror blev mördad framför ögonen på familjen. Han var en av 14 bondeaktivister som mördades i en samordnad polis- och militäraktion på tre olika platser den dagen.
Foto: Jesper Klemedsson
Ön Negros är livsfarlig för bondeledare och människorättsaktivister. Welly Aropac och dottern Jennifer är rödmärkta och lever under dödshot. Jennifers bror blev mördad framför ögonen på familjen. Han var en av 14 bondeaktivister som mördades i en samordnad polis- och militäraktion på tre olika platser den dagen.

Många rättighetsaktivister har arreste­rats under pandemin. Den 8 maj dödades fem bönder i Sorsogon-provinsen av mili­tären.
Myndigheterna hävdar att de var kommunistrebeller medan lokalbor och Internationella Koalitionen för Mänskliga Rättigheter i Filippinerna säger att det rör sig om summariska avrättningar.

FAKTA REPUBLIKEN FILIPPINERNA

– 104 918 090 invånare (2017) på över 7000 öar– Sedan självständigheten 1946 [från spansk, amerikansk och japansk kolonialisering respektive ockupation] domi­neras politiken och ekonomin av ett litet antal förmögna familjer.
– Den sittande presi­denten, Rodrigo Duterte, tillhör dock inte landets tradi­tionella elit. Hans regering an­klagas för omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. – Landet har dessutom, i decennier, skakats av en kommunistisk revolt i norr och ett muslimskt separatistuppror i söder.

Källa: Utrikespolitiska institutet, Wikipedia.

Den 20 juni dödades ytterligare fyra bönder på ön Panay och Norra Samar i samordnade polis- och militäroperationer. Även i dessa fall anklagades offren för att vara kommunister.

– Vi anser att det är tydligt att regeringen utnyttjar coronakrisen genom nedstängningar. Det ger den fritt utrymme för dess militaristiska strategi att lösa nationens problem genom att tysta yttrandefriheten och fortsätta sina pågående människorättsbrott, säger han.

Nu under corona-krisen har kongressen gett presidenten extraordinära befogenheter som kan förlängas var tredje månad. Regeringen har även hotat att införa undantagstillstånd under pandemin.

– Vi är mycket oroliga att Duterte-regeringen ska utnyttja hälsokrisen till att införa undantagstillstånd. Regeringen kan legitimera det med att den skyddar folket, säger Butch Lozande.

Clarisa Ramos är verkställande direktör på den rödmärkta organisationen Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. PDG, som organiserar småbönder på Negros. Cirka 15,6 miljoner
filippinare arbetar inom den informella sektorn. Under utegångsförbud och karan­täner har majoriteten av dem inte kunnat arbeta. Över 120 000 personer har arresterats för att ha brutit mot restriktionerna.

– Hur de straffas för dessa överträdelser är ännu mer omänskligt. Oavsett om detrör sig om åldringar, ungdomar eller hemlösa har de arresterats, satts i hundburar, fängslats, blivit piskade, tvingats marschera eller tvingats sitta på torg under stekande sol. Eller ännu värre – blivit kallblodigt nedskjutna, säger hon.

Foto: Jesper KlemedssonClarissa Ramos är generalsekretare för Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG). Clarissa och PDG hjälper bönderna att organisera sig. PDG är rödmärkt och Clarissa lever under hot. Hennes man, människorättsadvokaten Ben ramos, mördades den 6 november 2018.
Foto: Jesper Klemedsson
Clarissa Ramos är generalsekretare för Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG). Clarissa och PDG hjälper bönderna att organisera sig. PDG är rödmärkt och Clarissa lever under hot. Hennes man, människorättsadvokaten Ben ramos, mördades den 6 november 2018.

Clarisa Ramos syftar på straff som poliser och myndigheter har utdelat till karantänsbrytare på vissa platser. Hon åsyftar även på en berusad man som sköts till döds av polisen i början av april. Det skedde kort efter att presidenten hade gett säkerhetsstyrkorna klartecken att döda personer som bröt mot restriktionerna.

Clarisa Ramos berättar att många behövande inte har sett röken av regeringens utlovade förnödenheter och finansiella stöd. Hon menar bland annat att det beror på korruption.

– På grund av hunger och brist på stöd från regeringen måste människor lämna sina hem för att hitta mat och förnödenheter till sina familjer, säger hon.

Clarisa Ramos och Felipe Gelle, PDG:s ansvarige för påverkansarbete, är fast i Belgien sedan slutet av mars eftersom gränserna är stängda. Under denna tid har armén sökt efter Felipe Gelle och två bondeledare, som de anklagar för att vara organisatörer för NPA, i byar på Negros. Militärer har även spridit falska rykten om Clarisa Ramos make, Ben Ramos, bland invånarna i en del byar.

– De påstod att min man var involverad med NPA. Det är väldigt absurt eftersom de avrättade min man redan 2018. Trots detta fortsätter de att sprida falsk information, berättar hon.

Hennes make var tidigare vd för PDG och en av Filippinernas mest kända människorättsadvokater. Han representerade otaliga småbönder vid markkonflikter och levde under dödshot.

Foto: Jesper KlemedssonFelipe Gelle från Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG) hjälper bönder att organisera sig. PDG är rödmärkt och Felipe lever under dödshot.
Foto: Jesper Klemedsson
Felipe Gelle från Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG) hjälper bönder att organisera sig. PDG är rödmärkt och Felipe lever under dödshot.

På kvällen, den 6 november 2018, realiserades hoten. Ben Ramos sköts ihjäl av två maskerade män i staden Kabankalan på Negros. Han är en av 49 jurister, varav minst 30 var advo­kater, som har mördats sedan Duterte blev president.

Clarizza Singson Dagatan, general­sekreterare i den rödmärkta människorättsorganisationen Karapatan på Negros, menar att regeringens militaristiska åtgärder under pandemin spelar den i händerna.

– Karantäner och restriktioner har gjort det svårt för folk att hålla offentliga möten för att till exempel kräva förnödenheter och adekvat hälsovård, säger hon i ett e-mail.

Enligt Clarisa Ramos har även personer som kritiserat regeringens corona-hantering på Internet blivit trakasserade av militären. Exakt vad som pågår i skuggan av corona-krisen i Filippinerna vet inte ens Clarizza Singson Dagatan.

– Det har varit svårt för Karapatan att övervaka och dokumentera övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter eftersom vi inte har tillåtits att röra oss ute, avslutar hon.

Bengt Sigvardsson (text) och Jesper Klemedsson (foto)

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
3 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
7 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
7 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad